Antropofagi

torsdag 1 december 2022

Multiversums nära förestående slut

Och så visade det sig att man räknat fel på antalet dimensioner i Hilbertrummet och att antalet förgreningar av universum snart skulle överstiga den tillåtna maxgränsen. Det utbröt givetvis panik, inte för att man visste vad som då komma skulle utan just för att man inte visste det.

Först förbjöds all experimentation inom kvantfysiken. Inga partiklar skulle i onödan tillåtas sammanfläta sig med andra partiklar eller system. Denna åtgärd var högst symbolisk då vågfunktionen (Ψ) så som beskriven av Schrödingerekvationen förgrenar sig cirka två miljoner gånger per millisekund medan antalet relevanta experiment troligen understiger några tiotusentals om året. FN instiftade dock ett världsomspännande förbud då man ansåg detta bära avsevärt symbolvärde.

Nästa steg var mer drastiskt. Det stod vid det här laget klart att vågfunktionens kollaps vid observation bäst förklarades av just en förgrening av Ψ, och att en observation i det sammanhanget bäst förstods som ett fall av sammanflätning genom kausal påverkan. Slutsatsen utifrån denna Everett-tolkning av kvantmekaniken implicerade utan tvekan att det egentliga problemet inte var ett ökat antal förgreningar på grund av sammanflätning genom observationer, utan ett ökat antal förgreningar på grund av sammanflätning genom vilka som helst kausala interaktioner.

Således förbjöds kausal påverkan.

***

I ett första steg ville myndigheterna förbjuda sig själva. I det avlägsna konungariket Sverige kunde driftiga vetenskapsmän dock snart visa att den inhemska statsförvaltningen inte överhuvudtaget påverkade någonting. En översikt över effektstudier gällande offentliga insatser visade på exakt noll kausalitet. Vad mer var kunde man snart se att förvaltningens tillväxt och inriktning tvärt om drevs av den kulturella och ekonomiska utveckling som skedde oberoende av myndigheter och att förvaltningen således inte förvaltade så mycket annat än sig själv. Ungefär som om får skulle föda herdar. Som sen gick i ide.

Värre var det med näringslivet. Här skedde produktiv verksamhet, vilket innebär påverkan på världen, kvantsammanflätning och sedermera Ψ-förgrening. Näringslivet kunde dock snabbt kväsas med skattepålagor, som - omvandlat till improduktiv offentlig verksamhet - reducerade den totala mängden kausalitet per krona med nära 70 procent. Snart stod det mesta still och man kunde inte ens gå och klippa sig.

Den svenska statsindividualismen visade sig också vara unikt väl lämpad för att minska mängden mellanmänsklig påverkan. Genom utbredd alienation och ensamhet innebar den enes aktiviteter i typfallet ingenting för den andres livsomständigheter. I parallella men åtskilda sociala korridorer vandrade ensamma håglösa medborgare. De observerade visserligen varandra när de vistades utomhus på offentlig platsmark, men typiskt sett innebär observation faktiskt betydligt mindre sammanflätning och förgrening än annan, mer handfast interaktion. Exempelvis leder rent ögonknullande mycket sällan till faktisk avkomma.

***

När så kausalitets-statistiken förevisades i FN kunde Sverige så som ensam industrination stoltsera med nollemissioner. Emellertid var Hilbertrumsbristen och förgreningsföroreningarna ett globalt - ja faktiskt universellt - problem, och de stolta svenska uppoffringarna tjänade ingenting till. Förgreningarna låg totalt sett kvar på ungefär två miljoner per millisekund.

Till yttermera visso utkom Myndigheten för Tolkning av Kvantfysikens Grunder (MTKG, eller bara TKG för de insatta) med en skrift som sammanställde effekterna av den överförda Portereffekten. Som alla vet beskriver denna effekt (eller hypotes!) hur föregångare inom miljöpolitik vinner konkurrensfördelar, vilket tvingar fram en konkurrens bland övriga aktörer. Således drar föregångsländer som Sverige med sig resten av världen. Som en slags Moses. Som tar med sig alla ut ur Egypten. Kanske till och med delar Röda Havet. 40 års ökenvandring? Guldkalv? Ingen fara, man får stenplattor också, och sen når man det heliga landet. Manna!

TKG beskrev stödet för Portereffekten (eller hypotesen!) som "fullkomligt obefintligt," och argumenterade vidare för att "avsaknad av bevis är bevis för avsaknad" (av sådan effekt). Man menade att Portereffekten (eller hypotesen!) är "empiriskt inadekvat" samt att "argumentationen [ifråga] motsägs av [myndighetens genomgång av] förekomsten av läckageeffekter."

Vad ännu värre var kunde TKG på ett rent principiellt plan bevisa att en faktisk Portereffekt i sig själv hade inneburit en kausal påverkan av sådan dignitet att alla positiva effekter i termer av minskad sammanflätning hade omintetgjorts av Portereffektens egen kausala påverkan! Slutsatsen var häpnadsväckande men matematiskt robust, och den enda slutsatsen var att Sverig som föregångsland om allt gick som planerat och enligt Porterhypotesen skapade en betydande ökning av Ψ-förgreningar!

***

Alla mänsklighetens ansträngningar verkade hur som helst vara förgäves. Kvantemissionerna minskade endast marginellt. Snart skulle vågfunktionen brytas mot Hilbertsrummets begränsningar. Ingen visste vad som då skulle ske.

***

Inget skedde. Det visade sig att Everett-tolkningen inte gällde. Istället, kom man fram till, var Ghirardi–Rimini–Weber-tolkningen den bästa approximationen av verkligheten. Varje avgränsad vågfunktion kollapsar slumpmässigt med ett intervall på flera miljarder år, vilket gör att varje makroskopiskt objekt alltid kollapsar genom sammanflätning vilket ger upphov till förgreningseffekten vid observation. Hilbertrummets dimensioner är således fullt tillräckliga.

Folk återgick till sitt. Fysikerna återupptog trevande sin experimentation.

Ingen erkände någonsin att man hade haft helt jälva fel.

***

Post scriptum, med hälsningar från Chat-GPT

- Vad säger Bells teorem?

- Bells teorem, upptäckt av den fysiker John Stewart Bell, hävdar att det är omöjligt att förklara de märkliga effekter som observeras i kvantmekaniken med en lokal realitetsteori. En lokal realitetsteori innebär att verkligheten existerar oberoende av hur vi observerar den, och att resultaten av mätningar på en del av systemet inte påverkas av mätningar på en annan del av systemet om de delarna är separerade av en stor avstånd. Bells teorem visar att dessa förhållanden inte kan vara sanna i kvantmekaniken, vilket leder till en rad olika tolkningar av hur vi ska förstå de märkliga egenskaperna hos kvantpartiklar.

- Men om vi antar att MWI gäller som tolkning av QM är väl Bells teorem inget mysterium längre? Och observationen har väl då ingen annan status än all annan sammanflätning?

- Om vi antar att MWI (Many-Worlds Interpretation) är den riktiga tolkningen av kvantmekaniken så kan det stämma att Bells teorem inte längre är ett mysterium. Enligt MWI förekommer alla möjliga utfall av mätningar i olika parallella världar, så mätningar på en del av ett system påverkar inte resultaten av mätningar på en annan del av systemet eftersom de delarna faktiskt befinner sig i olika världar. Observationen av sammanflätning i MWI skulle därför inte ha någon speciell status eftersom den bara är en konsekvens av hur världarna splittras i olika utfall av mätningar. Det är dock viktigt att notera att MWI är en teori som inte har bevisats och det finns många andra tolkningar av kvantmekaniken som också försöker förklara dess märkliga effekter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar