Inshallah

Grisen Lars Vilks är död.

Den smutsiga hunden kraschade in i en rondell, i en bil körd av hans egna livvakter. Det om något är Al-Qadr och dess ironi.

Vi läser de 83 verserna i Ya Sin och beaktar att Grisen Vilks inte var vilken zindiq som helst. Han var eller bar på alla de elva orenligheterna: Urin, exkrement, sperma, blod, hund, gris, benknotor, icke-muslimsk man och kvinna, vin, öl, och svett från kamelen som äter orenlighet. Grisen Vilks var bevisligen en gris, med benknotor och blod, som kissade urin, bajsade exkrement, var ickemuslim, drack vin och öl, ritade hundar och luktade kamelsvett.

Men denna zindiq hjälpte också Islam att avgränsa anspråken visavi Den Koloniala Kristenhetens skiftande idédebatt. Grisen Vilks provocerade fram sanningen om den europeiska islamofobin, när framträdande män och horor i tusental steg fram för att försvara hans komplott. Från höger till vänster reste sig offentligheten mangrant och skanderade sitt oförblommerade stöd.

På så sätt kan vi anta att Grisen Vilks i själva verket var al-taqiyah, förställd - en muslimsk mullvad på uppdrag i Västerlandet för att tvinga fram ett heligt krig. Vilks begick här det ultimata offret när han så systematiskt befattade sig med förbjudna ting och beteenden, för att döma sig själv till Jahannam i syfte att gynna Kalifatets återuppståndelse. Och hans plan tog form redan under den tid då Länsstyrelsen härskade oinskränkt ute på Bjärehalvön.

Ack denna smutsigaste av Allahs smutsigaste varelser, som inte tvättar sig efter bajs eller kiss eller samlag, och som inte tvättar händerna efter maten. Ack dessa vilsegångna åsnor.

Grisen Lars Vilks är död, men ljudet av hans bacon som fräser på en glödhet småländsk asfalt är ljudet av folkmassornas hurrarop, ty Vilks avslöjade hyckleriet och avtäckte verkligheten, och nu hyllar vi honom, vi som hatat och jagat honom.

Inshallah skinkfralla.