Lägg ner skiten

Vi kanske vid det här laget kan konstatera att ett lands politiska utveckling bestäms av aggregerade kulturella preferenser i befolkningen. Eller, som det uttryckts mer kärnfullt, att "politics is downstreams to culture." Särskilt tydligt blir det i kulturellt homogena samhällen som Sverige, där de demokratiska turerna under de senaste decennierna bestått i att de politiska partierna likt irrbloss surrat kring det svarta hål som 1950-talets socialdemokrati lämnat efter sig. Alla svenskar försöker egentligen rösta på Tage Erlander, och alla partistrateger måste förhålla sig till detta. SD är kanske mest gräsrötternas sätt att återuppväcka liket, medan arbetarpartiet Nya Moderaterna framstår som slug och medveten triangulering.

(I kulturellt heterogena samhällen blir det istället etnisk röstning och folkmord. Antar jag. Om man inte hittar generaliserbara nationella värderingar à la le republic, men även dessa är kulturellt betingade. Individualism är en kollektiv föreställning. Reciprocal altruism är WEIRD och släktskapslågintensiv.)

Det svenskar glömde under den senare delen av 1900-talet är att rättigheter och skyldigheter går hand i hand. De glömde även att positiva rättigheter mer specifik går hand i hand med positiva skyldigheter.

Negativa rättigheter är rätt lätta att förstå. Om jag själv vill ha rätt att inte bli dödad och misshandlad, måste jag själv låta blir att döda och misshandla. Det hela är en spelteoretisk konstruktion där vi ömsesidigt kommer överens om att det finns vissa rättigheter, och därigenom åtar vi oss skyldigheten att inte kränka rättigheterna ifråga. Min rätt att svinga min näve slutar där din rätt att inte bli slagen börjar, och vice versa. Det enda som är svårt med den negativa rättighets-/skyldighets-dikotomin är att viss påverkan kan sippra ut och drabba andra (vi kan kalla det externaliteter); allmänningstragedier; samt att totalt överlägsna aktörer inte har några incitament att respektera någon annans rättigheter eftersom de kan vidmakthålla sina egna rättigheter med rent våld.

Positiva rättigheter är svårare att förstå. Sveriges kultur och förvaltning bygger dock på dem, så vi måste försöka. Positiva rättigheter är inte rättigheter från någonting, utan rättigheter till någonting. I Sverige har vi rätt till allt möjligt: Arbete, dräglig levnadsstandard, stöd och hjälp, utbildning och sjukvård, etcetera.

Negativa rättigheter och skyldigheter kan enkelt förstås på ett individuellt plan. Du vill inte bli slagen så därför slår du inte heller. Det är också lätt att operationalisera, exempelvis genom budord. Positiva rättigheter och skyldigheter är svårare och måste förstås på aggregerad nivå. Om du föds helt jävla sabbat utvecklingsstörd och måste ha LSS och stödboende och assistans hela livet, så är det svårt att kräva att du måste bidra på ett motsvarande sätt till det allmänna. Men på gruppnivå måste populationen sätt in lika mycket som populationen tar ut. Annars går det inte ihop.

Som jag påstod ovan har svenskarna glömt balansen mellan rättigheter och skyldigheter. Det nuvarande paradigmet har fokus uteslutande på ena sidan av myntet, och predikar allas rätt till allt. På ett kulturellt plan finns dock kunskapen om att positiva rättigheter kräver motsvarande positiva skyldigheter. Denna medfödda och tysta kunskap yttrar sig som en norm om att göra rätt för sig, och misstänksamhet mot medmänniskor som verkar fuska och utnyttja systemet på ett orättfärdigt vis.

På så sätt fostrar den svenska kulturen, kan man säga, misstänksamhet, förakt och hat. Genom att vi styr varandra medelst social skam och kontroll blir vi ovänliga mot människor vi uppfattar som parasiter. I ett samhälle där var och en sköter sig själv, eller där välfärd regleras inom en släktskapsintensiv formation såsom klan eller motsvarande, är det skitsamma om en fattig usel jävel strövar i vägkanten. Men i Sverige tänker man: "Vafalls! Har han rymt från sin drängtjänst? Vad med Lego-stadgan? Defectar han från vårt gemensamma åtagande?" Uslingens blotta existens implicerar parasitism.

En generell, generös välfärd innebär omfattande positiva rättigheter för alla. (Därav "generell.") Alternativet är selektiv välfärd, där man köper in sig i en sorts försäkringslösning. Skillnaden är att i en generell välfärdsregim omfattas alla som uppehåller sig på territoriet de positiva rättigheter som systemet tillerkänner människorna. Så kan exempelvis även papperslösa uppbära socialbidrag, få gratis sjukvård, och deras barn kan gå i svensk skola. (Dessa allmänna nyttor må verka mer eller mindre gratis för användaren, men kostar givetvis både pengar, tid och kompetens.) Det finns selektiva inslag även i Sverige - man måste arbeta för att få en sjukpenninggrundande inkomst, SGI, som en del ersättningssystem bygger på. Men även den utan SGI har rätt till exempelvis en miniminivå av föräldrapenning (under en period infamously även för barn födda innan ankomst till Sverige).

Om alla som uppehåller sig inom territoriet har positiva rättigheter, behöver man begränsa tillträde till territoriet. Därför är generell (generös) välfärd inte kompatibelt med fri invandring. Det är också så att generell välfärd allt annat lika kommer dra till sig individer som har något att vinna på att befinna sig i en sådan välfärdsregim, det vill säga individer som har lågt humankapital och låg drivkraft att skapa eget välstånd, men som ändå gärna tar del av välstånd som andra skapar. Det är mindre problematiskt att ha fri invandring till en selektiv välfärdsregim som exempelvis USA:s, eftersom denna regim inte behöver erkänna positiva rättigheter till alla som uppehåller sig inom territoriet (man måste betala försäkringspremien), och eftersom en selektiv välfärdsregim selekterar för en helt annan invandring. Till USA kommer rimligen människor söka sig som inte tror sig bli nettovinnare på allomfattande gemensamma välfärdslösningar. Aka. människor som tror att de kommer att skapa mer välstånd än de behöver ta ut ur systemet.

Sverige har några val. Släng ut alla asyl- och anhöriginvandrare och stoppa all invandring av lågutbildade; eller, stäng för all sådan invandring och tillse en extremt hög invandring av högutbildade individer, så att befolkningen och ekonomin växer och dränker problemet; eller lägg ner skiten. Gör välfärden selektiv. Premiebaserad.

Nackdelen med att lägga ner skiten utan att slänga ut alla är att vi kommer att få jättestora getton fulla med fattiga, men det har vi typ redan. En annan nackdel är att det kommer kräva ett enormt kulturellt skifte i majoritetsbefolkningen, men det har vi nog redan sett början på i och med rent-seeking-hegemonin. (En trolig och möjlig utveckling med viss historisk förankring är i så fall den korporativistiska, där Arbetsgivaren erbjuder Välfärd. Frågan är om arbetsgivaren fortfarande är benägen att ta ett sådant ansvar eller om hen har blivit en kosmopolitisk paper-clip maximizer-kannibal.)