Antropofagi

onsdag 13 februari 2019

Lösning på filosofins två största gåtor

Tack vare att jag idag åter fick tillfälle att tänka på Ted Chiangs The Story of Your Life and Others - men när jag nu begrundat Newcomb's problem - har jag under kvällen löst the hard problem of consciousness och tidens gåta. Inte illa för en kräksjuk onsdagskväll.

Knäckningen av fil'sofins två hårdaste nötter låter såhär:

"Tiden" är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar. Vi upplever tiden som en linjär sekvens, istället för en holistisk nu-dimension. Den fjärde dimensionen är så att säga väsensskild från den första, andra och tredje. Den sträcker ut sig längs en annan sorts axel.

Vi tror om rummet att det finns även när vi inte är där; att vi kan avtäcka det, färdas längs det linjärt, men inte solipsistiskt eliminera det med vår frånvaro. Tiden, däremot, existerar först när vi har levat den. Det förflutna finns utan oss, och nuet var helst det uppträder, men inte framtiden. Framtiden behöver oss för att uppstå.

Ted Chiangs tunnlika utomjordningar upplever tiden på ett icke-linjärt, performativt vis. (Även Antropofagis genmodifierade komodovaran-sapiens avviker från vår gängse tidsupplevelse.) Deras skriftspråk är ett evigt nu; de vet vad de ska skriva när de påbörjar varje givet tecken. Det är färdigt, nödvändigt och förutbestämt, redan från första penseldraget.

Vi, däremot, upplever tiden som en resa längs en axel. Vi avtäcker en duk, och nuet blottar sig för att bli till det förgångna. Vad som döljs under duken vet vi inte.

Det finns förmodligen någon slags evolutionär predictive processing-analogi till varför det är nyttigt att betrakta tid så. Varför det är rimligt att ha uppfattningar om vad som döljer sig under duken, men utan att låta uppfattningen - sannolikheten - närma sig varken 0 eller 1. Det är rimligt att bygga modeller som tillåter stora osäkerheter. Vi agerar delvis i blindo. Vi kan bara gissa vad duken döljer. Och utvärdera våra modeller utifrån hur bra eller dåligt de presterar i detta gissande.

Om nu predictive processing beskriver hur vårt medvetande kontrollerat hallucinerar världen - som Anil Seth uttrycker det - så är det väl heller egentligen ingen besynnerlig idé att: Medvetandet uppstår i och med denna hallucination.

Ty vad är väl medvetandet annat än illusionen av agentskap? Att i efterhand rationalisera handlingar i efterhand, och tillskriva sig själv makten över dem. Och vad är väl agentskap, annat än en upplevelse av kausal kraft?

Vi kommer alltså åter in på illusionen av fri vilja. Fri vilja handlar om att identifiera sig själv som en länk i den kausala kedjan - nej, se sig själv som den kausala kedjans allra första länk och fäste. Allt som händer spelar ut sig in i framtiden, från det nu där du agerar. Den fria viljan är lokal i tiden; den har inga rötter, men styr inte heller mer än indirekt över framtiden. De evolutionära usparna anas här; agentskapen som självuppfyllande profetia, liksom reflektionen som verktyg för att fatta mer överlagda beslut.

Sammanfattning av denna poäng: Medvetandet är funktionen av vår upplevelse av oss själva som den punkt som tiden genomströmmar i ett aktivt, handlande nu. Tiden blir linjär, eftersom att vi själva befinner oss på en viss punkt, vid en viss tid.

Medvetandet är en tidstolkning, eller snarare en entropi-öknings-tolkning som skapar tiden. Tiden måste finnas, eftersom det är jagets och den fria viljans arena. Så fort vi har ett medvetande, finns tiden. Så fort vi upplever tidens linjära gång, finns ett medvetande.

Jag vet inte om jag uttrycker mig begripligt. Jag repeterar ånyo. Det är alltså så att medvetandet är den självgenererande upplevelsen av att fristående kunna påverka världen genom att fatta beslut. Det är givetvis så att vi är länkar i den kausala kedjan, liksom våra beslut - vår mode 2-funktionalitet (för att tala med Kahneman) är ett mäktigt verktyg. Att vi är länkar innebär dock icke att vi är fästen - ett fäste kan vi möjligen finnas i tidernas gryning/explosionens mitt, men knappast i oss själva. Vem den första röraren än är, så är det inte du eller jag. Genom att lägga framtiden och det förgångna på vars en sida om nuet, så kan vi dock skapa en illusion om första-rörande. Om kausalt ursprung.

Det performativa perspektivet på tid, som Chiangs utomjordingar upplever, ser inte ut så. De upplever en snitslad bana genom tids-rummet. De kostnader som evolutionen ålagt oss, som ånger (för det som hänt) och ångest (för det som ska hända), är - gissningvis - dessa tunnformade varelser främmande.

Det som nog däremot är de så bekant att de inte ens reflekterar över saken, är det vi känner genom Newcomb's problem. Jag har ältat en del om hur mäktig lösning det är på "varför ska jag anstränga mig?"-responsen på insikten om att "fri vilja" är ett befängt begrepp. Genom att manifestera den möjliga värld du vill leva i, är du en länk i den kausala kedja som leder till den världen - även om händelseförloppet är deterministiskt. Du är bara en determinant i sekvensen. Befinn dig i önskad sekvens, helt enkelt.

Och det är väl så som Chiangs aliens lever sina liv; manifesterandes en determinerad tillvaro. Det är som att de vandrar genom ett rum, snarare än att leva, vänta, ångra, gissa. Alla delar av rummet är inte synliga för dem; men deras tidsaxel är dock att likställa med våra rums-axlar. Deras fjärde dimension är blott en fjärde dimension, ej väsensskild från den första, andra eller tredje.

Genom att känna att du vill en-boxa på Newcomb's problem, så upplever du ett performativt perspektiv på tid. Så upplever du Zen:
"Once when Hyakujo delivered some Zen lectures an old man attended them, unseen by the monks. At the end of each talk when the monks left so did he. But one day he remained after the had gone, and Hyakujo asked him: Who are you? 
The old man replied: I am not a human being, but I was a human being when the Kashapa Buddha preached in this world. I was a Zen master and lived on this mountain. At that time one of my students asked me whether the enlightened man is subject to the law of causation. I answered him: The enlightened man is not subject to the law of causation. For this answer evidencing a clinging to absoluteness I became a fox for five hundred rebirths, and I am still a fox. Will you save me from this condition with your Zen words and let me get out of a fox’s body? Now may I ask you: Is the enlightened man subject to the law of causation? 
Hyakujo said: The enlightened man is one with the law of causation. 
At the words of Hyakujo the old man was enlightened. I am emancipated, he said, paying homage with a deep bow. I am no more a fox, but I have to leave my body in my dwelling place behind this mountain. Please perform my funeral as a monk. The he disappeared. The next day Hyakujo gave an order through the chief monk to prepare to attend the funeral of a monk. No one was sick in the infirmary, wondered the monks. What does our teacher mean? After dinner Hyakujo led the monks out and around the mountain. In a cave, with his staff he poked out the corpse of an old fox and then performed the ceremony of cremation. 
…Mumon’s comment: The enlightened man is not subject. How can this answer make the monk a fox? 
The enlightened man is at one with the law of causation. How can this answer make the fox emancipated? 
To understand clearly one has to have just one eye. 
Controlled or not controlled?
The same dice shows two faces.
Not controlled or controlled,
Both are a grievous error."
För att inte avsluta med några som helst dimmor eller tvivel:

Jag har här svarat på frågorna om vad medvetandet respektive tiden ÄR.

Medvetandet är upplevelsen av linjär tid; tiden är den medvetna upplevelsen av termodynamikens andra huvudsats. Det är därför människan är ett unikt djur i att känna ånger och ångest. Det är därför Newcomb's problem upplevs som en paradox; vi är inte vana vid att bara manifestera det förutbestämda. (Men, vår evolutionära usp skalas upp till vetenskap, och möjliggör evinnerlig utveckling. Gör oss till en optimeringsprocess med sikte, till skillnad från den blinda evolutionen.)

[Uppdatering: Och det är naturligtvis exakt därför vi absolut inte får missbruka vår tidsmaskin!]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar