"predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi 'väljer' därmed ut slice av multiversum [...] och projicerar bland annat 'tid' på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm [...]; den 'felkorrigerande koden' är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform)."
Samtidigt påstår jag att evolutionen är den djupare regeln och att även naturlagarna, liksom tid och rum, är funktioner av evolution snarare än att vara eviga. Mer specifikt är "tiden [...] en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation."
Redan i Frågan...var Antropofagi inne på att Popper störde sig på evolutionsteorin som varandes tautologisk. Enligt Atlas of Wonders and Monsters formulerade han en egen variant av teorin, där han beskriver evolutionen som en trial-and-error-process för att lösa problem, där varje individ är en "trial" och varje fall av selektion ("killing of the organism") är error-elimination. Problemet som ska lösas är fitness, dvs. överlevnad och reproduktion i förhållande till lokalt rådande selektionstryck.
Eftersom "organisms can evolve error-eliminating mechanisms that are distinct from simply dying" är även homeostas och andra individ-processer att betrakta som analoga. En sådan (kognitiv) process är just predictive processing, där kognition kan beskrivas som en lokalt evolverad verklighetsmodell där selektionen är felkorrigeringen. Eftersom rumtiden är en modell av verkligheten är det föga förvånande att "predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden" för individen. Frågan är dock hur detta kopplar till observation som kvantsammanflätande interaktion som "löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten."
"Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.
Vi kan se kvantosäkerhet som 'error,' våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten."
Om vår perception är en evolutionär process som skapar rumtid, och vi själva som individer är trials i en motsvarande trial-and-error-process som skapar komplexitet, vad är då den rumtid vi projicerar, och vad är trials i predictive processing?
Trials (motsvarande oss som individer) i predictive processing är våra top down priors, dvs. vår förväntningar på verkligheten. Vi som individer är därför också isomorfa med evolutionsgudens förväntningar på verkligheten. Detta känns väldigt omystiskt eftersom vi är outputten av en lärandeprocess som har silat ut just våra arvsanlag ur den totala mängden DNA på jorden. Error-correction är när vi misslyckas med att överleva och reproducera oss och resultatet är ökad fitness i förhållande till miljöparametrarna. Errors är när vi inte är fitta för miljön, och i predictive processing när våra priors inte är kompatibla med våra sinnesdata.
Men om kvantvärlden är en surrande mängd alternativa världar som vi väljer mellan när vi vandrar igenom dem medelst vår dekohererande observations-interaktion - vad är då evolutionsgudens kvantvärld? Här behöver vi inte ens prata om analogier eller isomorfismer eftersom det är exakt samma sak; kvantverkligheten är densamma för våra kognitiva processer, memes, gener eller vadhän substrat nu evolutionsguden verkar genom. Evolutionsguden är den bredare kategorin, som beskriver hur vandringsbara förgreningar inom kvantdimman som kan vandras och då stakas ut. Deterministiska makrotillstånd uppstår närhelt sammanflätning sker.
Frågan är då om medvetandeupplevelsen är masken som strävar genom jorden och skapar en liten gång av verklighet; varje liten kristalliserad komplexitetsmask kanske alstrar en upplevelse. Vårt medvetande är ett resultat av predictive processing, varför våra samhällen måste förnimma sin (kulturella) evolution, och våra arter måste förnimma det naturliga urvalet.
Hur det än är med den saken är det fint att se Poppers trial-and-error-perspektiv på darwinistisk evolution förena predictive processing med naturligt urval och memetisk eller kulturell evolution - för att inte tala om Hertogs evolution av naturlagar. Alla dessa analoga processer är olika nivåer av felkorrigering med avseende på kvantosäkerhet, som tvingar fram logiskt sammanhängande ("möjliga") modeller av verkligheten ur kvantvärldens surr.
Antropofagi har ofta pratat om urmakarargumentet och att evolution förklarar komplexitet utan urmakare. Om vi vänder på det kan vi istället föreställa oss att intelligent, medveten design är en evolutionär process. I klock-argumentet är det måhända trivialt eftersom det komplexa mekanismer som evolverat kulturellt genom teknologiska framsteg över tid. Men även den enskilda innovatörens specifika idé, från ax till limpa, är en evolutionär process, eftersom mänsklig kognition är en evolutionär process. PP!
Vetenskapen som domesticering av memes är att under kontrollera former avla fram idéer enligt ett visst protokoll. Vetenskapen är också en evolutionär process, men vi inser genast att den också kan ha parasitiska element precis som annan memetik.
För att sammanfatta: Förvisso är det korrekt att predictive processing är en trial-and-error-process som värper rumtid genom att ruva kvantosäkerhet - men eftersom evolutionen kan formuleras som en likadan trial-and-error-process gäller detta alla evolutionära processer oavsett substrat. Price-ekvationer är som bekant substratoberoende.
Abstract: Jag påstår att predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi "väljer" därmed ut slice av multiversum (alltså MWI-multiversum, inte universum-öar-multiversum....) och projicerar bland annat "tid" på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm OCH som sagt predictive processing; den "felkorrigerande koden" är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform).
***
Hertog beskriver kort möjligheterna och problemen med kvantdatorer; att kvantbitarna kan vara överlagrade i olika tillstånd samt sammanflätade, vilket skapar exponentiellt större informationskapacitet, men att de samtidigt är instabila eftersom de lätt sammanflätas med exogena faktorer (entiteter utanför kvantdatorns system). Därför är det viktigt att skapa felkorrigerande kod för att "hantera den skrämmande höga felfrekvensen hos fysiska kvantbitar." Hertog skriver vidare:
"Det verkligt förbluffande är att strängteoretiker under tiden, i efterdyningarna av den holografiska revolutionen som har svep genom den teoretiska fysiken, har börjat utveckla sin egen felkorrigerande kvantkod - för att konstruera rumtid! Faktum är att den invändiga rumtidens sätt att projiceras i holografiska dualiteter påminner om en högeffektiv felkorrigerande kvantkod. Detta kan förklara hur rumtiden får sin robusta inre karaktär, trots att den är vävd av ett så skört kvantmaterial. Vissa teoretiker har till och med hävdat att rumtiden är en kvantkod. De betraktar det lägredimensionella hologrammet som ett slags källkod, som verkar i ett enormt nätverk sammankopplade kvantpartiklar, och som bearbetar information på ett sätt som genererar gravitation och alla andra välbekanta fysikaliska fenomen [...] Holografin målar upp bilden av ett universum som skapas kontinuerligt. Det är som om det finns en kod som styr oräkneliga sammanflätade kvantbitar och därigenom framkallar den fysiska verkligheten, och det är detta vi uppfattar som tidens lopp."
Det här är så vitt jag förstår klart kompatibelt med Hoffmans hypotes; rumtiden är en projektion som vi evolverats att generera eftersom det ger fitnessvinster. Hoffman pratar inte om predictive processing (PP), men har debatterat saken mot Anil Seth som är insnöad på PP och på att rummet (tror jag han menar) är en "kontrollerad hallucination." (Här nånstans.) Jag tror att Anil och Donald skulle kunna mötas i tolkningen som jag erbjuder här: Att predictive processing är den felkorrigeringskod som löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten.
Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.
Vi kan se kvantosäkerhet som "error," våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten.
Men, det där med kausal realism, som blev postmodernismens död en gång. Antropofagi minns när Brante på en föreläsning vid Lunds Högvördigt Ärevärdiga Universitet drog lite Märk Världen-esque:a exempel på att "det här ser ut som en ung respektive gammal kvinna beroende på hur man kisar, så vi kan inte lita på våra sinnen - men vi ser inte ett fotbollsstadium när vi tittar på en pansarvagn, så någon gräns är det tydligen för hur teoriberoende våra observationer är."
För att återgå till husbloggsläsandet så innehåller, eller snarare är, det här SSC-inlägget ett tekniskt argument för varför den kausala realismens gyllene medelväg förmodligen är korrekt. (Och, för övrigt, en fet teoretiskt komplement till Oliver Sacks fallbeskrivningar.)
"De logiska positivisterna ville skapa en objektiv, neutral vetenskap, som bara byggde på rena observationer och logisk härledning.
Så kom man på att observationer inte är så rena. Och att vi inte är så bra på att vara neutrala och objektiva.
Vissa gav då upp. Typ: 'Det är svårt att vara objektiv, så vi försöker inte ens. Vi tror att alla utsagor enbart speglar aktörens intressen eller position.'
[...]
Andra gav dock inte upp. Typ: 'Det är svårt att vara objektiv, så vi försöker bli bättre. Vi studerar metodiskt vår hjärna och vårt medvetande; vår kognition och vår psykologi. Vi upptäcker systematiska bias, och uppdagar goda förklaringar, t.ex. utifrån evolutionspsykologiska teorier, som visar oss varför vi t.ex. tenderar att vara xenofoba eller leta verifierande snarare än falsifierande bevis.'"
"Voodoo psychology suggests that culture and expectation tyrannically shape our perceptions. Taken to an extreme, objective knowledge is impossible, since all our sense-data is filtered through our own bias. Taken to a very far extreme, we get things like What The !@#$ Do We Know?‘s claim that the Native Americans literally couldn’t see Columbus’ ships, because they had no concept of “caravel” and so the percept just failed to register. This sort of thing tends to end by arguing that science was invented by straight white men, and so probably just reflects straight white maleness, and so we should ignore it completely and go frolic in the forest or something.
Predictive processing is sympathetic to all this. It takes all of this stuff like priming and the placebo effect, and it predicts it handily. But it doesn’t give up. It (theoretically) puts it all on a sound mathematical footing, explaining exactly how much our expectations should shape our reality, and in which ways our expectation should shape our reality. I feel like someone armed with predictive processing and a bit of luck should have been able to predict that placebo effect and basic priming would work, but stereotype threat and social priming wouldn’t. Maybe this is total retrodictive cheating. But I feel like it should be possible.
If this is true, it gives us more confidence that our perceptions should correspond – at least a little – to the external world. We can accept that we may be misreading 'PARIS IN THE THE SPRINGTIME while remaining confident that we wouldn’t misread 'PARIS IN THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE THE SPRINGTIME' as containing only one 'the'. Top-down processing very occasionally meddles in bottom-up sensation, but (as long as you’re not schizophrenic), it sticks to an advisory role rather than being able to steamroll over arbitrary amounts of reality.
The rationalist project is overcoming bias, and that requires both an admission that bias is possible, and a hope that there’s something other than bias which we can latch onto as a guide. Predictive processing gives us more confidence in both, and helps provide a convincing framework we can use to figure out what’s going on at all levels of cognition."
Tack vare att jag idag åter fick tillfälle att tänka på Ted Chiangs The Story of Your Life and Others - men när jag nu begrundatNewcomb'sproblem - har jag under kvällen löst the hard problem of consciousnessoch tidens gåta. Inte illa för en kräksjuk onsdagskväll.
Knäckningen av fil'sofins två hårdaste nötter låter såhär:
"Tiden" är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar. Vi upplever tiden som en linjär sekvens, istället för en holistisk nu-dimension. Den fjärde dimensionen är så att säga väsensskild från den första, andra och tredje. Den sträcker ut sig längs en annan sorts axel.
Vi tror om rummet att det finns även när vi inte är där; att vi kan avtäcka det, färdas längs det linjärt, men inte solipsistiskt eliminera det med vår frånvaro. Tiden, däremot, existerar först när vi har levat den. Det förflutna finns utan oss, och nuet var helst det uppträder, men inte framtiden. Framtiden behöver oss för att uppstå.
Ted Chiangs tunnlika utomjordningar upplever tiden på ett icke-linjärt, performativt vis. (Även Antropofagis genmodifierade komodovaran-sapiens avviker från vår gängse tidsupplevelse.) Deras skriftspråk är ett evigt nu; de vet vad de ska skriva när de påbörjar varje givet tecken. Det är färdigt, nödvändigt och förutbestämt, redan från första penseldraget.
Vi, däremot, upplever tiden som en resa längs en axel. Vi avtäcker en duk, och nuet blottar sig för att bli till det förgångna. Vad som döljs under duken vet vi inte.
Det finns förmodligen någon slags evolutionär predictive processing-analogi till varför det är nyttigt att betrakta tid så. Varför det är rimligt att ha uppfattningar om vad som döljer sig under duken, men utan att låta uppfattningen - sannolikheten - närma sig varken 0 eller 1. Det är rimligt att bygga modeller som tillåter stora osäkerheter. Vi agerar delvis i blindo. Vi kan bara gissa vad duken döljer. Och utvärdera våra modeller utifrån hur bra eller dåligt de presterar i detta gissande.
Om nu predictive processing beskriver hur vårt medvetande kontrollerat hallucinerar världen - som Anil Seth uttrycker det - så är det väl heller egentligen ingen besynnerlig idé att: Medvetandet uppstår i och med denna hallucination.
Ty vad är väl medvetandet annat än illusionen av agentskap? Att i efterhand rationalisera handlingar i efterhand, och tillskriva sig själv makten över dem. Och vad är väl agentskap, annat än en upplevelse av kausal kraft?
Vi kommer alltså åter in på illusionen av fri vilja. Fri vilja handlar om att identifiera sig själv som en länk i den kausala kedjan - nej, se sig själv som den kausala kedjans allra första länk och fäste. Allt som händer spelar ut sig in i framtiden, från det nu där du agerar. Den fria viljan är lokal i tiden; den har inga rötter, men styr inte heller mer än indirekt över framtiden. De evolutionära usparna anas här; agentskapen som självuppfyllande profetia, liksom reflektionen som verktyg för att fatta mer överlagda beslut.
Sammanfattning av denna poäng: Medvetandet är funktionen av vår upplevelse av oss själva som den punkt som tiden genomströmmar i ett aktivt, handlande nu. Tiden blir linjär, eftersom att vi själva befinner oss på en viss punkt, vid en viss tid.
Medvetandet är en tidstolkning, eller snarare en entropi-öknings-tolkning som skapar tiden. Tiden måste finnas, eftersom det är jagets och den fria viljans arena. Så fort vi har ett medvetande, finns tiden. Så fort vi upplever tidens linjära gång, finns ett medvetande.
Jag vet inte om jag uttrycker mig begripligt. Jag repeterar ånyo. Det är alltså så att medvetandet är den självgenererande upplevelsen av att fristående kunna påverka världen genom att fatta beslut. Det är givetvis så att vi är länkar i den kausala kedjan, liksom våra beslut - vår mode 2-funktionalitet (för att tala med Kahneman) är ett mäktigt verktyg. Att vi är länkar innebär dock icke att vi är fästen - ett fäste kan vi möjligen finnas i tidernas gryning/explosionens mitt, men knappast i oss själva. Vem den första röraren än är, så är det inte du eller jag. Genom att lägga framtiden och det förgångna på vars en sida om nuet, så kan vi dock skapa en illusion om första-rörande. Om kausalt ursprung.
Det performativa perspektivet på tid, som Chiangs utomjordingar upplever, ser inte ut så. De upplever en snitslad bana genom tids-rummet. De kostnader som evolutionen ålagt oss, som ånger (för det som hänt) och ångest (för det som ska hända), är - gissningvis - dessa tunnformade varelser främmande.
Det som nog däremot är de så bekant att de inte ens reflekterar över saken, är det vi känner genom Newcomb's problem. Jag har ältat en del om hur mäktig lösning det är på "varför ska jag anstränga mig?"-responsen på insikten om att "fri vilja" är ett befängt begrepp. Genom att manifestera den möjliga värld du vill leva i, är du en länk i den kausala kedja som leder till den världen - även om händelseförloppet är deterministiskt. Du är bara en determinant i sekvensen. Befinn dig i önskad sekvens, helt enkelt.
Och det är väl så som Chiangs aliens lever sina liv; manifesterandes en determinerad tillvaro. Det är som att de vandrar genom ett rum, snarare än att leva, vänta, ångra, gissa. Alla delar av rummet är inte synliga för dem; men deras tidsaxel är dock att likställa med våra rums-axlar. Deras fjärde dimension är blott en fjärde dimension, ej väsensskild från den första, andra eller tredje.
Genom att känna att du vill en-boxa på Newcomb's problem, så upplever du ett performativt perspektiv på tid. Så upplever du Zen:
"Once when Hyakujo delivered some Zen lectures an old man attended them, unseen by the monks. At the end of each talk when the monks left so did he. But one day he remained after the had gone, and Hyakujo asked him: Who are you?
The old man replied: I am not a human being, but I was a human being when the Kashapa Buddha preached in this world. I was a Zen master and lived on this mountain. At that time one of my students asked me whether the enlightened man is subject to the law of causation. I answered him: The enlightened man is not subject to the law of causation. For this answer evidencing a clinging to absoluteness I became a fox for five hundred rebirths, and I am still a fox. Will you save me from this condition with your Zen words and let me get out of a fox’s body? Now may I ask you: Is the enlightened man subject to the law of causation?
Hyakujo said: The enlightened man is one with the law of causation.
At the words of Hyakujo the old man was enlightened. I am emancipated, he said, paying homage with a deep bow. I am no more a fox, but I have to leave my body in my dwelling place behind this mountain. Please perform my funeral as a monk. The he disappeared. The next day Hyakujo gave an order through the chief monk to prepare to attend the funeral of a monk. No one was sick in the infirmary, wondered the monks. What does our teacher mean? After dinner Hyakujo led the monks out and around the mountain. In a cave, with his staff he poked out the corpse of an old fox and then performed the ceremony of cremation.
…Mumon’s comment: The enlightened man is not subject. How can this answer make the monk a fox?
The enlightened man is at one with the law of causation. How can this answer make the fox emancipated?
To understand clearly one has to have just one eye.
Controlled or not controlled?
The same dice shows two faces.
Not controlled or controlled,
Both are a grievous error."
För att inte avsluta med några som helst dimmor eller tvivel:
Jag har här svarat på frågorna om vad medvetandet respektive tiden ÄR.
Medvetandet är upplevelsen av linjär tid; tiden är den medvetna upplevelsen av termodynamikens andra huvudsats. Det är därför människan är ett unikt djur i att känna ånger och ångest. Det är därför Newcomb's problem upplevs som en paradox; vi är inte vana vid att bara manifestera det förutbestämda. (Men, vår evolutionära usp skalas upp till vetenskap, och möjliggör evinnerlig utveckling. Gör oss till en optimeringsprocess med sikte, till skillnad från den blinda evolutionen.)
Scott A. nämner ett antal användbara begrepp i en post nyligen. Antropofagi har redan rantat en del om motte and bailey, men det finns fler godbitar att missbruka i den här soppskålen.
Som alla känner till kan däggdjur delas upp i placentadäggdjur, pungdjur, och kloakdjur. En gång i tiden hette det att "däggdjur föder levande ungar" - dvs. defintionen av begreppet däggdjur inbegrep "att föda levande ungar", till skillnad från att t.ex. lägga ägg. Detta var ingen tillräcklig definition (många fiskar föder t.ex. levande ungar, om än inga fåglar - inga fåglar är vivipara), men en nödvändig definition. Föder du inte levande ungar, är du inget däggdjur. (Arnold Schwarzenegger klara sig således med en hårsmån, tack vare Junior.)
Men, så hittade man till Australien - vilket fö. också fuckade upp för definitionen av svanar som "vita fåglar", vilket lett till begreppet black swan och fått exemplifiera induktionsproblemet. I Australien - och andra delar av den "nya världen" såsom opossumens Nordamerika eller myrpiggsvinens Nya Guinea - sprang man på allsköns besynnerliga varelser. Exempel:
Näbbdjuret! Det har näbb, lägger ägg, och svettas mjölk från sin bröstvårtefria mage. Men, är ett däggdjur!
Kloakdjur som näbbdjuret och myrpiggsvinet, och pungdjur som kängurun och den tasmanska jävulen, får vara subgrupper av däggdjur. Övriga får vara det lite ad hoc-mässiga "högre däggdjur", eller placentadäggdjur. Men även placentadäggdjur är missvisande, eftersom det finns pungdjur som också har iaf. en rudimentär placenta/moderkaka.
Det intressanta begrepp som Scott A. nämner, och som jag vill lyfta i sammanhanget, är overfitting. Det är så vitt jag förstår det en statistisk term, men jag tror att den kan användas i överförd bemärkelse. (Vilket så klart kan bli fel - ack och ve, alla ni samhällsvetare som ägnar er åt "triangulering" och tror att det är bättre än vilken som helst spaning.)
Wikipedias figur, där den gröna gränsdragningen representerar overfitting. Även om den överfittade modellen är väldigt korrekt givet datapunkterna (inkluderar alla blåa punkter och inga röda), så är sannolikheten lägre för att den ska passa framtida observationer bättre, jämfört med den svarta gränsdragningen.
När vi definierar en kategori på ett sätt som väldigt precist inkluderar alla observerade fall, så finns det risk för att nya fall inte kommer att passa i vår kategori. Eller: Ju snävare vår definition, desto större risken att vi måste ompröva den.
Jag har varit inne på att generaliseringar är bra, när de är bra. Dvs., det kan vara nyttigt att använda lättobserverade egenskaper för att förutsäga svårobserverade egenskaper. T.ex. kan det vara bra att akta sig för creepiga män om man som kvinna vandrar hem ensam i natten. Inte för att det är väldigt sannolikt att just den man man observerar är en överfallsvåldtäktsman, men för att risken för att så är fallet multiplicerat med effekten av den realiserade risken är så mycket större än den ringa kostnaden som det innebär att ringa en kompis eller byta trottoar. Typ. Som Timbuktu säger: "Generellt sett är generaliseringar praktiska.../ men generellt sett felaktiga!"
Generalisering har dåligt rykte, med viss rätt. Begreppet overfitting får mig emellertid att tänka att det mer generella är bättre än det mycket specifika. Det mycket specifika ger oss färre förutsägelser om kommande fall, även om det är exakt rätt för de fall vi redan har observerat. Det mer generella kanske riskerar att ha fler marginalfenomen som ramlat på fela sida kategorigränsen - men det genererar i alla fall förutsägelser för fler möjliga observationer.
Jag trevar efter den här insikten känner jag, men någonstans verkar det finnas en trejdåff där modellens ökande korrekthet givet befintliga datapunkter innebär en kostnad för modellens prediktionskraft.
Det var ganska specifikt att säga att däggdjur föder levande ungar, även om det passade bra för alla observerade däggdjur. Nya observationer krånglade till det - vår modell förutsade icke näbbdjurets ägg.
Är dagens däggdjurskategori då mer överfittad? Nä, för modellen har uppdaterats för att hitta minsta gemensamma nämnare - inte ad hoc-korrigerats med näbbdjur och kängurur. Det hade varit att dra en grön linje i wiki-figuren ovan. Det vi har gjort är istället att dra en ny svart linje. Inte ad hoc-pysslat med kategorigränsen, utan ompröva den minsta gemensamma nämnaren för alla fall vi vill observera i kategorin. Och tydligen är det att alla däggdjur har tre hörselben i mellanörat. Det verkar så klart en smula random, och inte heller jätteviktig information i vardagen. Istället kan vi blicka åt det håll som stavas taxonomi. Dvs., vetenskapen om klassificering.
Oavsett taxonomi, dock, med sina klasser, ordningar, familjer, släkten och arter, så inser vi att universum består av en viss mängd partiklar (eller nåt) som bildar vissa mönster (eller nåt), och att alla högnivåbeskrivningar och generaliseringar av högnivå-fenomen riskerar att uppvisa läckage.
Exakt vart det här tar vägen vet jag inte riktigt. Preliminärt tänker jag mig att overfitting är lite samma sak som "det ad hoc-mässiga" - och ad hoc-mässigt konstruerade kategorier har lägre vetenskapligt värde, iom. lägre predictive power.
Okej bloggen, det här är inget jag hunnit djupdyka i men jag måste exploatera ett ögonblick av rent praktisk möjlighet att avsätta tid till bloggin', i kombination med en intuitionssköljning som kom över mig.
[Obs - jag skriver "stadie av världen" lite då och då nedan, vilket är en ren anglicism från/av/ur "state of the world". Med "stadie" menar jag alltså "tillstånd" och ingenting annat. Pallar inte heller ändra! Haha!]
En gren av evolutionär spelteori handlar om signaling, alltså kommunikation eller signalering. Det handlar om hur aktörer lyckas koordinera sig genom att kommunicera. Exempelvis kanske det regnar eller är sol, och A och B ska på promenad och vill då att B tar med paraply eller solkräm, och A kan observera världen och kommunicera "sol" eller "regn" med B, och då kan B välja att ta med solkräm eller paraply. Aktörernas mål är att B tar med det som omständigheterna påkallar.
Det visar sig att kommunikation kan evolvera genom att det uppstår konventioner, dvs. att aktörer konvergerar kring vissa budskap. Både A och B vill att B ska agera "solkräm" när A signalerar "sol", så så fort de hittar en signal som ger rätt utfall i spelet så kommer detta att vara en koordineringspunkt. Vi kan säkert kalla det en schelling-punkt, eftersom det är något vi är bekanta med.
Och, det är just detta "något vi är bekanta med" som jag pumpar intuition kring i detta nu. I mer komplicerade signalerings-spel, med fler signaler och fler utfall, visar det sig att det är viktigt att kunna ha så många signaler som behövs för att representera alla relevanta tillstånd av världen. Om A bara kan signalera "sol" så är det svårt för denne att representera både "sol" och "regn", och svårt för B att välja att ta med solkräm eller paraply.
När en aktör saknar signaler - termer - för att representera alla relevanta stadier av världen, så uppstår det som kallas en information bottleneck. Aktörerna kan då inte koordinera sig effektivt. Då måste aktörerna ignorera vissa stadier i världen, eller konnotera flera olika stadier med samma signal. Givetvis kan man då inte heller koordinera sig finfördelat kring stadier och handlingar.
***
Och, si, så är det ju också med vår högst ödmjuka intellektuella verksamhet. Det känns som att man hela tiden måste bygga på sin förståelse för världen genom att tillgodogöra sig ständigt nya termer och koncept. Ord och begrepp, och deras underliggande betydelse, och trädet växer och förgrenar sig. Ofta springer man på flera olika koncept som tycks referera till samma typ av fenomen, men kanske ibland med olika relevanta perspektivskillnader. (Exempel.)
Ju fler möjliga signaler man tillgodogör sig - termer, ord, begrepp - desto fler stadier av världen kan man representera, och desto lättare kan man koordinera sig med andra aktörer. Detta är alldeles underbart.
För att hedra principen om översättbarhet, vill jag också översätta den till Märk Världen-språk. Vi arbetar upp exformation, dvs. gemensam, delad förståelse, som gör att vi kan kommunicera effektivt. Det är därför du kan förstå meddelandet "?" och svara med det begripliga meddelandet "!" - för att du och en annan aktör delar relevant exformation angående ett visst stadie av världen.
Så, vår intellektuella verksamhet är att ackumulera massor av signaler och observera massor av stadier i världen och kommunicera dessa med signaler och koordinera oss kring kedjor av stadier-signaler-handlingar. Där kommunikationen fungerar och vi kollektivt blir bättre och bättre på att representera världen i allt större detalj, och selektionstrycket är så att säga huruvida vi kan ställa korrekta och nyttiga prediktioner om hur vi bör handla givet en viss signal, då den väl representerar ett stadie i världen och då vi väl kan koordinera oss kring konventionen att den givna signalen representerar det stadiet och bör föranleda den önskade handlingen.
***
Jag tror jag redan sniffat på det, ärligt talat. Cuz it's all deep in the psyche, män! Jag skrev:
Exformation innebär att vi har motsvarande begrepp eller kategorier i vår hjärna som en annan person, dvs. att vi delar förförståelse, vilket möjliggör kommunikation. Man kan säga att vi koordinerar vår kommunikation kring gemensamma begrepp. Ju större överlapp av begrepp, ju mer gemensam exformation, desto lättare att kommunicera. En slags analog till tillit [...]
[...]
Predictive Processing (hädanefter PP) innebär ungefär att våra top down priors måste samordna med våra bottom up perceptions. På svenska, ungefär att vår förförståelse måste samordna med våra intryck. När intrycken verkar avvika lite från våra modeller så slätas avvikelserna i regel över för att inte störa oss - allt enligt Bayes Teorem. (Antropofagis ringa tolkning - det pågår en sannolikhetsberäkning som inkluderar hur vi ska vikta nya bevis, och hur mycket vi ska lita på våra priors.) Schelling skriver faktiskt om vad jag måste tolka som ungefär samma process, men utifrån gestalt-psykologin:
PP-teorin ger en fördjupad och nyanserad förståelse av gestalt-psykologin; ibland slätar våra priors över inkonsistenta intryck, och ibland får intrycken oss att ifrågasätta våra priors [...]
"Det verkar enligt min kartläggning finns två typer av sinnen. Ett som gillar ordlekar och double eller triple entendres."
"Ja, jag har också resonerat mig fram till den slutsatsen. Jag tycker själv att det är roligt med ordlekar, retoriska stilfigurer, homonymer, och multipla betydelser. Exempel: Fyllesnack och fyllesnack. Är det tomt babbel eller en riktigt flottig pizza?"
"Fy fan vad tråkigt. Men, jag inser ju att du är av den motsatta åsikten."
"Min förhållandevis ogrundade teori är att vissa människor tenderar att bilda begrepp i hjärnan utifrån ord, snarare än visualisering. Kanske, bara kanske, är detta analogt med den skillnad SSC beskriver i människors förmåga att uppleva vissa fenomen. Eftersom jag har anosmi kan jag verkligen relatera till den här beskrivningen - jag kan verkligen inte föreställa mig vad en "doft" eller "lukt" är eller skulle kunna vara. (Smak i näsan? The sickness.)"
[...]
"Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det är att ha ett luktsinne. Jag kan inte heller riktigt föreställa mig hur det är att lära sig någonting utan att lära sig benämningen för det. Dinosaurieexemplet, t.ex. Jag lär mig ordet/namnet Quetzalcoatlus, och sen bygger jag på det med massor av egenskaper och bilder. Ordet/namnet Ichtyosaurus kommer före, eller i alla fall som minst samtidigt med, annan förståelse som kunskapen om organismen genererar. Jag skulle inte ha tänkt på analoga evolutionära strukturer utan att Ichtyosaurus. Jag skulle inte ha tänkt vidare på saken utan Pleisiosaurus. "Names don't constitute knowledge", men för mig är namn/benämning en helt central och omistlig liten krok att hänga upp alla annan kunskap på. Alla andra resonemang. Själva ordet är i centrum av det jag menar med att veta någonting."
"Vi kanske ska återknyta till hur man bildar begrepp i hjärnan."
"Ja, låt oss. Oliver Sacks och Elizier Yudkowsky har givit mig lite upplysning härvidlag. Jag har också skrivit om typfenomen, såsom 'ideala eklöv i botanikguide', och typfenomen sas. by analogy, dvs. t.ex. Rötter eller Utvandrarna som fiktiva men meningsfulla beskrivningar av faktiska historiska skeenden. När jag aktiverar begreppet 'ek', så tror jag att jag företrädelsevis hör/ser/känner just ordet/fonemen/symbolerna 'ek' inombords. Därefter framträder en icke-perfekt-visualiserad bild av ett eklöv, en sparbanksek, samt en viss ek jag gillar i skogsremsan mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Därefter dyker bilden av en buskväxande ek i Haväng upp, och sen ekbackar i Blekinge, ack ljuva betesmarker, ack ädelträden växer ut i havsbandet unika skärgård. Men, ord/fonem/symbol kommer först. Så känns det i alla fall just nu, vid en snabb introspektion."
"Så, det den nämnda SSC-posten om anosmi pekar tillbaka på är den här gamla LessWrong-posten om människors förmåga att visualisera. Tydligen kan vissa människor verkligen, bokstavligen se en bild framför sig - alla andra har bara tolkat den beskrivningen för en metafor över att man tänker på ett begrepp. Skillnaden på att kunna se en tiger, och att tänka på begreppet 'tiger', typ. Och det är en svår skillnad att kommunicera, eftersom alla försöker förstå varandra utifrån sina egna specifika referenser."
"Ja, exakt. Kanske är det så att vissa ser symboler eller ord, och andra mer visualiseringar. Kanske är det också så att vissa förstår abstrakta begrepp som symboler eller ord, medan andra mer 'visualiserar' sig deras betydelse i någon mening. Jag kanske ser ordet 'Lafferkurvan', medan andra kanske ser själva kurvan, själva grafen. Jag kanske ser ordet "rasism", medan andra visualiserar eller förstår rasism-begreppet, i det att man aktiverar det i hjärnan."
"Så din hypotes är att det finns minst två distinkta modeller för att bilda och återaktivera begrepp i hjärnan, och att den ena är mer ord/symbol/fonem-kopplad, medan den andra är mer visuellt kopplad men för abstraktioner mer förståelse-kopplad. Verkar minst sagt lite skakigt det här bygget, min inte-särskilt-kära-vän."
"Okej, men stay with me ändå. Även om detta kanske är ett fall av konklusioner utifrån falska propositioner."
[...]
"Om det är så att vissa hjärnor är mer ord-centrerade, så kanske dessa hjärnor upplever det som desto sjukare - och således desto mer komiskt, häftigt och mäktigt - att ett ord kan ha flera betydelser. Eftersom ordet i grund och botten utgör själva begreppet, så är det ju i strid mot logikens lagar att ordet konnoterar flera olika fenomen. Eller hur? Regel:
Ingen individkonstant får benämna mer än ett objekt."
"Ja, jag fattar vad du menar. Människor som förstår begrepp som ord tycker att det är ett brott mot logiken att samma namn benämner fler än ett objekt. Människor vars hjärnor bildar begrepp utifrån bilder eller vad-det-nu-kan-vara-som-är-analogt-med-bilder-avseende-abstraktioner, de skiter helt enkelt i att samma namn betyder flera saker."
Det bildas rent fysisk små begrepp i våra hjärnor. Och, de hänger ihop i komplicerade associationsbanor, såklart. Du kan inte förstå PI-modellen innan du tillgodogjort dig principen om det naturliga urvalet. Du kan inte förstå Foucault innan du läst Nietzsche, och inte Nietzsche innan du läst Kant. Du kan inte förstå Pinsamt innan du hört Dead Prez' Hip Hop. Du kan inte förstå det här blogginlägget innan du läst om signaling games i Games in the Philosophy of Biology av Cailin O'Connor.
Vissa begrepp kräver andra begrepp, och högen bara växer och korsbefruktar sig som en motherfucking motherfucker. (Notera att jag här använder "motherfucking motherfucker" som en slapp place-holder för ett bättre begrepp som jag ännu inte tillgodogjort mig. Ser fram emot den dagen då jag kan uppdatera den här bloggposten med ett nytt, fräscht, smart och träffande begrepp!)
Den feta växande degen av begrepp i hjärnan gör att vi kan representera ever more detaljerade stadier av världen. Den feta växande degen av signaler gör att vi kan koordinera oss kring ever more effektiv kommunikation.
Precis som vi på individnivå koordinerar oss i ett omfattande och sinneskomplext signal-spel, så antar jag att våra neuroner (eller vad som nu är byggstenen) koordinerar sig kring massor av olika kategorier och koncept som bildas i hjärnan. The punchline:
Till yttermera visso enligt en fet Predictive Processing-modell, såklart!
Så, det är en begreppslig koordinering där de relevanta delarna av hjärnan koordinerar kring representationer av stadier av världen (begrepp i hjärnan) - signaler (perception) - och prediktion (hur vi bör handla).
Analogt med detta kan vi väl säkert klämma in kommunikation mellan individuella aktörer i PP-modellen på nåt sätt. Det blir ju änna viktigt hur vi bildar oss uppfattningar om världen, hur vi kommunicerar denna uppfattning, samt hur vi agerar på denna kommunikation. Selektionstrycket, dvs. det som driver en samordning kring vissa signaler, är ju hur bra utfall det blir av vårt agerande givet en viss signal - vilket givetvis beror på världens faktiska tillstånd. Hurra!
***
När vi ändå nämner "fyllesnack" i exemplet ovan, så bör vi också gå in på det som kallas babble equlibrium. När det inte spelar någon roll huruvida du tolkar signalen korrekt, så finns det inget "selektionstryck" för att driva koordinering kring en viss signal. Dvs., om det inte spelar någon roll för dig vilket stadie världen är i - av dem som en viss aktörs signaler distingerar mellan - så kommer det inte ha något prediktivt värde att koordinera sig kring en betydelse - du kommer ju ändå att agera på ett förutbestämt sätt.
Så, om B ändå inte tänkte gå ut så spelar det ingen roll om A signalerar "sol" eller "regn", för varken "ta med solkräm" eller "ta med paraply" är relevanta handlingar. Eftersom både "sol" och "regn" leder till "stanna inomhus", så finns det ingen skillnad mellan signalerna i feedbackloopen som handlandet och dess utfall ger oss. Så, om B konstant sitter inne så kommer inga kommunikativa konventioner uppstå.
Men, i det här fallet har vi såklart redan konventioner. Kommunikationen bär lite sig själv. Hm, såsom jag i realtid rådbråkar mitt sinne efter ett relevant exempel just nu... Ah!
Medicinen!
En gång i tiden fuskade läkarna ihjäl sig - och framförallt sina patienter - med allsköns bisarra teorier om galla och åderlåtning. Men, något hände när det började bli skillnad på utfall - när vi vande oss vid att inte dö av allting hela tiden. Plötsligt var det intressant huruvida en läkare ställde rätt diagnos, i det att detta förfarande korresponderade med en nyttiggörande behandling. Det blev möjligt att skilja på läkare som hade en korrekt uppfattning om världens, och framförallt patientens, tillstånd - eftersom man då kunde överleva behandlingen, och ibland till och med bli frisk från sjukdomen!
Nå - gissa om det förelåg ett babble equlibrium under 1600-talet. (Peter Englund ger en rätt nice redogörelse för 1600-talets medicinska vetenskap i sin feta Ofredsår. Värt att kolla in!) Det spelade överhuvudtaget ingen roll vad som hände, för alla dog av allting, och nä, ingen lyckades koordinera sig kring några signaler överhuvudtaget. Men, så plötsligt differentierade sig utfallen - någon mäktig ny meme eller teknologi eller socioteknologisk landvinning infiltrerade världen - och ack om det nu inte finns en helt sinnessjukt omfattande nomenklatur, som mestadels är koherent, kopplat till kroppen och dess många somatiska tillstånd.
***
Och detta får anses vara en grand ol' theory om kognition och kommunikation. Tack och godnatt!
Det Schelling i grunden diskuterar är koordinering. I nollsummespel vill vi inte koordinera, men i plussummespel vill vi det.
Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens.
Exempel: Jag och en bekant har kommit bort från varandra, och vill återträffas. Vi väljer då en geografisk punkt som vi tror att den andre hade trott att vi hade valt.
Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall.
Exempel: Jag vill kanske sälja en stol. Jag accepterar priser överstigande 99 kronor. Du vill köpa en stol, och är villig att betala upp till 200 kronor. Vår överlapp av acceptabla utfall föreligger då mellan 100 och 200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.) Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för stolen, och du kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.
Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt sas. "stopping-criteria" i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla intervall-överlappet.
Den här typen av förhandlingssituationer för oss in på Friedmans diskussion om äganderätt - vi pratar ju om de förhandlingar som bestämmer hur vi koordinerar ägandet av all materia som någon kan äga. Vi erinrar oss att Friedman säger att äganderätt om den egna kroppen, och t.ex. ägor man är komparativt välbekant med, är "naturliga" då de är resurseffektiva - det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. Utifrån detta vad vi kan kalla äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Den kulturella evolutionen, menar Friedman, gör det sedermera sannolikt att vi hamnar i effektiva situationer, eftersom mer effektiva resursutnyttjande kommer sippra ut ur änden av den evolutionära optimeringsprocessen. Att vi sen också upplever de situationer vi finner oss i moraliskt riktiga, hänför Friedman åt någon sorts moraliskt rationaliserings-bias.
Äganderätt kopplar givetvis direkt till frågan om ekonomisk jämlikhet. Jämlikheten är ju ett mått på hur äganderätten är fördelad. Som nämnts kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera - vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem exemplifierar. Vi är ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de on the loosing end. Deras intresse av att koordinera inom ett sådant samhällskontrakt kan visa sig vara obefintligt, även om det system som evolverat ur historiens dimma medför kostnader för att bryta mot även det ojämlikhetsgenererande samhällskontraktet ifråga.
Så kommer vi till de intersubjektiva fenomenen; våra gemensamma trosföreställningar; de lögner vi delar som förändrar verkligheten. (Ganska exakt Durkheims kollektiva representationer, så vitt Antropofagi kan förstå.) Intersubjektiva fenomen är fall av koordinering av många människor - vi har sett att intersubjektiv fenomen möjliggör större grupper än vad individens kognitiva kapacitet tillåter i jägar-samlar-tillståndet.
Människor enas kring något, som onekligen ofta saknar sas. objektiv ontologisk status, kanske enligt devisen att ”en plats i en hierarki är bättre än ingen plats” givet att hierarkin väl är på plats. Vad jag vill peka på är skillnaden mellan att koordinera kring en befintlig, kanske dominerande trosföreställning, jämfört med att koordinera kring en sprillans ny sådan. Så småningom bildar koordineringen själva systemet som bestämmer koordineringen, i någon slags feedback-loop. Konventioner, vanor, men också utformning av spelplanen i termer av kostnader, risker och möjligheter.
Pengar är fall av koordinering. Vi föredrar att ömsesidigt acceptera dem, eftersom det gynnar oss. Den ekonomiska - och juridiska - systemet som vuxit fram har också cementerat vissa samordningspunkter.
***
Det kan finnas anledning att skilja på hävd, lagstiftning, traditioner och prejudikat å ena sidan, och Schelling-punkter å andra sidan. (Däremot är bägge leden fyrbåk för koordinering.) Schelling-punkts-begreppet kanske främst är tillämpligt i nya situationer, där koordineringsprocessen inte är sas. automatiserad, men där en punkts unicitet hjälper oss att ändå lyckas samordna oss.
Exempel i dialogform:
J: Jag tycker liksom inte att output från vilken beräkning som helst (t ex "hur dags ska jag gå hemifrån for att hinna med tåget") kvalificerar som en Schelling-punkt, även om beräkningen kan formuleras i termer av optimeringsproblem, priors, etc. Då tycker jag liksom att poängen med begreppet har gått förlorad.
En Schelling-punkt är en fokus-punkt som vi (ibland) lyckas koordinera kring, där det "egentligen" inte borde finnas någon --- dvs det faktum att det ända finns en, är en slags "godtycklighet", t ex en följd av några till synes oviktiga konventioner eller bias (exempel Central station at noon, eller jämna tal).
Under-kalifen ger ju ett exempel här, där han egentligen koordinerar med (en framtida version) av sig själv. Han tror att midnatt är bättre val av Schelling-punkt än t ex 00:10, pga midnatt är mer "speciell" tidpunkt, men det är ju helt godtyckligt, egentligen.
Men ok, jag förstår ju att man kan strecha begrepp också. Om du och jag varje vecka mots vid en viss bänk i en viss park for att dricka folköl, och vi säger "vi ses på tisdag", så är det ju underförstått var vi ska ses, och jag skulle väl kunna acceptera att kalla bänken för en Schellingpunkt. Men jag gillar det nog egentligen inte så jättemycket, för det kanns lite för trivialt -- som jag tänker på Schellingpunkter ska dom gärna ha nåt oväntat men ändå oundvikligt över sig.
ET: Hm, ja, det kan jag hålla med om. Så en vana eller konvention räcker inte. Men, en vana eller konvention kan vara vägledande, dvs. generera en Schelling-punkt, i en ny och ovan situation - men det måste inte vara så, eftersom nya och ovana situationer inte by default har något prejudikat, vilket ligger i sakens natur.
Tänk dig att vi dricker folle vid samma bänk i statsparken varje tisdag. Så en kväll gör vi inbrott i en liten, liten kiosk. Polisen jagar, inbillar vi oss, och vi kommer bort ifrån varandra. Vi splittar upp på bantorget (kiosken ligger vid stationen), och du springer vänster mot Grönegatan. Jag springer den där lilla söta skitgatan mot statsparken.
Polisen rullar bara förbi, eller släpper jakten, eller liknande. Vi har inga mobiler, för det är fortfarande lapp-med-hemnummer-i-fickan-tider. Vi har senast sett varandra springa vägar som - om extrapolerade - leder till statsparken. Vi råkar båda vilja återses. Vi står inför ett koordineringsproblem.
Är det inte sannolikt att vi möts vid en viss statsparksbänk?
En konvention från annan situation kan vägleda oss i den nya situationen.
Hade vi dock ingen naturlig punkt för att återsamlas, skulle vi sannolikt misslyckas med att koordinera oss.
J: Håller helt med, i den situationen känns det mycket bättre att kalla bänken for Schellingpunkten!
***
Det hela handlar således om vad vi gör i möjliga, oväntade plussummespel. Saknas samordnings-punkter, så missar vi oftast plussummöjligheterna. Samordningspunkter i nya situationer är således en resurs som kan explorateras. Friedmans kulturella evolution gör att grupper som lyckas samordna kommer frodas, relativt sett. Återigen handlar det om effektivt resursutnyttjande - i det här fallet av resurses "samordning".
Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande. Detta är tillit - vi tror oss veta att acceptansöverlappen är stor i förhållande till våra medmänniskor.
(Möjligen intressant sidospår: När Plussummemöjligheterna minskar, minskar anledningen till samordning. Därför kanske den kommande medeltiden kommer leda till minskad tillit, och mer nollsumme-beteende, dvs. rent-seeking.)
***
Exformation innebär att vi har motsvarande begrepp eller kategorier i vår hjärna som en annan person, dvs. att vi delar förförståelse, vilket möjliggör kommunikation. Man kan säga att vi koordinerar vår kommunikation kring gemensamma begrepp. Ju större överlapp av begrepp, ju mer gemensam exformation, desto lättare att kommunicera. En slags analog till tillit, en begreppsmässig ”jämlikhet.”
Jungs arketyper är (djupt inbäddade, historiskt och konventionsmässigt spridda och robusta) kategorier. Mer specifik, kategorier av människor/människotyper/personligheter. Då dessa, som Jung menar gemensamma undermedvetna arketyper, är vitt spridda, blir de ofta samordningspunkter i bemärkelsen exformation - vi tenderar att ha dessa gemensamma kategorier, och när två eller fler vill koordinera erbjuder dessa kategorier en samordningsmöjlighet.
***
Predictive Processing (hädanefter PP) innebär ungefär att våra top down priors måste samordna med våra bottom up perceptions. På svenska, ungefär att vår förförståelse måste samordna med våra intryck. När intrycken verkar avvika lite från våra modeller så slätas avvikelserna i regel över för att inte störa oss - allt enligt Bayes Teorem. (Antropofagis ringa tolkning - det pågår en sannolikhetsberäkning som inkluderar hur vi ska vikta nya bevis, och hur mycket vi ska lita på våra priors.) Schelling skriver faktiskt om vad jag måste tolka som ungefär samma process, men utifrån gestalt-psykologin:
PP-teorin ger en fördjupad och nyanserad förståelse av gestalt-psykologin; ibland slätar våra priors över inkonsistenta intryck, och ibland får intrycken oss att ifrågasätta våra priors. (Allt enligt en bayesiansk ekvation, får jag förmoda.) Kopplat till Jungs arketyper, eller för den delen andra kategorier som är etablerade i våra hjärnor, känns det rimligt att dessa sedda som priors kan tendera att släta över motsägande bottom up-intryck.
(För att helt hämningslöst ägna mig åt det kritiker kanske skulle kalla pattern-matching, så noterar jag även att Jung och gestalpsykologin kan förenas. Den här källan gör t.ex. gällande att gestalt-psykologi influeras av Jung via en Otto Rank.)
***
Mäktiga datorspelet The Witnesslär oss att det oftast finns en djupare regel. Spelet ger en perfekt illustration av på vilket sätt generalisations kan vara leaky: Vi kanske löser flera pussel genom att alltid dela upp spelplanen mellan svarta och vita symboler, men då uppstår en ny situation där vi måste inse att detta bara var en approximation av den egentliga, djupare regeln - som i sin tur kan vara en approximation av en ännu djupare regel. (Jämför mekaniken och relativitetsteorin.)
Antropofagi spekulerar: Om Bayes Teorem står för koordineringen i PP, dvs. koordineringen av priors och perception - kan då Bayes säga oss någonting om koordinering i Schellingpunkter?
Vi avslutar med exempel i dialogform; nu som en fortsättning både på J&ET-dialogen ovan, och på tidigare MM&ET-dialog:
ET: Om det istället var en obelisk av guld, på ett fält av bajs, skulle vi nog samordna där - och kanske träffa andra samordnings-par. För, vår bänk är bara speciell för oss. Men vissa Schelling-punkter är speciella mer i sin egen rätt, dvs. av anlednignar som gör dem speciella för fler. En mer allmängiltlig unicitet. Personer kommer tendera att samordna kring vissa sådana punkter, desto mer ju mer allmän-unika de är. Och i Schellingpunkter som ej är geografiska, men t.ex. begreppsmässiga, kommer vi kunna (kanske, om stor population) se en normalfördelad mängd samordningar runt punkter med "unicitetens allmängiltlighet" som ett värde på andra axeln. Förstår ni vad jag menar? Det kommer uppstå kluster av samordning kring unika punkter!
MM: [...] allting fördelar sig på ett oändligt kontinuum tillslut. Så t.ex. Jungs gränsdragningar i det thingspace där olika medvetandestadier och deras fysikaliska representationer finns, är en godtycklig uppdelning av detta oändliga kontinuum. [...] Dessa kategoriseringar liknar varandra hos olika människor, i någon grad, och är således en sorts tyst överenskommelse. De överlapp vi ser hos kategoriseringarna är det vi kallar arketyper. Någon gång i tidens begynnelse kunde vi inte prata, och ju längre tillbaks vi blickar, desto mer liknar överlappet hos dessa kategorier Schelling-punkter. Djurvärldens kommunikation/koordination kanske enbart består av Schelling-punkter? Bajshögen där koprofagerna samlas för att festa kräver varken särskilda öppettider eller marknadsföring för att locka med sin avföring. Bayes teorem säger att sannolikheten att träffas vid guldobelisken givet att din tjuvkompis vill träffas är det samma som sannolikheten att stöta på honom där när som helst multiplicerat med sannolikheten att din tjuvkompis vill träffas givet att ni stöter på varandra vid obelisken, dividerat med sannolikheten att din kompis också vill träffas. Så det låter rätt troligt att din kompis fortsätter vandrar runt i bajset nånstans, som den evige koprofag han är.
Life is a series of serious choices/ Theories is formed from experience, never mysterious forces/
Saken med geniala idéer är att det kan krävas ett halvt liv innan man kan ta dem till sig. Jag börjar nu inser att kärnan i dessa rader är:
Det syntetiska och analytiska sammanfaller, induktion med deduktion likaså, och det deskriptiva/normativa!
Häpnadsväckande, jag vet. Så låt oss inleda denna häpnadsvecka med ett försök att uttrycka intuitionssköljningen ifråga.
***
Vi börjar med rad 2: Theories is formed from experience. Alla teorier bygger i grund och botten på induktion, men är försök att compressa och kategorisera världen som ska ge förmågan att förutsäga den. En teori är påståendet att en modell sammanfaller med verkligheten, men på mikronivå är alla termer och begrepp i sig teorier, då de är modeller i det lilla, och då användandet av dem innebär påståenden om att de korresponderar med världen på ett meningsfullt sätt. (Meningsfullt=användbart.) Vi kan dra paralleller till hur all kognition och kommunikation fungerar, eller i alla fall låter sig förstås, med spelteoretiska begrepp. (I sig en modell vars tillämpning implicerar en teori!)
All deduktion är en process där slutsatser härleds ur premisser utifrån i bästa fall logiska regler. Ofta slarvar man lite mer den strikta logiken och låter hypoteser överbrygga luckorna; vi påstår att det finns vissa samband. Premisser (om sakförhållanden) är grunden, medan premisser (om kausala samband) är deduktionen. +/- lite faktiskt logik; ju mer desto bättre.
Induktion ger oss premisserna om sakförhållandena, men också om de kausala sambanden; och även de logiska reglerna! Reglerna för hur saker i verkligheten förhåller sig till varandra är delvis lärda under individens liv, bland annat från det kulturella skriptet som våra förfäder matar oss med, men framförallt är våra intuitioner och övertygelser för detta hårdkodade i vår biologi utifrån det naturliga urvalet som format vår kognition. Logiken i sig kan således sägas vara induktiv snarare än deduktion (vilket såklart inte utesluter att den är oomkullrunkelig - endast det oomkullrunkeliga kommer lämna en så tydlig evolutionär skugga att vi alla tar den som naturgiven). (Obs, FBT, men ... whatever.)
Vilket för oss till att life is a series of serious choices. Allt det här faller ner i Predictive Processing-modellen, dvs. det faktum att vi är prediktionsmaskiner som går omkring och agerar i världen, och att vi ändrar vår världsbild när vi förvånas över hur världen beter sig. Eftersom livet är en serie av viktiga val handlar vår tillvaro om att kalibrera våra modeller och teorier så att vårt handlande får önskade utfall, eller kanske snarare reagera på negativ stimuli så att vi lär oss göra annorlunda nästa gång.
Därför sammanfaller det deskriptiva med det normativa, eftersom hur det är informerar vad vi bör. Om det vi trodde att vi borde är fel kommer vi revidera hur vi tror att det är, för att ge oss själva ett bättre bör nästa gång.
Analytiska satser är sanna eller falska per definition (1+1=2) medan syntetiska satser är empiriska frågor. Men analytiska satser är också empiriska frågor! Det är nämligen så att de logiska reglerna är empiriskt lärda av evolutionen - den biologiska, kulturella, och den begreppsliga i våra individuella hjärnor. (Mest den biologiska och kulturella tror jag. Men den kulturella verkar via interaktion med den biologiska via den individuella.)
Eftersom vi är prediktionsmaskiner som existerar på minst tre evolutionära nivåer samtidigt sammanfaller alltså allting i en enda härlig röra.
Vad gäller fördomar så finns det i alla fall två distinkta åskådningar - eller så lyder i alla fall min fördom.
***
Den ena åskådningen bygger på antagandet att fördomar ≈ ondska. Fördomar är fel, och fördomar gör att människor behandlar människor utifrån felaktiga och orättvisa antaganden. Låtom oss gå till Källan:
Självaste Olof Palme/The Latin Kings förtäljer att "en sådan måttstock står i bjärt kontrast till människors lika värde." För att vara tydlig så är det verkligen ingenting fel på "allas lika värde" - det är (vid sidan av den fria viljan) ett av individualismens viktigaste axiom. (Relaterat: "Allas lika värde" som intersubjektivt fenomen; en gång till; slapp essä; thymos.)
Men, baserar detta sig måntro på ett felslut? "Allas lika värde" ska inte vara predikterat på "allas likhet", vilket Singer lär oss. Folk kan vara olika, och ändå ha ett lika värde. (Vilket inte innebär att alla har samma förutsättningar - man kan behöva kompensatoriska åtgärder - eller att "lika utfall" är önskvärt - män ska inte behöva genomgå abort. Singer igen.)
Däremot så finns det all anledning att vara på sin vakt mot generaliseringar, när vi interagerar med ett specifikt fall, och det tillkommer även en empirisk fråga om huruvida en generalisering i sak är korrekt, oavsett hur stor variationen är inom en given kategori. Det kan också vara så att en generalisering är korrekt i en totalpopulation, men att det föreligger selektionseffekter som gör att du oftast inte interagerar med ett representativt urval av den givna kategorin. Typ såhär.
***
Den andra åskådningen är att fördomar i allt väsentligt uppstår för att de är behändiga och korrekta modeller, som genererar korrekta prediktioner. Vi generaliserar det vi ser, och det är gott. Men är det rätt?
Tigrar är förmodligen farliga i låt oss säga 99 av 100 fall. Det känns som att generaliseringen härvidlag inte är "felaktig" i något särdeles relevant avseende.
Män är emellertid i de allra flesta fall inte farliga. Är generaliseringen då felaktig? Tja, ja, om du ska betta pengar på om någon given man allt annat lika är en sexualförbrytare, då är din generalisering "män är sexualbrottslingar" faktiskt felaktig. Du är mer sannolik att vinna pengar på att betta på att en given man inte är sexualförbrytare. Jag skulle våga påstå att minst 90 av 100 män inte är sexualförbrytare (givetvis beroende på hur man väljer att räkna Lars Ohly-kategorin).
Är generaliseringen i det beskrivna scenariet då "felaktig"? Nej, inte nödvändigtvis. Om vi bryr oss om kostnaden för att betta fel - dvs. risk att bli utsatt för sexuella övergrepp - tillräckligt mycket, så är det rimligt att sejfa och anta att män på natten är sexualförbrytare.
Det är lite black swanigt sådär. Om risken är liten kan vi ändå vilja implementera kostsamma åtgärder för att minimera eller ta bort risken, givet att kostnaden för realiserad risk är tillräckligt stor. Att bli våldtagen är en stor kostnad, även om risken är väldigt liten. Kostnaden för att anta att en given man är en våldtäktsman är däremot inte jättestor i det beskrivna scenariet - lite jobbigt att byta trottoar kanske, men that's it.
Så, generaliseringen är i den meningen ej felaktig, som överlevnadsstrategi betraktad, även om den i trivial epistemologisk mening sannolikt är felaktig. (Och här får vi kanske svaret på vad Jordan Petersson menar med "sanning" i den legendariskt havererade Sam Harris-intervjun.)
"Having cheap-to-detect features that correlate with more-expensive-to-detect features that are decision-relevant with respect to the agent's goals" är således en del av en större kalkyl, där kostnaden för generaliseringen vägs mot sannolikheten*kostnaden för att inte implementera den strategi som generaliseringen skulle vilja göra gällande. Även om sannolikheten för att generaliseringen är korrekt är låg, kan en väldigt hög potentiell kostnad göra generaliseringen rimlig.
Hur vi faktiskt agerar, dvs. hur denna kalkyl kalkyleras, är naturligtvis inte en jättemedveten process i de flesta fall. Evolutionen har bara dödat dem som har tenderar att göra en dålig sådan kalkyl, och belönat dem som har tenderat att göra en bra sådan kalkyl. Eller, de som har tenderat att göra en dålig kalkyl har dött. Eller, definitionen av en dålig kalkyl är att man har dött [...]
Fördomar är alltså korrekta i den mening att de är nyttiga - men vad värre är att de ofta är korrekta även oavsett nytta. Kalla de stereotype accuracy om du vill. Kvinnan som korrekt agerar som att alla män är våldtäktsmän, hon gör rätt utifrån en risk-kalkyl. Men, hon tror säkert även någonting korrekt - vissa män är våldtäktsmän! Hon tror knappast att alla män är våldtäktsmän.
Hon agerar för max-nytta, men har förmodligen en korrekt uppfattning om vad sannolikheten är för att en given man är våldtäkts man - den är låg. (Olika observationer - skumma beteenden och grad av berusning - kommer såklart att påverka bedömningen, vilket också säkert är helt korrekt, och i alla fall nyttigt.)
Så ja, det är "rätt" i den mån att det (ofta) är korrekt. Är det då normativt rätt? Är det moraliskt?
Det finns externaliteter:
Vi kan emellertid notera att det verkar finnas lite, vad ska vi säga, external costs förknippade med det beskrivna scenariet. Det kanske inte är så kostsamt att gå över gatan av rädsla för en främmande man. Däremot kan kalkylens tendens att välja att gå över gatan delvis vara ett resultat av en inlärningsprocess, där vi iom. någon typ av propaganda eller resonemang eller vad som helst får en lite skevare-än-nödvändigt-kalkyl. Vad vi kallar "fördomar" (mot t.ex. män/invandrare/tigrar) måste väl vara något annat än den rätta kalkylen, och således beskriva att vi åsamkar oss onödiga kostnader (t.ex flyktbeteende) som inte står i proportion till ledet 'sannolikhet-för-realiserad-risk*kostnad-för-realiserad-risk' i kalkylen.
Vi kan väl dock också notera att det som kan vara en rimlig kalkyl ensam om natten, kanske inte är en rimlig kalkyl i en anställningsintervju eller what not, och att våra ancestral environment-formade hjärnor kanske inte är hundraprocentigt bra på att göra distinktionen. Vi måste anstränga oss för att koppla om till mode 2, för att tala med Kahneman.
(Mode 1 är typ instinkter - snabba beslut - medan mode 2 är rationellt övervägande. På ett ungefär.)
Huruvida generaliseringarna själva, som klass av fenomen, är 'felaktiga', är väldigt svårt att uppskatta. Det känns som att de stora felsluten sker just när mode 1 får besluta om mode 2-problem, eller kanske för den delen även vice versa. (Gör inte explicit riskkalkylen med penna och papper medan en tiger äter på din bukvägg.)
Externaliteterna rör alltså att nyttiga och korrekta antaganden kan vara felaktiga i ett visst fall, och då ha negativa implikationer för, typ, somaliern som är på anställningsintervju.
Vad är lösningen på det specialfallet? Tja, att göra det möjligt att tänka rationellt - att inte fatta beslut under stress. Att möjliggöra så mycket informationsinhämtning som möjligt, för att göra användandet av stereotypen meningslöst. Och, att reducera risken för negativa implikationer om fördomen skulle visa sig vara korrekt.
Vi lär oss då att det ska gå att avskeda folk (dvs. dämpa risken), och att det ska gå att begära ut allsköns uppgifter om alla människor (minskar nyttan av stereotyper när vi vet mer om individer).
***
Det fina med fördomar är att de skiter i orsaken till att de eventuellt är sanna. En bra fördom behöver exempelvis - som Palme påpekar - inga "vederstyggliga teorier" för att få fäste. Fördomar är inte ett överdrivet stansande av datadegen enligt vänster hjärnhalvas principer. Fördomar är bara en signal, ett mönster i världsväven, som Vi Som Prediktionsmaskiner använder för att agera fördelaktigt. Fördomar kanske är falska och fel - men de är fan mer fitta än Hagamannen. Fitness Beats Truth, och där går fördomar före och skiter blankt i sanningen. Framförallt skiter de i hur det kan komma sig att ett visst mönster i världsväven uppkommer. Fördomarna bara finns, och därför har de i någon mening selekterats för.
Och om fördomar i någon mening har selekterats för, är de då i någon mening parasitiska? Är deras fitness som memes frikopplade från vår fitness som bärare?
"[a]nything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism" + nuförtiden kan idéer lätt migrate = därför selekteras idéer för att vara parasitiska. Och fäbless för kartor som korresponderar med territorier är en kognitiv bias som kan exploateras av parasitiska idéer.
...så torde fördomar bli allt mer korrekta, ju mer friare idéer kan röra sig genom människomedvetande-substratet.
Men, "fäbless för sanning" är långt ifrån vår enda kognitiva bias. Om vi ska utgå från den taxonomi av förnufts-känslor som beskrivs av Wojtowicz & DeDeo så borde fördomar selekteras för att tillfredsställa känslomässiga behov av co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity. Dessa står som bekant i viss mån i strid med varandra, och därför kan vi förvänta oss en betydande artbildning inom fördomsfaunan (-floran?), där en ökande specialisering uppträder. Inom grupper som preminierar co-explanation, borde fördomar som tillfredsställer efterfrågan på co-explanation dominera, kanske på bekostnad av simplicity. Samtidigt borde generalist-memes också ha en fitness-fördel, i vissa andra avseenden.
***
Låt oss för enkelhetens skull lämna fördomar-som-specialfall-av-memes, och istället diskutera memes rent generellt. Låt oss åkalla den sk. r-/k-selektions-modellen - men för memes! Som elefanten så kommer k-selekterade memes vara komplexa, specialiserade, ha en långsam reproduktionstakt och en lång livscykel, ha en hög föräldrainvestering, etcetera. Vi kallar dem elefant-memes.
Hur skulle en elefant-meme kunna se ut? Den skulle kunna vara en idé med en ganska stabil identitet. Kanske, typ, som en vedertagen religion eller ideologi. En idé eller en familj av idéer som kodifieras och förankras i tydliga artefakter, dokument och institutioner - en sådan är trögrörlig, och har en långsam fördelningstid. Låt oss trots allt hävda att judendomen är mer stabil - trots sentida avknoppningar som katolicism, islam och protestantism - än vissa dagsländor som QAnon, eller Nation of Islam, eller faktiska jedis, eller... Ja, allt som är mer kortlivat än judendomen (obs, ca 4000 år gammal).
Elefant-memen Judendomen föder få barn, men har en hög föräldrainvestering per barn. Så ser vi också hur den födde kristendomen, och än idag skyddar sin tonårsson från egna fadäser likväl som mobbaren sunni-islam. (Analogin brister på så många härliga sätt!!)
k-sekelterade arter tenderar att vara mer hjälplösa som unga. Låt oss översätta detta till att judendomen inte fäster direkt vid ett medvetande, utan behöver mycket hjälp och förklaring för att sippra in. Men, sen sitter den där, med all sin kabbalism och hypertexter. Elefantmemer behöver man lära sig aktivt, och man behöver läromästare. Man behöver verktyg så som läskunnighet, intelligens (?), och tålamod (?). I viss mån. Elefantmemes är mer en "aquired taste", och mindre ren jävla chokladglass.
[Uppdatering: Elefantmemes kräver större "föräldrainvestering" inte bara i att de kräver läromästare, skriftliga källmaterial, och grit. Man kan också tillgodogöra sig elefantmemes genom fostran eller genom att födas i en viss kultur. Så, det handlar inte om att alla troende judar har satt sig ner och bläddrat i det stora religions-kartoteket, fattat ett aktivt beslut, och sen läst in sig på Toran. Just judendomen är ju känd för att ärvas, och alltså förvärvas genom börd. Dock innefattar fostran Toran-läsning och religiös indoktrinering deluxe, så det är en rejäl effort som detta elefantmeme kräver.]
r-selekterade memes då? r-selektion innebär många barn per kull, täta kullar, låg föräldrainvestering. Råttor är typiskt r-selekterade; generalister som spawnar som fucking gnagare. Så, en Råttmeme kan, till skillnad från en Elefantmeme, leva var som helst, och den behöver ingen vidare indoktrinering eller skolning för att infektera en hjärna. En råttmeme-population exploderar så fort Malthus tillåter.
Elefantmemes är stabila, oföränderliga, specialiserade. De sitter väl förankrade i sina respektive medvetanden. Råttmemes kan däremot blomstra så fort miljön är höggradigt variabel. Alla som läst den oerhört eminemta After Manvet att alla som överlever apokalypsen är råttor, och att det är råttorna som är gemensam förfader för alla organismer som skall komma sedan.
I en variabel tid kommer kulterna att myllra. När saker ändras snabbt, är det de snabbföränderliga trosuppfattningarna som frodas. (Men ack, The Red King-effect!)
Alla tumultartade tidsepoker är fyllda av konspirationsteorier.
***
Men, vi måste hålla tand för tunga. Elefantmemesen är ju specialiserade, vilket innebär att vissa är selekterade för extremt starka behov av simplicity - andra är selekterade för behov av unification. Olika människor som har olika tyngdpunkt vid olika förnuftskänslor, är olika miljöer. Råttmemes är alltså de generalister som fortplantar sig snabbt, och som funkar för alla människor oavsett kognitiv profil. Så, extremt unification-tunga memes är inte råttmemes bara för att de troligen är konspirationsteorier - de är bara elefanter på den savann som utgörs av foliehattsfolk.
Är elefanter ändå mer långsamma i sin förändring och anpassning? Är i så fall antisemitism en konspirationsteoretisk elefant-meme, medan klassisk popperiansk rationalism är en simplicity-intensiv elefantmeme? Vilka memes är specialicerade för precision? För power?
Vad är en generalist, en råtta, i sammanhanget? Vilka memes funkar för alla sinnen?
***
Återvänd till fördomar-som-specialfall-av-memes. Vilka fördomar är k-selekterade, och vilka är r-selekterade? Vilka är elefanter, och vilka är råttor?
Jag vill föreslå att just nämnda antisemitism är en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för unification- och co-explanation-intensiva sinnen. Det är en över tid stabil fördom. Eftersom antisemitism är en sannskyldig konspirationsteori så är det också en fördom som för med sig extremt mycket Gratis Förklaring Av Världen Och Sambanden. Judarna, liksom. Den kan misstas för att vara en Råttmeme, eftersom den är generalist såtillvida att den gör anspråk på att förklara allt, men sett utifrån sinnes-substratsperspektivet är de inte en generalist, eftersom den är usel på att attrahera simplicity- eller precision- intensiva sinnen.
Wojtowicz & DeDeo kopplar uttrycken ihop unification och co-explanation, och det är också intuitivt för mig att de hör ihop, så jag ser inte att detta måste förklaras. Läs deras artikel, specifikt avsnitt IV, om du är förvirrad.
Jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för precision och descriptiveness är fördomar som helt enkelt är väldigt detaljerade. Som, typ, skiljer på berber och araber, på ashkenaziska och sefardiska judar, på finska- och rumänska romer, på afroamerikaner och amerikaner med västindiskt ursprung, etcetera. Helt enkelt är det fördomar som drar sin kraft ifrån att verka väldigt specifika, och därmed mer korrekta. Det känns helt enkelt mer insatt att veta att nigerianer i USA tjänar multum, men slavättlingar skjuter varandra och sitter i finkan och röker crack. Fördomsaspekten försvinner förstås om vi blir extremt detaljerade - tillslut uttalar vi oss om enskilda individer, och till och med om enskilda individer vid en viss tidpunkt - men de flesta precision-selekterade Elefant-meme-fördomar befinner sig ändå på en extremt aggregerad nivå. Det finns liksom 1,4 miljoner sefardiska judar bara i Israel, så en fördom specifikt om dem kommer inte vara extremt mycket mer korrekt än en fördom om alla judar. (Om det inte råkar finnas väldigt tydliga och systematiska skillnader mellan undergrupper.)
Att dela upp grupper i undergrupper ger såklart, förutom en känsla av precision, även en känsla av deskriptivitet - det är fler detaljer och mer olika empiriska faktum som kommer att spelas upp i en redogörelse av den transatlantiska slavhandeln och den sentida invandringen av afrikaner till USA, än om man bara prata om afroamerikaner som en monolitisk grupp. Därför menar jag att precision och descriptiveness hör ihop.
Descriptiveness kopplas dock av Wojtowicz & DeDeo ihop med power, som är "the theoretical value corresponding to descriptiveness [...]: how descriptive an explanation is in a world where it was true." Så, när jag kopplar ihop descriptiveness med precision handlar det om att känsla av detalj ger känsla av precision och känsla av descriptiveness. Vi vill dock även säga något om Elefant-fördoms-memes som selekterats specifikt för power, och då kanske vi ska prata om de som selekterats för power och descriptiveness, för att vara lite konsekventa.
Lite om power, då:
Valuing power means valuing explanations that make
more definite predictions. All other things being equal, more descriptiveness is always a good
thing. Power is more ambiguous, and someone might consider power to be a virtue or a vice.
High-power explanations make definitive predictions and therefore more easily falsified; they are
also more easily learned from experience. Further, if you believe a high power explanation, you
expect those who value descriptiveness to be receptive to it as well.
Power can also be a vice, however, because the world is not always as predictable as we might
wish. In uncertain situations, one might value low power explanations as more open-minded
and allowing for a wider range of possibilities.
Jag skulle vilja påstå att "för hög power" är analogt med overfitting; en fördom som är skräddarsydd efter ett visst dataset kommer att ha lägre prediktionskraft inför okända populationer.
Så, jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är fördomar som inte precis är extremt specifika vad gäller vilka grupper-i-grupperna som har vilka egenskaper, utan istället födomar som är väldigt specifika gällande vad dessa egenskaper består i. Så, det handlar inte om att veta skillnaden på olika sorters västafrikaner, utan att vara mer eller mindre exakt gällande exakt vad fördomen förutsäger för egenskaper och/eller beteenden från en given grupptillhörighet.
En Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är då exempelvis att alla romer är tjuvar,jämfört med den mindre specifika men per definition mer korrekta fördomen att alla romer är brottslingar. Eller, att alla judar får nobelpriset, jämfört med den troligen mer korrekta fördomen att alla judar är smarta. Visst, observerar vi nobelpristagar-populationen så hittar vi oproportionerligt många judar, men fördomen hjälper oss inte när vi går ut på gatan i israel och börjar förutsäga huruvida folk vi ser har ett nobelpris eller ej.
***
Det om olika typer av Elefant-fördoms-memes, selekterade för våra olika förnuftskänslor. Vad med Rått-fördoms-memes, då?
Dessa fördomar är per definition alltså inte specialiserade för någon särskild förnuftskänsla - de ska vara generalister. De måste också kunna erövra en tom ekologisk-memetisk nisch snabbt.
En typ av Rått-fördoms-meme torde i alla fall vara den som rider på ett dagsaktuellt fenomen. T.ex., att alla kineser äter fladdermöss eller i alla fall äckliga jävla djur, eller i alla fall att Wuhan-kineser gör det.(Notera hur snitsigt jag varierade power och descriptiveness i de där olika typerna av kines-fördomar!)
Så, innan jag avtvingas raka svar på alla de många obesvarade frågor som detta inlägg kryllar av, så lyssnar vi en gång till på Anonym Internetz-rappares låt Wuhan, dvs. del två i denna installation:
