Henrichs The Weirdest People in the World kind of kills modernization theory and Inglehart, and thus partly the thrive/survive model. The new interesting question becomes how to make a culture WEIRD and abolish kinintensive institutions. Japan did it throught the Meijirestauration, and China came a long way - though obviously not all the way to democratic ideals.
MENA-countries may be the furthest from WEIRD, and the question becomes why - is it Islam and the [encouragement of] cousin marriages? Anyhow, Turkey seems like the perfect case study, telling us something about what will happen if we try to force WEIRD:ness on an islamic/kinintensive/nepotistic population. The constant corruotion errode the proto-WEIRD elites, which by the way is less WEIRD than embedded in informal contacts and nepotism, ie. kinintensive structures. And the authoritarian undercurrent is there to be channeled through Erdogan when time comes to scale back the WEIRD:ness.
En väldigt intressant del av Atatürks reformer är 1930-talets kampanjer mot kusingifte och inavel. I Turkiet sker ca 30 procent av alla äktenskap mellan närbesläktade individer (consanguineous kin), och drygt 65 procent av dessa äktenskap sker i sin tur med kusiner (dvs. first cousins - på engelska är cousin en bredare term än kusin, och inkluderar också nästkusiner i flera led). Dessa siffror gäller alltså i nutid, efter ett århundrade av statliga interventioner för att minska inaveln. Gissningsvis såg siffrorna ännu mer extrema ut när Atatürk och hälsoministeriet började försöka göra något åt saken.
***
Jag skrev ovan att vi inte ser någon "islamisk Meijirestauration, liksom." Nå, det kanske vi gör i Turkiet, även om den inte blir lika fullgången som sin japanska förlaga. En mer specifik fråga blir kanske huruvida vi ser någon arabisk Meijirestauration. Anledningen till att jag gör distinktionen är att kusingifte visserligen är vanligt i hela den islamiska världen, men det verkar också inte minst vara ett arabiskt fenomen. Här är Turkiet återigen intressant som en slags fallstudie.
Alawi-folket är en arabisk minoritet i Turkiet. Denna etniska grupp - kanske mest känd för sin representation i den Syriska statsmakten, i form av bland annat Bashar al-Assad - har tills nyligen tillämpat kusingifte med det som på inavels-jargong kallas FBD, Fathers Brothers Daughter. (Eller på skånska Fassans Brossas Tös. Ironiskt nog i akronymform samma som FBT, Fitness Beats Truth. Men vi håller oss till det vedertagna FBD i denna text.)
De officiella kampanjerna mot kusingifte har sedan DNA-revolutionen naturligt nog haft ett fokus på den ökade risken för recessiva sjukdomar, såsom akdeniz anemisi (thalassemia) som är vanligt förekommande i regionen. Som vi vet från Frågan på vilken människolivet är ett svar (avsnitt 2.2) är risken med inavel att två av samma negativa, recessiva allel paras ihop och får en homozygot representation - då realiseras den sjukdom som en person med en heterozygot gen (med endast en recessiv allel) annars bara är bärare av. Generellt sett är risken för den här typen av sjukdomar ca dubbelt så hög i förstakusinsgiften än mellan random människor i en given population (ca 4-6 istället för ca 2-3procents risk), men risken kan vara betydligt högre i en mer inavlad befolkning.
En intressant grej med Alawi-folket är att de traditionellt sett har sett FBD som en nära (och därför attraktiv) släkting. I och med en ökad medvetenhet om risken med inavel, så har de yngre generationerna emellertid börjat välja bort FBD, för att undvika allvarliga genetiska sjukdomar hos sina barn. Hos alawiter över 65 års ålder utgör FBD/FBS-kombinationen 69 procent av alla äktenskap - hos personer i åldrarna 18-43 är andelen bara 5 procent. Det har skett ett stort skifte i och med en ökad medvetenhet om riskerna.
Men, alawiterna hyser en traditionell föreställning om att MZD (Mothers Sisters Daughter, eller Mossans Syrras Tös) inte är en särskilt nära släkting - vilket hon givetvis är, rent genetiskt. (Exakt samma som FBD, såklart.) Alawi-folkets absurda föreställning bygger på den uråldriga uppfattningen att man får två tredjedelar av sitt "blod" från sin far, och bara en tredjedel från sin mor. Man är således mer släkt med sin fassa än med sin mossa, och med sin morfar än med sin mormor, och med sin farfar än med sin farmor.
Det som har skett är att alawiterna har översatt sin traditionella, kulturella föreställning om släktskap till en moderna diskurs kring genetik. Alawifolket tror alltså idag att man får två tredjedelar av sina gener från sin pappa, och en tredjedel från sin mamma. Andelen MZD/MZS-åktenskap är 3 procent i åldersgruppen 65+, men 65 procent i åldersgruppen 18-34. Det kulturellt betingade missuppfattningen resulterar också i att MZD/MZS-äktenskap ofta blir farligare, eftersom folk är omedvetna om risken. Den höga medvetenheten om faran med FBD/FBS-äktenskap motiverar folk att screena sina havandeskap/foster, men när frugan är kusin på mammas sida ser man ofta ingen anledning att vidta den typen av åtgärd.
Det finns dock ett ytterligare skifte vid horisonten. Min poäng här, med distinktionen mellan det muslimska och det arabiska (eller i det här fallet, mellan det turkiska majoritetssamhället och den arabisktalande minoritetsgruppen) är att språket i sig verkar spela roll. Arabiskan har inte en särskilt praktisk terminologi för att tala om inavel. När unga alawiter i ökande utsträckning blir turkisktalande, verkar de också få en ökad förståelse för att MZD genetiskt släkt är ekvivalent med FBD. Prager skriver:
In the Alawi case, the appropriation of modern biomedical terms such as "genes", "hereditary diseases", "genetic risk", and "Akdeniz Anemisi" has led to an amalgamation of traditional and modern ideas - at least for the time being. It is an open question, however, as to how long the practice of marrying the MZD/MZS as a means of preventing Akdeniz Anemisi will prevail. In the Çukurova region, particularly in the city of Adana, younger generations of the Alawi have already abandoned cousin marriage altogether. Apart from the screening programmes and the media campaign against cousin marriage, the Alawi from this region are also influenced by the fact that their lingua franca is Turkish and that they have shifted to a kinship terminology which is based on a modern Western-derived Turkish form of classifying relatives. According to this terminology every first cousin [...] is designated with the same term, "kuzen" [...] thereby classifying all PSbCh (Parents' Siblings' Children) as showing the same degree of relative closeness/distance and thus declaring them an unmarriageable category. This contrasts sharply with the Arabic terminology of the Alawi from Hatay where every first cousin is designated with a different term.
***
En poäng som både görs och i viss mån vederläggs i Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change, är att modernisering motverkar kusingifte. Tanken är att mindre syskonskaror ger färre kusiner att gifta sig med, samtidigt som en ökad urbaniseringsgrad ger fler ett större utbud av obesläktade individer att välja som make/maka. Boken visar dock att detta samband inte verkar stå sig så väl; såväl invandrargrupper i Europa (som pakistanierna i Storbritannien) som många hyfsat moderniserade nationer, uppvisar fortsatt höga nivåer av kusingifte.
Oman är ett exempel på en arabisk och muslimsk stat som har en höggradigt släktskapsintensiv kultur och en stor andel kusingifte av typen FBD/FBS. Oman har likt många andra gulfstater förmått kombinera en enorm välståndsökning och modernisering, men ett bevarande av traditionella normer och förhållningssätt. När oljan sinar så ser man det dock som oönskat att den nyligen moderniserade hälso- och sjukvården ska behöva kollapsa under trycket av ärftliga sjukdomar, vilket leder till program för screening och en debatt kring äktenskapsmönster.
Noterbart i Beaudevins kapitel i Cousin Marriages, om just Oman, är att en person som screenats för och visat sig vara bärare av en recessiv, ärftlig mutation som leder till sjukdom, väljer att gifta sig med en djupt religiös man som inte bryr sig det minsta om screening eller risk eller genetik. Islam tycks alltså på något sätt vara insyltat i konservatismen som också understödjer kusingiftessystemet. Beaudevin tar även upp att många kvinnor känner sig pressade att fortsätta skaffa fler barn, även när de redan fött flera sjuka, eftersom maken annan riskerar att tröttna på den låga fertiliteten och skaffa sig andra fruar som kan ge mer avkomma.
En intressant aspekt av Oman-fallet är att kampanjer mot kusingifte inte ens teoretiskt sett kan ge någon större effekt, på kort sikt, vad gäller prevalensen av de ärftliga, recessiva sjukdomar som man vill undvika. Den lilla befolkningen om ca 2,7 miljoner innevånare är i hög utsträckning hindrad från att gifta sig med människor från andra länder - äktenskap med utlänningar kräver godtyckliga och flera år långa tillståndsprocesser, och utan tillstånd förlorar en omanit som gifter sig med en icke-medborgare att förlora sitt eget medborgarskap. Inavelskoefficienten i totalbefolkningen är redan väldigt hög, vilket gör att risken för "samma kromosomuppsättning för en egenskap" är hög oavsett om partnern är kusin eller ej. Omaniterna kan alltså inte lösa sitt inavelsproblem bara genom att undvika kusingifte.
För att bygga vidare på poängen om det arabiska språket vill jag framförallt upprepa Beaudevins poäng att
[t]here is no Arabic equivlent term for consanguinity. Dictionaries translate it by uncommon phrases such as rabat al-dam (blood ties) and by phrases referring to social as well as genetic ties, as salat al-qaraba ("kinship relation", which can also encompass alliance) or even `asabiyya. The latter term [...] focuses on solidarity and loyalty ties that can exist in or outside the kinship network.
Det verkar uppenbart klurigt att ha ett vetenskapligt synsätt på inavelsproblematik i en arabisk kulturell kontext, redan i det att själva språket fördunklar tankarna.
***
Den underliggande frågan, som jag anser att Joseph Henrich besvarar med ett "nej", är huruvida moderniseringsteorin räcker som förklaring på WEIRD:ness. Och, i andra hand, huruvida vi ska förvänta oss att en välståndsökning i släktskapsintensiva kulturer typiskt sett kommer att erodera dessa kulturer och göra dem mer WEIRD - mer "reciprocal altruism" och "mänskliga rättigheter", och mindre "inclusive fitness" och "kollektivism".
Oman och övriga Gulfstater visar att välstånd och modernitet inte räcker - man fortsätter att vara auktoritära skitländer. Detta brukar förklaras med "the resource curse", men jag börjar luta åt att sambandet mellan välstånd och WEIRD inte alls är ett enkelt, enkelriktat orsakssamband, utan att det istället är en fråga om hur välståndet uppkommer; genom att råka hitta olja, eller genom att utveckla demokrati, prestigebaserade statushierarkier och kapitalism. Mest kausalitet verkar gå från låg-släktskapsintensiv kultur till välstånd, även om en hel del också går från (vissa typer av) välståndsökning till sjunkande släktskapsintensitet.
Oman liknar dock, så vitt jag förstår, inte Atatürks Turkiet i sina åtgärder mot recessiva sjukdomar och inavel. Medan turkarna driver kampanjer mot kusingifte, verkar omaniterna på ett rätt ambivalent sätt arbeta med screening, men utan att riktigt veta hur man ska ställa sig i abortfrågan. Jag ser alltså ingen arabisk Maijirestauration, om än (ett försök till) en kulturellt muslimsk (men religiöst sett sekulär) dito i fallet Turkiet. (Rätta mig om jag har fel, kära bildade allmänhet!)
Avslutningsvis vill jag alltså uppdatera min uppfattning en smula, och visserligen starkt betona att islam passar bra för - och aktivt upprätthåller - en hög släktskapsintensitet; men, att just arabisk kultur är extra mottagligt för islams skadeverkningar, och/eller att islam är extra kompatibelt med och attraktivt för arabisk kultur. Turkarna har det inte så lätt heller, men de verkar i alla fall ha närmare till en moderniseringsprocess, eller ha kommit längre i en sådan.
