Först tyckte ungarna att det var lite festligt att du bara låg där. De hoppade lite på din rygg och på pungen, och sen åkte de lite tåg på dig och byggde en koja över dig med soffkuddarna och filten. Men efter ett tag tröttnade de.
Din partner blev inte vidare förtjust. Först skulle hen vara lite snäll och låta dig ligga där och pusta, och liksom, vem hinner ställa massa frågor om exakt varför alla gör exakt vad? Men, slutligen blev det så uppenbart absurt att du bara låg där, så hen måste fråga: Vad händer liksom?
Din partner hann dock inte gå till några överdrifter för att utverka ett svar ur dig, för barnen skulle ha välling och tandborstas och tvättas och stoppas i pyjamas och stoppas i sängen och stoppas från att hoppa ur sängen och läsa saga och sjunga och... När ni alla vaknade nästa morgon låg du fortfarande kvar på golvet.
Nu var din partner riktigt sur, men barnen - anpassningsbara små glin - verkade redan ha normaliserat situationen. En sedvanligt kaosartad torsdagsmorgon slutade med att du fick en spark i revbenen och en halv macka i handen, innan ytterdörren smällde igen och det blev tyst.
Det svåra med att äta en macka liggandes på mage på ett kallt parkettgolv är att du liksom måste tugga med ena kinden tillplattad mot nämnda parkett. Risken att du biter dig i kinden ökar och närmar sig sannolikhet 1 (du biter dig alltså, upprepade gånger, i kinden). Det är svårt att svälja ner det torra brödet också - det verkar som att du saliverar mindre liggandes, eller kanske att nedsväljningens mekanism inte tillbörligt smörjs av saliven när den inte tvingas ned i matstrupen av själva tyngdkraften. Istället samlas saliv och uppblött, halvtuggat bröd i den sönderbitna kinden. En grötig gegga trycks ut genom munnen och bildar en slags komocka framför dig, vilket du hanterar genom att helt enkelt vända huvudet åt motsatt håll och liggandes i denna nya-men-icke-väsensskilda ställning sonika upprepar proceduren. Typ.
Parkettens temperatur, ja. Den är kall. Kroppsvärmd blir parketten endast precis och exakt där du nuddar vid den. Det finns så att säga ingen som helst bekvämlighetsmarginal. Flyttar du dig minsta millimeter i sidled finner du dig plågas av en kylig yta som måste uppvärmas/erövras till en kostnad av dina egna endoterma processer, vilket alltså sker till en kostnad av kalorier, som nu inte kan nedsväljas utan bildar geggiga saliv-bröds-komockor som omger ditt huvud på två sidor!
Det var alltså inget lätt liv du valde. Dessutom låg du väldigt illa till, med benen halvvägs ut genom sovrumsdörren som nu inte längre kunde stängas mot vardagsrummet. Du blockerade därmed delvis genomgången i lägenheten, även om barnen tycktes anse att det var lika bra att bara klampa rakt över dig (alltså på dig), med viss smärta som direkt effekt. Din partners irritation - som givetvis fluktuerade över tid - kunde också vid intensitetstoppar ta sig uttryck i ett sadistiskt stampande på ditt ryggslut eller - för att "råka" väcka dig på morgonen - på dina arma fingrar.
Tiden gick. Barnen växte och började skolan. De kunde ofta sitta lutade mot dig och läsa sina läxor, och då hjälpte du dem givetvis i den mån du kunde. Detta var några av dina finaste stunder.
Vänner och bekanta, och även släktingar, kunde ibland få för sig att de skulle övertala dig att resa på dig för att återgå till det normala livet. De flesta (ärligt talat samtliga) tröttnade och lämnade dig tillslut ifred, men din partner kunde inte riktigt undvika situationen i er delade bostad - som du ju på ett opraktiskt sätt också som sagt blockerade genomgången i - och därmed hamnade ni återkommande i affekterade gräl. Du kunde skrika liggandes, fäkta med armarna, kanske sprattla lite med benen. Hen kunde sitta upp på dig och gråt-skrika, lösa dig på halsen och slita dig i håret med blodvite som följd, och slutligen försoningsknulla dig.
Låt mig härmed nämna ditt sexliv. Det blev givetvis inte särdeles mycket av den varan. Masturbation inskränkte sig till att du pressade ditt skrev mot parketten - du kunde få till en slags i sammanhanget njutbar motkraft medelst ditt bältesspänne - och du kunde även lirka in händerna mellan kroppen och golvet. Någon större fingerfärdighet tillät din liggande ställning dig icke. Några dagars ackumulerad sexuell frustration kunde emellertid rendera i en orgasm även givet dessa suboptimala förutsättningar.
Tvåsamhet blev det ännu mindre av, såklart. Din partners inställning till dig varierade mellan irritation angränsande till hat, och - i vardagens latenta orkan av livsadmin - en sorts pragmatisk arrogans. Hen glömde helt enkelt ibland bort att du låg där.
När sexuell interaktion väl kom på tal, visade sig den mest praktiska sexuella praktiken vara en slags bakvänd 69:a, där din partner tryckte sitt kön från sidan av ditt huvud mot ditt ansikte, medan hen med sitt ansikte - ffa. tunga och läppar &c. finmotoriska mundelar - stimulerade ditt anus. Det hela gav dig visserligen viss njutning men bara undantagsvis orgasm, och dessutom undantagslöst nackspärr.
Nå. Tiden gick, som sagt. Livet går vidare. Dina barn blev ännu äldre och bad snart inte om läxhjälp mer. Du kunde höra dem smyga ut och in genom ytterdörren i gryningstimmarna, med mystiska burkar och flaskor som kluckade i deras hemliga väskor. Eller om det var så att de satt undangömda i en garderob och spelade nåt MMORPG. Det var lite svårt för dig att bibehålla någon vidare överblick över situationens utveckling, och du fick ingen vidare briefing av din partner.
Även henoms liv gick förresten vidare, tills dess att den natt kom då de smygande stegen från ytterdörren ledde in i ert sovrum. Din partner smög förbi dig, i sällskap av en annan, kontrollerade lite halvhjärtat att du låtsades sova, och bedrev sedan en sedan länge behövd passionerad älskog i er gemensamma säng (som du visserligen inte besökt på åratal). Du låg där som vanligt på det hårda golvet - försökte att inte röra dig, för att inte behöva återerövra kall parkett med din dyrbara kroppsvärme - och lyssnade till de oblyga klafsande ljuden av vuxna människor som knullar arslet av varandra.
Jag ska inte säga att du sörjde. Du somnade väl tillslut. Vaknade väl tillslut, och vande väl dig tillslut.
En liten trekant kanske? Nä. Trodde väl inte det. Lika bra, för nackspärren is a bitch.
***
Så kom den dag då lägenheten skulle säljas. Barnen hade sitt eget vid det laget, och din partner och hennes nya kärlek - vid det här laget avslagen och vardagsloj - hade beslutat att de också skulle flytta. Lite oklart varför, om man frågar dig.
Visningen blev lite märklig. Flera av spekulanterna ställde näsvisa frågor till mäklaren angående den "kropp" som blockerade genomgången mellan sovrum och vardagsrum - som om de själva aldrig känt behovet av att sträcka ut sig en smula på golvet efter en turbulent och hetsäten middag. Mäklaren hade annars gjort sitt bästa för att täcka över dig med en trasmatta, men det var ändå svårt att få till en bra feng shui, lät man dig något anklagande få höra.
Lägenheten såldes till ett ovanligt lågt pris sett till kvadratmeter och läge, men ändå inte till något vrakpris. Det finns tydligen tillräckligt många desperata wanna-be stockholmare för att sälja även en lya där det ligger en människa på golvet och vägrar flytta på sig. Det är blott marknadens diktat. Och ränteavdragets.
De nya ägarna försökte göra sitt bästa för att vara trevliga mot dig i början. Efter ett tag gick det dock slentrian i relationen, och de började istället försöka ignorera dig, förutom när de stack till dig en macka eller en banan. De ville väl inte ha ett människoliv på sina respektive samveten, kan man tro.
Även detta sexliv fick du avnjuta tills dess att det självdog. Så länge liggandet väl lågs - i sängen, menar jag - kunde det hända att du vilade ansiktet på hakan för att kunna lyssna i stereo, med båda öronen. Det gjorde för ont att vila ansiktet mot näsan någon längre stund, men när du lät hakan ta hela tyngden förvärrades din nackspärr märkbart och spred sig därutöver ner i din nu mycket förtvinade och sköra bröstrygg. Då du hade mycket tid att tänka kunde du tidvis förgås av en hypokondrisk panikångest som viskade i ditt öra att hela din bröstkorg snart skulle kollapsa och omöjliggöra dina lungors utvidgning, och således leda till din död via kvävning - eller, alternativt, att ditt hjärta skulle genomborras av ett eller annat vilsekommet nyckelben. Vilket som lät illa, tyckte du.
Lägenheten bytte hur som helst ägare ytterligare ett par gånger. En innehavare försökte forsla bort dig i sömnen, men du vaknade mitt under kuppen och kunde hålla sig fast i själva parketten helt med hjälp av dina svampiga, halvt förmultnade handflator. Det liksom bildades ett vakuum mellan den porösa huden och parketten, vilket fick till följd att du liksom sög dig fast som en geckoödla på ett badrumskakel. Den kuppande lägenhetsinnehavaren kunde inte rubba dig ur fläcken, och därefter satt du klistrad dag som natt.
En annan innehavare försökte istället att svälta ut dig, men återigen kom din halvkvädna förvandling till en Gekkonidae att tjäna dig väl. Efter decennier av ätande liggandes på sidan, då din tunga ständigt tvingats vrida sig i sidled för att hantera kringskyfflandet av bröd och annat i munnen under den mekaniska tuggprocessen, hade tungroten töjts ut på ett mycket drastiskt vis, varför du nu kunde skicka din tunga likt en tentakel hela vägen in i köket för att födosöka på golvet under köksbordet. Tack vare ett ymnigt matspill från småbarn och andra, kunde du under flera år leva som en slags asätande bläckfisk med bara en enda fångstarm. Den slingrande, svampiga, röda ormen på köksgolvet blev snart ett vant inslag i familjen, och även barnen lärde sig att inte snubbla på det "slemhinnetäckta, muskulära organet" som bebodde matplatsens plastmatta.
Det lustiga är att du en dag faktiskt glömde bort att du numera låg ner. Du hade precis vaknat, och i ett halvsovande tillstånd agerade du som om du vaknat i en annan tid, en tid innan Parketten. Du reste dig upp, släntrade ut i köket, började mäta upp kaffe i ett melittafilter... När du plötsligt, i panik, insåg ditt misstag och kastade dig ner på golvet igen.
Du vaknade med ett skrik - visserligen mestadels kvävt av parketten, eller: Parketten tryckte läpparna in i munnen så att skriket tvangs forcera dem vilket fick dem att fladdra, vilket fick till följd att "skriket" mer lät som en fladdrande, slapp fis med en grundton av målbrottsguttaralt måfåutrop - och fann dig liggandes på din plats i sovrummet (med benen, som sagt, halvvägs i vardagsrummet, men låt oss säga "sovrummet" för enkelhets skull). (Jag vill också tillägga, inom ramarna för parentetiska beskrivningar, att en tidigare ägare vid det här laget rådigt sågat av den nedre halvan av sovsrums/vardagsrumsdörren, så att dörren numera gick att stänga utan att hindras av din liggande kropp.) Som av en självdestruktiv impuls - av typen "jag har suttit stilla och skötsam på den här kontorsplatsen i trettio år så nu måste jag bara skrika NEGERHORA till städerskan", kosta vad det kosta vill - så försökte du så, i stundens hetta så att säga, faktiskt ändå - med alla dina ringa krafter - ta dig upp på fötter. Nå. Krafterna var alltså ringa, och du blev liggande. Din valfrihet var, insåg du härmed, bekvämt begränsad av dina fysiologiska tillkortakommanden.
Vi ska för guds skulle inte dröja oss vid några som helst detaljer, i den här lilla redogörelsen, överhuvudtaget icke. Det kan dock vara på sin plats att nämna att du kom att dö där, liggandes i sovrummet (med benen i vardagsrummet &c.). Ironiskt nog kom din hypokondriska oro att få rätt i slutändan, när dina senor och ligament stelnat och vittrat, och dina muskler förtvinat, så till den grad att din kropp helt enkelt desintegrerade där den låg. Dina lungor belastades mer och mer av den kollapsande bröstkorgen, men inte i ett slag så som du oroat dig för, utan över en utdragen - och i ökande grad plågsam - period över flera års tid. För varje utandning tryckte den ihopfallande bröstryggen lite tyngre på, och varje nästkommande inandning blev därmed lite mindre komplett sett till lungsäckarnas totala volym. Slutligen rymde dina lungor så lite luft att du levde i ett konstant tillstånd av komatos berusning. Då - klick! - trillade ett vilsekommet nyckelben rakt in i kranskärlet som rundar hjärtats högra kammare (om det är så att det finns ett kranskärl som rundar någon högra kammare), och så dog du.
Nå, som sagt, det här lilla griftetalet är inte menat att bli långrandigt, och jag vill inte tråka ut er närstående som flockas framför mig i kyrkbänkarna. Jag vill bara uttrycka min avmätta känsla av häpnad över hur ditt liv kom att bli. Av jord är du kommen, &c.
Smörgåstårta och begravningskaffe kommer att serveras liggande, för att hedra dina dunkla val.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar