Mina vänner borgarna

Det finns ett klassiskt rasist-försvar som lyder ungefär: "Jag kan inte vara rasist för jag har vänner som är invandrare." Antropofagi har nu funnit en analogi till detta argument i mitt eget liv, som visar att argumentet (vilket vi visserligen redan visste) är ogiltigt.

Jag erkänner: Jag umgås med borgare. Missförstå mig icke – mina bästa, eller ens bättre, vänner är med nödvändighet klokare än så. Mina nära relationer är med människor med patos och känsla för solidaritet. Men fortfarande, jag umgås också med borgare. Med personer som röstar på moderaterna, som önskar ett truly nyliberalt alternativ i poitiken, som har "du må icke lägga ned Bromma flygplats" som heligt budord, som tycker att vänsterpartister är extremister. Som verkligen, verkligen gillar Carl Bildt.

Vi bråkar och tjafsar, vi diskuterar och irriterar oss på varandra. Vi för never ending diskussioner om huruvida jämlikhet är något eftersträvansvärt, huruvida F! är ett manshatande parti, huruvida fattigdomen i Sverige ökat under Alliansens åtta år, huruvida det är lönt att bränna pengarna på JAS-plan. Jag brukar anse mig gå segrande ur dessa diskussioner, men jag är inte helt säker på att mina borgar-bekanta alltid ser det på samma sätt.

"Jag kan inte vara rasist för jag har vänner som är invandrare", löd alltså argumentet vi ville vederlägga. I borgar-hats-tappning skulle det lyda något i stil med: "Jag kan inte hata borgare för jag har vänner som är borgare."

Guess what. Jag hatar tamigfan borgare något infernaliskt. Jag tycker att det är en skara mördare och idioter, lögnare och antiintellektuella, pseudorasistiska, socialkonservativa bakåtsträvare. Världsförstörare, samhälls-sönderslitare, heteronormcementerande, korrupta, fattigdomsgenererande as. Jag svajar mellan att tycka att det nästan är synd om dem för att de är så okunniga, blinda och dumma i huvudet, och att tycka att de är konspirerande, ondskefulla, beräknande sadister. Oftare landar jag i det senare.

Hatar jag "mina" borgare? Mina bekanta som röstar blått? Nej, inte alls. Jag tycker att de har grovt fel, jag misstänker att de ljuger och bedrar i våra diskussioner. Jag skrattar åt deras absurda världsbild. Men så dricker vi öl, eller går på gymmet, eller käkar middag. Helt fredligt, i samförstånd. Vi lägger de politiska diskussionerna åt sidan när vi inte tycker det är roligt längre. Kanske blir lite, lite osams i samband med valet. I det stora hela funkar umgänget ganska oproblematiskt.

Ja, jag hatar hela borgerligheten. Men uppenbarligen inte varje enskild borgare. Jag tycker till och med att det kan vara mer intressant att tvingas förhålla mig till en diametralt annorlunda uppfattning än min egen. Det är mer krävande, men därför också mer givande. Och, så klart, stundtals mer tröttande.

Kan borgerlighet jämföras med cancer, med hiv, med diabetes? Jag hatar sjukdomen, inte den sjuke. Jag kan ibland tycka att rökaren eller frossaren eller den stillasittande borde söka förändra sina respektive levandsmönster, för att på så sätt påverka sannolikheten att drabbas av ohälsa. Men jag känner enbart att jag vill hjälpa dem med detta. Hiv-viruset däremot, det vill jag utrota. Socker-säljande, folkhälsohämmande kapitalistkräk, nikotin-nasande as, dessa ska attackeras och motarbetas. Men den sjuke, kapitalistens offer, den ska hjälpas.

Slutsats. Jag hatar borgerlighet, men inte varje borgare. På samma sätt kan en person som umgås med personer med annan bakgrund än svensk givetvis vara rasister. Era förbannade idioter, alla kan vara rasister. Ni kan inte undvika det genom att förneka det – den raka gatan fram är att självrannsaka, erkänna, och försöka forma sitt beteende efter sina åsikter. Rasisterna, tho, vill bara ha undanflykter och ursäkter för att kunna fortsätta rasista på.

Nödvändigt tillägg: Jag är inte den förste att falla offer för högerns maskingevärseld. Jag kan lägga en politisk diskussion åt sidan, i trygg förvissning om att jag har ett jobb att gå till, en lön som trillar in med regelbundenhet. Jag är ansluten till det sk. trygghetssytemet, inne i självaste syltburken. I mitt levda nu är många av kapitalismens fasor hypotetiska, något som drabbar männsikor jag ser och/eller känner, men inte mig själv. Jag är betraktaren som står och diskuterar branden på betryggande avstånd, inte den som är fången av lågorna och kvävs av röken. Visst, jag har bränt mig någon gång, och kan försöka extrapolera känslan – men jag kommer aldrig förstå hur det faktiskt känns att brinna inne.

För den direkt drabbade är det förmodligen svårare att lägga diskussionen åt sidan. Diskussionen är för denne akut, verklig, direkt och konkret. För mig är diskussionen i nuläget betydligt mer abstrakt – jag kan själviskt kosta på mig att lägga argumenten på hylla en stund för att njuta av silverfatets håvor.