183 gånger är ingen gång

När jag var liten och precis hade gått med i Ung Vänster tvingade jag mig igenom William Blums mega-bok om CIA:s förbrytelser, CIA och USA:s verkliga utrikespolitik (på svenska 1998). Till stora delar bestod boken av detaljerade redogörelser av de tortyrmetoder som CIA-agenter praktiserade, och även lärde ut till totalitära regimer världen över. Detta var innan jag riktigt fattat grejen med referenser, så jag kände mig tvungen att läsa också fotnoterna: 156. Freemantle, Brian, 1984. CIA. Stein and Day. 157. Ranelagh, John, 1992. CIA - A history. BBC Books. 158. Luce, Richard, 1977. Human rights and Foreign Policy. Conservative Political Center. Etcetera in absurdum. (Obs, fingerade exempel.)

Efter att ha tragglat mig igenom 540 sidor om papegojpinnen, testikel-elektroder och trä-pluggar genom trumhinnorna, var jag en ganska skakad 14-åring. Van vid bestialiska skräck- och monsterfilmer visserligen, bloddrypande serietidningar och mordiska teve-spel (i 16 bitar). Att läsa om verkliga fall av tortyr gav ändå upphov en viss misströstan avseende mänsklighetens inneboende godhet. Empati hade jag tyvärr redan byggt upp, så spegelneuronerna i hjärnan gjorde sitt bästa för att få mig att känna elchockerna och fallet från helikoptern.

Det som Blum så ingående beskriver härstammar så vitt jag minns främst från Kalla Krigets 60-, 70- och 80-tal. När CIA nu släpper sin rapport om tortyr inom ramarna för det sk. Kriget mot terrorismen under 00-talet känner jag mig betydligt mer blasé. 14-åringens inlevelseförmåga var större, liksom 30-åringens cynism är. Okej, så Khaleed Sheik Mohammed utsattes för 183 fall av skendränkning, duly noted.

Vad som däremot slår mig är den besynnerliga underförstådda idé om engångsföreteelser som rapporten åtföljs av. Oj, såhär blev det efter 11/9 2001! Så klantigt av oss! Oj, Cheney och Bush var visst jättebebisar med för mycket vapen! Oj, en alkoholiserad kristen fick styra landet! Men en gång är ingen gång! Undantaget som bekräftar regeln!

Undantags-idén kopplar till treenigheten Fanon, Kyrklund och Ben Affleck som Antropofagi har sammanfört i det här blogginlägget:

"I de kapitalistiska länderna finns det en härskara av moralister, lärare och vilseledare mellan de exploaterade och makthavarna", säger Fanon i Jordens fördömda. Så kallade liberaler teoretiserar om västerlandets moraliska överhöghet, medan bomber faller och trä-pluggar bankas in genom subversiva öron. Fanon fortsätter:

"Man får dock inte glömma bort, att de breda massorna bland de kolonialiserade folken är fullständigt likgiltiga för den sortens [moral-filosofiska] problem. För dem är jorden det mest konkreta och följaktligen det mest väsentliga värdet. Det är jorden som ger dem deras dagliga bröd och givetvis också en viss värdighet. Men denna värdighet har inget att göra med 'respekten för människovärdet'. Detta abstrakta människovärde har det kolonialiserade folket aldrig hört talas om. Vad den infödde i sitt eget land erfarit är att man ostraffat kunnat fängsla, misshandla och svälta ut honom. Aldrig någonsin har det kommit någon moralist eller någon präst [eller någon liberal ledarskribent] för att ta emot slagen i hans ställe eller dela med sig av sitt bröd. Vad han förstår med moral är något mycket konkret i det ögonblick han drar ner kolonialisten från hans höga hästar, bryter hans våldsregemente och helt enkelt kastar ut honom från scenen. Den berömda princip enligt vilken alla människor är lika åskådliggörs i kolonierna först i det ögonblick då den kolonialiserade hävdar att han är kolonialistens jämlike."

Kyrklund är inne på samma spår, när han i Om godheten (cop that shit) ironiserar över vilka illdåd som begåtts i godhetens namn. Godheten är i bästa fall ett bländverk, i sämsta fall själva anledningen att begå illdåd. (Ola Larsmo skriver en smula om detta i Fokus.)

Till och med Hollywoods Ben Affleck vill slå hål på den liberala drömmen om undantaget, specifikt angående Kriget mot terrorismen:

"We've killed more Muslims than they've killed us by an awful lot, we've invaded more Muslim countries than they've invaded ours by an awful lot. And yet, somehow we're exempted from these things, because they're not really reflections of what we believe in. 'We did it by accident, that's why we invaded Iraq!'"

Bara för att mord och död inte är något vår ideologi hyllar, så ser vi morden vi begår som undantag. Hur många de än blir. På samma sätt är 183 fall av skendränkning av att betrakta som 183 stycken undantag. Det råkade visst bara bli så, den här gången. Egentligen ägnar vi ju oss inte åt tortyr. En gång är ingen gång.

183 gånger är ingen gång.

Vi tillämpar i alla fall kristnad värderingar.