En gång till om "alla människors lika värde"

Eftersom det här var så hastigt skrivet och slarvigt formulerat, tar jag det igen lite mer samlat. Jag anser nämligen att det nedanstående är en intressant tanke.

 

"Alla människors lika värde"?

 

***

 

Jag ser två motsatta moraltendenser:

 

Först, ursprunglig jägar-samlar-moral, som kan förklaras evolutionspsykologiskt. Här finns ingen lika värdes-princip - endast en circle of concern som utgår från den egna DNA-molekylen.

 

Motsatta trenden: Samarbete i större grupper än vad vår individuella kognitiva kapacitet kan hantera - i.e., samhällen. Tack vare intersubjektiva fenomen, såsom religion eller pengar, kan vi samarbeta i väldigt stora grupper om miljontals individer. Trots att vår kapacitet för direkt samarbete är betydligt mer begränsat än så - kanske 50 till 200 individer.

 

Vi vantrivs i kulturen, men å andra sidan: Ju mer samordning, desto mindre Moloch.

 

***

 

Ekonomisk jämlikhet samvarierar med ("sval") tillit, på nationell nivå och på lokal nivå. Resväske-argumentet från Catcher in the Rye är en vacker litterär beskrivning av varför vi trivs med jämlikar. Inte bara generalization from fictional evidence heller; The Spiritlevel-forskningsprojektet argumenterar för samma mekanism, vill jag påstå. Hur som helst samvarierar ojämlikhet med nära nog alla sociala problem. Jämlikhet samvarierar även med produktivitetsökning och teknologisk utveckling, och är eftersträvansvärt även enligt våra tillväxtinriktade institutioner.

 

Det är ett faktum att jämlika samhällen har högre nivåer av tillit. Det är även ett faktum att höga nivåer av tillit är en oerhört positiv ingrediens i vad vi i allmänhet betraktar som "goda" samhällen.

 

"Tillit till andra människor brukar liknas vid ett samhälles sammanhållande kitt. Länder med hög tillit har i regel en stabil demokrati, stark ekonomi, god folkhälsa, låg korruption, låg brottslighet samt en hög nivå av jämlikhet och jämställdhet. I de nordiska länderna är tilliten extremt hög, men också övriga länder i Västeuropa har hög tillit, medan bottennoteringar återfinns i Mellanöstern, Afrika och delar av Latinamerika." (Källa.)

 

***

 

Ett intersubjektivt fenomen beskrivs av Houellebecq som "en gemensam lögn som förändrar verkligheten". "Alla människors lika värde" är snarare än sådan gemensam lögn med världsförändrande potential, än en meningsfull utsaga om verklighetens beskaffenhet. Vår jägar-samlar-moral kan inte antas främja idén, och den är inte objektivt sann i termer av faktisk tillämpning i världen. Däremot verkar den vara en användbar samordningsmekanism.

 

Samhällen är svåra, eftersom de är fall av fångarnas dilemma. Du har som individ mycket att vinna på att gratisåka på samhällets håvor, men själv bidra så lite som möjligt. I en spelteoretisk terminologi har du själviska skäl att välja "avhopp"/"defect" hellre än "samarbete"/"cooperate". Särskilt, vilket är det centrala i fångarnas dilemma, när du har skäl att anta att din/a motspelare inte kommer att välja "cooperate".

 

En plussummesituation kan dock uppstå om ni samarbetar, dvs. du kan i förlängningen vinna på att samarbete, om andra också samarbetar. Men, individen kan förlora på att välja "cooperate" om motspelarna väljer "defect". Detta är vad vi ser i samhällen med låg skattemoral - varför ska jag bidra, när andra inte gör det?

 

***

 

Som LessWrong-Khalifen påpekar finns det ganska få faktiska fångarnas dilemma-situationer. Så även i detta fall; vi kan korrigera vårt beteende över en tidsserie av spelomgångar, straffa motspelare, belöna beteenden vi uppskattar, etcetera. Dock kräver en effektiv strategi någon form av samordnat gruppbeteende, eftersom vi är (i fallet Sverige) drygt tio miljoner spelare, och då interaktionerna ofta sker ytterst indirekt i stora system.

 

Moloch är de fall där samordningen havererar. Där vill vi inte vara. Det är långt värre än någon individuell ondska.

 

Tillit verkar vara en bra mekanism för att gynna ett plussummeutfall av vår samhälleliga fångarnas dilemma-situation. Tillit, som samvarierar med jämlikhet. Jag tror som bekant att det är viktigt att skilja på kausalitet och korrelation, men det finns som nämnts plausibla mekanismer/goda förklaringar för varför jämlikhet kan förväntas leda till tillit. (Resväskeargumentet.)

 

Att sträva efter (ekonomisk) jämlikhet är att tillämpa idén om "alla människors lika värde" på ett materiellt plan. Människor som har liknande livsomständigheter tenderar att lita på varandra, vilket kan översättas till att de tenderar att välja "cooperate" i fångarnas dilemma-situationer. Vi ser rent empiriskt att detta är ett Gott, eftersom det leder till bättre samhällen enligt de flesta bedömningskriterier. Även Freud inleder Vi vantrivs i kulturen med att konstatera att civilisationen ger oss otroligt mycket fördelar, men att han dock just i denna skrift vill uppehålla sig vid de små psykologiska kostnader som kan uppkomma när vi ibland tvingas gå emot våra naturliga inklinationer.

 

***

 

I förlängningen är "alla människors lika värde" en garant för en rättvis behandling. Vi kan peka på rättsystemet, där alla människor i idealfallet ska vara lika inför laget. Vi kan peka på arbetsmarknaden, där meriter i idealfallet ska styra vem som anses mest lämpad för en anställning. Vi kan peka på fördelningspolitiken, där prestation ska vara viktigare än arv för att bestämma individens materiella status. Vi kan peka på välfärdsmekanismerna, där generella system har större legitimitet.

 

I ett samhälle med mycket "sval" tillit förväntar sig individen att bli rättvist behandlad av staten. I samhällen med låga nivåer av sådan tillit, förväntar sig Saddam Husseins farbröder politiska positioner; förväntar sig Khaddafis klanmedlemmar oljeintänkter; förväntar sig Putins judo-kompisar lukrativa kontrakt.

 

När individen inte ser några plussummevinster, då väljer den "defect" den istället för att "cooperate". Då blir det Moloch, Moloch, Moloch över hela brädet.

 

***

 

Sammanfattning:

 

Det verkar som att "alla människors lika värde" är ett intersubjektivt fenomen som hjälper oss till samordningsvinster och plussummeutfall i samhällen. Således är det ett ypperligt instrumental value, som vi ogärna bör förkasta.

 

I termer som en liberal kan förstå: Det är lättare att få alla att gå med på principen "mina rättigheter slutar där dina rättigheter börjar", om rättigheterna upplevs som rättvist distribuerade.

 

I termer som en konservativ kan förstå: Det är lättare att godta de egna skyldigheterna, om en upplever att skyldigheterna är rättvist distribuerade.

 

I slutändan finns ju bara de rättigheter en tar sig, och de skyldigheter en åtar sig.

 

(Relaterat, jämlikhet: Ekonomisk jämlikhet och tillit; lutande trendlinjer; Schäslong del 13; mångfald utan jämlikhet; slaveri; prediktioner 2017, del 2; socialismen är kapitalismens räddning; var?; ett bra argument; terminalt värde?; sammanfattning. Relaterat, allas lika värde: Klagar vidare på borgarna; stå för värderingar; meddelande till allmänheten. Relaterat, intersubjektiva fenomen: Sönderfallet; flägz; diskade; postnihilism i rapp-Sverige; o-originellt. Relaterat, circle of concern: Sverige är en subkultur; naturligt eller icke; men framförallt.)

SchäsLong, del 14

Med tanke på att Sverige är en subkultur, och kanske som svar på frågan om huruvida vi skulle moralisera över utomjordingar: Three Worlds Collide. Mycket spoiler alert i det nedanstående, där jag vill lyfta några intressanta aspekter av verket ifråga.

 

A. Three Worlds Collide är en fantastisk kommentar till fenomenet kulturrelativism; skulle vi acceptera bebisätarnas bebisätande? Och, givetvis, ska Super Happy-gänget acceptera människans icke-nyttomaximerande samhälle? I någon mening är utilitatism den enda tillåtna kulturen enligt utilitarismen.

 

B. Three Worlds Collide är en fantastisk kommentar till vad jag skulle vilja kalla moralistisk historieskrivning, vilket i någon bemärkelse är frågan om kulturrelativism men över tid. Historiepodden diskuterar huruvida det är rimligt att moralisera över t.ex. Djingis Khans massmord, tror i något av avsnitten om Djingis Khan. De kommer så vitt jag minns fram till att det är helt meningslöst att döma t.ex. en elvahundratals-massmördarkung efter dagens moraliska standards. Svaret på "kulturrelativism över tid?" är således i någon mening "ja!". Iaf., följande:

 

 

Alltså, the Babyeaters moraliserar inte över Djingis Khan, utan ser "reasonable mistakes".

 

C. Antropofagi har tidigare påstått att om vi tillfullo synkroniserar våra värden (t.ex. mellan GAL och TAN) så borde vi kunna hålla normativ diskussion väl avskilt från allt annat, som då blir tekniska och teknokratiska frågor. Detta synsätt är redan tillämpat i Three Worlds Collide:

 

 

The Confessors håller i rationaliteten, dvs. ansvarar för att vettiga resonemang härleds ur de moraliska ståndpunkter som politiken vaskar fram.

 

***

 

Det hela får mig att tänka på att utilitarism i någon mening är banalt, eller kanske synonymt med moral. När en invänder att andra känslor än lycka/avsaknad av smärta är av värde, då vill utilitaristen ofta hävda att även dessa kan räknas in i den nyttomaximerande ekvationen. Men, i så fall omfattar utilitarismen allt och bidrar inte med några riktlinjer till vår etik.

 

Att fake consequentialism är en grej tyder ju också på att utilitarism är lite sisådär hard wired i våra tänkande - det verkar ju vara så pass universellt att det funkar som draglok åt godtyckliga heliga värden.

 

Detta kan väl ses antingen som utilitarismens seger, eller som utilitarismens död. Utilitarismen är självklar, men å andra sidan snarare att betrakta som en metaetik - frågan om vad vi optimerar på kvarstår. Vilken utility, nytta, är det som vi -ismar?

 

Three Worlds Collide handlar i mycket om spelteori, inte minst fångarnas dilemma. Kanske bör vi se utlilitarismen som en slags moralfilosofisk motsvarighet till deltagande i plussummespel. Utilitarismen berättar för oss att vi ibland måste låta bli att defecta, även när våra heliga värden kränks - om nyttokalkylen visar att mycket värre scenarier är att vänta.

 

"Akon stared out a viewscreen, showing in subdued fires a computer-generated graphic of the nova debris. He just felt exhausted, now.  'I never understood the Prisoner's Dilemma until this day. Do you cooperate when you really do want the highest payoff? When it doesn't even seem fair for both of you to cooperate? When it seems right to defect even if the other player doesn't? That's the payoff matrix of the true Prisoner's Dilemma. But all the rest of the logic - everything about what happens if you both think that way, and both defect - is the same. Do we want to live in a universe of cooperation or defection?'"

 

Utilitarism är helt enkelt samordning, och samordning är kompromiss. Ganska grundläggande egentligen, i ett mänskligt samhälle: Mina rättigheter är dina skyldigheter och vice versa.

 

På så vis är utilitarism meta-etik, snarare är etik. Analogt med att äkta liberalism kan sägas vara en metaideologi snarare än en ideologi. (De stal liberalismen ifrån oss.) Kanske kan vi säga att utilitarism är moral, men att utilitarismens verklighets-begränsningar inte ger oss så mycket att hålla oss i - vi måste snart falla tillbaka på budord av varierande tyngd. Således inte så konstigt att deontologer och utilitarister kan vara ett.

"Alla människors lika värde" som intersubjektivt fenomen/"cooperate"-gynnande fångarnas dilemma-struktur

Det är mycket snack i dessa dagar om att "allas lika värde" är en lökig klyscha. Framåt, då, för dess återupprättelse!

 

Jag har babblat om att vi har två motstridiga moraltendenser: Jägar-samlar-moralen och samarbeta-i-samhällen-moralen. Samarbetsmoralen handlar om att välja "cooperate" i en mäktig samordnignssituation/fångarnas dilemma-situation, där vi inte känner alla deltagare och inte har något på spel gentemot de flesta med/mot-spelare.

 

Jägar-samlar-moralen förklaras evolutionspsykologiskt, och det är således ingen större överraskning av vi hittar en circle of concern i bottnen på vår moral. Vi själva och vår avkomma är mest värd, de som gynnar vår avkomma eller delar lite av våra gener näst mest, vår stam tredje mest, etcetera.

 

Vi upphäver detta med intersubjektiva fenomen, när vi lyckas skapa en större samhällskropp. I samhällen som Sverige har vi en stark stat, ett förtroende för rättssystemet, och en hög grad av tillit. I samhällen som Somalia har vi Al Shabab, blodshämnd, och en låg grad av ("sval") tillit.

 

Vi har vidare konstaterat att det finns en stark koppling mellan tillit och ekonomisk jämlikhet. Och, framförallt, vi minns ju alla resonemanget om resväskor från Catcher in the Rye.

 

"Alla människors lika värde" är ett uppenbart intersubjektivt fenomen, eftersom det snarare är en "gemensam lögn som förändrar verkligheten" än en meningsfull utsaga om verkligheten.

 

Vi tycker inte, som jägar-samlare, att alla människor är lika värde. Men, däremot verkar det som att det intersubjektiva fenomenet "alla människors lika värde" är väldigt användbart för att främja samordning. Dvs., för att få spelarna i fångarnas dilemma att välja "cooperate" istället för "defect". Och, då tillit och ekonomisk jämlikhet även har en stark koppling till välstånd och tillväxt och minskande sociala problem, kan vi enkelt konstatera ett utilitaristisk nytta av ett tillstånd som är mindre Moloch och mer samordning.

 

Vi verkar lita på våra jämlikar, och vi verkar välja "cooperate" när vi känner oss själva som jämlikar. En känsla av rättvisa i termer av utfall verkar göra oss villiga att delta i samhällssamarbetet.

 

Det handlar också om en rättighets/skyldighets-kompromiss. Om jag godtar att inte döda grannen eller gå före i vårdkön, vill jag själv slippa dödas och slippa att någon tränger sig före i vårdkön. När vi börjar fuska, ha olika system för olika plånböcker etcetera, då blir det plötsligt stressigt. För då blir det uppenbart att man inte bara kan stå kvar i vårdkön och vänta på sin tur - nä nu gäller det istället att olja upp armbågarna - och slå yxan i säkerhetsdörren på adressen bredvid.

 

Det går inte att förneka att det finns andra mekanismer för samordning än jämlikhet. Det verkar som att vissa mer hierarkiska samhällen, inte minst östasiatiska, kombinerar social hierarki och hög nivå av "cooperate"-väljande. Pliktetik i äldre europeiska samhällen comes to mind här.

 

(Killgissar ganska mycket här vad gäller Asien. Slår mig att Kina har höga nivåer av tillit, och att Japan är väldigt jämlikt. Den som vet mer, eller pallar kolla upp mer, kan ju med fördel berika analysen härvidlag.)

 

Så, antingen värdekonservativa, pliktetiska hierarkiska samhällen, eller jämlika samhällen med hög tillit. Det som inte verkar funka är övervägande kapitalistiska, konkurrensinriktade samhällen med höga nivåer av ojämlikhet (tänk Ryssland på 90-talet, dvs. "vampyrkapitalism").

 

Religiösa normer och traditioner dör. Dessa kategorier av intersubjektiva fenomen kan (hoppas jag? tror jag? anser jag?) inte överleva utvecklingen. Tillit och "alla människors lika värde" kanske har en bättre chans?

 

Pengar är ju ett intersubjektivt fenomen - men höggradig kompetativ kapitalism är ingen bra samordning. Jämlikhet är en upplösare av hierarkier - ojämlikhetens självamplifierande natur är en tillbakagång. (Jag gissar att ett tillräckligt rovkapitalistiskt samhälle snart är tillbaka på ojämlikhetsnivåer som i, typ, kastsystemets Indien på 2000-talet f.Kr.)

 

Vidare: Ekonomisk jämlikhet är en tillämpning av principen om allas lika värde, enligt ett utvidgat demokratibegrepp. Det innebär en ambition om verklig maktdelning.

 

Men nu svävar jag ut. Poängen är egentligen bara att "allas lika värde" verkar vara ett bra intersubjektivt fenomen, som får folk att välja "cooperate", vilket gynnar samordning, vilket gynnar plussumme-nyttor i vårt samhälle.

 

Det är däremot, vilket väl konservativa fått helt rätt, förmodligen delvis ett avsteg från vår inneboende inklination att värdera vår egen DNA-molekyl högst; härvidlag får vi käka lite vantrevnad i kulturen. Men det verkar det på det hela taget vara värt.

 

(Relaterat, jämlikhet: Ekonomisk jämlikhet och tillit; lutande trendlinjer; Schäslong del 13; mångfald utan jämlikhet; slaveri; prediktioner 2017, del 2; socialismen är kapitalismens räddning; var?; ett bra argument; terminalt värde?; sammanfattning. Relaterat, allas lika värde: Klagar vidare på borgarna; stå för värderingar; meddelande till allmänheten. Relaterat, intersubjektiva fenomen: Sönderfallet; flägz; diskade; postnihilism i rapp-Sverige; o-originellt. Relaterat, circle of concern: Sverige är en subkultur; naturligt eller icke; men framförallt.)

Ekonomisk jämlikhet och tillit

Jag har tidigare varit inne på att vi har en ursprunglig ancestral environment-moral, samt en annan samarbete i samhällen-moral.

 

Detta kopplar tydligt till heders- vs. icke-heders-kultur. Mer eller mindre samhälle, mer eller mindre samarbete. Olika spelteoretiska strategier.

 

Vi måste alltså inse att vi människor samexisterar i ett potentiellt plussummespel. Med hjälp av intersubjektiva fenomen har vi lyckas välja "cooperate" istället för "defect" i fångarnas dilemma.

 

Återigen - Vi vantrivs i kulturen beskriver just detta. Hur vi ger upp våra ursprungliga drifter för att istället samarbete. För det ger en mer optimal situation.

 

Vi har således två motstridigare moral-tendenser. Inte helt motstridiga dock - vi har alltid levt i flockar, även som jägar-samlare. Men, i stora flockar där vi inte känner alla kräver samarbetet ett tjockare lager kultur. Normer som vi lyder, även när vi möter personer vi inte är personligen bekanta med. Vi ska välja "cooperate" även med folk vi inte känner.

 

Tillit? Poppis term, ju, i statsvetenskapen.

Det kan så klart översättas till: Tror vi att andra kommer välja "cooperate"? Börjar vi få allt för mycket information om att så inte är fallet, tenderar vi att falla tillbaka på vår ursprungliga moraltendens.

 

Litar vi inte på att samhället ska skydda oss och vår egendom, då kommer vi tillslut känna att vi själva måste göra så. Detta är första steget i ett race to the bottom, där rättsstaten faller som ett korthus och medborgargarden stryker längs gatorna. Snart ser hela samhället ut som Escape from New York eller Mad Max.

 

***

 

FoF skrev 2014 om att tilliten i Sverige sjunker.

 

"Tillit till andra människor brukar liknas vid ett samhälles sammanhållande kitt. Länder med hög tillit har i regel en stabil demokrati, stark ekonomi, god folkhälsa, låg korruption, låg brottslighet samt en hög nivå av jämlikhet och jämställdhet. I de nordiska länderna är tilliten extremt hög, men också övriga länder i Västeuropa har hög tillit, medan bottennoteringar återfinns i Mellanöstern, Afrika och delar av Latinamerika.

 

Tilliten i Sverige är stabil och verkar inte påverkas av ekonomiska konjunkturer eller politiska vindkast. I USA och i södra och östra Europa har tilliten minskat de senaste decennierna. Flera östasiatiska länder trotsar forskarnas teorier genom att ha hög tillit trots utbredd korruption och svaga institutioner."

 

FoF kör en fin bild på variation i tillit i olika länder:

 

Påstående: Man kan lita på folk i allmänhet. Sverige sticker verkligen ut! Liksom Kina...

 

 

Så har de en fin bild på svenska tillits-trendbrottet:

 

 

Och nu, ungefär vad jag sa ovan, fast sagt med mer pondus av FoF:s skribent:

 

"När ett samhälle lämnar klangemenskapen och blodshämndens norm till förmån för lag och rättsväsende, läggs en grund för tilltro till en opersonlig rättvisa, som inte begränsas av släktskap, korruption och rang. Detta leder till att lagar och samhällsnormer internaliseras och att man övergår från ett traditionellt samhälle präglat av vad som kan kallas 'het tillit'' till sin släkt eller klan (och misstro mot resten av världen), till ett modernt samhälle som präglas av ''sval tillit' även till människor man inte känner. Sverige och de nordiska länderna har gått mycket långt i denna utveckling."

 

Slutsats: Dags att läsa Lars Trägårdh, som refereras kraftigt till i FoF-artikeln.

 

Slutsats två: Tillit på nationell nivå, men även på lokalnivå, verkar samvariera med små inkomstklyftor. Så ekonomisk jämlikhet är en viktig grej för tillit, sannolikt. Hence överlappet av förklaringsmodeller för galna områden.

 

"Det visade sig att kommuner med högst lokalsamhällestillit ofta är små, men också präglade av utflyttning. I dessa kommuner är inkomstklyftorna små och de har en liten andel av befolkningen som arbetar inom industrin. Kommunerna på den andra delen av skalan, de med minst lokalsamhällestillit, utmärks av större ekonomiska klyftor och en stor andel utrikesfödda. På nationell nivå är sambandet mellan stora ekonomiska klyftor och liten tillit tydligt, och detsamma gäller de svenska kommunerna. Att tillit och ekonomiska klyftor samvarierar verkar främst kunna förklaras av en upplevd orättvisa, där större skillnader gör att människor inte uppfattar att de delar 'samma öde', menar forskarna."

Umgänge = Övergrepp, eller: Ahlström har helt fel om Bergman

En av våra mest uppburna nationalskalder, Ingmar Bergman, får idag exemplifiera varför gårdagens genomgång faktiskt kan sägas ha sina poänger.

***

Bakgrunden repeterad:

Rena rama övergrepp är givetvis vidrigt, och #metoo-kampanjen har ett viktigt syfte i att stävja sådant. Ett rättsystem som inte lyckas leverera bjuder för övrigt in till denna typ av aktioner, och det oavsett om man vill moralisera över "häxjakt" och "lynchjustis" eller hylla modet hos de utsatta som vittnar.

Däremot sammanblandas just nu MP-riksdagsledamöter som förgriper sig på spädbarn, och serievåldtäktsmän med kompisar i Svenska Akademien, med helt vanliga fall av sociala samspel som går lite, lite fel.

Antropofagi menar att den svenska statsindividualismen, som lösning på Kants osällskapliga sällskaplighet, kan förklara varför Sverige toppar #metoo-ligan och även statistiken över anmälda sexualförbrytelser.

Den osällskapliga sällskapligheten är konfliktytan mellan individuellt förverkligande och samhällelig inordning. Det är vantrivseln i kulturen för att tala med Freud, eller den enskildes motstridiga incitament att välja "cooperate" respektive "defect" i samordnings-spelet som vi kallar samhället. Det är vår motstridiga vilja till familj och egentid, till sällskap och enslighet, till sammanhang men inte social kontroll. "Ensamhet är inte samma sak som frihet", skaldade Jacques Werup en gång. Man skulle kunna tillägga att känsla av sammanhang verkar ha ytterst konkreta hälsofrämjande nyttor.

Statsindividualismen är välfärdslösningen, jämförbar med Esping-Andersens skandinaviska eller socialdemokratiska välfärdsregimtyp, där universella och generösa transfereringssystem centrerar på individen för att möjliggöra dennes frihet. Är individen inte i beroendeställning till någon annan individ, till skrå, arbetsgivare eller familj, så är den fri. Om staten står för välfärden, så kan individens säga "fuck ya'll if you doubt me" till mamma och pappa, och istället gå sin egen väg.

I Tyskland - som representerar Esping-Andersens konservativa eller bismarckska välfärdsregimtyp - är det istället familjen som är den enhet välfärden centreras kring. Ett typexempel är sambeskattning, dvs. att makars inkomster beskattas samlat, vilket gör det mindre lönsamt för kvinnan att arbeta. Utfall: Betydligt lägre kvinnligt arbetskraftsdeltagande i Tyskland än i Sverige.

I USA - som representerar Esping-Andersens liberala välfärdsregimtyp - ser vi istället snålt tilltagna, behovsprövade grundlösningar för de allra mest utsatta, och i övrigt marknadslösningar och privata socialförsäkringssystem för övrig välfärd.

Den svenska modellen skapar ett minimum av ömsesidigt beroende. Vi blir således mästare i att minimera mellanmänskliga behov. På World Value Surveys kulturkarta är vi mest individualistiska och sekulära.

Antropfagis hypotes är att vår benägenhet att eliminera det mellanmänskliga får följden att vi tolkar vanligt, klumpigt samspel som övergrepp. Vi vill ju, lite fumligt, valhänt, ut och umgås. Kanske i förlängningen befrukta eller bli befruktad. Men vi är vana vid att mellanmänskligheten minimeras, att staten tar ansvar för vårt samspel med andra, eller att staten möjliggör en avsaknad av sådana samspel. Således blir krogen med Lars Ohly likvärdigt med detta eller detta eller detta.

Observera att jag uppskattar den svenska statsindividualismen, och håller de skandinaviska samhällena som några av världens bästa. Men med detta sagt hade det fan varit skönt att leva i Danmark istället.

***

Så till själva saken. DN erbjuder avstamp igen, när skribenten Ahlström sågar NK:s julskyltning:

"Det lackar mot slut på räkenskapsårets fjärde kvartal. Ja, eller jul, som det brukade kallas. Och inget jultecken är säkrare än högtidsstunden när Nordiska Kompaniet avtäcker sin årliga fönsterinstallation.

Varje december lockas flockar av lystna konsumenter till de snillrika dockskåpstablåerna i maxiformat.

Årets installation är en serie dioramor ur Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” (1982), helt och hållet med fokus på filmens inledande julfirande för exakt 110 år sedan. Scenerna har blivit så emblematiska för vad ett pursvenskt julfirande innebär att de är ett nationalromantiskt julevangelium i egen rätt: hemma hos den förmögna familjen Ekdahl i Uppsala finns levande ljus, riktiga granar, ringdans, knarriga parkettgolv och astmatiskt cigarrpuffande män. Hela det nostalgiska julbordet står uppdukat.

Men vad Bergman ville visa var ju borgerlighetens och traditionalismens noggrant fernissade fasad. För tittar man närmare, och man behöver inte gå alltför nära, syns i filmen rötan, kvinnoförtrycket: männen som håller låda vid middagsbordet, och bara männen får sjunga studentvisorna till snapsen, och Börje Ahlstedt som terroriserar sin fru, Christina Schollin ('Varför gifte jag mig med dig? Du är ful, fattig, ofruktsam!'), och säger att hon inte ska vara så 'förbannat servil'. Medan Jarl Kulles rödbrusige patriark knullar snett och ofredar kvinnorna i tjänstefolket ('Vilka bröst du har, mitt barn! Du gör mig galen!').

Det är en ren och skär #metoo-jul som pågår. Och trots att man i två av varuhusets skyltfönster även visar klipp ur filmen är det som om personalen helt blundat för vad den handlar om. [...]

'Fanny och Alexander' är långt, långt ifrån en idealisering av julen. Istället fokuserar den på det outhärdliga obligatoriet högtiden innebär och att tvingas umgås under samma tak som människor man avskyr. [...]"

***

Är då detta en rimlig tolkning av Bergmans komplexa verk Fanny & Alexander? "Alla tolkningar är väl rimliga", säger någon. "Du, Antropofagi, är väl allt annat än en Bergman-expert", säger någon annan. Ja, det må va' hänt. Men låt mig sticka ut hakan: Ahlströms tolkning av Bergmans storverk är fan korkat dum.

Miniserien Den goda viljan regisserades inte av Bergman, men han skrev dock manus. Samuel Fröler får gestalta vad som underförstått är Bergmans far; en av fanatism och klasshat driven präst, som behandlar sin fru på ett ofta väldigt vidrigt sätt. Hans ultimativa idealism tvingar familjen att uthärda i Norrlands mörker och fattigdom, istället för att ta möjligheten till lycka genom en fördelaktig anställning i Stockholm. Klasskodade oförätter från barndomen gör samverkan med kungahuset omöjligt, liksom relationen med fruns högborgerliga familj och patron på norrländska bruksorten. Renhet och lutheranism är idealen.

Varför berättar jag då detta? Jo, för att det stödjer min tolkning av F&A som in i helvete. Men bemärk, att min tolkning är otroligt mycket mer rimlig redan oavsett biografiska fragment.

Hela poängen med F&A är ju att den Ekdahlska familjen är varm och mänsklig; slarvig men genuin. Biskop Edvard Vergéus, som - mind you - kidnappar Eva och barnen, är en sträng fanatiker. Hans spartanska hem är ett fängelse där kärlek är lydnad. De dekadenta, mänskligt ofullkomliga bröderna Ekdahl får med list och slughet - och tillslut medels Judens magi - befria Eva, Fanny, och Alexander. Ta hem dem tillbaka till värmen, oordningen, mellanmänskligheten.

Hela senmoralen tycks vara: Den moraliskt uppburne, principfaste, är inte den mest humane. Människors trassliga relationer och stök utgör den värme, det sammanhang och den mening som utgör den sällskaplighet som Strindberg både sökte och flydde, enligt Berggren & Trädgårdh. Ahlström formulerar den osällskapliga sällskaplighetens teorem rätt bra faktiskt, när han skriver om "det outhärdliga obligatoriet högtiden innebär". Hellre vara ensam med Gud då eller? Eller tiga sig igenom en sörplig soppmiddag med Pastor Vergéus?

***

Kontenta: Ahlströms vantolkning av Bergman är ytterst symptomatisk för en viss typ av #metoo-relaterad dum-moralism, sprungen ur vår svenska benägenhet att tolka umgänge som övergrepp.

Vinner sanningen i längden?

När vi ändå är inne på memetix, kan det vara intressant att återknyta till en grej Okasha nämner i Evolution and the levels of selection: Fitness är en fråga om när i tiden vi mäter.

***

Tänk dig en kropp, gjord av celler. Tänk dig en mutation i en sådan cell, som gör att just denna cell delar sig ohämmat och tränger undan annan vävnad, och äter annan vävnads mat ur blodomloppet. Tänk dig att kroppen ifråga ligger på dödsbädden, med en tumör stor som ett kojuver under bröstbenet, och långsamt hostar sig till döds. 

Mät den vanartiga cellens fitness, och se att den är god.

Vänta ett par veckor. Nu ligger kroppen - i förbränd form, märk väl - i en liten urna som i sin tur är nergrävd på en liten kyrkogård. Vi kan tänka oss att graven skuggas av väldiga kastanjer, som om våren stinker sperma men som ger den lilla kyrkbacken en vacker siluett mot det omkringliggande slättlandskapet.

Mät den vanartiga cellens fitness, och se att den är obefintlig.

***

Tänk dig ett samhälle, gjort av samhällsmedborgare. Tänk dig att en grupp av dessa samhällsmedborgare börjar nyttja staten som sin egen privata spargris. De böjer och bryter lagen och eroderar all tillit. De berikar sig på sina medmänniskors bekostnad till den grad att medmänniskorna inte vill vara med längre, utan blir motmänniskor. 

Mät de vanartiga samhällsmedborgarnas härlighet, och konstatera: Kleptokratins kungar äro härliga.

Vänta någon generation. Samhället är kollapsat och hunnerna väller obehindrat in mellan murarna. Avskogningen är ett faktum, liksom korruptionen. Våld och elände, misstro och defect-beteende. Samordningen är bruten liksom freden.

Mät de vanartiga samhällsmedborgarnas härlighet, och resonera: Kleptokratins kungar kanske äro härliga, med bankkonton på Caymanöarna och ett slott vid Svarta Havet. Men om vi spolar tillbaka några århundraden, så kanske de istället blöder ur i stupstocken, mot en fond av rykande slottsruiner och plundrade skattkammare. Och kanske skulle historien kunna upprepa sig även i en senmodern värld.

***

Vi kan bryta ut en del av group-selection-diskussionen och visa att den rör sig om olika sikt. En revolterande konstituent kan vinna fitness kortsiktigt, men förlora fitness långsiktigt. Kärnfrågan är givetvis vilka koordineringsmekanismer som hindrar alla konstituenterna från att bete sig vanartigt, och under vilka förutsättningar. Hög-nivå-selektionen handlar om hur sådana samordningsmekanismer evolverar - selekteras för - och hur vi definitionsmässigt ska allokera fitness-vinsterna. 

Som vi ser kan fitness-vinsterna tillskrivas konstituenterna, på lång sikt, även när de inte kan tillskrivas dem på kort sikt, vilket återigen gör oss svaret skyldigt hur koordineringsmekanismerna uppstår som optimerar för den längre sikten. Lite av ett filosofiskt moment 22.

Sanningen är väl att vissa beteenden uppstår slumpmässigt, genom mutationer i arvsanlag eller i kulturella beteenden, och att evolutionsteorins styrka är just att förklara de selektionseffekter som göra att de bästa blir kvar. Evolutionsteorin förklarar hur fenomen som tycks ha ett syfte kan uppstå som en slags syfteslös statistisk funktion.

(Relaterat: Nebukadnessar; härmapor; förkasta genes eye-view?; Frågan på vilken människolivet är ett svar; vi dödar allt samarbete; the sickness; Schelling-punkter; koordinering, kultur och kategorier.)

***

Låtom oss beakta sanningar respektive osanningar. I The Making Sense-podcast #233 diskuteras det rådande informationslandskapet och de asymmetrier som synes råda mellan appellerande konspirationsteorier och svårpenetrerade expertresonemang. 

Det finns onekligen intressanta selektionseffekter för vansinniga uppfattningar - kanske är det (som diskuteras här) våra hårdkodade (och kulturellt förstärkta/försvagade?) förnuftskänslor som i grund och botten bestämmer vad vi tror på. (T.ex. co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity.) Kanske gör den teknologiska utvecklingen att vi är "fish-out-of--temporal-water" med avseende på hur vi evolverade som samlar-jägare i en mosaik av miljöer, men nu måste hantera röda Facebook-notifikationer på våra smartphones.

Hur det än ligger till verkar det som att Fitness Beats Truth, och att protestantismen kan vara mer framgångsrik än en veridisk uppfattning av verkligheten. Som J. Henrich övertygande argumenterar för (The Secret of Our Success) så kommer kulturell kunskap att traderas, och den som ger mest fitness kommer att selekteras för - genom att ge direkta fitness-avbetalningar till innehavarna, men också genom att härmas av andra individer som emulerar framgång.

Ändå har vetenskapen kunnat frodas. (Kanske för att vi har en sjunkande släktskapskoefficient i vissa delar av världen, och kanske för att vi nått en nivå av förståelse för verkligheten som ger oss en så direkt feedback-loop att vi kan tala om ett brutet babbel-ekvilibrium.) Kanske är det dumt att se vetenskapen som vårt samhälles svar på individens veridiska perception - kanske är den bara ännu en sociologisk golem som av en slump ger fitness-avkastning genom att låtsas vara vårt samhälles svar på individens veridiska percektion (och ack vad den exploderar om vi försöker prata öppet om det). Med ett sådant relativistiskt perspektiv vågar vi inte hoppas på någon sanning. Jag väljer en annan väg, men kan konstatera att vetenskap ger fitness på något sätt. 

(Det kan ju också vara så att "vetenskap" är en svårnådd form av samhällelig adaption, som råkar förena Fitness och Truth, dvs. som för ovanlighetens skull ger Fitness genom att ge Truth. Det är väl egentligen min egen position.)

***

I den allmänna debatten, då. Det verkar som att vi har ett litet problem. När dimman ligger tät så håller folk kvar vid höga konfidensnivåer, fast de ingenting ser. När anti-missil-folieremsorna regnar ner och stör ut radarn, så bygger folk en foliehatt av bitarna. Kort sagt - absurda uppfattningar verkar ibland vinna över rimliga, och det kan till och med vara svårt att veta vilka som är vilka. Hur kan vetenskapen ändå överleva?

Kanske kan vi förstå det här "memetiska group-selection-problemet" genom att tillämpa Okashas olika tidshorisonter. Kan det vara så att genusdoktriner och 5G-corona-konspirationer är memetiska cancerceller? Är det vanartiga memes som frodas på kort sikt? Skulle en fitness-kalkyl i dagens debatt tilldela antivaccinations-idéer höga (memetiska) fitness-värden?

Men, är det måhända så att de memes och idéer som underkastar sig den koordineringsmekanism som vi kallar vetenskapen - och som ju innebär en hel del "memetiska cancer-supressor-gener", eller begränsningar i vad som är tillåtet att tro - ger mer fitness på lång sikt?

Märk väl - det är lätt att förstå att Truth och vetenskap ger gruppen mer fitness. (Förutom när Trumpism eller protestantism gör det - jag antar att olika miljöer ger olika utfall här.) Det jag menar är att Truth/vetenskaps-memes också har en större fitness än vad konspirationsteorier och osanningar har, om vi mäter fitness lite längre fram i tiden. 

Group-selection är snårigt. Läs gärna Okashas bok. Det är viktigt om vi tilldelar fitness till grupp-nivån eller till konstituentnivån. Här pratar jag alltså om att konstituenterna - de enskilda uppfattningarna, memes:en eller idéerna - vinner i fitness på lång sikt, även om osanningarna och dumheterna vinner på kort sikt.

Vetenskapen kan ses som en koordinationsmekanism för att gynna den högre fitness som uppträder på lång sikt, genom att förtrycka de kortsiktiga avarterna. Tydligen har kulturer med denna koordinationsmekanism selekterats för - genom att ta över världen à la Storbritannien Koloniserar Allt-style, eller genom att emuleras, à la Meiji-restorationen-style. (Se Gokajō no Goseimon, punkt fem: "Knowledge shall be sought all over the world, and thereby the foundations of imperial rule shall be strengthened.")

Vad är det då som gör att vetenskapen ger en högre långsiktig fitness? Tja, det kan ju vara så att Truth är en extremt mäktig och stabil Schelling-punkt, och att detta förklarar varför Truth och Fitness kan sammanfalla. Jag har ju varit inne på att tillräckligt direkt feedback från verkligheten rent spelteoretiskt borde gynna bildandet av meningsbärande signaler. Vetenskapen kanske är en kulturell evolutions-adaption som bara behöver några ganska ovanliga förutsättningar för att funka, och att de relevanta intermediära stegen hittills inte uppträtt så ofta.

***

Observera att memetisk fitness inte är samma som genetisk. Det är alltså inte så att memes sprids bäst genom att vara nyttiga, eller i alla fall inte genom att vara nyttiga på det där sättet att man nu vet lite fakta, utan istället på det där sättet att man nu kan signalera grupptillhörighet eller kanske ha en befängd uppfattning som råkar ge skydd mot diabetes.

En följdtanke på det är att Vetenskap kanske får sin memetiska fitness genom objektiv kunskaps-nytta (nytta som i att veta att ett visst bär är giftigt) som ger genetisk fitness - eller som en slags exaption av de adaptioner som gör att vi gillra objektiv kunskaps-nytta (vi som gillra det slipper bli förgiftade av ett visst bär). Andra meme:s kanske får sin fitness från att bara utnyttja våra defekta hjärnors slappa bias, och våra förnuftskänslor, analogt med hur den parasitiska tandpetarfisken (aka. "snoppfisken") simmar upp genom din urinstråle - vilket inte betyder att du har evolverat förmågan att kissa genom snoppen i syfte att gynna tandpetarfisken. Slappa bias som slappa snoppar, liksom.

Vissa meme:s är alltså troligen rent parasitiska, men som Nebukadnessar II ska belysa kan dumma idéer ha dolda nyttor - som, som sagt, protestantismen kan sägas ha haft. Osanningar kan alltså ge fitness, ibland genom att vara just osanna - absurda föreställningar kan tänkas ha en extra stark signal-effekt. (Men kanske vara mindre generaliserbara som Schellingpunkter betraktade. Och kanske är det det styrkan sitter i, att de är väldigt selektiva i vilka de attraherar.)

Så, vi kan tänka oss genetisk fitness genom osanning (meme-fitness=genetisk fitness, i den mån de troende gynnas), genetisk fitness genom Truth (meme-fitness=genetisk fitness i den mån Truth leder till bättre överlenadsförmåga), samt slutligen fall av obefintlig samvariation mellan genetisk och memetisk fitness, där en meme är rent parasitisk, och kanske till och med skadar sin bärare. I det senare fallet kan vi tänka som med virus, att det kan bildas ekvilibrium genom ömsesidig anpassning över tid, men att nya parasitiska meme:s/dumma idéer, mycket väl kan tänkas vara riktigt jävla farliga.

***

Rätta mig om jag har fel! 😉

Ett riktigt illa valt exempel

Sekretariatet för genusforskning tycker att det är orättvist att genusforskning anklagas för att vara ovetenskapligt. De menar att vissa andra teorier, såsom strängteorin inom fysiken, inte behövser utstå motsvarande spe. Exemplet är ytterst illa valt.

 

***

 

Sekretariatets företrädare skriver på DN Debatt:

 

"[v]arför blir just genusforskningen kritiserad och påhoppad för att vara ideologisk på ledarsidor? Varför finns det ingen offentlig debatt där ledarskribenter, utan några som helst meriter inom den akademiska disciplinen fysik, ifrågasätter och kritiserar strängteori? Hur kan skribenter påstå att de granskar ett vetenskapligt fält utan att ens känna till de basala grunderna för genusforskningsfältet, eller för vetenskapliga fält över huvud taget?

Svaret är uppenbart: genusforskningsfältet är ett maktkritiskt fält. Det utmanar föreställningar om vad som har upplevts och fortfarande upplevs som sant och rätt. Vad som alltid har setts som neutralt, det vill säga till exempel att vita, heterosexuella män ska ha företräde till makt och tolkningar av världen, synliggörs och ifrågasätts i genusforskning. Denna kritik av den rådande ordningen kan förstås upplevas som provocerande och farlig för den vars makt ifrågasätts. Inte minst från den växande högerpopulistiska rörelsen som just nu är stark i Europa."

 

***

 

Strängteori är en teoretisk-fysisk modell som postulerar att världens minsta beståndsdelar är vibrerande strängar. John Harnad skriver följande i en recension av Lee Smolin's The Trouble With Physics: The Rise of String Theory, the Fall of a Science, and What Comes Next (2007):

 

"Nearly as much of this book is devoted to the sociology of science -- more specifically, the String Theory community -- as to science itself. 

 

[...]

 

It is hard to disagree with the general socio-academic critiques, but many are far from unique to this particular field; in fact, they are rather commonplace within the broader academic community: the pressures upon young researchers to fit into an already established 'niche,' the lack of incentive or reward for independent thought, the tendency towards 'tribalism' and 'group thought,' the tendency by more senior scientists, who can provide or deny opportunities to younger researchers, to judge the merits of candidates by how well they agree with their own Outlook and interests, etc.

 

To these general sociological critiques, Smolin adds some that are more specific to the String Theory community. This is an exceptional one, both in the incomparable ambitiousness of its scientific agenda and, according to the author, its particular susceptibility to the 'group thought' phenomenon. Apart from this, many would agree that String Theory suffers from a central defect that sets it apart from nearly all other scientific pursuits: it is unable as yet to provide anything that may be subjected to the test of experimental verification, beyond what is already adequately provided by more conventional frameworks, such as the 'Standard Model.' From the viewpoint of the Scientific Method this is anathema, putting the subject into a difficult position to defend. Is it really physics, or just mathematical conjecture that is too incomplete to stand up as a physical theory?" (Antropifagis fetstil.)

 

Jaha. Man undrar varför genusvetarna känner igen sig i just strängteori... Eller nä. Man undrar inte.

 

Vetenskap och Forskning skriver om strängteorin (utifrån nämnda Smolin samt ett ytterligare verk på temat):

 

"Ett spår som i början ett fåtal pionjärer (bl.a. Green och Schwartz) körde in på kom att kallas strängteori, därför att elementarpartiklar enligt detta synsätt inte längre uppfattades som punkter utan som små trådar eller strängar. På grund av en del teoretiska framsteg drog denna teori till sig allt fler fysiker och blev allt mera dominerade i den grupp av teoretiska fysiker som hade sina rötter i elementarpartikelfysiken. Strängteori har nu länge varit den ledande typen av teori för verkligt fundamental fysik. Efter att strängteorin inkorporerat en matematisk teknikalitet som kallas supersymmetri talade man om supersträngteori. En lockande aspekt var att gravitationen eventuellt kunde beräknas problemfritt inom teorin. Med tiden blev strängteorin så dominerade att endast teoretiska fysiker som var framstående inom området kunde räkna med karriär vid de bättre universiteten. Teorin karaktäriseras snarare av att vara tekniskt krävande än av begreppsmässigt djup. Teoretiska begrepp som extra dimensioner, avancerade matematiska symmetrier, kvantfält, krökta rum och topologi är alla med.

 

År 2005 var världsfysikåret, till minne av de enorma framsteg som Einstein publicerade hundra år tidigare. Kanske kommer 2006 att bli ihågkommet som året då strängteorin föll från sin piedestal. I varje fall var det året då två välskrivna, vältaliga och angelägna böcker kom ut som påpekade att 'kejsaren har inga kläder'. Strängteorin gör inga förutsägelser som kan testas experimentellt. Man kan inte beräkna någon av de många konstanterna i standardmodellen med hjälp av strängteorin. I stället har teorin utvecklats till att vara ett gigantiskt landskap av teorier och det hävdas på allvar, åtminstone av en del strängteoretiker, att universum kunde lyda vilken som helst av dessa; eller kanske att det finns ett universum för varje strängteori och att vi råkar befinna oss i ett universum där intelligent liv råkar kunna uppkomma. Detta kallas att åberopa den 'antropiska principen' och är en gammal idé, men den har aldrig varit rumsren inom fysiken eftersom de inte kan verifieras observationellt. Den antropiska principen är i bästa fall bra metafysik."

 

***

 

Men okej. Sekretariatet tycker faktiskt att det ska vara "ledarskribenter" som tycker till om strängteori - inte någon intern, akademisk debatt, tack! Så låt oss titta på mer pop-vetenskapliga källor, då.

 

Forskning och Framsteg citerar Bengt Gustafsson, professor i teoretisk astrofysik vid Uppsala universitet:

 

"Det är få hypoteser i vetenskapen som har fått så lite direkt stöd och så stor spridning. Strängkosmologerna försöker skapa denna allomfattande teori, och när de inte kan hitta en entydig lösning, då säger de: Ja, alla dessa lösningar finns samtidigt. Det kanske är sant, men det sänker den vetenskapliga ambitionsnivån, särskilt när man liksom i efterhand hänger upp universums speciella drag på vår egen existens. Jag tycker att man ger upp för tidigt; man har inte tålamod att vänta. Det kanske kan ta 500 år eller så, men då finns möjligheten att vi vet, i stället för att drömma."

 

Forbes berättar om why stringtheory is not even science, och Scientific American om varför string theory is not even wrong. Är detta "ledaskribent" nog för er, kära sekretariat?

 

***

 

Vad gäller själva sakfrågan om strängteori känner sig Antropofagi osäker. Desto lättare är det att identifiera hålen i genusvetenskapen: Den förutsätter en dualistisk ontologi, och priviligierar godtyckligt vald hypotes; den vill blunda för forskningsresultat; den är mer "karriär" än epistomologi; den har svårt med statistiska utsagor och det strukturella felslutet; den psykologiserar hellre än diskuterar sakfrågor; den är offer för självamplifierande confirmation bias; och den vill svartmåla motståndare.

 

I debattartikeln i DN ger sekretariatet även prov på att man inte förstår att reversed stupidity is not intelligence. Det är liksom inte ett vattentätt argument att den överlevande onda polska tvillingen också stör sig på genusvetenskapen. Stalin tyckte att 2+2=4, vilket det ändå är.

 

***

 

Debattens vågor bör fortsätta gå höga kring genusvetenskapens läckande skuta, såsom är fallet också med strängteorin.

Surrogatmödraskap och Syndafallet

Antropofagi har tidigare skrivit om hjärnskador och pedofili; fri vilja och performativt perspektiv på tid; MWI och determinism; stratifierad verklighet och strukturer; rekommenderat beteende; kognition; jaget och världsjaget; medvetandet; med mera.

 

Ett mycket intressant Radio Lab-avsnitt i sammanhanget är Revising the Fault Line. Första segmentet handlar om en man vars hjärnskada lett till barnpornografikonsumtion, vilket väcker ansvarsfrågan ur rent juridisk synpunkt. Det andra segmentet handlar om att revidera slutsatserna från det första segmentet, med slutsatsen att "fri vilja är den biologi vi ännu inte känner till".

 

Peter Gärdenfors bok (tidigare diskuterad/nämnd här och här) diskuterar frågan om hur jaget konstrueras. I senaste Arkiv Samtal samtalar Peter med sin son om boken, och kommer då in på fri vilja-diskussionen. Simon Gärdenfors kommer ut som fullödig determinist, och formulerar ett performativt perspektiv på tid väldigt väl (jag parafraserar ur minnet): Man bara glider runt och upplever det som är förutbestämt. Pappa Peter vill inte riktigt sätta ner foten i fri vilja-debatten, men konstaterar att vi har betydligt mindre av fri vilja än vad vi i allmänhet inbillar oss.

 

I det nedanstående vill jag diskutera fri vilja utifrån fallet surrogatmödraskap, samt utifrån en biblisk-utomjordisk dimension.

 

***

 

En intressant fri vilja-diskussion är den om surrogatmödraskap. (Radiolab, P1 Dokumentär.) Detta är en sk. svår fråga, och därför intressant. Antropofagis magkänsla är "förbjud", men Antropofagis rationella uppfattning är "tillåt".

 

Jag ser surrogatmödraskap som ett av de yttersta symptomen på världens ojämlikhet. Själva sjukdomen är givetvis fattigdomen och ojämlikheten. Givet en vidrig värld är surrogatmödraskap emellertid en möjlighet för utblottade och desperata kvinnor att kapitalisera på sina livmödrar. Att ta ifrån dem denna möjlighet leder förmodligen inte till en större individuell nytta för dessa kvinnor - om vi inte antar att de oftast fattar ett dåligt eller dåligt underbyggt beslut, vilket väl iofs. inte är orimligt att tänka sig kan vara fallet rätt ofta. Det är bara taskigt att göra folk väldigt fattiga, och sen dessutom ta ifrån dem deras sista desperata utväg för att den tycks oss osmaklig.

 

P1-dokumentären som länkas visar att det är ett sälj-argument för klinikerna att "kvinnorna vill hjälpa barnlösa", vilket allt tyder på är lögn. De svenska (i det här fallet uppenbart lågbegåvade) barnlösa kunderna intalar sig också att deras surrogatkvinna faktiskt har altruistiska snarare än enbart ekonomiska motiv. Detta uppenbara sätt att lösa en kognitiv dissonans indikerar att vi inte finner ekonomiska motiv som tillräckliga för att konstituera en äkta fri vilja-situation. Viljan måste bygga på något annat än en önskan att höja sin levnadsstandard, tycks vi i allmänhet mena.

 

Diskussionen hamnar för Antropofagis del i frågan om vilken levnadsstandard vi anser är tillräcklig för att möjliggöra ett tillräckligt fritt val för att vi ska acceptera det som fritt. I frågan om prostitution, surrogatmödraskap och dylikt anser jag att det är någonstans runt 10.000 kr i månader, givet svenska kostnadsförhållanden. Således bör vi införa en GBI någonstans på denna nivå (kostnadsjusterad givetvis), och sen säga att alla får göra vad de vill. Det kan givetvis då finnas personer som väljer att sälja sin njure eller att knulla en fet gubbe, för att få ännu högre levnadsstandard. Däremot ska valet aldrig stå mellan att svälta/se sina barn svälta respektive sälja njure/knulla gubbe.

 

I verkligheten finns emellertid inte GBI - däremot gott om jävligt fattiga människor. Här anser jag för tillfället att surrogatmödraskap-förbud sannolikt inte skulle gynna dessa fattiga. Däremot visar ovan länkade dokumentärer + sunt-förnuft-kännedom om kapitalismen att det är mellanhänder som tjänar mest pengar. Själva surrogatmammorna kanske får förhållandevis mycket pengar givet sin povra utgångspunkt, men någon annan tjänar ännu mer pengar på deras uppoffringar och lidande. Här är det således viktigt att säkerställa att det de facto är just surrogatmödrarna som får alla pengarna, och inte någon girig klinikchef. Dessutom visar dokumentärerna på olika former av orimliga osäkerhets-faktorer och utnyttjande som självklart måste stävjas. Branschen är smutsig, men blir inte nödvändigtvis renare av att kriminaliseras.

 

Det finns även anledning att beakta likheter och skillnader mellan surrogatmödraskap och adoption. Adoption är på flera sätt "värre" - här är det ju också ett barn som fråntas sina föräldrar, och vise versa, fast i ännu större utsträckning eftersom barnet inte plockas förrän lite senare i livet, och dessutom är biologiskt släkt med de föräldrar som lämnas, men inte med de som blir vårdnadshavare. Surrogatmödraskap är lite cleanare härvidlag. (Ofta rör det sig emellertid också äggdonation, dvs. inte biologiskt släkt med nya vårdnadshavar-mamman heller.)

 

Skillnaden mellan adoption och surrogatmödraskap är givetvis att barnet i surrogat-fallet annars inte hade funnits. Eftersom vi är för abort, kan vi inte gärna anse att surrogatmödraskap skapar extra nytta genom att generera barn som annars inte hade funnits. Däremot kan vi konstatera att surrogatmödraskaps-situationen leder till en separation som annars inte hade hänt, vilket vi tycker är dåligt, samt psykologisk och fysiologisk påfrestning för surrogatmamman och i många fall även påtagligt socialt stigma. När det handlar om adoption är det ju ett befintligt barn, som ändå hade funnits, som i idealfallet lyfts ur fattigdom och får ett materiellt sätt bättre liv.

 

Liksom med adoption finns det såklart systemiska risker med surrogatmödraskap, såttillvida att sjuka incitamentsstrukturer byggs upp där aktörer kommer vilja kidnappa barn/lura potentiella surrogatmammor på olika sätt. Då vi i regel har att göra med lågutbildade, fattiga och utsatta individer är riskerna härvidlag självklart värda att ta på allvar. Vilket också verkligheten visar, med fall som kidnappade kinesiska barn, etcetera.

 

Ett argument som Antropofagi mött avseende surrogatmödraskap är att "män minsann inte behöver bära barn i nio månader, som sedan grymt tas ifrån dem". Detta argument är för mig svagt - det kan istället ses som att kvinnor faktiskt har en möjlighet som män inte har. Fattiga män har bara njurarna att erbjuda, eller bögsex för all del, medan kvinnor kan sälja både surrogatmödraskap och heterosex (dock såvitt jag vet svårare med homosex, pga. sexköpare i regel män - här kanske porrbranschen har något att erbjuda).

 

Slutligen rör det sig givetvis om en gränsdragningsproblematik. Vi mår inte bra av tanken på att fattiga människor säljer sina inre organ för att slippa se sina barn svälta. Detta är en än mer extrem variant av att allt är till salu, än till och med surrogatmödraskap. I andra ändan på detta spektrum anser vi givetvis att det är okej att sälja en tavla man målat, eller för den delen sitt arbete för att gynna phat cat-ägare till snabbsmatskedja (förlåt, skräpmats-) eller teknikkonsultföretag.

 

Organhandel förekommer emellertid redan, och vi ser således inte att förbud är en vattentät lösning för att stävja det vi ogillar. På samma sätt förekommer prostitution oavsett om det är illegalt eller legalt. Diskussionen om huruvida förbud leder till mer eller mindre lidande och o-nice-het är en levande diskussion - så även för surrogatmödraskap, får jag anta.

 

Sammanfattningsvis: För jävligt att världen är vidrig. Förbjuda surrogatmödraskap kan kännas rätt, men kanske inte leder till bättre liv för fattiga kvinnor. Vi kan betrakta surrogatmödraskap som ett ofritt val, utan att vilja förbjuda det.

 

Alla och envar är välkomna att inkomma med motargument.

 

***

 

Antropofagi har skrivit en smula om Three Worlds Collide. Med utgångspunkt i fri vilja-diskussionen kan en påstå att Normal ending representerar utilitarismens seger, dvs. att mänskligheten väljer att maximera nyttan i universum. True ending representerar istället de fria viljans seger; mänskligheten väljer det sämsta alternativet, bara för att de vill.

 

Jämförelsen med Syndafallet ligger inte långt bort. Människan väljer bort max-nytta (Edens lustgård) till förmån för frihetet aka. missär och evig plåga. Den abrahamitisk-teologiska lösningen på fri vilja-problemet har varit att (i alla fall inom kristendomen) beskriva fri vilja som möjligheten att välja fel. (Kyrklund tar upp samma sak, vilket jag gått igenom tidigare.)

 

Vi kan således betrakta Maxnytta/Utilitarism som ett meta-moraliskt värde, och Frihet/Fri vilja som ett annat meta-moraliskt värde. Här anar vi den klassiska konflikten mellan Vänstern och Högern. Vilket också återspeglar sig i Vänsterns benägenhet att argumentera empiriskt eller utifrån evidens (en representation av verklighetens faktiska ordning), respektive Högerns (eller i alla fall liberalismens) benägenhet att resonera teoretiskt (frihet och fri vilja är ju som vi sett rent teoretiska begrepp, och högerns existensberättigande går ut på att det är okej att välja en icke nyttooptimerad situation för människorna, dvs. tillåta onödigt lidande pga. godtycke).

 

Maxnytta mot Frihet, således. Eller i spelteoretiska termer, cooperate mot defect. Återigen ser vi analogin till Höger-Vänster-dikotomin, där Vänsterns värdegrund handlar om kollektivism, total/kollektiv nytta, samarbete och samordnings-strukturer - medan högerns värdegrund handlar om den enskildes rätt att välja att inte samarbeta, även om detta får negativa konsekvenser för den totala nyttan (i vissa fall även för den defectande aktören).

 

Utilitarism/Samarbeta/Vänster vs. Frihet/Avhopp/Höger. Det är en ganska underbar konceptuell syntes om jag får säga det själv.

 

Tillbaka till Syndafallet. Svenska Wikipedia anger att "berättelsen har paralleller i de myter om ett ursprungligt tabubrott, som finns inom olika kulturer och som förklarar människans situation i världen." Det här verkar rimligt - att bryta ett tabu är att verkligen defecta - tänk dig t.ex. det här glada gänget. Tabun är en finfin mekanism för att inskärpa vissa beteenden inom en viss grupp, dvs. att upprätthålla en fångarnas dilemma-situation. Som fallet g-code.

 

Syndafallet bestraffades på en rad sätt. Wiki igen: "Kvinnan bestraffades med att havandeskapet skulle bli mödosamt, födseln smärtsam, hon skulle åtrå sin man och han skulle råda över henne."

 

Detta knyter ihop säcken, eller hur? Jag syftar givetvis på surrogatmödraskaps-diskussionen ovan. Ack den teologiska ironin när rika kvinnor köper sig fria från förlossningssmärtorna! Då har kapitalismen verkligen ersatt kristendomen, and then some. Straffet för att defecta har outsourcats till fattiga nepalesiska kvinnor. Individualismen har hittat ett kryphål som inte ens gud förmått täppa igen.