Det nya landet

Ali Esbati siar om ett nytt politiskt landskap, med anledningen av det parlamentariska läget i och med att SD gjorde sig skyldiga till rött kort på den politiska spelplanen och fällt budgeten. Antropofagi kan inte annat än hålla med, och anser att det är en mycket sorglig utveckling som beror på antiintellektualism, konsumism, och demokrati-underskott. Den här utvecklingen, ungefär, där teven blir billigare men utbildningen blir dyrare. En amerikanisering av debatten, om en så vill. Ack osakligheten.

Antropofagi har tidigare försökt filosofera lite kring att SD kanske både är lite höger och lite vänster. Förutom att vara rena rama rasister, så klart. Tanken är att SD säger sig värna någon perverterad bakåtsträvar-utopi i folkhemstappning, och värna (de ariska) pensionärerna. Genom att fälla budgeten bevisar SD dock att man prioriterar höger-förslagen alla dar i veckan. PRO m.fl. har på sina bara knän bönat SD om att inte fucka pensionärerna, vilket skulle gå stick i stäv med deras val-retorik. Skam den som förväntar sig något som helst vettigt av SD, är Antropofagis kommentar på den bönen.

Att klaga på SD är som att skälla på ett dött föl med intellektuella funktionsnedsättningar och åtta promille jästa äpplen i blodet. Det är Alliansen som bär ansvaret, både för SDs tillväxt och för det nuvarande parlamentariska läget.

Faktum: Rödgrön politik är bäst för flest. Alliansens politik är bäst för högst en procent av den svenska befolkningen. Att detta inte kommuniceras till väljarna beror på dimridåer, lögner, olika stora kampanj-kistor, samt okunnighet och bristande intresse bland pöbeln. Allians-politik leder i förlängningen till ökad ojämlikhet, minskad demokrati, sämre skola-vård-omsorg, ökad intolerans och rasism, samt mer krig och miljöförstöring. Om du tolkar detta som ett skämt kan du prova att läsa en bok.

Jag känner mig lite som Viggo Mortensens karaktär i The Road, en strävsam man på en dammig väg som vet att världen brinner men som inte kan sluta kämpa så länge han ansvarar för sin son. Eller fuck it, jag är huvudpersonen i Fist of the North Star, en ensam krigare i en atombombad värld, med nävar av stål och mord i sinne. Jag vet att jag inte är Kevin Costner i Waterworld i alla fall.

Det nya landet är ett postapokalyptiskt land. Det enda som tröstar en smula är att David Batra förmodligen kommer sitta kopplad, i bjällror och narrkläder, på ett litet podium bredvid Anna Kindberg Batras enorma tron av människo-kranier.