Ännu en julsaga

Det var en gång en pandemi som gjorde att alla plötsligt befann sig ute i skogen. Det är svårt att förklara, men så var det faktiskt.

Mitt i skogen stod en pyntad gran av julekaraktär. Den ståtade bland annat med julgransljus som lös, vilket var förvånande eftersom någon naturlig elektricitetskälla inte kunde anas. Troligen hade någon fyndig ass guerilla-virkande hipster-hippie-gatu-"konstnär" gömt ett batteri av något slag under mossan. Eller så rörde det sig om någon form av diskret solpanel.

Hur som helst stannade skogens många människor upp vid åsynen av granen. De log och skrattade, lite fniss-fniss, lite förvånat. Zipp zapp zupp lät det av dragkedjor i jackfickor och så tipp-tapp-tipp-tappade de alla med kylslagna fingrar på sina telefoners pekskärmar.

Granen stod, ska sägas, placerad vid ett promenadstråk. Strömmen av människor-som-annars-hade-trängts-i-köpcenter-och-druckit-caramelle-creme-latte-för-65-kronor-koppen stannade upp vid granen, fniss-fniss, zipp zapp zupp, tipp-tapp-tipp-tapp. Flanörflödet dämdes så att säga upp av den lustiga granen.

Men flödet släpptes inte på direkt för de människor som stannat och beskådat granen (igenom sina telefoners kameror). Flanörerna blev istället stillastående ganska länge. Ibland strosade de några steg ur vägen, för att låta flödet passera i någon mån, men sen stannade de igen, belysta av de blåa våglängderna från skärmen. Det som hindrade dem från att fortsätta sin promenad var, beroende på ålder och demografi, någon av plattformarna Instagram, Facebook, Snapchatt, etcetera tusen andra som jag inte känner namnet på. Granen skulle inte bara beskådas och dokumenteras. Den skulle också delas.

Den som dyker ner i kvantfysikens mysterier kommer snart att ana att rumtiden kan vara en kontrollerad hallucination, genererad av fitness-optimerande entiteter som oss själva. Men även om vi håller fast vid rumtiden som det gällande paradigmet, så skapar den sociala superkonstruktionen som är vårt evigt tätare sammankopplade hive mind flera ickerumsliga dimensioner som är viktiga att förhålla oss till. Visst, kretskort och elektroder (obs - mitt tekniska kunnande är som en gurkas spanska) har inom det rumtidsliga paradigmet en just rumstidslig utsträckning. Icke desto mindre sker otriviala ting på den emergensnivå vi kallar Sociala Medier. Så, låtom oss visualisera oss scenen på ett litet annat vis:

Det förekommer överallt i världen där det finns uppkopplade människor... Nej, låt mig pröva igen. Världen är ju i det här fallet den kvantitet som uppkopplade människor utgör. Så:

Det förekommer överallt i världen en baslinje av signaler och interaktioner. Noderna i nätvärket-som-är-världen kommunicerar med någon viss frekvens, allt annat lika.

Men, det förekommer starkt lysande Schelling-punkter i den här världen. Kring dessa klustrar delningar och kommentarer och reaktioner - kurvan lämnar baslinjen och seglar högt på sociala verkligheters intersubjektiva vindar.

Blipp-blopp, låter kretskort och elektroder (på en gurkas spanska). "Hej", "like!", "snopp", låter människorna, med en viss frekvens.

Så dyker det upp en plötslig explosion av signaler, vid - om vi skulle studera geografisk metadata - vissa koordinater. (Se där, lite rumslighet som smyger sig in, så provinsiellt!) Det är bilder på en julgran, med lysande elektriska julgransljus, mitt ute i en skog. Blopp-blipp-blopp-biddelipp-bopp! "Grant", "Goda granar", "Ett ljus i mörkret!", "Ockult fallos!", etcetera. "Oj!", "Like!", "Kul!", "en promenad i granskapet!", blipp-blopp-blupp.

Nå, att visualisera i text har aldrig varit så lätt, vilket också gör all världens romankonst rent ut sagt förvånande i den mån att den alls försöker vara deskriptiv eller representera den icke-platonska, konkreta världen. Jag ser det i alla fall själv framför mig. En liten gran på internet, och ett stort moln av reaktioner som innesluter granen i en social medie-dimma.

***

Det var en gång ett fenomen som lös upp sociala medier som en jävla julstjärna. Fenomenet uppträdde mitt ute i skogen, vilket var en del av fenomenets dragningskraft. Fenomenet var "en flanörsström som bromsas upp av en julgran med lysande juleljus mitt ute i skogen". Metakommentatorer, själva flanerandes i en parallell ström relativt objektsnivås-kommentatorerna, stannade upp för att fnissa och fotografera och dela, de fnissande och fotograferande och delande objektsnivås-flanörerna.

Den metakommenterande baslinjens mjugga kurva stiger kring den stigande kurvan kring granen. I en lustig ringdans fröjdas vi. Runt runt runt de som går runt runt en gran (som går runt runt i det att jorden snurrar).

***

Finns du där ute, gömd under grankvistarna? Döljs du av mörkret?

Om jag kikar noga, kommer jag få se ett blått ljus lysa upp ett blekt ansikte under en grön ruska?

En meta-meta-kommenterande flanör som stannat och glatt sig över flugorna, kring flugorna, kring bajskorven.

Julens bajskorv.

I evigheten.

Amenåh.