Antropofagi

Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen thymos. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen thymos. Sortera efter datum Visa alla inlägg

onsdag 3 mars 2021

Thymos och kulturell evolution

Antropofagi har varit inne på hur kulturell evolution kan sägas funka; hur aztekernas bildkonst möjligen speglar deras brist på individualism; och vad Henrich hävdar i sin senaste bok, The Weirdest People in the World. Nu är det dags att översätta det här till grekiska.

Ett intressant begrepp, som tydligen florerar i den moderna klassikern Historiens slut, är thymos. Platon använde begreppet för att konnotera den tredje mänskliga driften; den att bli erkänd.

Henrichs genomgång av WEIRD-psykologin beskriver bland annat hur Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic people är väldigt prestationsfokuserade. De gör sig mer än andra skyldiga till det fundamentala attributionsfelet, och ser i allmänhet jaget som stabilt över tid och mellan olika sociala sammanhang och relationer. Till skillnad från en släktskapsbaserad social ordning, utgår WEIRD:a människor från individers generaliserbara interaktion, där reciprocal altruism är viktigare än släktskap.

Det viktiga för den WEIRD:e är inte where you're from - it's where you're at, och hur du självständigt - medelst fri vilja - tog dig dit. It's all thymos.

Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige- hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Nu så här i efterhand verkar det mest som om jag återuppfunnit Francis Fukuyamas idé. Men det är väl i och för sig inte så illa.

När vi jämför tanken på thymos med idéen om prestige-hierarkier, så inser vi emellertid att både Platon och Fukuyama hade fel i den mån de någonsin påstod att thymos är ett unikt mänskligt drag. Antropofagi skriver följande i Frågan...:

[Det är] dags att ta sig ann de strategier som Homo sapiens uppvisar i sociala interaktioner och hierarkier. Det naturliga urvalet tenderar att premiera strävan efter status inom en given grupp. Status representerar allt som oftast reproduktionsmöjligheter, men kan även rendera i tillgång till föda, säkerhet, eller förbättrade överlevnadsmöjligheter för avkomman. En användbar modell för att förstå olika statussträvande beteenden är den så kallade prestige/dominans-modellen.

Dominans-hierarkier är ofta utformade som en slags ”hack-ordning”, som hos vår nära släkting schimpansen: En alfa-hanne, en beta-hanne, en gamma-hanne, och så vidare i fallande skala av status. En annan variant av dominans-hierarki består helt enkelt i att en enda individ dominerar hela gruppen. Den centrala poängen med dominans-begreppet är hur som helst att dominans kräver underkastelse. Det är alltså en fråga om att utöva makt över andra, och givetvis kopplar det till fitness-nyttor såsom föda och reproduktion.

Dominans-hierarkier i olika form förekommer i alla mänskliga samhällen och kulturer. Ett exempel är den amerikanska mafians hierkiska system: På toppen en Boss eller Don, med en förtrogen rådgivare i form av en Consigliere; därunder en Underboss; under underbossarna kommer ett lager av Capos, som var och en leder en grupp av soldater. Längst ner i bottenskiktet hittar vi associerade och hangarounds. Kvinnorna är hustrur, döttrar, goomas, eller handelsvaror.

Många hierarkier handlar emellertid om någonting annat än dominans. Social status kan uppnås genom en annan strategi, som i mångt och mycket är dominansens motsats: Prestige. Som Kevin Simler skriver: ”If dominance is the kind of status we get from intimidating others, prestige is the kind of status we get from doing impressive things or having impressive traits or skills.” Det är således inte så att vi alltid följer ledare som skrämmer oss, eller som utövar tvång och våld. Ofta följer vi människor och förebilder som vi helt enkelt ser upp till.

Argya squamiceps, arabskriktrast, lever i grupper på omkring 20 individer. Fåglarna är mycket sociala, vilket bland annat visar sig i ett antal gemensamma aktiviteter såsom dans, bad, samt omsorg och matning av varandras ungar. Trastarna är så utpräglat prosociala att de stundtals hamnar i konflikt rörande möjligheten att få hjälpa en annan fågel – de bråkar alltså om rätten att göra någon annan en tjänst. Den rätten förbehålls dock oftast den dominanta fågeln i skriktrastshierarkin. Tillsynes osjälviska aktiviteter, såsom att attackera inkräktare eller rovdjur och att hålla vakt, är också sysslor som fåglarna bråkar om att få utföra – med livhanken som insats. Återigen är det oftast fåglar med hög status som ”vinner” bråken, och som således får göra andra tjänster, vakta kolonin, slåss mot inkräktare, etcetera.

Vi har redan konstaterat att evolutionen inte bryr sig om arten, utan alltid om genen. Så frågan blir alltså: På vilket sätt gynnar det osjälviska beteendet den själviska genen?

Enligt biologen Amotz Zahavi handlar det om att trastarna signalerar status, vilket gynnar dem i den sexuella selektionen. Zahavis forskning visar att arabskriktrastar med hög status får para sig mer, inte minst för att fåglarna i normala fall stör varandras parningar men låter just högstatustrastarna para sig ifred. Högstatushanarna får härmed tillfälle att para sig oftare, och på så sätt få mer avkomma, medan högstatushonorna får para sig tidigare under säsongen, vilket ger bättre överlevnadsmöjligheter för avkomman.

De dominansrelatera strider som ändock inträffar bland trastarna, är ofta förödande för förloraren. Denne förskjuts och tvingas lämna flockens trygghet, vilket ofta leder till rovdjursdöden. Zahavis forskning visar emellertid att högstatusfåglar betydligt mer sällan utmanas – förmodligen för att hög status härrör från det faktum att fåglarna varit sina flockfränder behjälpliga och är till nytta för gruppen. Vi tänker oss därmed ett jämnviktsläge där högstatusfåglarnas (genotyps) själviska fitnessfunktion står i balans till de övriga fåglarnas (genotypers) själviska fitnessfunktioner. En trast väger kostnaden för sina insatser mot nyttorna av statusen den kommer i åtnjutande av. En annan fågel väger den relativa kostnaden för att låta högstatusindividen åtnjuta sin status, kontra nyttan av att ha en nyttig fågelkompis med i flocken.

Trastarna väger givetvis ingenting. Det är det evolutionen som gör. Precis som för människor så gäller att trastarna bara exekverar sina adaptioner. Kalkylerna är gissningsvis begravda i deras evolutionära historia – implicita i deras arvsmassa – snarare än uträkningar som sker i realtid i de levande trastarnas hjärnor.

Prestige fungerar på ett liknande sätt hos oss människor. Man tycker faktiskt om, och ser faktiskt upp till, goda och osjälviska och talangfulla individer. Man beaktar förmodligen inte till vardags att evolutionen skänkt en dessa preferenser, eftersom det lönat sig i termer av fitness att betala denna typ av nyttiga individer med prestige. Och dessa avundsvärda högstatusindivider reflekterar kanske inte heller över att deras osjälviska och nyttiga handlingar och beteenden faktiskt kommer de själva till nytta, genom den prestige och status de vinner. De exekverar bara adaptionen ”var god och osjälvisk och skapa nytta”.

För den som ser uppåt i prestige-hierarkin – den som med sin vördnad skänker status – handlar det ur ett evolutionärt perspektiv om att alliera sig med en nyttig individ. För den som tar emot beundran, på toppen av prestige-hierarkin, handlar det om att vara en nyttig individ för att vinna status. Evolutionen har så att säga hjälpt oss att hitta jämnviktsläget mellan dessa två ståndpunkter.

Zahavis signaleringsteori bygger just på att det är lättast att vara ärligt. Om evolutionen har hittat en jämviktspunkt mellan själviskt och osjälviskt beteende, så är det mest effektivt om organismen faktiskt vill agera så som är mest optimalt. Vill man verka vara en generös person, så är det lättast att helt enkelt vara en generös person. Den enda evolutionen så att säga behöver lura, är dig själv.

Thymos återfinns alltså hos bland annat arabskriktrasten, och säkert även hos många andra djur. Hos människor verkar det, om vi ska följa Fukuyama (som talar uttryckligen om thymos) och Henrich (som inte ännu i min läsning talar uttryckligen om thymos), finnas en stor tvärkulturell variation. Enligt Fukuyama (enligt källa...) är thymos en allmänmänsklig egenskap, som liberalismen och kapitalismen är extra bra att optimera för. 

Enligt Henrich är det istället så att den WEIRD:a kulturella avarten protestantism-individualism-liberalism-kapitalism, har maxat thymos på bekostnad av andra mänskliga drifter. Detta då WEIRD-vägen lett in på en mystisk arena där atomära individer måste koordinera sig förutsättningslöst, medelst generaliserbara strategier, och således underkasta sig neutralitetsprinciper och laglikhet. Till skillnad då från icke-WEIRD:a, släktskapsbaserade kulturer, som - av allt att döma - lutar långt mer åt dominans-hierarkier.

(Att Platon myntade begreppet thymos långt innan katolska äktenskapsregler fuckade upp det Västeuropeiska klan-samhället, säger oss dock att vår västerländska kollektiva PBS bara är en hypertrofisk variant av en trots allt allmänmänsklig känsla. Mest troligt är väl att vår kultur premierar thymos framför andra drifter, och att vi därför kan förvänta oss att kollektivistiska kulturer som kulturellt approprierar kommer att gå samma öde till mötes.)

I ett Stormens utveckling-avsnitt nyligen fortsätter Strömqvist sin resa mot the alt right, genom att redogöra för forskning som visar att människor som begår personrån helt enkelt tycker att det är gött att dominera folk. Det är alltid kul att höra vänsterdebattörer brottas med alternativa hypoteser, under spänd förväntan om kritik från de egna leden, men inte minst är det en intressant nyans i förnedrings-råns-debatten. 

Antropofagi har länge tänkt på våra kriminella parallell-samhällen som en slags subkulturer som stabiliseras av en svart narkotikaekonomi. The jist är följande:

Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar och unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas inflytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har ett jävligt segregerat samhälle med en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur, och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!

Ur ett kulturell evolution-perspektiv kan vi tänka oss hur en (sub-)kultur utvecklas där dominansbeteenden premieras. Förresten sker det väl inte precis på bekostnad av thymos, om vi däri räknar den slappa konsumismen. Jag skrev nån gång:

En konsumismens utopi är väl på ett ungefär Entourage eller motsvarande supermaterialistisk fantasi. I konsumismen är utopin mer eller mindre individualistisk – det är du och blott du som ska toppa näringskedjan, eftersom ditt överflöd måste motsvaras av någon annans knapphet. Konsumismen har därmed förfinat den utopiska fällan, genom att helt eliminera det radikala samhällsomstörtande elementet.

Det går fin-fint att förnedringsråna och dominera, om du samtidigt kan maxa thymos genom att ha guldkedjor och feta fäljar. Eller vad som nu är coolt bland kidsen i dessa dagar.

Ändå - det känns som att dominansbaserad thymos är falsk dito. Mer bländverk och fåfänga än faktisk prestige-hierarki-optimering. Så, hur kan true thymos uppträda i förhållande till en gangster-kultur?

Tja, det är väl lite det som American Gangster med allas vår Denzel Washington handlar om. Hur thymos slår över i fåfänga, du tar på dig chinchilla-pälsen, och vips så är du fast. Äkta thymos är när Denzel/Frank Lucas är smart, när han glider under radarn och kammar hem jackpotten utan att någon enda jävel kan fatta vad som hände. Thymos är så klart att vara beundransvärd, och beundransvärd är smart och skicklig - inte prålig och skrytsam.

fredag 17 december 2021

Lena och Richard

Antropofagi har tidigare anfört att "kulturell evolution" ofta är den analysmodell som saknas. Så även i Riks-debatten mellan Lena Andersson och en man som heter Richard.

Lena anklagar SD för att sträva mot en utopi som av nödvändighet är repressiv. En man som heter Richard menar att alla ideologier har samma problem - visst hade väl en socialistisk utopi också varit repressiv? Eller en ekofascistisk ideologi där Pär Holmgren har avskaffat rösträtt. Richards poäng är korrekt.

Lena menar då, också korrekt, att liberalismen är en metaideologi och därmed skiljer sig från de övriga ideologierna. Inom liberalismen kan alla tro och tycka vad de vill, så länge de respekterar att alla andra får tror och tycka vad de vill. Individualism och kapitalism diskriminerar inte. Alla är individer. Pengar saknar diskrimineringsgrunder.

En man som heter Richard gör då ytterligare en korrekt observation: Visst är väl vår individualism kulturellt bestämd? Visst är väl liberalismen kulturellt bestämd? Den kanske utger sig för att vara en metaideologi som med några enkla regler rymmer alla andra ideologier, men den är väl ändå beroende av kulturella bestämningsfaktorer?

Samtalet glider här, helt korrekt, in på var upplysningsfilosofin egentligen kommer ifrån. Den som läst lite Antropofagi kan nog gissa vad jag anser att svaret är:

Det är thymos.


Även om Antropofagi redan tidigare egenhändigt uppfann idén om att kapitalism och demokrati exploaterar våra prestige-hierarkier, så är det lättast att börja med Henrichs WEIRD-idé. Enligt Henrich är den västerländska kulturen en följd av katolska kyrkans äktenskapsnormer, som bland annat förbjöd kusingifte i upp till sjätte led. Som en följd av detta eroderades de gängse släktskapsintensiva institutionerna på ett unikt vis, vilket ledde till andra former av social organisation som så småningom ledde till merkantilism, industrialism, kapitalism, etcetera.

Weird=Western Educated Industrialized Rich Democratic. Det är ur denna kulturella utveckling som liberalismens idégods har vuxit.

Grejen är att Lena har rätt. Liberalismen är annorlunda. Men den saknar för den sakens skulle inte kulturella rötter.

Vi kan tänka oss kulturella Cripple-minds som kastar av sig sina släktskapsintensiva institutioner och blir fria individer. Det händer hela tiden och har bland annat kallats kulturimperialism. Men vi kan inte bortse från att individualism är en idé som vuxit fram i ett visst kollektiv i västvärlden. Precis som en man som heter Richard påpekar. Lena ska inte tro att liberalismens idé är en fri abstraktion som fötts ur inget.

Däremot är den inte ouppnåelig, även om släktskapsintensitet och andra faktorer spelar en större roll än vad Inglehart et al kanske vill inbilla sig.

Analogt med hur det alltid är kin selection, men hur det ändå är lätt för oss WEIRD:a att tänka att det alltid är reciprocal altruism, känns det kanske väldigt naturligt för Lena att se liberalismen som någonting väsensskilt från andra ideologier, just för att hon är sprungen ur samma kulturella utveckling som liberalismen själv.

And yet - allt beror på hur man skär det. Nazism, kommunism och liberalism är alla humanismer. Alla är de sprungna ur samma västerländska kulturarv. Alla sätter de människan i fokus. Då är liberalismen en överordnad ideologisk storhet, eftersom den rymmer även sina ideologiska syskon.

onsdag 3 mars 2021

Aztekernas bildkonst och individualismen (samt lite om kulturell evolution)


***

I fabeln om Jesus Christersson och FBT slogs Antropofagi av idén att släktskapskoefficienten skulle kunna ha implikationer för FBT-teoremet. Om Fitness Beats Truth, så borde det vara skillnad på en situation där det inklusiva fitness-måttet är högre på grund av en hög släktskap, och där fitness framförallt är en fråga för individen själv. rB>C, liksom.

Strax efter att denna fabel smiddes, trillade kännedom in om Joseph Henrichs nya bok om WEIRD:a människor - Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic. Jag skrev:
I ett avsnitt av the Mindscape Podcast nyligen, nämner Joseph Henrich att "WEIRD people" - dvs. människor som är Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic - är mindre konformistiska i Solomon Ash's Conformity Experiment, än vad människor från andra kulturer tenderar att vara. Henrich hänför WEIRD-kulturens utveckling till Katolska kyrkans upphävande av kusinäktenskap...

...vilket lirar rätt jä'la bra med Antropofagis besynnerligt uttryckta spaning om att minskad inavel torde ge konvergerande Truth och Fitness à la FBT och därmed ge upphov till en individualiserad epistemologi och en upplysningstanke baserad på veridical perception och direkt observation. Eftersom att inclusive fitness blir mindre viktigt när släktskapskoefficienten minskar visavi dina nära.
Jag har precis börjat läsa boken, men har redan börjat pattern-matcha de centrala idéerna på gammal skåpmat i min hjärna. Således kommer jag vilja dryfta huruvida thymos och prestige-hierarkier hänger ihop med sjunkande släktskapskoefficient och individualistiska/prestationsbaserade kulturer som den kapitalistiska. Men vi måste nästan börja med aztekerna. 

Och en liten påminnelse om vad kulturell evolution kan innebära. Låt mig föreslå en lite struktur för att hålla reda på de eventuellt intressanta begreppen:

Rekursiv genetisk-kulturell evolution
  • Eftersom kulturella sedvänjor ger oss fitness, så selekteras vi (genetiskt) för kognitiva och motoriska adaptioner för att lära oss kulturell kunskap och sprida den vidare till våra barn.
  • De ovanstående blir en rekursiv utveckling mot mer av båda: Ju högre kapacitet vi har för att lära och vidarebefordra kulturell kunskap, desto större fitness-implikationer kommer vår kulturella kunskap kunna ha, och ju större fitness-implikationer vår kulturella kunskap kan ha, desto starkare blir selektionstrycket på oss att utveckla kognitiva och motoriska adaptioner för att lära och lära ut kulturell kunskap.
  • Eftersom bra idéer kan gynna oss, kan vi anta att vi selekterats för att emulera framgångsrika individer, oavsett släktskap, och alltså tillägna oss andra modell-individer än våra föräldrar. Vi är således härmapor. Även adaptioner för att lära av andra (framgångsrika) modell-individer kan tänkas vara föremål för en rekursiv genetisk-kulturell evolution, eftersom större förmåga att identifiera och härma framgång kan ge en större nytta av att identifiera och härma framgång, vilket kan ge ett starkare selektionstryck för att identifiera och härma framgång, &c.
Memetisk evolution
  • Symbiotisk meme-selektion. Att kulturell kunskap har fitness-implikationer, ger en kulturell evolution där bärare av bra idéer/sedvänjor/memes överlever mer än andra individer, och sålunda konkurrerar ut dessa. Här sammanfaller memetisk evolution med det naturliga urvalet (av människors genotyper), eftersom vi tänker oss att en idé överlever och reproducerar sig genom att den mänskliga bäraren överlever och reproducerar sig (och idén). (Se Bois in the Hood och Huruvida sanningen vinner i längden.)
  • Parasitisk meme-selektion. Memetisk evolution sker även genom att memes och idéer har parasitiska kvaliteter. Exempelvis kan en viss idé selekteras för om den appellerar till genomsnittliga människor, utan att för den skull ge fitness-vinster - kanske är idén i fråga rent av skadlig. På lång sikt borde vi förvänta oss en slags parasitiskt jämviktsläge, i och med att människor som är känsliga för dåliga idéer kommer att selekteras bort. (Vi kan i överförd bemärkelse tänka på självmordskulter som ett ebolavirus, som dödar värddjuret för snabbt för att få pandemisk spridning.) (Memes kan ha adaptioner för att "lura" människor, såsom islams avfällings-policy.)
  • Memetisk-evolutionärt Chesterton's fence/Price-ekvationen för memes. I den mån vi identifierar och härmar andra framgångsrika individer - oavsett släktskap - uppstår ett memetiskt selektionstryck som inte bygger på selektering av organismer, utan på attraktivitet för mänskliga sinnen. (Detta sker alltså symbiotiskt eller parasitiskt, men vi människor selekteras rimligen för att känna igen äkta framgång.) Eftersom vi är dåliga på att förstå exakt vad i ett paket av kulturella sedvänjor som ger framgång, och därför härmar brett, blir Price-ekvationen viktig för att förstå memetisk fitness - en meme kan ha fitness genom en samvariation med en annan meme, som egentligen är den som ger själva framgången. Vi selekteras troligen för att härma brett och utan någon vidare precision, eftersom nyttan av kulturella sedvänjor är svåröverblickbar. När vi inte kan förstå nyttan, kan vi inte riva Chesterton's fence. Ser vi att en framgångsrik person dricker silverté, då ska vi säkert dricka silverté. (Ibland är det till och med så att en meme får sin nytta av att vi inte förstår den.)
[Uppdatering pga. läsarkritik: Detta.]

Grupp-selektion av människor överlappar med kulturell evolution
  • På gruppnivå kan vissa grupper av människor överleva bättre pga. kultur; reproducera sig mer pga. kultur; och locka till sig nya medlemmar från andra grupper pga. framgång pga. kultur. Olika memes konkurrerar om själarna.
  • Ur det här perspektivet kan vi säga att memen/kulturen/sedvänjan blir kollektiv-nivån à la Okasha, och gruppnivå-egenskapen blir antalet människor (eller deras framgång. Nota bene, den tillämpade anti-natalismen och den demografiska transitionsmodellen.)
  • Vi kan alltså tala om gruppnivå-selektion av grupper av människor, men det finns läckage av människor mellan grupperna, och det är egentligen selektionen av kulturella sedvänjor/idéer/memes som blir intressant. Den kan ju - som sagt - ske genom att gynna människorna, eller genom att överföras mellan människorna.
Kulturell evolution ger biologiska förändringar som inte är genetiska
Den här strukturen är rätt känslig för invändningar. Vi kan till exempel titta på symbios-parasitism-dimensionen. Det är lätt att föreställa sig idéer som gynnar en grupp, men som är "parasitisk" på en annan. Exempel: Militarism och WW1-style krigspsykos, i den mån sådan glädjeyra över att få möjlighet att dö nu kanske gynnar någon viss grupp i samhället.

Men värre blir det när vi beaktar att koordination är en dygd, även om den sker till en kostnad av orättvisa. (Se: Orättvisans uppkomst; nyttan av underkastelsen; och pladdret.) Det som ser parasitiskt ut, kan ändå vara en bra koordineringsmekanism. Så kan exempelvis även kvinnor gynnas av patriarkatet, eftersom det ger samordningsvinster att dela upp arbetsuppgifter.

Vilket för oss in på distinktionen mellan funktionalitet och sedvänja. En meme som är helt funktionell selekteras för på sina egna, unika meriter - så kanske vi skulle kunna se "pilbågen" som ett kulturellt kunskapspaket som är helt funktionellt. En meme som tjänar som koordineringspunkt, men som hade kunnat vara vilken som helst annan koordineringspunkt, kan vi kalla för en sedvänja. På skalan mellan funktionalitet och sedvänja finns det ett kontinuum av mer eller mindre godtyckliga, och mer eller mindre funktionella, idéer, trosföreställningar, uppfinningar, &c. memes.

Viktigast att hålla i huvudet är nog att kultur spelar jättemycket roll. Vi bör erinra oss att beteendegenetikens lagar låter oss förklara all variation i mänskligt beteende med ca 50% gener, och 50% kultur.

Vi bör också erinra oss att en människa utan kulturell kunskap inte kan överleva någon som helst naturlig miljö short of en Supermarket. Men, med kulturell kunskap har människan den bredaste amplitud som i alla fall jag känner till; från månen till Marianergraven; från tropikerna till polartrakterna.

Kulturell kunskap gör stor skillnad. Shit's untrivial.

***

Henrich (The Weirdest People in the World) beskriver som sagt hur en "kulturell mutation" - Katolska kyrkans äktenskapsregler - mer eller mindre av misstag slog sönder de släktskapsbaserade kulturella institutionerna - klanerna och ätterna - som tidigare dominerat även i Västeuropa. Antropofagi ser fram emot att läsa klart boken, och förstå om en sjunkande släktskapskoefficient är en del av det här teoribygget, eller om det mer handlar om just kulturella institutioner. Frågan är kompliceras, och kulturell evolution är - som synas ovan - ett mångbottnat begrepp där det lätt kan ske klavertramp i form av slarviga analogier eller förhastade slutsatser.

Hur det än ligger till med kopplingen mellan faktisk genetisk inavel och släktskapsbaserade kulturella institutioner, så verkar den påföljande individualismen - dragen till sin spets av Luther och (enligt den klassiska weberianska förklaringsmodellen) kapitalismen - ha lett till omfattande psykologiska och kulturella förändringar hos människor. Henrich redogör i detalj för detta, och jag kan bara applådera insatsen och hänvisa till boken. (Samt associera till The Master and His Emissary - uppenbarligen är lutheranism-individualism-kapitalismen ett projekt för vänster hjärnhalva. Vilket gör rätt mycket för att förklara Antropofagis ensamhets-typologi; brist på nyans, brist på relationer, brist på sammanhang.)

Det är vad jag skulle vilja kalla "vedertaget" att den europeiska bildkonsten utvecklades i en mer individualistisk riktning, före det att Luther spikade upp sina teser i Wittenberg. Det är möjligt - ja, troligt - att Henrich kommenterar detta skeende i den bok jag alltså nyss påbörjat. Min egen självständiga tanke är i nuläget hur som helst att en individualistisk ideologi mycket väl kan ta sig uttryck i en individcentrerad bildkonst.

Vilket alltså för oss till "början" av det här blogginlägget: Aztekerna!

Antropofagi har konstaterat att Aztekernas kultur präglades av människooffer, dödsgudar, och vad vi skulle kunna kalla "dåliga värderingar". Allt detta tycks skildras i en bildkonst som bäst kan beskrivas som lego-gubbar som hugger huvudet av varandra. Det individcentrerade porträttmåleriet tycks inte, så vitt mina källor säger mig, ha fått något större genomslag i Aztekriket.

Låtom oss med dessa ord kasta oss in i: Korrespondens med akademien!

***
Hej David [Dunér, Professor vid Avdelningen för idé- och lärdomshistoria vid Lunds Universitet]

[...]

Så vitt jag uppfattar det finns det en idé om att individualismen speglas i utvecklingen av konsten under medeltiden - från mer schablonartade och tvådimensionella skildringar av människor i grupp (och kanske mer som representanter för sitt skrå eller sina ständer), till mer individualiserade porträtt-målerier och mer realistiska skildringar av individer. Det här kanske är en slags myt eller faktoid, men den tröskas i alla fall ofta i diverse idéhistoriska populärvetenskaplig litteratur.

Fråga 1: Finns det ett korn av sanning här? Hur tänker man sig att sambanden ser ut?

Mitt egentliga intresseområde just nu är Aztek-riket. Aztekerna verkar ha haft den mest morbida föreställningsvärld och mytologi som man kan tänka sig. I princip alla gudar var dödsgudar, och alla krävde människooffer. Aztekerna verkar ha ägnat mycket tid och energi åt att offra människor, även från den egna befolkningen, och även åt självplågeri och flagellantism. Ritualerna återges ofta i stiliserade - och väldigt blodiga - målningar.

Fråga 2: Kan vi göra en motsvarande analys av aztekernas konst? Den är om möjligt ännu mindre individualiserad än den tidigare medeltida konsten - människorna ser i princip ut som lego-gubbar (som i regel typ halshuggs eller äts av jätteormar).

Fråga 3 [...] Kan vi göra någon koppling mellan en avsaknad av individualism, så som den eventuellt återspeglar sig i konsten, och det myckna människooffrandet? Någonting säger mig att aztekerna inte hade resonerat så mycket kring vad vi idag skulle kalla "liberala värden", mänskliga rättigheter, &c.

[...]

Vänliga hälsningar [Antropofagi]
***
Hej [Antropofagi],

Din fråga bör främst ställas till en konstvetare. Men det är riktigt att det sker en förändring av porträttkonsten från medeltiden till den nyare tiden, som har att göra med renässansens centralperspektiv och en framväxande borgarklass.

Vad gäller aztekerna får man tänka på att de skriftliga källor som vi har efter dem många gånger är beroende av den bild som spanjorerna velat ge. Så man bör vara källkritisk inför det faktum att de förmodligen inte ger hela bilden, och ett tämligen ensidigt bild.

Aztekerna saknade centralperspektivet och de materiella-ekonomiska förhållande som låg till grund för den västerländska konstens väg mot en mer realistisk, individualistisk konst. På så sätt kan man säga att det finns vissa likheter med den medeltida konsten.

Människooffret har samband med en mer kollektivt syn på människan, där själva individen inte har ett oinskränkt värde. Samma fenomen finner vi i det vikingatida samhället. Offret bör ses i en sorts gåvoekonomi, gåva som kräver gengåva.

Hälsningar,

David

***

Antropofagi tackar akademien och den tredje uppgiften, och ber att få återkomma med uppdateringar i frågan när ytterligare visdom trillar in.

lördag 13 mars 2021

Islam är sämst, men mer symptom än orsak

Antropofagi har tidigare dryftat huruvida islam är bättre eller sämre (med fokus på sämre) än andra religioner: Hur går det med islamofobin? Bara bra, tack! (Relaterat: Äta glass, del 2; Häng dem högre än högt; när män gråter är det islamofobi; Haider & Harris; allmänna synpunkter; ompröva sin tes; ompröva sin omprövelse; lite mer om Kalifatet; Aron Flam och islamofobi; Vilks och yttrandefrihet som allmänning; ideologi=religion?; intersubjektiva fenomen; Ivar Arpis åsikter; icke omöjligt scenario; diskursiv karta; samhällets totala upplösnings och förintelse; memetisk evolution.)

På senare tid har självaste Samhällsdebatten dryftat samma fråga, i och med ett SVT-program som ska heta Sverige möts.

Antropofagis hållning har tidigare varit att islam är sämre än många andra religioner - om än inte lika dålig som aztekernas. Men, jag inser att jag varit otydlig med den kausala riktningen.

Min ståndpunkt i nuläget är att islam är så himla dåligt, vilket är ett symptom på jättedåliga materiella och kulturella underliggande förutsättningar.

Sure enough; Islam har massor av extremt kassa dogmer. Koranen är en checklista för beteende, och ska vara Guds ord. Haditherna stipulerar att apostater ska dödas. Etcetera. Det finns verkligen specifika memetiska element som gör islam ytterst parasitiskt på den enskilda människohjärnan, och i den mån islam i form av intersubjektivt fenomen verkar som en samordningsmekanism på samhällelig nivå så verkar denna mekanism inte förmå spotta ut så värst bra eller trevliga samhällen.

Men, frågorna är: 

1a. Varför har islam inte reformerats och blivit bättre?

1b. Varför har massor av dåliga samhällen valt att tro på just islam?

2a. Varför verkar utövare av islam vara så överlägset osofta i sina värderingar?

2b. Varför har inte muslimer en masse övergivit sin kassa religion?

I någon utsträckning är svaret säkert att islam är en dåligt religion, med dåliga dogmer &c. enligt ovan. Jag vill verkligen, verkligen inte sticka under stol med att det finns skillnad på olika religioner/ideologier, och att jag hellre skulle se världen styras av kväkare eller bahá'íer än av aztekiska Xipe Totec-prelater eller nordkoreanska juche-predikanter.

Men, det är skillnad på själva populationerna. Det är skillnad på WEIRD:a människor och de som lever i klankulturer. (Relaterat: Mot kulturrelativism; heder; mellan clown och stout; thymos och kulturell evolution.) Det är skillnad på some-wheres och any-wheres. (Relaterat: PR eller rykte?) Och det är troligen inte islam som förklarar skillnaden, med vilket jag menar: Skillnaden skulle kvarstå även om vi tar bort islam.

Henrich är inne på att de mest ökända islamistiska terrororganisationerna famously rekryterar direkt ur klanbaserade populationer. Han refererar bland annat till boken The thistle and the Drone, som jag inte läst, men som bland annat verkar beskriva Väst vs. The Rest-konflikter som just WEIRD:ness mot klankulturer.


Vi har sett att MENA också liberaliseras, om än senare och långsammare än resten av världen. (Relaterat: Normdeterminism.) WEIRD:a normer har hittills vunnit genom att leverera bäst godis. Politiskt smarta men historiskt kin-intensiva länder som Japan och Kina har härmat västerländska äktenskapsnormer och till stor del emulerat ett mer individualiserat - och mer framgångsrikt - samhälle. (Kina kanske inte är exakt Cripplemind ännu, men de strävar ditåt sedan 1950-talet. Japans strävan är äldre.)

Källa: Enlightenment Now, av Steven Pinker.

Muslimska länder har i regel inte varit så bra på att centralstyrt emulera västerlandet. Tvärt om strävar regimerna ofta emot, även när det råder överflöd. Samtidigt gör normerna intåg i delar av befolkningarna, vilket är det som syns i Pinkers graf. (Detta sätter rimligen press på regimerna, och kanske orsakar extra repressiv politik - vem vet.) Hur som helst ligger även befolkningen långt efter världsgenomsnittet, vilket vi varit inne på tidigare kopplat till World Value Survey.

Islam verkar passa kin-intensiva klankulturer rätt bra. Till skillnad från i kristendomen är polygami tillåtet - om än max fyra fruar - och till skillnad från inom katolicismen och protestantismen är kusingifte tillåtet (och så vitt jag förstår det uppmuntrat). Det här är några av de viktigaste kulturella institutionerna för att förklara skillnaden mellan WEIRD och klansamhällen, eftersom kusingifte och polygami leder till inavselspatriarkat. (Henrich går igenom det här med lite mer finess, så vänligen läs The Weirdest People in the World om du är intresserad.)

Den kausala riktningen blir då att klankulturer gärna tar till sig islam, samt att islam konsoliderar vissa kulturella institutioner och normer som upprätthåller klanstrukturerna. (Även Västeuropa var ett utpräglat klansamhälle, så "selektionshypotesen" lämnar såklart ytterligare att förklara. Kunde européerna ha "valt" islam istället? Är det bara historisk randomness, aka. "random kulturell evolutions-mutation"?)

***

Förslag på svar, därmed:

1a. Varför har islam inte reformerats och blivit bättre?

För att de flesta muslimska länder är dåliga klansamhällen, vilket hindrar ekonomisk utveckling och fri- kritisk tanke - så det finns föga tryck på reformation. Men också säkert i viss utsträckning för att islam har dåliga dogmer som hindrar reform - jag vill dock inte svära på att islam härvidlag är unikt sämst, troligen bara normal-uselt, som religion betraktad.

1b. Varför har massor av dåliga samhällen valt att tro på just islam?

För att islam passar deras kin-intensiva klansamhällen rätt bra. Frågan kvarstår varför vissa samhällen förmår välja annat (Europa, katolicismen) eller välja om (Kina, Japan, med avseende på äktenskapsnormer etcetera). Kanske håller befolkningarna i MENA sakta men säkert på att indoktrineras i WEIRD:ness och så småningom välja om eller sätta press på reform. Vi får väl se.

2a. Varför verkar utövare av islam vara så överlägset osofta i sina värderingar?

Därför att islam samvarierar med dålig klankultur, men också som meme betraktat innehåller massa dåliga normer. Det senare svaret är emellertid otillräckligt eftersom samhällen alltid lyckas omtolka de allra pissigaste religioner och trosföreställningar - en moderat tolkning av islam är troligen möjlig, och kanske skalbar, och kulturellt muslimska ateister finns det - ju - absolut.

2b. Varför har inte muslimer en masse övergivit sin kassa religion?

Vissa gör det, men det verkar ovanligare än man skulle kunna tro, givets islams uselhet. Frågan är emellertid om befolkningar överhuvudtaget tenderar att överge sina religioner. Svenska nivåer av ateism är väl ändå ovanliga? En vanligare resa verkar vara att religionen bara bleknar bort till en slags kulturellt brus. Även här finns det såklart mycket kvar att göra - muslimer världen över verkar extra nitiska, men då alltså troligen pga. att islam samvarierar med usla klansamhällen.

***

Slutsats: Islam är verkligen episkt dåligt, och bland det allra sämsta vi har idag. Men, islam är mer ett symptom på fruktansvärt dålig släktskapsintensiv klankultur, än en orsak till sådan. Dock har islam massor av dåliga dogmer som kausalt matar tillbaka och gör samhällena sämre - dock tydligen inte snabbare än den reformationstakt som pressen från WEIRD världskultur ändå innebär, enligt vad Pinkers graf ovan illustrerar.

***

Post scriptum: När jag talar om "usla klansamhällen" är det såklart för att jag är WEIRD och tycker att reciprocal altruism, vetenskap, tillit och koordination är bättre än nepotism, korruption, dogmatism, och inavel. Henrich gör sig inte alls skyldig till den här typen av dömande jämförelser, utan redogör mer seriöst och sakligt för hur WEIRD:a respektive kin-intensiva kulturer uppkommer och vad de leder till. 

Eftersom jag är emot kulturrelativism måste jag dock konstatera att WEIRD:ness är bättre, då det givit oss en skalbar möjlighet att samarbeta över stora befolkningar; ekonomisk tillväxt; rättvisa, individualism, mänskliga rättigheter, och upplysningen. Alla de här sakerna är fan bra.

Själva uselheten i klansamhällen har alltså inte minst att göra med graden av ekonomisk tillväxt, innovation och utveckling, samt rättvisa etcetera terminalvärden, som en kultur eller ett samhällsskick förmår eller inte förmår generera.

Och, själva uselheten i islam är säkert dold för många. Givet att det ovanstående är korrekt, så är den riktiga faran med islam att religionen verkar motverka en övergång till WEIRD:ness. Kineserna, japanerna med flera klarade det. MENA-länderna verkar vara sämst på det. Islam kanske låser in kulturer i släktskapsintensiva klanpatriarkat?

tisdag 4 april 2023

Den glömda diamanten

Man kan kastas mellan strukturalism och kulturrasism men egentligen handlar det bara om svårigheten att se flera olika djup samtidigt.

Jared Diamons Vete, vapen och virus var vad vi kan kalla epokgörande. Den förklarade den europeiska kolonialismen och dominansen med strukturella faktorer utifrån geografi, klimat och fauna. Collapse följde efter i samma spår och förklarade folkmord och samhällskollaps utifrån resursbas. Slutligen har vi Upheaval, där Diamond resonerar om Japans maktanspråk utifrån att man är en liten ö med stor befolkning; och USA:s extremt gynnsamma ställning i termer av råvaror och matproduktion (på mellanvästerns gamla havsbotten där elasmosaurus en gång simmade (Oceans of Kansas).

Timothy Snyders är i Den svarta jorden inne på att Hitler var stressad över USA:s ökande levnadsstandard och misslyckade koloniala experiment (som i Namibia, se Kejsarens förintelse) och därför krävde lebensraum och jordbruksmark i form av kolonier i Östeuropa. Samma strukturalistiska tankegods och med explicita referenser till Diamond om jag inte minns fel.

Diamonds teorier är så tongivande att David Deutsch i The Beginning of Infinity känner sig tvingad att gå i svaromål och peka ut mänskliga individuella agenters betydelse i historieskrivningen. Imo. den minst övertygande delen av en god bok.

I The WEIRDest People In The World skriver Joseph Henrich också in sig i kritikerledet genom att referera till Guns, germs and other factors. Poängen är i runda svängar att Ingleharts moderniseringsteori knappast kan sägas gälla, eftersom tillväxt verkar vara kompatibelt med klanvälde, korruption, etnokrati och auktoritära statsskick. Västerlandets förunderliga traditioner förklaras bättre av att katolska kyrkan rev ner ättsystemet och att kusingiftesförbud etcetera ledde till reciprocal altruism och individualism.


Henrichs take är mer övertygande än Deutschs. Det fina med kulturell evolution är dock att det är nämnda strukturella faktorer som är den kulturella evolutionens selektionstryck. Det mesta av normer och levnadssätt är ex post-rationaliseringar utifrån materialistiska faktum. Grejen är bara att vissa fitness-optimum är svårnådda, och det är rätt unikt att man hoppar till en västerländsk individualistisk strategi - motsvarande hur flygförmåga har utvecklats ett begränsat antal gånger i livets historia.

Visualization of a population evolving in a static fitness landscape

Det som kulturell-evolutionär spelteori bidrar med är att beskriva hur path dependency och interdependens påverkar den kulturella utvecklingen. Om alla i en population beter sig på ett visst sätt blir det i sig i sin tur ett selektionstryck för vidare utveckling. Ekologiska faktorer sätter ramarna för hur kulturen kan utvecklas och bestämmer "basins of attraction" för hur sannolik en given utveckling är. Men utfallet sätter (i viss mån) nya ramar.

När man snöar in på betydelsen av kultur är det dock ändå lätt att glömma de strukturella faktorerna. Faktiskt! Och här har modeniseringsteorin och Inglehart förmodligen en poäng: Excess resources tenderar att ge humanism och kapitalism och demokrati. Men, det är WEIRD kultur som gett excess resources från början, så vi har ändå en rekursiv utveckling som inte går av för hackor.

"Svårigheten att se flera olika djup samtidigt" är den (eller egentligen min) mänskliga hjärna(n)s tendens att endast hålla en boll i luften samtidigt. Så fort man fokuserar på Diamond glömmer man Henrich, och så fort man fokuserar på Henrich glömmer man Diamond. På senare tid har jag nog tyvärr glömt Diamond en hel del.

***

Och då kan vi glädjas åt att USA och därmed den fria världen har de strukturella faktorerna på sin sida. Nazi-tyskland och Japan skulle aldrig ha kunnat vinna. USA kan bara ösa på. De har så jävla bra odlingsmark i så oerhörda kvantiteter, och de har otroliga naturresurser.

Ryssland. Dåliga, dåliga Ryssland, vars ondska besegrar sig själv. Tyvärr brukar Ryssland lösa problem med att slänga in människor i dem. Som life expectancy-grafen visar om man kikar på historiska skeenden såsom världskrig och kommunism.


Så, det kommer säkert bli kaoz. Hur som helst är Ryssland totalt sett på fallrepet. Det syns också på demografin. Redan innan ryssarna anföll Ukraina föll befolkningsantalet som en sten. En random mediekälla från sent 2021:
"Rysslands befolkning krymper snabbt, uppger den ryska oberoende internettidningen The Bell. Coronapandemin uppges för närvarande vara den främsta orsaken till befolkningsminskningen.

Invånarantalet kommer att sjunka med 535 500 personer i år, nästan lika mycket som under fjolåret då de ryska invånarna blev 577 600 färre, enligt siffror som The Bell presenterar.

Befolkningsminskningen under pandemiåret 2020 var den största på 17 år, enligt tidningen. En del forskare beräknar dock att siffrorna för 2021 kommer att bli ännu mera på minus än 2020.

Den nedåtgående trenden väntas fortsätta under år 2022 – minskningen beräknas bli 533 400 personer under nästa år. Under de därpå följande åren väntas minskningen avta till cirka 250 000–300 000 per år.

I januari 2021 hade Ryssland officiellt 146,17 miljoner invånare.

Den förväntade livslängden för nyfödda år 2021 är enligt regeringen 70,2 år. År 2022 väntas den stiga till 71 år och vara 73,7 år 2024."

FOI skrev 2019 följande om Ryssland demografi:

"Befolkningen minskar och blir allt äldre. Enligt FN:s prognoser kommer befolkningen ha minskat från dagens 145 miljoner till 134 miljoner vid år 2045 samtidigt som andelen över 60 år kommer stiga från cirka 28 till 36 miljoner under samma period. Målet enligt den nationella utvecklingsstrategin att befolkningen ska öka ter sig ouppnåeligt. 2017 var medellivslängden 78 år för kvinnor och 68 år för män, vilket är i höjd med världsgenomsnittet men långt under de flesta industrialiserade länderna. Sammantaget har Ryssland en befolkningsstruktur som innebär att allt färre måste försörja allt fler. Ryssland har en positiv nettomigration, till största delen bestående av lågutbildad arbetskraft från republikerna i Centralasien, vilket bidrar till att mildra den annars negativa demografiska utvecklingen.
Kreml signalerar om reformer för att förbättra välfärdssystemet och öka befolkningens välstånd. I ett presidentdekret från 2018 fastställs en rad övergripande välfärdsmål fram till 2024, bland annat att Rysslands befolkning och den allmänna medellivslängden ska öka, fattigdomen halveras samt att pensioner och reallöner ska stiga. Dessa målsättningar är på intet sätt nya men är till större delen orealistiska."

Sedan dess har väldigt många unga män dött i Ukraina-kriget, och vi vet att Ryssland redan har ett mansunderskott till följd av allmän skörlevnad.

Tyskland ville uttryckligen ta Östeuropa för att man behövde lebensraum. Att Namibia et al aldrig blev lönsamma försökte man hantera genom projekt i det relativa närområdet. Ryssland, detta glesbefolkade land med sjunkande befolkningssiffror, har lite samma process. Man har - storleken till trots - svårt att exploatera de resurser man väl förfogar över, på grund av tidigare miljöförstöring (som sabbat 75 procent av dricksvattnet), korruption, samt bristande teknologi och infrastruktur. FOI 2019 igen:

Ryssland halkar efter inom forskning och utveckling (FoU). Enligt OECD spenderar Ryssland drygt en procent av BNP på FoU, vilket är betydligt mindre än exempelvis USA, Kina och Tyskland. Större delen av FoU bedrivs i statlig eller semistatlig regi och Ryssland har relativt få privata, innovativa företag som kan mäta sig internationellt. Bristen på en rättsstat och upphovsrättsskydd bidrar till att avskräcka entreprenörer från att starta egna företag. Otillräcklig återväxt av unga ingenjörer och forskare är också ett påtagligt problem. Den alltmer globaliserade arbetsmarknaden gör det svårare för ryska företag och universitet att locka högutbildad personal eftersom bland annat högre löner och bättre karriärmöjligheter finns utomlands, vilket leder till braindrain. Även den politiska repressionen på hemmaplan bidrar till utflödet av unga talanger.

Detta var alltså 2019, och givetvis har hjärndränaget eskalerat kraftigt i och med anfallskriget mot Ukraina. Ryssland bör vara ganska tomt på humankapital vid det här laget. USA har däremot gott om både invandrare (selekterade för motivation och humankapital) och nya driftiga generationer to come.

Visserligen har Ryssland nio procent av världens åkermark (USA har tolv), men Ukraina har avsevärt mycket mer åkermark relativt landets storlek - 56 procent av arealen, endast överträffat av Danmark (57 procent) och Bangladesh (61 procent). Ryssland vill ha kornbod. Bördig ukrainsk kornbod.

Geopolitiskt ligger USA riktigt bra till med naturliga gränser (världshaven!) och vänliga grannar. Bortsett från de mexikanska kartellerna är det toppen att ligga nära ett medelinkomstland med stor befolkning som kan hosta upp de arbetare som behövs, samt - som världens femtonde största ekonomi - också fungera som en marknad för amerikanska företag. Norrut ligger glesbefolkade, kulturellt närliggande, vänliga och naturresursrika Kanada. Inga problem därifrån.

Ryssland har å sin sida klippt de flesta band med Europa och straffat ut sig från delar av världsekonomin. Att teama upp med ett Kina som har ännu större problem med befolkningsåterväxten kan ses som ett kortsiktigt vad. Dessutom är förmodligen kineserna allt annat än solidariska med jätten i norr - snarare kommer man ta chansen att göra riktigt bra affärer, på Rysslands och ryssarnas bekostnad.

***

Poängen med det här inlägget kan ha gått förlorad på vägen. Men fuck Ryssland. Och glöm inte Diamond.

torsdag 6 maj 2021

Fördomar - en slapp betraktelse som verkligen spårar ur

Vad gäller fördomar så finns det i alla fall två distinkta åskådningar - eller så lyder i alla fall min fördom.

***

Den ena åskådningen bygger på antagandet att fördomar ≈ ondska. Fördomar är fel, och fördomar gör att människor behandlar människor utifrån felaktiga och orättvisa antaganden. Låtom oss gå till Källan:


Självaste Olof Palme/The Latin Kings förtäljer att "en sådan måttstock står i bjärt kontrast till människors lika värde." För att vara tydlig så är det verkligen ingenting fel på "allas lika värde" - det är (vid sidan av den fria viljan) ett av individualismens viktigaste axiom. (Relaterat: "Allas lika värde" som intersubjektivt fenomen; en gång till; slapp essä; thymos.) 

Men, baserar detta sig måntro på ett felslut? "Allas lika värde" ska inte vara predikterat på "allas likhet", vilket Singer lär oss. Folk kan vara olika, och ändå ha ett lika värde. (Vilket inte innebär att alla har samma förutsättningar - man kan behöva kompensatoriska åtgärder - eller att "lika utfall" är önskvärt - män ska inte behöva genomgå abort. Singer igen.)

Däremot så finns det all anledning att vara på sin vakt mot generaliseringar, när vi interagerar med ett specifikt fall, och det tillkommer även en empirisk fråga om huruvida en generalisering i sak är korrekt, oavsett hur stor variationen är inom en given kategori. Det kan också vara så att en generalisering är korrekt i en totalpopulation, men att det föreligger selektionseffekter som gör att du oftast inte interagerar med ett representativt urval av den givna kategorin. Typ såhär.

***

Den andra åskådningen är att fördomar i allt väsentligt uppstår för att de är behändiga och korrekta modeller, som genererar korrekta prediktioner. Vi generaliserar det vi ser, och det är gott. Men är det rätt?

Tigrar är förmodligen farliga i låt oss säga 99 av 100 fall. Det känns som att generaliseringen härvidlag inte är "felaktig" i något särdeles relevant avseende.

Män är emellertid i de allra flesta fall inte farliga. Är generaliseringen då felaktig? Tja, ja, om du ska betta pengar på om någon given man allt annat lika är en sexualförbrytare, då är din generalisering "män är sexualbrottslingar" faktiskt felaktig. Du är mer sannolik att vinna pengar på att betta på att en given man inte är sexualförbrytare. Jag skulle våga påstå att minst 90 av 100 män inte är sexualförbrytare (givetvis beroende på hur man väljer att räkna Lars Ohly-kategorin).

Är generaliseringen i det beskrivna scenariet då "felaktig"? Nej, inte nödvändigtvis. Om vi bryr oss om kostnaden för att betta fel - dvs. risk att bli utsatt för sexuella övergrepp - tillräckligt mycket, så är det rimligt att sejfa och anta att män på natten är sexualförbrytare.

Det är lite black swanigt sådär. Om risken är liten kan vi ändå vilja implementera kostsamma åtgärder för att minimera eller ta bort risken, givet att kostnaden för realiserad risk är tillräckligt stor. Att bli våldtagen är en stor kostnad, även om risken är väldigt liten. Kostnaden för att anta att en given man är en våldtäktsman är däremot inte jättestor i det beskrivna scenariet - lite jobbigt att byta trottoar kanske, men that's it.

Så, generaliseringen är i den meningen ej felaktig, som överlevnadsstrategi betraktad, även om den i trivial epistemologisk mening sannolikt är felaktig. (Och här får vi kanske svaret på vad Jordan Petersson menar med "sanning" i den legendariskt havererade Sam Harris-intervjun.)

"Having cheap-to-detect features that correlate with more-expensive-to-detect features that are decision-relevant with respect to the agent's goals" är således en del av en större kalkyl, där kostnaden för generaliseringen vägs mot sannolikheten*kostnaden för att inte implementera den strategi som generaliseringen skulle vilja göra gällande. Även om sannolikheten för att generaliseringen är korrekt är låg, kan en väldigt hög potentiell kostnad göra generaliseringen rimlig.

Hur vi faktiskt agerar, dvs. hur denna kalkyl kalkyleras, är naturligtvis inte en jättemedveten process i de flesta fall. Evolutionen har bara dödat dem som har tenderar att göra en dålig sådan kalkyl, och belönat dem som har tenderat att göra en bra sådan kalkyl. Eller, de som har tenderat att göra en dålig kalkyl har dött. Eller, definitionen av en dålig kalkyl är att man har dött [...]

Fördomar är alltså korrekta i den mening att de är nyttiga - men vad värre är att de ofta är korrekta även oavsett nytta. Kalla de stereotype accuracy om du vill. Kvinnan som korrekt agerar som att alla män är våldtäktsmän, hon gör rätt utifrån en risk-kalkyl. Men, hon tror säkert även någonting korrekt - vissa män är våldtäktsmän! Hon tror knappast att alla män är våldtäktsmän. 

Hon agerar för max-nytta, men har förmodligen en korrekt uppfattning om vad sannolikheten är för att en given man är våldtäkts man - den är låg. (Olika observationer - skumma beteenden och grad av berusning - kommer såklart att påverka bedömningen, vilket också säkert är helt korrekt, och i alla fall nyttigt.)

Så ja, det är "rätt" i den mån att det (ofta) är korrekt. Är det då normativt rätt? Är det moraliskt?

Det finns externaliteter:

Vi kan emellertid notera att det verkar finnas lite, vad ska vi säga, external costs förknippade med det beskrivna scenariet. Det kanske inte är så kostsamt att gå över gatan av rädsla för en främmande man. Däremot kan kalkylens tendens att välja att gå över gatan delvis vara ett resultat av en inlärningsprocess, där vi iom. någon typ av propaganda eller resonemang eller vad som helst får en lite skevare-än-nödvändigt-kalkyl. Vad vi kallar "fördomar" (mot t.ex. män/invandrare/tigrar) måste väl vara något annat än den rätta kalkylen, och således beskriva att vi åsamkar oss onödiga kostnader (t.ex flyktbeteende) som inte står i proportion till ledet 'sannolikhet-för-realiserad-risk*kostnad-för-realiserad-risk' i kalkylen.
 
Vi kan väl dock också notera att det som kan vara en rimlig kalkyl ensam om natten, kanske inte är en rimlig kalkyl i en anställningsintervju eller what not, och att våra ancestral environment-formade hjärnor kanske inte är hundraprocentigt bra på att göra distinktionen. Vi måste anstränga oss för att koppla om till mode 2, för att tala med Kahneman.
 
(Mode 1 är typ instinkter - snabba beslut - medan mode 2 är rationellt övervägande. På ett ungefär.)
Huruvida generaliseringarna själva, som klass av fenomen, är 'felaktiga', är väldigt svårt att uppskatta. Det känns som att de stora felsluten sker just när mode 1 får besluta om mode 2-problem, eller kanske för den delen även vice versa. (Gör inte explicit riskkalkylen med penna och papper medan en tiger äter på din bukvägg.)

Externaliteterna rör alltså att nyttiga och korrekta antaganden kan vara felaktiga i ett visst fall, och då ha negativa implikationer för, typ, somaliern som är på anställningsintervju.

Vad är lösningen på det specialfallet? Tja, att göra det möjligt att tänka rationellt - att inte fatta beslut under stress. Att möjliggöra så mycket informationsinhämtning som möjligt, för att göra användandet av stereotypen meningslöst. Och, att reducera risken för negativa implikationer om fördomen skulle visa sig vara korrekt.

Vi lär oss då att det ska gå att avskeda folk (dvs. dämpa risken), och att det ska gå att begära ut allsköns uppgifter om alla människor (minskar nyttan av stereotyper när vi vet mer om individer).

***

Det fina med fördomar är att de skiter i orsaken till att de eventuellt är sanna. En bra fördom behöver exempelvis - som Palme påpekar - inga "vederstyggliga teorier" för att få fäste. Fördomar är inte ett överdrivet stansande av datadegen enligt vänster hjärnhalvas principer. Fördomar är bara en signal, ett mönster i världsväven, som Vi Som Prediktionsmaskiner använder för att agera fördelaktigt. Fördomar kanske är falska och fel - men de är fan mer fitta än Hagamannen. Fitness Beats Truth, och där går fördomar före och skiter blankt i sanningen. Framförallt skiter de i hur det kan komma sig att ett visst mönster i världsväven uppkommer. Fördomarna bara finns, och därför har de i någon mening selekterats för.

Och om fördomar i någon mening har selekterats för, är de då i någon mening parasitiska? Är deras fitness som memes frikopplade från vår fitness som bärare?

(Relaterat: Selektionsvarians på olika nivåer; parasit-symbios-dimensionen; vinner sanningen i längden?)

Om man ska tro Sanning Är Parasitisk-modellen...

"[a]nything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism" + nuförtiden kan idéer lätt migrate = därför selekteras idéer för att vara parasitiska. Och fäbless för kartor som korresponderar med territorier är en kognitiv bias som kan exploateras av parasitiska idéer.

...så torde fördomar bli allt mer korrekta, ju mer friare idéer kan röra sig genom människomedvetande-substratet.

Men, "fäbless för sanning" är långt ifrån vår enda kognitiva bias. Om vi ska utgå från den taxonomi av förnufts-känslor som beskrivs av Wojtowicz & DeDeo så borde fördomar selekteras för att tillfredsställa känslomässiga behov av co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity. Dessa står som bekant i viss mån i strid med varandra, och därför kan vi förvänta oss en betydande artbildning inom fördomsfaunan (-floran?), där en ökande specialisering uppträder. Inom grupper som preminierar co-explanation, borde fördomar som tillfredsställer efterfrågan på co-explanation dominera, kanske på bekostnad av simplicity. Samtidigt borde generalist-memes också ha en fitness-fördel, i vissa andra avseenden.

***

Låt oss för enkelhetens skull lämna fördomar-som-specialfall-av-memes, och istället diskutera memes rent generellt. Låt oss åkalla den sk. r-/k-selektions-modellen - men för memes! Som elefanten så kommer k-selekterade memes vara komplexa, specialiserade, ha en långsam reproduktionstakt och en lång livscykel, ha en hög föräldrainvestering, etcetera. Vi kallar dem elefant-memes.

Hur skulle en elefant-meme kunna se ut? Den skulle kunna vara en idé med en ganska stabil identitet. Kanske, typ, som en vedertagen religion eller ideologi. En idé eller en familj av idéer som kodifieras och förankras i tydliga artefakter, dokument och institutioner - en sådan är trögrörlig, och har en långsam fördelningstid. Låt oss trots allt hävda att judendomen är mer stabil - trots sentida avknoppningar som katolicism, islam och protestantism - än vissa dagsländor som QAnon, eller Nation of Islam, eller faktiska jedis, eller... Ja, allt som är mer kortlivat än judendomen (obs, ca 4000 år gammal).

Elefant-memen Judendomen föder få barn, men har en hög föräldrainvestering per barn. Så ser vi också hur den födde kristendomen, och än idag skyddar sin tonårsson från egna fadäser likväl som mobbaren sunni-islam. (Analogin brister på så många härliga sätt!!)

k-sekelterade arter tenderar att vara mer hjälplösa som unga. Låt oss översätta detta till att judendomen inte fäster direkt vid ett medvetande, utan behöver mycket hjälp och förklaring för att sippra in. Men, sen sitter den där, med all sin kabbalism och hypertexter. Elefantmemer behöver man lära sig aktivt, och man behöver läromästare. Man behöver verktyg så som läskunnighet, intelligens (?), och tålamod (?). I viss mån. Elefantmemes är mer en "aquired taste", och mindre ren jävla chokladglass.

[Uppdatering: Elefantmemes kräver större "föräldrainvestering" inte bara i att de kräver läromästare, skriftliga källmaterial, och grit. Man kan också tillgodogöra sig elefantmemes genom fostran eller genom att födas i en viss kultur. Så, det handlar inte om att alla troende judar har satt sig ner och bläddrat i det stora religions-kartoteket, fattat ett aktivt beslut, och sen läst in sig på Toran. Just judendomen är ju känd för att ärvas, och alltså förvärvas genom börd. Dock innefattar fostran Toran-läsning och religiös indoktrinering deluxe, så det är en rejäl effort som detta elefantmeme kräver.]

r-selekterade memes då? r-selektion innebär många barn per kull, täta kullar, låg föräldrainvestering. Råttor är typiskt r-selekterade; generalister som spawnar som fucking gnagare. Så, en Råttmeme kan, till skillnad från en Elefantmeme, leva var som helst, och den behöver ingen vidare indoktrinering eller skolning för att infektera en hjärna. En råttmeme-population exploderar så fort Malthus tillåter.

Elefantmemes är stabila, oföränderliga, specialiserade. De sitter väl förankrade i sina respektive medvetanden. Råttmemes kan däremot blomstra så fort miljön är höggradigt variabel. Alla som läst den oerhört eminemta After Man vet att alla som överlever apokalypsen är råttor, och att det är råttorna som är gemensam förfader för alla organismer som skall komma sedan.

Vi lever idag i en variabel tillvaro. Paradigmskiftena kom så snabbt, etcetera.

I en variabel tid kommer kulterna att myllra. När saker ändras snabbt, är det de snabbföränderliga trosuppfattningarna som frodas. (Men ack, The Red King-effect!)

Alla tumultartade tidsepoker är fyllda av konspirationsteorier.

***

Men, vi måste hålla tand för tunga. Elefantmemesen är ju specialiserade, vilket innebär att vissa är selekterade för extremt starka behov av simplicity - andra är selekterade för behov av unification. Olika människor som har olika tyngdpunkt vid olika förnuftskänslor, är olika miljöer. Råttmemes är alltså de generalister som fortplantar sig snabbt, och som funkar för alla människor oavsett kognitiv profil. Så, extremt unification-tunga memes är inte råttmemes bara för att de troligen är konspirationsteorier - de är bara elefanter på den savann som utgörs av foliehattsfolk.

Är elefanter ändå mer långsamma i sin förändring och anpassning? Är i så fall antisemitism en konspirationsteoretisk elefant-meme, medan klassisk popperiansk rationalism är en simplicity-intensiv elefantmeme? Vilka memes är specialicerade för precision? För power?

Vad är en generalist, en råtta, i sammanhanget? Vilka memes funkar för alla sinnen?

***

Återvänd till fördomar-som-specialfall-av-memes. Vilka fördomar är k-selekterade, och vilka är r-selekterade? Vilka är elefanter, och vilka är råttor?

Jag vill föreslå att just nämnda antisemitism är en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för unification- och co-explanation-intensiva sinnen. Det är en över tid stabil fördom. Eftersom antisemitism är en sannskyldig konspirationsteori så är det också en fördom som för med sig extremt mycket Gratis Förklaring Av Världen Och Sambanden. Judarna, liksom. Den kan misstas för att vara en Råttmeme, eftersom den är generalist såtillvida att den gör anspråk på att förklara allt, men sett utifrån sinnes-substratsperspektivet är de inte en generalist, eftersom den är usel på att attrahera simplicity- eller precision- intensiva sinnen.

Wojtowicz & DeDeo kopplar uttrycken ihop unification och co-explanation, och det är också intuitivt för mig att de hör ihop, så jag ser inte att detta måste förklaras. Läs deras artikel, specifikt avsnitt IV, om du är förvirrad.

Jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för precision och descriptiveness är fördomar som helt enkelt är väldigt detaljerade. Som, typ, skiljer på berber och araber, på ashkenaziska och sefardiska judar, på finska- och rumänska romer, på afroamerikaner och amerikaner med västindiskt ursprung, etcetera. Helt enkelt är det fördomar som drar sin kraft ifrån att verka väldigt specifika, och därmed mer korrekta. Det känns helt enkelt mer insatt att veta att nigerianer i USA tjänar multum, men slavättlingar skjuter varandra och sitter i finkan och röker crack. Fördomsaspekten försvinner förstås om vi blir extremt detaljerade - tillslut uttalar vi oss om enskilda individer, och till och med om enskilda individer vid en viss tidpunkt - men de flesta precision-selekterade Elefant-meme-fördomar befinner sig ändå på en extremt aggregerad nivå. Det finns liksom 1,4 miljoner sefardiska judar bara i Israel, så en fördom specifikt om dem kommer inte vara extremt mycket mer korrekt än en fördom om alla judar. (Om det inte råkar finnas väldigt tydliga och systematiska skillnader mellan undergrupper.) 

Att dela upp grupper i undergrupper ger såklart, förutom en känsla av precision, även en känsla av deskriptivitet - det är fler detaljer och mer olika empiriska faktum som kommer att spelas upp i en redogörelse av den transatlantiska slavhandeln och den sentida invandringen av afrikaner till USA, än om man bara prata om afroamerikaner som en monolitisk grupp. Därför menar jag att precision och descriptiveness hör ihop.

Descriptiveness kopplas dock av Wojtowicz & DeDeo ihop med power, som är "the theoretical value corresponding to descriptiveness [...]: how descriptive an explanation is in a world where it was true." Så, när jag kopplar ihop descriptiveness med precision handlar det om att känsla av detalj ger känsla av precision och känsla av descriptiveness. Vi vill dock även säga något om Elefant-fördoms-memes som selekterats specifikt för power, och då kanske vi ska prata om de som selekterats för power och descriptiveness, för att vara lite konsekventa.

Lite om power, då:

Valuing power means valuing explanations that make more definite predictions. All other things being equal, more descriptiveness is always a good thing. Power is more ambiguous, and someone might consider power to be a virtue or a vice. High-power explanations make definitive predictions and therefore more easily falsified; they are also more easily learned from experience. Further, if you believe a high power explanation, you expect those who value descriptiveness to be receptive to it as well. 
Power can also be a vice, however, because the world is not always as predictable as we might wish. In uncertain situations, one might value low power explanations as more open-minded and allowing for a wider range of possibilities.

Jag skulle vilja påstå att "för hög power" är analogt med overfitting; en fördom som är skräddarsydd efter ett visst dataset kommer att ha lägre prediktionskraft inför okända populationer.

Så, jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är fördomar som inte precis är extremt specifika vad gäller vilka grupper-i-grupperna som har vilka egenskaper, utan istället födomar som är väldigt specifika gällande vad dessa egenskaper består i. Så, det handlar inte om att veta skillnaden på olika sorters västafrikaner, utan att vara mer eller mindre exakt gällande exakt vad fördomen förutsäger för egenskaper och/eller beteenden från en given grupptillhörighet.

En Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är då exempelvis att alla romer är tjuvar, jämfört med den mindre specifika men per definition mer korrekta fördomen att alla romer är brottslingar. Eller, att alla judar får nobelpriset, jämfört med den troligen mer korrekta fördomen att alla judar är smarta. Visst, observerar vi nobelpristagar-populationen så hittar vi oproportionerligt många judar, men fördomen hjälper oss inte när vi går ut på gatan i israel och börjar förutsäga huruvida folk vi ser har ett nobelpris eller ej.

***

Det om olika typer av Elefant-fördoms-memes, selekterade för våra olika förnuftskänslor. Vad med Rått-fördoms-memes, då?

Dessa fördomar är per definition alltså inte specialiserade för någon särskild förnuftskänsla - de ska vara generalister. De måste också kunna erövra en tom ekologisk-memetisk nisch snabbt.

En typ av Rått-fördoms-meme torde i alla fall vara den som rider på ett dagsaktuellt fenomen. T.ex., att alla kineser äter fladdermöss eller i alla fall äckliga jävla djur, eller i alla fall att Wuhan-kineser gör det.(Notera hur snitsigt jag varierade power och descriptiveness i de där olika typerna av kines-fördomar!)

Så, innan jag avtvingas raka svar på alla de många obesvarade frågor som detta inlägg kryllar av, så lyssnar vi en gång till på Anonym Internetz-rappares låt Wuhan, dvs. del två i denna installation:

fredag 16 april 2021

Hygienfaktorn (what did we learn?)

Då mycket dold materialinsamling visat sig icke bära frukt i frågan om aztekerna (eller rättare sagt, mexica-folkets) kollektivism och bildkonst, så får jag se slaget om sanningen som förlorat och kort presentera den empiri som trots allt trillat in. Med andra ord: Konstvetare världen över har vägrat svara på mina mail, och jag inser att de inte kommer att göra det framöver heller, så låt mig redogöra för det lilla jag tagit reda på sedan senast.


Antropofagi har hävdat att speglar var viktiga vid uppfinnandet av centralpunktsperspektivet. Vidare har jag påstått att
Aztekerna [...] definitivt [hade] speglar, men poängen [att] är att deras svarta obsidianspeglar inte verkar ha haft samma funktion som våra glas/silver-speglar, och inte heller ha samma potential.
I nämnda Fifth Sun skriver Townsend dock rakt ut att européerna häpnade över aztekernas svarta obsidianspeglar, i vilka man kunde se sig själv, sitt anlete, i detalj. Det tycks alltså som att de svarta obsidianspeglarna mycket väl hade kunnat tjäna som veridiska reflektionsytor. 0 poäng men åtta ruttna lingon till Antropofagi!

Vidare har jag - i samma bloggpost - dryftat varför "kineserna och andra högstående - men släktskapsintensiva! - civilisationen också misslyckades med att uppfinna centralperspektivet." Något senare lyssnade jag på Allt du velat veta-podden, avsnittet om Kinas dynastier, där den framkom flera intressanta saker från sinologen Hans Hägerdal. Jag blev tvungen att maila Hans och frågade då bland annat om speglar:
Antropofagi: Om vi nu är mer eller mindre historiedeteministiska - varför utvecklas aldrig centralperspektivet i kinesisk bildkonst? Jag uppfattar det som att man håller till godo med det som verkar kallas oblique-projektion. Jag grubblar just nu på om aztekernas bildkonst speglar ett kollektivistiskt samhälle, och att central- eller enpunktsperspektivet - som ju föds under renässansen i Europa - är ett symptom på ett mer individualistiskt samhälle, och/eller på en kultur som har ett större fokus på veridisk avbildning är kollektivistisk-social dito [...]
Hans: Det finns individuell konst i det äldre Kina också, så jag är tveksam till detta med Europas individualism och centralperspektiv.
Antropofagi: Fanns det speglar i Kina, motsvarande sådana som utvecklades i Europa under renässansen? Min bild är att centralperspektivet uppfanns genom att avbilda via reflektionen i en spegel. (Aztekerna verkar ha saknat speglar i det här avseendet, även om de var all for svarta obsidianspeglar, reflekterande metall- och vattenytor, &c.) Finns det någon slags längre linje av teknologisk utveckling, som inkluderar speglar, glasframställning, &c., som inte förekommer i Kina, men som förekommer i Europa under renässansen? Är det en teknologisk utvecklings-skillnad, eller är det en kulturell skillnad, eller är det båda? (Eller något helt annat...)
Hans: Bronsspeglar har funnits i Kina sedan antiken. Glasspeglar kom långt senare (är osäker exakt när).

***

Den bakomliggande frågeställningen rör huruvida Kinas och Europas utveckling parallelliserar varandra. Hans lyfter tidigt i poddavsnittet hur flera analoga utvecklingar sker läskigt samtidigt i Kina och Europa, och han kommer i slutet av podden in på hur Europa drar ifrån Kina först i och med den industriella revolutionen. För att tala med Joseph Henrichs utveckling av Jared Diamonds Vete, vapen och virus-tes så blir frågan om vi kan förklara detta med i Guns, germs, and other factors (som ett av slutkapitlen i The Weirdest People in the World betitlas.)

(Bakgrund: Thymos och kulturell evolution; lösa trådar.)

Även dessa frågor hann jag dryfta kort med Hans - eller, han lyckades hålla det kort, men jag hann dryfta desto mer långrandigt. Tyvärr missförstår Hans mig vad gäller katolicismens verkan - det jag menar är ju att effekten av släktskapsintensitets-dödande äktenskapsmönster manifesterar sig i och med den utveckling (typ från och med renässansen under 1400-talet) som leder upp till den industriella revolutionen. Inte att Europa drar ifrån Kina utvecklingsmässigt redan på 500-talet eller nåt sånt. Hur som helst, håll tillgodo med lite korrespondens:

Antropofagi: Du beskriver parallellerna mellan västerländsk/grekisk och österländsk/kinesisk utveckling som "spöklik", i och med att politisk utveckling, viktiga händelser och idéhistoriska trender verkar vara ganska analoga under vissa perioder. Ser du det här som en funktion av "utvecklings-determinism", dvs. att mänskliga samhällen kommer att tenderar att utvecklas på ett visst sätt om man börjar i en floddal vid ungefär samma tid - eller är det mer en fråga om att det har funnits ett kulturellt utbyte som har drivit på utvecklingen på samma sätt i båda ändarna av Eurasien? Eller, finns det några andra alternativa förklaringar, typ regionala eller globala klimatförändringar som påverkat olika samhällen på ett liknande sätt?

Hans: Likheterna i utveckling har att göra med ett komplex av 'osynliga händer', lång- och kortsiktiga faktorer som påverkat utvecklingen över Eurasien - klimat, sjukdomar, teknologispridning, rörlighet, m m. Det finns en forskare som har skrivit ett tjockt tvåbandsverk om dessa likhet under perioden 800-1830: Victor Lieberman, Strange Parallels.
Antropofagi: Om man läser Joseph Henrichs The Weirdest People in the World kan man få intrycket av att mänskliga samhällen har en viss sannolik utvecklingslinje, men att Europa av en slump eller "kulturell mutation" råkade ta en oväntad riktning iom. att katolska kyrkan förbjöd kusingifte och slog sönder de släktskapsintensiva institutionerna (klaner, ätter &c.). Om vi nu tänker oss parallella och mer eller mindre deterministiska utvecklingsspår i Kina och Europa, ser du då att det är vid katolicismens "verkningsperiod" som utvecklingen divergerar? Eller, när (om?) skiljer sig Europa och Kina åt?

Hans: Joseph Needham m fl forskare tänker sig att Europa tog initiativet när det gäller teknologisk dynamik efter 1400, ungefär. När det gäller ekonomisk produktivitet anser André Gunder Frank att det var först på 1800-talet som Kina på allvar distanserades. Men det finns många olika uppfattningar om detta. Jag kan inte se att katolicismens genomslag korrelerar med Europas begynnande övertag.
Antropofagi: Ser du att kusingifte är en faktor i kinesisk kultur, och vad kan vi så fall förvänta oss för långsiktig kulturell utveckling iom. enbarnspolitik och kusingiftesförbud?

Hans: Man förväntas traditionellt inte gifta sig med någon med samma familjenamn i Kina vilket förstås i viss mån försvårar kusinäktenskap, även om man kan gifta sig med släktingar med annat familjenamn.
Antropofagi: Du går i podden inte närmare in på skillnaderna mellan norra och södra Kina i termer av vete-vs.-ris-odling. Henrich argumenterar för att risodling leder till högre släktskapsintensitet, pga. en alternativ ekonomisk organisation - håller du med om att södra Kinas kultur är mer klan- eller släktskapsbaserad än norra Kinas dito?

Hans: Ja i viss mån, det finns många klanbyar (strukturerade kring en klan) i södra Kina där det ju förekommer arbetsintensiv våtrisodling.

(Strange Parallels verkar verkligen fet, och volym 1 läggs i kundvagnen tillsammans med Hägerdals Kinas historia.)

***

Frågan om historiedeterminism leder oss alltså tillbaka till Henrich och WEIRD:ness och inte minst frågan om islams roll. (Bakgrund: Islam/heder, del 1, del 2, del 3 och del 4.) Tyvärr är Henrich ännu mer kortfattad än Hägerdal, men någonting säger han i alla fall:

Antropofagi: Before reading The Weirdest People, I figured your model had something to do with kin-recognition and people actually being able to track the kinship-coefficient (r), so that less "inbreeding" would favour "reciprocal altruism-strategies" towards non-kin, rather than "inclusive fitness-strategies". After reading your book, I feel like the actual genetic kinship doesn't matter, and that your account is about historical and cultural processes. Even though the institutions may be "cultural exaptations" of more hard-wired adaptations for kin-recognition and such. Question: Does the genetic relatedness matter to peoples actual behaviour short-term, or are we talking purely culture and institutions? 

[Se förhandssnacket samt eftersnacket.]

Henrich: Yes, relatednes matter, but the norms have multiple effects--residence create kin-like cue, norms require people to behave in certain ways, etc. It's a combo.
Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]
Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.
Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?
Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).
Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?
Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).
Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?
Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data.
Antropofagi: On to the Aztecs. They seem to have had a pretty advanced society, with effective food-production, high rates of urbanisation, and a decent division of labour. You address their polygami-norms, but how would you - from a cultural evolution-perspective - explain their very macabre mythology and extreme rates of human sacrifice? They seem to have failed to develop any meaningful level of individualism, at least measured by human rights, and Aztec art is totally lacking the one-point-perspective, focus on any individual, and veridical representation of reality.
Henrich: Yeah, human sacrifice is pretty common from a global and historical perspective.
Antropofagi: Obviously the Jared Diamond-perspective would establish the prior that cultural evolution should be slower in Mesoamerica due to the north-south extension and less animals suitable for domestication. And yet, the Tenochtitlan "empire" seems to be the result from a lot of competing city states fighting it out over centuries, and there were also contacts with for example the Mayan and the Tarascan civilisations.

Why did the Aztec turn out so vicious? Can the human sacrifice-thing be seen as a cultural adaptation for "getting rid of the incels" that were left over from the polygami-thing? (Although around 20 percent of the victims seem to have been female.)

This last question might be vague, but I would love to get a cultural evolution-perspective on the Aztecs, and your chapter on poligami/monogami indicates that you might have thought about it.
Henrich: Yeah, I'd need to really dig in on the Aztecs to say much more.

Jag känner mig inte särskilt mycket visare av det här utbytet, men det känns i alla fall skönt att det verkar som att det finns någon slags "we" som upplever ett behov av att "assemble all the data."

***

När dammet lägger sig finns det väl bara en sak kvar att säga: