Masken

Den corporate-grå heltäckningsmattan som swishar förbi under mina fötter ger mig alltid nån slags otippade Star Wars-vibbar. Jag tänker att jag är en tie fighter som sveper genom en dödsstjärnedal och jag gör blaster-ljud lite förstulet i hopp om att ingen anar mitt inre barn. SchwooOOOoom förbi toaletterna och in mot pentryt för att fylla på kaffe från automaten. SchwooOOOoom iväg och bsch bsch bsch blastar mig igenom en tänkt barriär utanför kopiatorrummet. Då känner jag rörelsen.

Som en råtta som försöker ta sig ut ur mitt anus, plötsligt och vildsint. Det finns ingen tveksamhet i känslan. Inte en millimeter till övers för tvekan, för suggestion, för hypokondri. En vild någonting strävar mot mitt rectums ringmuskel från insidan, ryckigt och ivrigt just som en hetsig, sökande råtta.

Jag skriker av skräck och förvåning och börjar springa. Eftersom jag samtidigt spänner skinkorna och skjuter fram bäckenet i någon slags instinktiv motverkande rörelse - som om jag försöker hålla råttan inne - blir språngmarschen märkligt bakåtlutad och skuttande, men ändå snabb i vild panik. Skräcken slår som kalla svettningar som rinner uppåt strax under huden, upp över ansiktet tills att dödsångesten bildar en tyfon mitt under hjässan.

Jag sliter upp telefonen och knappar spastiskt fram SOS-numret. Skriker med en slags sprucken målbrottsröst som blottar primal fruktan utan hämningar. Det ivriga råttan pressar genom anus - det gör ont - och jag skriker när signalerna går fram. Hela tiden springer jag.

Kollegor glor längs korridorerna.

Telefonisten som svarar får sig en förvirrad, manisk ramsa till livs. Jag tappar telefonen när jag kastar mig ner på golvet. Rullar runt och skriker som jag brann. Något tränger ut ur anus och jag tror att jag förlorar medvetandet av chocken.

***

Hur mår du, Jabal.

Jag tittar på mannen som pratar med mig. Han ställer frågan utan frågetecken. Ordföljden tyder på att han vill ha ett svar. Tonläget på att han inte förväntar sig ett.

Är du vaken, Jabal.

Ja.

Du har sovit. Du har varit sövd.

Jag... Var är jag?

Du mår i alla fall bra.

Jag tänker: Ett illavarslande svar.

***

När jag vaknar nästa gång kan jag röra på mig. Jag tar mig upp till sittande läge på sängkanten. En infart på min vänsterhand visar att jag haft ett dropp. Jag känner en vag smärta i anus när jag reser mig upp. På ostadiga ben korsar jag det lilla rummet och tar mig till dörren. På en whiteboardskylt står mitt namn i slarvig skrivstil: Jabal al'Arz.

Korridoren utanför sträcker ut sig i två likvärdigt intetsägande riktningar. Jag känner mig trött och svag och omotiverad. Går istället tillbaka till rummet. 

Sätter mig på sängen. Lägger mig.

***

Vaknar.

"Jabal. God morgon."

Det är samma man som sist, men rösten känns verkligare nu. Kanske för att jag faktiskt är vaken. Han tar på min hand. Inte som att han vill skaka den. Som att han vill trösta.

"Hur mår du, Jabal."

Det där frågetecknet saknas fortfarande.

"Jag mår bra. Tror jag."

"Det tror jag också, Jabal."

Han håller i en återförslutningsbar plastpåse med en tejpad etikett på. I påsen ligger någon slags tjock, vit slang. Han håller upp påsen för att låta mig se.

"Vi plockade ut den här ur din kropp i går natt."

Jag tittar på påsen. På slangen.

"Det är en parasitmask. En ovanlig parasitmask."

Jag tittar. Blinkar. 

Känner äcklet födas djupt i buken.

Mannen möter min vantrogna blick med sin sakliga, svala. Håller fram en annan påse.

Äcklet stiger.

Stiger stiger stiger.

***

Klang, låter det när sopkärlek slår igen om min kräkpåse. Han spritar händerna och återgår till sängkanten. Jag torkar mig om munnen. Studerar den feta, vita, döda masken i påsen.

"Du känner säkert till toxoplasma. En parasit som gömmer sig i hjärnan och som sprids av katter."

Jag skakar på huvudet. Han förklarar.

"Parasiten påverkar värddjurets beteende. Till exempel kan den göra att råttor låter sig ätas av katter. Ett sätt för parasiten att ta sig in i nya värddjur."

Okej, tänker jag. Så what about it. Kom till saken.

Han är redo med påsen när jag hulkar igen, men det kommer inget.

"Det här är en helt annan parasit. Men med en liknande förmåga att kontrollera sitt värddjur."

Okej.

"Okej."

Hans blick är fortsatt saklig. Kanske anar jag en medlidsam botten. Kanske tolkar jag in det.

"Jag ska komma till saken. Parasiten bor i matsmältningssystemet. Där lever den på maten som du äter. Men den utsöndrar signalsubstanser i ditt blod. Dessa substanser har en så vitt vi vet unik förmåga att tränga igenom blod-hjärnbarriären. Och selektivt påverka synapser i din hjärna. Med en häpnadsväckande precision."

Jag känner äcklet igen, men nu med annan ton. Inte längre anus, mask, parasit. Någonting annat. Har den?

"Den här vita, tjocka masken har kontrollerat din hjärna, i detalj, under de senaste femton åren. Vi har skurit ett tvärsnitt i den. I masken. Man kan faktiskt räkna årsringar, som på träd. Det är fascinerande."

Jag svimmar väl. Ja, jag gör det.

***

När jag skrivs ut och får komma hem känner jag mig ganska nöjd först. En slags frihet infinner sig. Jag känner att: Jag är fri. Från någonting.

Jag gör vad jag vill. Jag går ner till 7eleven och köper glass.

Jag slänger glassen när jag inser att jag gjorde samma sak i förra veckan. Då masken styrde.

Jag blir besatt av att bryta alla vanor som masken etablerat. Jag sitter länge apatisk i en fåtölj och låter vårvinterljuset söva mig. Luftens dammpartiklar bildar virvlar när jag andas.

Så småningom tvingar jag mig ut. Jag undviker de vanliga promenadstråken. Istället går jag rakt ut i terrängen, där masken aldrig gick.

Jag börjar sova på golvet. Jag vill inte dela säng med masken.

Jag sover ute nu. Mest ute. Våren kommer ändå snart. Det går. Jag har en bra sovsäck. Undanstoppad i garderoben. Det är maskens sovsäck. Jag sover inrullad i filter som jag stulit av en rom-tant.

Jag äter frysmat direkt ur paketet, med händerna. Det gjorde aldrig masken.

***

När min sjukskrivning är slut går jag tillbaka till kontoret. In genom receptionen.

Tvekar utanför hissen. Låter några andra ta den. Rycker till som för att hoppa in ändå och någon håller dörren. Jag gör tvärt om och rusar ut igen. Knuffar till nån på väg ut. Ser inte så noga. Tittar mest ner.

Masken, masken, masken.

Den styr mina tankar ännu. I sin jävla frånvaro. För allt som jag kan tänka på är masken.

Jag tänker: Vad ville den? Vad var dess drivkraft?

Den fick mig att äta, sova, träna, jobba. Den tog mig ut på kvällen, till vänner, till krogen. Masken tindrade och swajpade och dejtade och hånglade och låg.

Masken läste Michel Houellebecq och historiska romaner om folkmord. Lyssnade på Nils Frahm och blundade på tunnelbanan. Den skrev och gick i skogen. Den köpte nya kläder nån gång. Och nya skor på våren.

Masken valde att jag skulle städa, när den tyckte det behövdes. Jag städar inte längre.

Ärligt talat blir det inte smutsigt längre. Jag bor ute nu. Hela tiden.

Jag slänger maskens nyckel i en sjö i närområdet. Jag hänger ett stycke presenning över några lastpallar. Det är ett hem som inte masken har att göra med.

***

Sommaren är lätt. Hösten blöt. Vintern uthärdlig ett tag. Så kommer kylan.

Säkert 30 minus. Jag retirerar hem till lägenheten. Bryter mig in genom balkongdörren.

Ska plundra kylen men där finns ju inget.

På hallmattan, en kallelse. "Återbesök, kontroll."

Den är daterad i juni.

Jag känner hur det rycker i mitt anus, som ett minne.

Jag sveper över hallmattan schwooOOOoom och bsch bsch bsch blastar mig ut genom säkerhetsdörren ut i trapphuset. SchwooOOOoom nerför trappan, bara en våning, bsch bsch bsch förbi grannens katt som väntar innanför porten på att någon ska gå ut.

SchwooOOOoom styr jag rakt uppåt, bort från cementplattornas sossiga markbeläggning.

Bsch bsch bsch mot måsarna och schwooOOOoom igenom asparnas kronor så de sista döda bladen virvlar bort med tie fighterns jetströmmar.