Antropofagi

onsdag 9 maj 2018

Heder, del 3

(Del 1. Del 2.)

I Del 2 nämner jag att "ansvar bör fördelas där det gör nytta", och pekar på Pinkers syn på rättssystemet och dess sanktioner som i första hand avskräckande. Som så mycket annat kan detta argument utsättas för en reductio ad absurdum-attack, dvs. dras till sin spets på ett sätt som är uppenbart absurt.

(Parentes: Antropofagi har tidigare försvarat de absurda exemplen. Jag tycker således inte att reductio ad absurdum är särskilt förkrossande - denna typ av argument visar bara att nästa allt är absurt, i sin extrema form. Således illustrerar reductio ad absurdum egentligen bara att allting är en gränsdragningsproblematik.)

Vi kan tänka oss att det illa sedda kollektiv bestraffning gör mycket nytta i vissa sammanhang. Det kan tyckas orättfärdigt att straffa oskyldiga, visst. Men om du vet att hela din familj kom´mer att utplånas om du snattar en fläskfillé, ja då jävlar kan vi tala om avskräckande effekt.

"Heder" är ett fenomen som i princip lutar sig mot kollektivet, snarare än individen, som föremål för regler och rättsskipning. Det är kollektivet som ska implementera sanktioner när individen gör ett felaktigt avsteg. "Skammen" är ett kollektivt fenomen, där den sociala gruppen utsätter den felande individen för utfrysning eller avståndstagande på annat sätt.

I hederskulturer är det också familjen som är enheter som uppbär heder, och det är därför det är rimligt att mörda sin dotter om hon ligger med fel kille.

Vi behöver inte nödvändigtvis - om vi inte gärna vill - moralisera över hederskultur som sådan. Vi kan konstatera att människor agerar i någon mening rationellt utifrån förutsättningarna, och att kulturer i någon mening optimerar efter förutsättningarna.

Givetvis är Somalia sämre än Sverige - lägre life expectancy, lägre läskunnighet, högre murder rate, mer våld och övergrepp i allmänhet - men det är inte säkert att "svensk kultur" hade varit mer överlevnadskraftig givet kontexten. Visst är det pissigt med hobbsianska fällor, men det betyder inte att du som individ kan bryta trenden och vända andra kinden till i en Leviathan-lös, supervåldsam, territoriell narkotika-ekonomi.

(Bakgrund: Kyskhet, våldtäkt och människotypologi; alla måste fatta; högergökar; Schelling, Somalia och SSC; uppfattning på marginalen; naturligt vs. ickenaturligt; GAL-TAN-synkronisering och sexualkultur; mot kulturrelativism; clown och stout; två-sam; meddelande till allmänheten; klagar vidare.)

***

Vårt jobb som mänsklighet är att skapa de förutsättningar som gör att människor inte känner ett behov av att hedersmörda varandra, skjuta varandra över en smutsig sedelbunt, eller döda varandras bröder pga. av stulen boskap.

Den kollektiva aspekten av heders-begreppet, och den individualistiska aspekten av motsatsen, kan förmodligen ses som delmängder av de tre system som Berggren och Trädgårdh målar upp - inte olikt Esping-Anderssons välfärdstypologier. (Se: Blandade insikter; Timbro-diss; Trädgårdhsarbetet fortsätter; det blev visst postmodernism; Ahlström om Bergman.) Det svenska systemet fokuserar på staten och individen; det tyska på staten och familjen; och det amerikanska på individen och familjen. Den svenska statsindividualismen riktar sig mot individen bl.a. såtillvida att de flesta av våra transfereringssystem gäller individen - ett undantag är föräldraförsäkringen. I Sverige beskattas individerna, jämfört med den tyska sambeskattningen. Sverige kan förmodligen sägas vara en av världens minst kollektivistiska kulturer - och är det också enligt WVS.

Vi kan säga att det blir konstigt när personer som tillämpar hederskultur (t.ex. skåningar) hamnar i Sverige - det är möjligt att de ägnar sig lite mer åt hedersmord och våld än your avarage mellanmjölks-svenne. Och är lite, lite sämre på sex & samlevnad. Vi kan också säga att individer verkar ställa om rätt snabbt när förutsättningarna ändras - t.ex. är det inte så att afroamerikanska ungdomar fortsätter skjuta ihjäl varandra om man tar dem ur den hobbsianska fällan. Och somaliska kids i Norge verkar klara sig just fine.

***

Mitt när jag sitter och tänker på det här så dimper det ner: Sam Harris diskuterar heder med Tamler Sommers. Tajming på poddkonsumtionen!

Antropofagi menar som sagt att vi inte behöver moralisera över hederskultur. Samtidigt är det viktigt att påpeka att Norge är ett land med i allmänhet trevligare livsutfall än t.ex. Centralafrikanska Republiken eller Sudan. (Kanske/kanske inte utpräglade hederskulturer, men ni fattar hur som helst poängen.)

Att ta med sig en våldsgenererande lättkränkthet, eller en känsla av ägandeskap över sin dotters sexualitet, när en anländer till en ny livsomständighet - t.ex. Norge eller Sverige - är inte heller optimalt.

På samma sätt som vi kan tycka att xeer optimerar för Somalia, kan vi tycka att Brottsbalken optimerar för Sverige. Vi tycker då också att xeer inte optimerar för Sverige (samt att Brottsbalken inte optimerar för Somalia). Vi kan önska oss att leva i Sverige, hellre än Somalia, men vi kan förstå att somalisk klanstruktur har en poäng i Somalia.

Är det då inte detta som Harris och Sommers också tycker? Nej. Tamler Sommers argumenterar i Sam Harris Waking Up Podcast istället för att vi borde ha mer hederskultur i Sverige. (Eller, inte exakt i Sverige, men liksom - i Västvärlden, eller USA, eller nåt sånt.)

Vad är det för goda aspekter av heder som vi då kunde ha nytta av?

Tja, tydligen t.ex. att HÅLLA MUNTLIGA ÖVERENSKOMMELSER ERA SATANS MOTHERFUCK:..- *Å ä sk ... Svenskjävlar.

***

Sommers pratar dock främst om rättssystemets utformning. Han vill se ett system som till större del involverar mekanismer för förövare och brottsoffer att mötas och reda ut oförrätter. Där straff inom vissa ramar bestäms i samråd med brottsoffret. Där brottsoffrets psykologiska behov av upprättelse tillgodoses, samtidigt som förövaren för en större förståelse för den mänskliga kostnaden som brottet för med sig. Sommers menar att detta kan leda till mer tillfredsställda brottsoffer; lägre återfalls-rate för förbrytare; samt färre människor i finkan vid varje given tidspunkt.

Harris lyfter ett antal praktiska problem, liksom filosofiska komplikationer, men överlag tycker Antropofagi att det låter som att Sommers har en jävligt bra poäng. Givet att modellen tillämpas inom vissa ramar, samt endast för vissa typer av brottsmål där det föreligger en tydlig och hanterbar offer-förövare-relation som omfattar ett hanterbart antal individer.

Podd-diskussionen tar annars sitt avstamp i fenomenet justice porn, som alltså icke handlar om porr, utan om youtube-videor där utsatta personer nitar skiten ur en angripare på ett sätt som gör att man upplever en genomgripande och förlösande känsla av Rättvisa.

Sommers argumenterar för att det föreligger en psykologisk kostnad kopplad till att vi överlämnar rättskipningen till Staten/Leviathan. Känslan av Att Vara Utsatt För Oförrätt - en mycket stark känsla, med evolutionära ultimata orsaker - ges icke något balsam när någon föreläggs fotboja, dagsbot, eller villkorlig dom. Ej heller fängelsestraff upplevs som tillräckligt, kanske inte pga. dess gravitation i objektiv bemärkelse, utan pga. att dess opersonliga premiss.

***

(Nu kommer det obligatoriska antifeministiska mellanspelet; Antropofagis signum sedan ca ett år tillbaka. Betrakta det som en parentes om du vill. Jag skär dock i ärlighetens namn #metoo-feministerna lite slack i det nedanstående.)

#metoo borde kunna ses som en datapunkt här, och då kanske framförallt dess tangent i diskussionen om huruvida straff för sexualförbrytelser är tillräckligt stränga. Antropofagi har via Vanliga Lunchdiskussioner På Jobbet insamlat empiri som gör gällande att exakt samma människor som i allmänhet är emot stränga straff för sakens egen skull, dock är för strängare straff specifikt för sexualförbrytelser! Samma personer är också försiktigt skeptiska till det vi kallar rättssäkerhet (de drabbade av Blodtörst, och oförmögna att skilja det från Hämndbegär), och känner starkt för kollektiv bestraffning (av män) snarare än individuell rättsprincip. Oskuldspresumtionen verkar likaledes åka ut genom fönstret, bakbunden och med ögonbindel. (Se även #metoo och min röv samt inte minst När man väl har smakat skyldigt blod är det svårt att gå tillbaka till oskyldigt.)

Att människor i allmänhet känner att oförrätter ej bör gå ostraffade eller outredda, är en parameter som ett rättssystem måste väga in, oavsett andra principer: Det handlar om systemets legitimitet. Varje rättssystem balanserar på en knivsegg mellan att låta för många skyldiga gå fria, och att döma för många oskyldiga. Hur brett ska man tråla? (Bakgrund: Polis-VAB; fuck Freud; SchäsLong del 11.)

Och om #metoo-feminister nu känner för att kollektivt skuldbelägga alla män - då kanske det är en Nyttig Fördelning Av Ansvar som leder till färre sexualbrott i det stora hela?

***

Åter till Sommers och Harris. Förutom att peka på återfallsfrekvens samt brottsoffrets mående, menar Sommers också att det icke hedersbaserade rättsystemet har otroliga kostnader i form av mass incarceration. Enligt Sommers är det inte så att ickevåldsamma narkotikabrott förklarar en stor del av massfängslandet i USA, och där trollar Harris fram lite internetz-empiri som ger Sommers rätt i sak. (Detta tar så klart ingenting iväg från argumentet att narkotikamarknaden som hobbsiansk fälla orsakar en väldigt stor del av alla våldsbrott, och att en oreglerad narkotikamarknad således indirekt orsakar stora fängelsepopulationer.) (Bakgrund: Etiketterna Narkotikapolitik och Ordningsmakten.)

Sommers menar att massfängslandet vidare främst drabbar mindre bemedlade. En samvarierande skärningsledd är att det främst drabbar svarta amerikaner. We've been ovah diss.

***

Lite beroende på hur vi ser på Sommers rättssystems-förslag i förhållande till hedersbegreppet, kan vi uppvärdera det inneboende värdet i heder, eller ej. Dvs., peka på att heder är något värt i sig självt, givet human nature, oavsett samhälle och kontext. Eller ej.

För - vi skulle kunna säga att det Sommers pratar om egentligen inte har så jättemycket att göra med heder. Att brottsoffret ska få träffa förövaren kanske inte är exakt samma sak som att hälla syra i ansiktet på sin svärdotter för att hon pullat en annan kille i röven.

Men, kopplingen är ändå uppenbar. Det är den mänskliga naturen att känna Rättmätig Vrede över Oförrätter, och att vilja utöva oproportionerligt mycket våld mot den som utsatt en. Denna tendens är lätt att begripa ur ett evolutionärt perspektiv - dvs. vi kan lätt förstå varför denna tendens gynnat sina bärare, och således fortplantat sig.

Samtidigt, som Pinker påpekar, är det lite vårt jobb att höja oss över den mänskliga naturen. Och, vi noterar att system med låga nivåer av heder är samma system som ger bättre livsutfall och - skulle jag vilja på stå - lyckligare befolkning. Jag menar, grejen med samhället är att vi inte gör exakt vad våra impulser pådyvlar oss. Som Freud påpekade.

Samtidigt är Pinker tydlig med att vi måste förhålla oss till den mänskliga naturen. Jag håller med.

Lyckas vi tweaka rättsystemet så att det tillgodoser känslan av upprättelse vid oförrätter, men samtidigt behåller Leviathans hobbsiansk fälla-motverkande funktioner, så verkar det väldigt bra.

***

Innan jag avslutar det här vill jag spåra vidare lite kring detta med individuell respektive kollektivt fokuserad rättsskipning. Harris påpekar att det är lättare att för din hjärna att påverka din kropps beteende, än för din hjärna att påverka din brors kropps beteende. (Jag parafraserar, men det var nog ungefär andemeningen.) Detta tycks koppla till Friedmans Schellingesqua positive account of property rights. Jag har tidigare dröjt mig vid detta argument, men nu kör vi igen.

Friedman menar att äganderätt kan betraktas som ett rimligt axiom, givet följande. Det är mer resurseffektivt för dig att kontrollera din egen kropp, än för någon annan att kontrollera din egen kropp. Därför är det rimligt att vi kontrollerar våra egna kroppar. (Man behöver våld eller manipulation för att kontrollera någon annans kropp.) Generaliserar vi detta lite löst, så inser vi att det är rimligare för dig att kontrollera saker som du har i din ägo, och/eller har kännedom om. Så uppkommer äganderätten - först rätten till den egna kroppen, och sen avklingande i cirklar utåt, omkring din boplats och dina närliggande ägodelar. När vi kommer till immaterialrätt, eller besynnerligt omfattande förmögenheter, är vi rätt lång borta från ägandet över kroppen.

(Intressant är kopplingen till Evsay Domars land/labour-ratio theory. Den säger som bekant ungefär att slaveri bara införs om det är dyrt med arbetskraft. Annars är det ju mer resurseffektivt att bara anställa folk till låga löner. Bakgrund: Livegenskap är framtiden; lönetaket under 1300-talet; gött stoff angående slaveriteori; patriarkatet förklarat.)

Möjligen kan Harris och Friedmans respektive argument förklara varför en liberal världsordning både vill ha en individcentrerad rättsskipning, och en äganderätt som allra minst omfattar den egna kroppen.

Det är inte tillräckligt resurseffektivt för dig att ta ansvar för din klans eller familjs beteenden. Det är bättre om vi fördelar ansvar på individen, så att alla tar ansvar för sitt eget individuella beteende.

***

Du har just läst hela Antropofagis Tredje Installation Om Heder.

Tack och hurra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar