Mot kulturrelativism (för Danmark!)

Jag hängde ett tag lite med en dansk-somalier som hette [Mahmud] som jag jobbade med på [ett ställe i Danmark].

Noterbart var att han jobbade sjukt, övermänskligt mycket. Han hade hela tiden sluga planer för att jobba överlappande skift på olika restauranger, eller jobba dubbla till trippla pass på ett sätt som var förbjudet enligt företagets policy och - tror jag - danska lag. Det verkade även som att han på något sätt lyckades kombinera detta med en utbildning i vad jag ett tag uppfattade som nationalekonomi, men som nog snarare handlade om socialt arbete. (Min danska var vid den här tiden dessvärre inte hundraprocentig, så lite varning för lost in translation.)

Anledningen till att han jobbade så sinnessjukt mycket var, enligt honom själv, bl.a. att han betalde för nån njurtransplantationsoperation eller dialys eller något sådant, för en farbror. Jag tyckte det verkade väldigt märkligt att han, som var några år yngre än mig, skulle ta ekonomiskt ansvar för en äldre släktings sjukhusräkningar. Jag vet inte heller vilket land farbrodern uppehöll sig i - inte Danmark, förmodar jag, som väl har mer eller mindre gratis sjukvård liksom här i Sverige.

Han hade även feta ärr i huvudet, vilket förklarade med att han hade blivit skjuten och skuren eller huggen men någon slags svärd. (Återigen: Min danska inte top notch.) Enligt [Mahmud] hade skadorna uppkommit när hans mamma fick för sig att skicka tillbaka honom till Somalia. Vad nu "tillbaka" betyder; han var definitivt dansk medborgare, och så vitt jag förstod kanske även född i Danmark.

Nämnda skador uppkom när han flydde från Somalia för att återvända till Danmark. Det verkar som att han vandrat länge genom någon öken någonstans, och som sagt även skjutits och misshandlats med vassa vapen.

Jag tyckte att allt det här verkade ytterst suspekt. Varför, som sagt, skulle han betala för äldre släktings sjukvårdskostnader? Varför ville hans mamma, av alla människor, skicka honom till Somalia, av alla ställen? Varför!?

Jag fick aldrig några bra svar på dessa frågor. Det var faktiskt lite oklart om han ens försökte förklara.

***

Sedermera har jag haft anledning att jobba med "den somaliska gruppen" i allsköns olika sammanhang och projekt. Det finns onekligen kulturspecifika omständigheter att ta hänsyn till. Min närvaro vid en gruppdiskussion för somaliska kvinnor om psykisk ohälsa, var förmodligen den specifika händelse som fick mig att inse hur olika världsbild människor faktiskt kan ha. Den vårdpersonal som hade bjudits in av den somaliska förening där mötets höll, hade sedan länge lärt sig att hålla god min när tongivande kvinnor i gruppen pekade på vikten av att läsa koranen för sjuka personer. "Ja visst", sa vårdpersonalen. "Det mest effektiva är en kombination av koranläsning och att ta sina mediciner". Skulle de ha klankat ner på koranläsningen skulle de ha förlorat kvinnorna högt upp i hierarkin, och då förlorat hela gruppen.

I många andra projekt jag har haft nöjet att arbeta med, har problemställningen varit att somalier i allmänhet har ett extrEEEEEmt lågt förtroende för stat och myndigheter. Samhällsinformation måste utformas på synnerligen specifika manér, t.ex. som pedagogisk radioteater på somaliska (ej fingerat fall). Svenskkunskaperna är ofta låga, liksom läskunnigheten generellt, och brev från konstiga svenska myndigheter öppnar man inte alltid gärna. Kallelser läses således sällan. Faktiskt infinna sig, på t.ex. en hälsoundersökning (som erbjudas asylsökande), är ännu mindre sannolikt.

Sexuell hälsa-projekt jag varit involverad i har i vissa fall handlat om somaliska kvinnors ganska specifika problem i och med att deras män ibland helt oförhappandes hämtar hem en eller flera nya fruar från Somalia. Det innebär ganska unika utmaningar för ett säkrare sex-perspektiv.

(Här kanske jag bör notera att samtliga projekt och insatser jag berört ovan drivits av, eller i samarbete med, somaliska föreningar, som är de som har belyst problemställningarna som jag nämner. Flera av dessa ideellt engagerade somalier har varit påtagligt högutbildade, t.ex.  läkare. Detta gäller fortfarande, för den som trodde något annat.)

***

Lite andra källor ger mig vatten på antikulturrelativismkvarnen här. Jag har tidigare nämnt Flams flams med Per Brinkemo om bl.a. boken Mellan klan och stat (som jag inte läst), och jag vill verkligen betona det som borde vara uppenbart för alla:

Det är skillnad på kulturer.

(De som säger "nej" till detta, är ironiskt nog ofta de som säger "ja" till detta. Här tänkte jag länka, men jag hittar inte det inlägg där jag påstår att personer som viktar svenska könsnormer tungt ofta viktar utländska kulturella normer lätt. Tvärt om är det ofta de som viktar svenska könsnormer lätt som ofta viktar utländska kulturella normer tungt. Enklare och dummare uttryckt: "Rasister" är inte ofta "feminister", och "feminister" inte ofta "rasister".)

Med en något fördjupad förståelse för just somalisk kultur, förstår jag plötsligt min bekant [Mahmud]s predikament. Kärnfamiljen finns inte på samma sätt i Somalia som i Sverige. Din pappa kan ha flera fruar. Du kan vara lika nära dina farbröder som din biologiska far. Din klan, som kan bestå av många hundra personer, har ett ansvar för dig, liksom du ett ansvar för den. (Lars Trädgårdh kallar detta för "het" tillit, till skillnad från "sval" dito.)

Klanstrukturen är så stark att det innebär ett reellt problem för tolkning på somaliska i Sverige. Det finns en stor oro bland många somalier att personer från samma klan som de själva ska föra vidare information från en tolkningssituation till andra personer i klanen. Detta är ett problem t.ex. i sexuell hälsa-sammanhang, eller i andra sammanhang som rör privata - eller ur ett somaliskt kulturellt perspektiv kompromenterande - angelägenheter.

Inte alla i Sverige lever i en traditionell kärnfamilj, men on average är det vanligare än i Somalia. Det fanns förmodligen någon anledning för [Mahmud]s mamma att skicka "hem" [Mahmud]. Mina sporadiska efterforskningar indikerar att just somalier ibland skickar tillbaka barn till Somalia för att stärka klantillhörigheten och motverka den lojalitetskris som jag antar skulle kunna beskrivas som en integrationsprocess.

***

Jag kallar inlägget "mot kulturrelativism" eftersom att jag tycker det låter som ett häftigt namn på ett manifest. Dock är jag lite osäker på vad jag menar. I själva verket är den somaliska klanstrukturen ganska bra på att hantera vissa kontexter. Somalierna, har jag fått lära mig av somalier, har ett informellt banksystem som verkar fungera någorlunda för att förmedla lån även till somalier bosatta i länder såsom Sverige. Word of mouth-metoden är också synnerligen effektiv för att sprida information i gruppen - ofta mycket mer framgångsrikt än pappersutskick med landstingets logotyp.

Somalisk kultur fungerar förmodligen bättre än svensk kultur, i en somalisk kontext. Däremot verkar det som att svensk kultur fungerar bra i en svensk kontext - vi gör plussummevinster på att samordna oss enligt vissa principer. Det är svårt att göra rent moraliska (moralistiska?) ställningstaganden utan att ta hänsyn till respektive kulturs tillämpbarhet i respektive kontext.

Däremot kan jag, helt antirelativistiskt, gärna hävda att jag tycker att Sverige är ett oerhört mycket bättre land än Somalia enligt alla parametrar jag någonsin kan komma på. Således föredrar jag den kombination av kontext/kultur som inbegriper en svensk snarare än en somalisk kultur. Att säga att Somalia är sämre än Sverige är väl lite som att säga att medeltiden är sämre än nutiden. Kan vara kul att käfta emot om man är Debator-personlighet eller meta-(meta?)-contrarian, men är inte särskilt hållbart rent vetenskapsteoretiskt (givet en sund realism).

Jag har ju tjötat en del om life expectancy förr. (Japan 1945; Sveriges smittor, Rwandas folkmord, Nordkoreas överraskning; kontrafaktisk guesstimation; vet fortfarande inte; Jevgenij Zamjatin; ännu mer Japan-död.) Låt oss kolla på Somalia då [uppdatering: tryck på "chart" om bilden visar "map"]:

***

Eftersläpande semisjälvhats-rant:

Min bekant [Mahmud] möter en mycket speciell utmaning: Att navigera ett somaliskt normsystem i en skandinavisk kontext.

Tack gode Gud för att han i alla fall slipper genomföra detta stordåd i fucking SVERIGE. För ärligt talat - hur jävla pissigt och skitnödigt har vi det inte här?

Jag är från Skåne och känner mig mer dansk än svensk sen jag flyttade till Stockholm för fem-sex år sedan. Den där konsensuskulturen, hålla-med-varandra-runket, smygandet och myglandet. Den svenska modellen.

Fortfarande bättre än Somalia, obviously - jag tror knappast att ordet är fritt i en förhållandevis repressiv, islamistisk kontext. (Ja, jag tittar på er, Al Shabab.)

Men, fan så mycket sämre än härliga, frispråkiga Danmark. Som är fan så mycket mindre rasistiskt också, för övrigt. Jag har inte sett en utomeuropeiskt född käft på arbetsmarknaden sedan jag flyttade till Stockholm, men i Danmark verkar det som att alla får vara med.

Ack igenkänningen i scenen i The Square när intendenten och hans protegé glatt konstaterar att "svenskarna är inte här nu, fuck det där politiskt korrekta tjafset".

Har danskarna ens problem med identitetsvänster och symbolfetischism? Eller är de bättre materialister än vad vi är?

Lite bättre, kanske, på att inte lägga massa hinder mellan sig själva och sanningen.

Lite sämre, å andra sidan, på folkhälsa [uppdatering: tryck på "chart" om bilden visar "map"]:

 

Sa jag förresten att Arlanda är riktigt litet?

(Relaterat: Ekonomisk jämlikhet och tillit; krisa uppfattningar på marginalen; sexualkultur; läsarkritik del 5; genomskådade; subkultur; borgarklagan; rasism innan ras; kawaii; könsord; kapitalismen har ärvt rasismen av imperialismen.)

Heder, del 3

(Del 1. Del 2.)

I Del 2 nämner jag att "ansvar bör fördelas där det gör nytta", och pekar på Pinkers syn på rättssystemet och dess sanktioner som i första hand avskräckande. Som så mycket annat kan detta argument utsättas för en reductio ad absurdum-attack, dvs. dras till sin spets på ett sätt som är uppenbart absurt.

(Parentes: Antropofagi har tidigare försvarat de absurda exemplen. Jag tycker således inte att reductio ad absurdum är särskilt förkrossande - denna typ av argument visar bara att nästa allt är absurt, i sin extrema form. Således illustrerar reductio ad absurdum egentligen bara att allting är en gränsdragningsproblematik.)

Vi kan tänka oss att det illa sedda kollektiv bestraffning gör mycket nytta i vissa sammanhang. Det kan tyckas orättfärdigt att straffa oskyldiga, visst. Men om du vet att hela din familj kom´mer att utplånas om du snattar en fläskfillé, ja då jävlar kan vi tala om avskräckande effekt.

"Heder" är ett fenomen som i princip lutar sig mot kollektivet, snarare än individen, som föremål för regler och rättsskipning. Det är kollektivet som ska implementera sanktioner när individen gör ett felaktigt avsteg. "Skammen" är ett kollektivt fenomen, där den sociala gruppen utsätter den felande individen för utfrysning eller avståndstagande på annat sätt.

I hederskulturer är det också familjen som är enheter som uppbär heder, och det är därför det är rimligt att mörda sin dotter om hon ligger med fel kille.

Vi behöver inte nödvändigtvis - om vi inte gärna vill - moralisera över hederskultur som sådan. Vi kan konstatera att människor agerar i någon mening rationellt utifrån förutsättningarna, och att kulturer i någon mening optimerar efter förutsättningarna.

Givetvis är Somalia sämre än Sverige - lägre life expectancy, lägre läskunnighet, högre murder rate, mer våld och övergrepp i allmänhet - men det är inte säkert att "svensk kultur" hade varit mer överlevnadskraftig givet kontexten. Visst är det pissigt med hobbsianska fällor, men det betyder inte att du som individ kan bryta trenden och vända andra kinden till i en Leviathan-lös, supervåldsam, territoriell narkotika-ekonomi.

(Bakgrund: Kyskhet, våldtäkt och människotypologi; alla måste fatta; högergökar; Schelling, Somalia och SSC; uppfattning på marginalen; naturligt vs. ickenaturligt; GAL-TAN-synkronisering och sexualkultur; mot kulturrelativism; clown och stout; två-sam; meddelande till allmänheten; klagar vidare.)

***

Vårt jobb som mänsklighet är att skapa de förutsättningar som gör att människor inte känner ett behov av att hedersmörda varandra, skjuta varandra över en smutsig sedelbunt, eller döda varandras bröder pga. av stulen boskap.

Den kollektiva aspekten av heders-begreppet, och den individualistiska aspekten av motsatsen, kan förmodligen ses som delmängder av de tre system som Berggren och Trädgårdh målar upp - inte olikt Esping-Anderssons välfärdstypologier. (Se: Blandade insikter; Timbro-diss; Trädgårdhsarbetet fortsätter; det blev visst postmodernism; Ahlström om Bergman.) Det svenska systemet fokuserar på staten och individen; det tyska på staten och familjen; och det amerikanska på individen och familjen. Den svenska statsindividualismen riktar sig mot individen bl.a. såtillvida att de flesta av våra transfereringssystem gäller individen - ett undantag är föräldraförsäkringen. I Sverige beskattas individerna, jämfört med den tyska sambeskattningen. Sverige kan förmodligen sägas vara en av världens minst kollektivistiska kulturer - och är det också enligt WVS.

Vi kan säga att det blir konstigt när personer som tillämpar hederskultur (t.ex. skåningar) hamnar i Sverige - det är möjligt att de ägnar sig lite mer åt hedersmord och våld än your avarage mellanmjölks-svenne. Och är lite, lite sämre på sex & samlevnad. Vi kan också säga att individer verkar ställa om rätt snabbt när förutsättningarna ändras - t.ex. är det inte så att afroamerikanska ungdomar fortsätter skjuta ihjäl varandra om man tar dem ur den hobbsianska fällan. Och somaliska kids i Norge verkar klara sig just fine.

***

Mitt när jag sitter och tänker på det här så dimper det ner: Sam Harris diskuterar heder med Tamler Sommers. Tajming på poddkonsumtionen!

Antropofagi menar som sagt att vi inte behöver moralisera över hederskultur. Samtidigt är det viktigt att påpeka att Norge är ett land med i allmänhet trevligare livsutfall än t.ex. Centralafrikanska Republiken eller Sudan. (Kanske/kanske inte utpräglade hederskulturer, men ni fattar hur som helst poängen.)

Att ta med sig en våldsgenererande lättkränkthet, eller en känsla av ägandeskap över sin dotters sexualitet, när en anländer till en ny livsomständighet - t.ex. Norge eller Sverige - är inte heller optimalt.

På samma sätt som vi kan tycka att xeer optimerar för Somalia, kan vi tycka att Brottsbalken optimerar för Sverige. Vi tycker då också att xeer inte optimerar för Sverige (samt att Brottsbalken inte optimerar för Somalia). Vi kan önska oss att leva i Sverige, hellre än Somalia, men vi kan förstå att somalisk klanstruktur har en poäng i Somalia.

Är det då inte detta som Harris och Sommers också tycker? Nej. Tamler Sommers argumenterar i Sam Harris Waking Up Podcast istället för att vi borde ha mer hederskultur i Sverige. (Eller, inte exakt i Sverige, men liksom - i Västvärlden, eller USA, eller nåt sånt.)

Vad är det för goda aspekter av heder som vi då kunde ha nytta av?

Tja, tydligen t.ex. att HÅLLA MUNTLIGA ÖVERENSKOMMELSER ERA SATANS MOTHERFUCK:..- *Å ä sk ... Svenskjävlar.

***

Sommers pratar dock främst om rättssystemets utformning. Han vill se ett system som till större del involverar mekanismer för förövare och brottsoffer att mötas och reda ut oförrätter. Där straff inom vissa ramar bestäms i samråd med brottsoffret. Där brottsoffrets psykologiska behov av upprättelse tillgodoses, samtidigt som förövaren för en större förståelse för den mänskliga kostnaden som brottet för med sig. Sommers menar att detta kan leda till mer tillfredsställda brottsoffer; lägre återfalls-rate för förbrytare; samt färre människor i finkan vid varje given tidspunkt.

Harris lyfter ett antal praktiska problem, liksom filosofiska komplikationer, men överlag tycker Antropofagi att det låter som att Sommers har en jävligt bra poäng. Givet att modellen tillämpas inom vissa ramar, samt endast för vissa typer av brottsmål där det föreligger en tydlig och hanterbar offer-förövare-relation som omfattar ett hanterbart antal individer.

Podd-diskussionen tar annars sitt avstamp i fenomenet justice porn, som alltså icke handlar om porr, utan om youtube-videor där utsatta personer nitar skiten ur en angripare på ett sätt som gör att man upplever en genomgripande och förlösande känsla av Rättvisa.

Sommers argumenterar för att det föreligger en psykologisk kostnad kopplad till att vi överlämnar rättskipningen till Staten/Leviathan. Känslan av Att Vara Utsatt För Oförrätt - en mycket stark känsla, med evolutionära ultimata orsaker - ges icke något balsam när någon föreläggs fotboja, dagsbot, eller villkorlig dom. Ej heller fängelsestraff upplevs som tillräckligt, kanske inte pga. dess gravitation i objektiv bemärkelse, utan pga. att dess opersonliga premiss.

***

(Nu kommer det obligatoriska antifeministiska mellanspelet; Antropofagis signum sedan ca ett år tillbaka. Betrakta det som en parentes om du vill. Jag skär dock i ärlighetens namn #metoo-feministerna lite slack i det nedanstående.)

#metoo borde kunna ses som en datapunkt här, och då kanske framförallt dess tangent i diskussionen om huruvida straff för sexualförbrytelser är tillräckligt stränga. Antropofagi har via Vanliga Lunchdiskussioner På Jobbet insamlat empiri som gör gällande att exakt samma människor som i allmänhet är emot stränga straff för sakens egen skull, dock är för strängare straff specifikt för sexualförbrytelser! Samma personer är också försiktigt skeptiska till det vi kallar rättssäkerhet (de drabbade av Blodtörst, och oförmögna att skilja det från Hämndbegär), och känner starkt för kollektiv bestraffning (av män) snarare än individuell rättsprincip. Oskuldspresumtionen verkar likaledes åka ut genom fönstret, bakbunden och med ögonbindel. (Se även #metoo och min röv samt inte minst När man väl har smakat skyldigt blod är det svårt att gå tillbaka till oskyldigt.)

Att människor i allmänhet känner att oförrätter ej bör gå ostraffade eller outredda, är en parameter som ett rättssystem måste väga in, oavsett andra principer: Det handlar om systemets legitimitet. Varje rättssystem balanserar på en knivsegg mellan att låta för många skyldiga gå fria, och att döma för många oskyldiga. Hur brett ska man tråla? (Bakgrund: Polis-VAB; fuck Freud; SchäsLong del 11.)

Och om #metoo-feminister nu känner för att kollektivt skuldbelägga alla män - då kanske det är en Nyttig Fördelning Av Ansvar som leder till färre sexualbrott i det stora hela?

***

Åter till Sommers och Harris. Förutom att peka på återfallsfrekvens samt brottsoffrets mående, menar Sommers också att det icke hedersbaserade rättsystemet har otroliga kostnader i form av mass incarceration. Enligt Sommers är det inte så att ickevåldsamma narkotikabrott förklarar en stor del av massfängslandet i USA, och där trollar Harris fram lite internetz-empiri som ger Sommers rätt i sak. (Detta tar så klart ingenting iväg från argumentet att narkotikamarknaden som hobbsiansk fälla orsakar en väldigt stor del av alla våldsbrott, och att en oreglerad narkotikamarknad således indirekt orsakar stora fängelsepopulationer.) (Bakgrund: Etiketterna Narkotikapolitik och Ordningsmakten.)

Sommers menar att massfängslandet vidare främst drabbar mindre bemedlade. En samvarierande skärningsledd är att det främst drabbar svarta amerikaner. We've been ovah diss.

***

Lite beroende på hur vi ser på Sommers rättssystems-förslag i förhållande till hedersbegreppet, kan vi uppvärdera det inneboende värdet i heder, eller ej. Dvs., peka på att heder är något värt i sig självt, givet human nature, oavsett samhälle och kontext. Eller ej.

För - vi skulle kunna säga att det Sommers pratar om egentligen inte har så jättemycket att göra med heder. Att brottsoffret ska få träffa förövaren kanske inte är exakt samma sak som att hälla syra i ansiktet på sin svärdotter för att hon pullat en annan kille i röven.

Men, kopplingen är ändå uppenbar. Det är den mänskliga naturen att känna Rättmätig Vrede över Oförrätter, och att vilja utöva oproportionerligt mycket våld mot den som utsatt en. Denna tendens är lätt att begripa ur ett evolutionärt perspektiv - dvs. vi kan lätt förstå varför denna tendens gynnat sina bärare, och således fortplantat sig.

Samtidigt, som Pinker påpekar, är det lite vårt jobb att höja oss över den mänskliga naturen. Och, vi noterar att system med låga nivåer av heder är samma system som ger bättre livsutfall och - skulle jag vilja på stå - lyckligare befolkning. Jag menar, grejen med samhället är att vi inte gör exakt vad våra impulser pådyvlar oss. Som Freud påpekade.

Samtidigt är Pinker tydlig med att vi måste förhålla oss till den mänskliga naturen. Jag håller med.

Lyckas vi tweaka rättsystemet så att det tillgodoser känslan av upprättelse vid oförrätter, men samtidigt behåller Leviathans hobbsiansk fälla-motverkande funktioner, så verkar det väldigt bra.

***

Innan jag avslutar det här vill jag spåra vidare lite kring detta med individuell respektive kollektivt fokuserad rättsskipning. Harris påpekar att det är lättare att för din hjärna att påverka din kropps beteende, än för din hjärna att påverka din brors kropps beteende. (Jag parafraserar, men det var nog ungefär andemeningen.) Detta tycks koppla till Friedmans Schellingesqua positive account of property rights. Jag har tidigare dröjt mig vid detta argument, men nu kör vi igen.

Friedman menar att äganderätt kan betraktas som ett rimligt axiom, givet följande. Det är mer resurseffektivt för dig att kontrollera din egen kropp, än för någon annan att kontrollera din egen kropp. Därför är det rimligt att vi kontrollerar våra egna kroppar. (Man behöver våld eller manipulation för att kontrollera någon annans kropp.) Generaliserar vi detta lite löst, så inser vi att det är rimligare för dig att kontrollera saker som du har i din ägo, och/eller har kännedom om. Så uppkommer äganderätten - först rätten till den egna kroppen, och sen avklingande i cirklar utåt, omkring din boplats och dina närliggande ägodelar. När vi kommer till immaterialrätt, eller besynnerligt omfattande förmögenheter, är vi rätt lång borta från ägandet över kroppen.

(Intressant är kopplingen till Evsay Domars land/labour-ratio theory. Den säger som bekant ungefär att slaveri bara införs om det är dyrt med arbetskraft. Annars är det ju mer resurseffektivt att bara anställa folk till låga löner. Bakgrund: Livegenskap är framtiden; lönetaket under 1300-talet; gött stoff angående slaveriteori; patriarkatet förklarat.)

Möjligen kan Harris och Friedmans respektive argument förklara varför en liberal världsordning både vill ha en individcentrerad rättsskipning, och en äganderätt som allra minst omfattar den egna kroppen.

Det är inte tillräckligt resurseffektivt för dig att ta ansvar för din klans eller familjs beteenden. Det är bättre om vi fördelar ansvar på individen, så att alla tar ansvar för sitt eget individuella beteende.

***

Du har just läst hela Antropofagis Tredje Installation Om Heder.

Tack och hurra!

Schelling-punkter

(Rekommenderad bakgrundsläsning: David Friedman om äganderätt; Thomas C. Schellings The Strategy of Conflict.)

(Antropofagisk bakgrundsläsning: Schelling, Somalia och SSC; Trädgårdhsarbetet; postmodernism ändå; mot kulturrelativism.)

***

Shelling points är punkter där vi tenderar att samlas pga. att våra kognitiva kategorier gör att vi vet att andra kommer identifiera dessa punkter som meningsfulla, och vi vet att andra vet att vi kommer göra detsamma. Det handlar således om punkter med egenskaper som gör dem till lämpliga fyrbåk för samordning, när samordning inte kan lösas uttryckligen genom explicit kommunikation. Då jag har länkat Schellings bok i fulltext ovan, tänker jag att den som vill ha mer kött på benen med lätthet kan plöja kapitel tre, sidan 53. Friedman sammanfattar annars i sin text, också länkad i fulltext.

***

Antropofagi har tidigare diskuterat detta med partikularitet och kulturrelativism. Svenska normer är bäst i Sverige och somaliska i Somalia, har jag hävdat - även om förväntad medellivslängd kan vara ett mått för att berätta att Somalia är sämre än Sverige med ca 100 års marginal.

Vi noterar även att t.ex. demokrati, detta heligaste av heliga värden, verkar fungera på lite olika sätt givet olika underliggande kulturella, sociala och ekonomiska förutsättningar.

Och, den som glatt menar att staten är den optimala samordningsmekanismen, kan behöva uppmärksamma att andra samordningsmekanismer har tenderat att uppstå.

***

Friedmans modell ger oss en vink angående varför, om nu, väsensskildas system kan antas vara optimala lokalt. Friedman noterar att det som är mest effektivt, det som är moraliskt riktigt, och det som de facto bara är, ofta sammanfaller. Han ger också en förklaring till varför så kan tänkas vara fallet.

Först, moralen, för det är den lätta:

"What ought to be, on the other hand, is, at least in this essay, simply a description of my moral intuitions. If I conclude that the rules that would be just are similar to both the rules that exist and the rules that would be efficient, that may simply be evidence that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live in or the conclusions of my economic analysis."

Vi håller på hemmalaget, liksom. Sen kan vi rationalisera vår uppfattning med en Life expectancy-graf om vi har lust. Eller varför inte en hänvisning till någon gudom.

Så, varför det effektiva och det faktiska kan sammanfalla, dvs. varför effektiva system överhuvudtaget kan finnas. Friedman argumenterar för att det i vår kontinuerliga interaktion - vårt kontinuerliga förhandlande - spontangenereras Schelling-punkter. Avstampet är att våra kroppar och i viss mån våra tillhörigheter är våra som en funktion av att de är mest resurseffektiva för oss själva att använda. Jag kan lätt röra mig, men du måste använda resurser för att få mig att röra mig - genom teknologi, våld, hot eller manipulation.

(En i min mening otroligt intressant parentes här är Evsay Domars land/Labour-ratio-teori, som varit en av Antropofagis återkommande favoriter: Livegenskap är framtiden; lönetaket under 1300-talet; gött stoff angående slaveriteori; patriarkatet förklarat. I korthet går teorin ut på att tillgång-och-efterfrågan bestämmer priset på arbetskraft, och när arbetskraften blir för dyr är lösningen att förslava den. Men, varför inte förslava hela tiden? Enligt Domar, och enligt Friedmans modell, är det helt klart mer resurseffektivt att ha billiga men fria arbetare!)

Allt efter vår egen kropp, och möjligen några få andra utskjutande enheter, är fall för förhandling. Eftersom det är kostsamt att förhandla, och eftersom hala backar gör att vi vill etablera ultimativa ståndpunkter för att inte glida in i alltför otrevliga situationer, enas vi om naturliga samförstånd, vilka kan manifesteras men även skapas genom kontrakt. Friedman:

"I can control the motions of my body by a simple act of will. You can control its motions by imposing overwhelming force, by making believable threats to which I will yield, or in various other ways. Controlling it may be possible for both of us, but it is much cheaper and easier for me. In this sense, we may describe my body as my natural property. The same description applies to my gun—because I know where I hid it and you do not. Even land may be natural property to some extent if my detailed knowledge of the terrain makes it easier for me to use or defend it. Such property is natural inasmuch as my possession of it exists in the state of nature and is independent of social convention. The fact that I can control certain things more cheaply than you can is technology, not law or morals.

Natural property is a useful starting point for explaining the similarities among what is, what should be, and what would be efficient because it is relevant to all three.

If the account I have offered is correct, our actual civil order is the result of extended bargaining, based ultimately on natural property. It was my control over my body that made the initial steps out of the state of nature possible. So natural property is relevant to what is—to the existing pattern of laws and norms.

In a world of no transaction costs, any initial allocation of property rights is efficient. In a world with positive transaction costs, the basis for choosing among alternative allocations is the cost of enforcing and changing them. A set of rules in which I own my body and you own yours is superior to one in which each owns the other's body, or each has a half interest in each body, in part because it is so much easier to enforce. So we have a Coasian argument for the relevance of natural property to what is efficient.

This argument also provides a second connection between natural property and what is. My earlier arguments suggest that the evolution of rules tends to move in a direction that is at least locally efficient. If so, and if rules that allocate natural property to its natural owner are efficient, we would expect to observe such rules. Put differently, the argument for local efficiency of evolved norms provides a reason for some similarity between the rules we observe and the rules that are efficient."

Den andra delen är den "kulturella evolutionen" - effektiva Schelling-punkter kommer att sprida sig genom att andra tar efter, eller genom att vissa grupper dominerar, enligt en slags memetisk evolutionsprocess.

Så - somaliska systemet uppstår i Somalia, svenska i Sverige - kanske pga. skillnader i förutsättningar såsom - exempelvis - läskunnighet. (Mer på detta.)

Allt optimerar på förutsättningar. En ganska optimistisk tanke, faktiskt. Men - vilket kopplar starkt till demokrati-diskussionen - ger det oss insikten att det inte går att pådyvla system top-down! Det är istället förutsättningarna som behöver förändras.

***

Låt oss gå vidare. Friedman argumenterar för att rättssystem kan förstås som en slags överbyggnad som emergerar ur befintliga överenskommelser/normer/Schelling-punkter:

"If my analysis is correct, civil order is an elaborate Schelling point, maintained by the same forces that maintain simpler Schelling points in a state of nature. Property ownership is alterable by contract because Schelling points are altered by the making of contracts. Legal rules are in large part a superstructure erected upon an underlying structure of self-enforcing rights."

Varför ser vi då olika objektiva utfall? Vi har redan noterat skillnaden i förväntad medellivslängd mellan Somalia och Sverige, och pekat på att det finns variationer i förutsättningar som givetvis kan ha genomslag i sig själva, men också gör att olika normsystem blir optimala i relation till de varierande utgångspunkterna.

Så slår det oss att den intressant frågan är - varför är Sverige objektivt bäst i världen?

Ja, dels var det ju det där med "that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live", vilket motverkas med nämnda kulturrelativism. Jag skulle tycka det var lika kul att vara en huvudjägad hjärna på Borneo som en HR-chef i Limhamn, liksom. (Kanske är det sant, givet att Borneo är mer likt ancestral Environment - men i så fall är det inte pga. kulturrelativism utan pga. att den objektiva bedömningsgrunden är till Borneos fördel, vilket - återigen - är motsatsen till kulturrelativism.)

Jo, för att tillit är bra, har vi ju sagt. Och varför det? Jo, för att jämlikhet är bra, va? Eller så är jämlikhet bra för att tillit är bra.

(Om jämlikhet och tillit: Bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund.)

Det är ungefär samma länder, och samma lokalsamhällen, som har hög tillit, hög jämlikhet, låg korruption, etcetera positiva aspekter. Och ojämlikhet samvarierar med en uppsjö av samhälleliga problem.

Vad betyder då tillit, eller jämlikhet, i Schelling-punkt-sammanhanget?

En Schelling-punkt är relevant eftersom den är lösningen på ett samordningproblem. Vi kan acceptera ett sämre-än-idealt utfall, eftersom det kostar att förhandla, och vi inser att överträdelse av Schellingpunkter ger glidning som kanske vi själva, kanske motparten, inte kan acceptera.

Men, är utfallet tillräckligt suboptimalt är det lätt att tänka sig att Schelling-punkten ändå är oattraktiv. Det kan vara en för dålig deal för att vara acceptabel, även om det är en deal som förhåller sig till en naturligt samordnings-gräns.

Sociala problem såsom brott och elände är fina exempel på detta. Vi har extremt tydliga Schelling-punkter, utmärkta och/eller producerade av rättssystem och ordningsmakt. Men, är upplever jag min lott som tillräckligt dålig, bli Schelling-punkten irrelevant, och samhällskontraktet ifråga illegitimt.

Fuck y'all, kanske jag tänker då. Och slänger sten på tanks eller rappar om Detroit.

Utan att varken dra eller utesluta några kausala pilar mellan jämlikhet och tillit, är det också nära till hands att tänka sig att tillit kan vara en funktion av att vi tror oss veta att andra människor upplever Schelling-punterna som legitima.

För att referera till Schellings kartexempel (för dig som läst boken): Är det tillräckligt jävla långt till bron kanske man bara skiter i att möta upp med sin fallskärmshopparkompis, och satsar på att klara sig själv istället.

Det måste såldes finnas ett intresse för samordning från första början.

***

Nästa högflygande idé - för nu är det dags att hoppa rakt från socialismen in i kognitionsfilosofin - är följande: Är intersubjektiva fenomen, och kanske begreppsliga kategorier i allmänhet, att betrakta som kognitiva Schelling-punkter?

(Frågan är såklart lide meta, eftersom även kognitiva Shelling-punkter är en kategori, som jag nu försöker lansera. Men häng mä!)

Vi vet sedan idogt LessWrong-läsande att verkligheten är den enda perfekta kartan, men att verkligheten inte går att vika ihop och lägga i handskfacket. Vi vet också att alla generaliseringar läcker, och att etiketterna kan spela mindre roll, men att så länge vi vet vilka element och attribut som konstituerar Pluto så skiter vi i om det är en planet eller ej; och vi kan ha nytta av att förhålla oss till multidimensionella normalfördelningar i sak-rymden. (Där finns alltså alla objekt, och på alla axlar alla egenskapers alla värden - och vi ritar in våra begreppsliga bubblor för att så konstruktivt som möjligt fånga alla faktiska fall, utan att behöva hålla koll på alla faktiska fall.)

Så, vi måste skapa kategorier för att kunna tänka och tala, tolka och förstå, dela exformation och kommunicera information. Vi kan förhålla oss på lite olika sätt till dessa kategorier, bl.a. beroende på om vi har lärt oss knepet att dissolve:a the question eller ej.

För att vi ska förstå någon annan måste vi dela exformation - dvs. samma kategorier måste finnas i den andres hjärna. Ju mindre perfekt överlapp, desto svårare att förstå varandra - men kanske desto mer att lära av den andre, om glaset sas. ska ses som halvfullt.

Att göra sig förstådd är, conversely, att bearbeta någon annan (indirekt, gissar jag, via närliggande eller sammanlänkande kategorier - typ kanske t.ex. kan ses som att man går in och skär lite i någons befintliga kategorier, plockar bort en del, visar på varför det är en mer relevant avgränsning, etcetera - lite kognitiv titthålskirurgi medelst argumentation...) tills en tillräckligt överlappande kategori rent neurofysiologiskt uppstår i deras hjärna.

Ska vi hålla på att samordna med många personer, eller behöver vi snabbt samordna även bara med få personer, måste vi sannolikt förhålla oss till befintlig exformation/befintliga kategori-överlapp. Dessa, menar jag nu, out of the blue, kan beskrivas som vad jag vill kalla kognitiva Schelling-punkter. Kategorier som vi kan samordna oss runt.

("Vedertagna begrepp" är en lite less fuckedi-fuck-fejsig term för det, antar jag. Men så har jag heller aldrig skämts för min fuckedi-fuck-fejsedness. Vedertag eder bak - eller för att tala med en Schelling-punkts-ignorerande nihilist: Fuck y'all.)

***

Vi slänger utan vidare addendum oss in i korrespondensens underbara värld, för att inhösta ett närmast dagsfärskt exempel. Möt Majestät Maximiliam, 23 år, och hans pen-pal Erika Trotzig, 44. (Alla likheter med verkliga personer eller verklig korrespondens är slumpmässiga.)

 

MM: Jag tycker att Jungs arketyper är ointressanta, eftersom Jung påstår att varje arketypisk bild i sinnevärlden är förvrängda versioner av de verkliga arketyperna. Det är jävligt convenient och ad hocigt som tusan. Kontentan är att det finns oändligt många mikro-arketyper, som tvingas in i de övergripande arketyp-kategorierna. Men inte nog med att det finns oändligt många arketypiska bilder... Det finns tydligen även oändligt många verkliga arketyper, som vi aldrig kan uppleva, i en oändlig hierarki av super-arketyper, super-super-arketyper, osv. Så vad är då en arketyp annat än en godtycklig del av en oändlig helhet?

 

ET: Men - fördelar sig inte allting på ett oändligt kontinuum tillslut? Så Jungs gränsdragningar i det thingspace där olika medvetandestadier och deras fysikaliska representationer finns, kan vara ändamålsenliga enligt något kriterium, även om vi kan finfördela antalet arketyper in absurdum, eller kan notera avvikelser eller överlappningar. Jag menar att din kritik mot Jung kan vara fall av isolated demand for rigor givet att du godtar andra generalsierningar utan motsvarande invändningar, i andra sammanhang.

 

MM: Jag ändrar mig plötsligt men låtsas som inget! Jag har ingen kritik mot arketyperna i sig, eller några andra kategorier för den delen. Varför tror du det? Jag menar bara att teorin inte direkt säger något särskilt i sitt överdrivna generaliserande. 'Allt är allt, men går att dela upp' är ingen bra teori.

 

ET (försöker desperat förklara varför just Jungs arketyper är mer relevanta kategorier än vilken som helst annan godtycklig avgränsning av den ting-rymd-domän där olika mänskliga medvetanden tenderar att befinna sig): Nu tänker jag att alla kategoriseringar som vi använder oss av är Schelling-punkter, dvs. ngn slags minsta gemensam nämnare för vilka kategorier vi kan enas om som relevanta - men spontangenererade såsom Schelling-punkter är. Då kanske Jungs arketyper är extra rimliga eftersom de är precis på den nivå där vi alla kan enas! Vi enas kring Hjälten, Vise mannen, Narren, med flera. I förlängningen kring Analytikern och de andra i det Jung-baserade personlighetstestet som Antropofagi brukar slösa digital trycksvärta på. Dessa kategorier är kognitiva Schelling-punkter, dvs. begreppsliga fyrbåk att samordna oss kring.

 

MM (citerar Friedman och insinuerar i samma andetag att ET har en agenda): 'One can interpret a good deal of bargaining behaviour in this light—as an attempt by one party to make the other see the situation in a particular way, so as to generate a Schelling point favorable to the first party.'

***

Det som MM konstaterar är att diskursiv påverkan kan ske genom att en aktör försöker etablera vissa kategorier - detta ser vi ständigt i den sk. "debatten", kring hur politiker och lobbyister vill vara först med problembeskrivningar. Är väl kategorierna på plats, så är det svårt att inte använda dem att samordna kring. "Vi ses vid ett av de många likadana husen", liksom, "istället för vid den enda och väldigt unika bron". Inte så lätt!

ET:s poäng står sig möjligen dock: Finns det anledning att nyttja vissa kategorier, om de nu är våra minsta gemensamma nämnare? Samordning kommer hur som helst att uppstå. Oavsett om kategorierna är kulturellt betingade, eller biologiskt hårdkodade i våra kognitionsmaskiner.

***

I alla fall. Det här med intersubjektiva fenomen, som onekligen är en ganska speciell kategori av kategorier. Är det så att intersubjektiva fenomen är väldigt bra som Schelling-punkter? Att vi alla kan samlas kring "kristendom" eller "pengar"? Eller, är det till och med så att intersubjektiva fenomen är Schelling-punkter? Att det är därför de finns, för att något varit bra att samordna kring?

(Bakgrund: Sönderfallet; flägz; diskade; postnihilism i rapp-Sverige; o-originellt; det fina med Houellebecq; vilken -pi; satyren och satiren; ideologi = religion; parentes; Pomerantsevs bok; världsjaget.)

"Samhället" är ju om inte annat både ett intersubjektivt fenomen - eller ett antal sådana i en intrikat väv - och en samordningsmekanism.

(Bakgrund: Allas lika värde; värderingar; igen om lika värde.)

Intersubjektiva fenomen bygger ju på att vi har gemensamma kategorier, vars ontologiska status så att säga enbart bestäms av vår gemensamma tro; vårt ömsesidiga bedrägeri.

Den ontologiska statusen ska dock för den sakens skull icke nedvärderas - vi noterar att monetary shocks har större effekter på t.ex. sysselsättning än vad real shocks - såsom jordbävningar, terrordåd och tsunamis - har. Det är också intersubjektiva fenomen som har samordnat mänskligheten i organiserade samhällen - i stort och smått, imperium och lokalsamhälle - oavsett om vi i dagsläget kan vara skeptiska till sanningshalten i t.ex. nazistisk esoterism, salafism, sufism, zoroastrianism, buddism, eller scientologi.

Någonting, kanske skapelsebloopers i form av kognitiva buggar, har gjort oss benägna/förmögna att samordnas kring mer eller mindre dumma idéer. Som själva begreppet "intersubjektivt fenomen" öht. förstås - i Houellebecqs ord som en "lögn som förändrar verkligheten" - så är själva samordningen, inte själva sanningen, det höggradigt centrala. Det spelar ingen roll om din ideologi är dum i huvudet, om den får dig och dina kompisar att kötta tillräckligt enträget i grupp.

Schelling-punkter är relevanta endast där kommunikation är omöjligt - det handlar som bekant om att samordna icke-uttalat. Hade vi kunnat säga "vi ses vid trädet" så hade vi inte behövt ses vid bron.

Vad är då kommunikationsbristen i fallet "intersubjektiva fenomen"? Tja, förmodligen själva lögnaspekten. Det går liksom inte att ha en explicit diskussion om vilken guldkalv som ska dyrkas, på vilket sätt, eftersom hela poängen är att man faktiskt tror på skiten. Förmodligen är det därför all möjlig dyrkan uppstått kring väldigt naturliga Schelling-punkter, såsom solen eller månen. (Ack, så sci-fi det är med dessa synliga himlakroppar - och så tufft med fenomen som är helt singulära, individuella. Månen är fan ingen kategori, änna! Månen är månen! Den enda representationen av sin egen klass. Extremt fett.)

 

På samma sätt är guld, eller snäckskal, eller tulpanlökar, att betrakta som ursprungliga Schelling-punkter i det intersubjektiva fenomenet "pengar". Sedermera har vi upprättat mer komplexa system av punkter, men i begynnelsen fick man hålla till godo med att samordna kring det som glittrade. Inte bara säga "kottar", byta alla mat mot den andres kottar, och så säger den andre "nu skiter jag i kottar plötsligt". Då faller ju alles.

***

Så har kategorin "Schelling-punkt" uppstått i Antropofagis hjärna, och som synes genast infiltrerat flera av bloggens kärnverksamheter. Ökar förståelsen när ett nytt begrepp tillgodogörs av hjärnan, eller flyttas bara begreppen omkring i den skramlande asken med stenar där inne? Jag tror ändå det förra, i viss mån. För få kategorier gör analysen andefattig och ensidig.

Och, där fick kanske MM rätt tillslut. Vi vill inte stå där med fem jungianska arketyper. I alla fall inte hela tiden. Vi vill ju se nya kategorier födas i våra hjärnor; vår förståelse finfördelas och blomstra, vissna och fördelas om; ånyo planteras än ute på balkongen, än i fönstersmygen.

Ack MM. Din listigt planterade kognitiva fälla har nu slagit igen, så som du sannolikt förutsåg. Ja, jag ser på vår korrespondens ungefär som duellen mellan de exponentiellt-ökande-IQ-mutanterna i Ted Chiangs novell Understand. Och du vann den här ronden.

6

Kriget i Ukraina verkar ha blivit en reality-check för många. Plötsligt känns inte Gazprom-finansierad miljörörelse och nedläggning av kärnkraftverk så himla smart längre. Plötsligt verkar V inte bara ha en dålig analys, utan dessutom inte ens "ha hjärtat på rätt ställe" som annars ska vara deras paradgren.

Dummast blir svensk ankdammsdebatt i frågan om flyktingmottagande. Regeringen verkar ha haft svårt att skilja på PR och rykte när de först gick ut med att Sverige inte skulle ta emot ukrainska flyktingar. Uppenbarligen har S missförstått all invandringskritisk debatt och trott att det handlar om att svenska folket nu blivit onda, och att det är en ond opinion som sossarna snällt ska anpassa sig efter. Antirasisterna på Twitter har blivit de nya rasisterna - fullgångna narcissister som tänker på sig själva när de hör talas om flyende ukrainska barn.

Låt oss bortse från det rent osmakliga och helt enkelt tålmodigt förklara för Ygeman och Atefeh Sebdani varför svenska folket reagerar som det gör. Här, sex synpunkter:

1. Konsekvent hjälpa i närområdet

Många har länge argumenterat för att det mest effektiva är att hjälpa flyktingar i närområdet. Nu är Sverige i större utsträckning att betrakta som närområdet, och ska principen om hjälp i närområdet helgas ska vi således ha ett betydande flyktingmottagande. Your avarage SD:are (eller för den delen the late Hans Rosling) som vill ta emot ukrainska flyktingar har således inte på något sätt ändrat åsikt.

2. Faktiska skyddsskäl

Sverige har tagit emot hundratusentals anhöriginvandrare och ekonomiska migranter. 2010-2020 tog vi emot 117 900 anhöriga till flyktingar (källa), och då ska sägas att anhöriga till flyktingar är en liten andel av den totala anhöriginvandringen. T.ex. 2020 var bara 11% anhöriga till flyktingar medan 25,7% var anhöriga till arbetskraftsinvandrare och 33% "övriga" (vad det nu är). 2018 och 2019 fick 68 015 respektive 57 233 personer uppehållstillstånd som anhöriga i Sverige (källa). Det rör sig alltså om jäkligt många anhöriga, både till flyktingar och till andra grupper. 

(Då de tio vanligaste länderna för asylsökande under 2020 var Syrien, Uzbekistan, Irak, Iran, Afghanistan, Ukraina, Eritrea, Mongoliet, Somalia och Turkiet får vi anta att de vanligaste länderna för anhöriginvandring är ungefär samma - mestadels inte länder i närområdet, förutom då Ukraina som ligger drygt 20 timmar bort med bil.)

Sverige har även tagit emot ett mycket stort antal ensamkommande flyktingbarn. Toppnoteringen var 2015 då drygt 35 000 personer sökte asyl i denna kategori. (Afghanistan, Somalia, Eritrea och Irak är stora avsändarländer i denna kategori.) Bland marockanska ensamkommande har endast en bråkdel de facto varit barn - t.ex. har gränspolisen uppgivit att endast två av femtio som påstått sig varit minderåriga har varit det. I en grupp ensamkommande som Rättsmedicinalverket ålderbedömt visade sig 442 av 581 vara över 18. Hur vi nu än vill kategorisera de ensamkommande flyktingbarnen så är de i alla fall oftast inte barn.

Sverige har alltså tagit emot ett mycket stort antal migranter från hela världen (eller i alla fall Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea, Somalia, Uzbekistan &c.), varav många varit anhöriginvandrare och många varit "ensamkommande vuxna." Det är en artskillnad mellan dessa migranter och de människor som nu flyr för sitt liv undan ryska bombningar. Vi har fyllt landet med utrikesfödda från fjärran länder, men nu ser vi en flyktingvåg av människor som faktiskt och akut har ett behov att fly.

3. Relativt låg integrationsrisk

Integrationsrisken för Sverige är avsevärt mycket lägre vad gäller ukrainska flyktingar än andra flyktingar. Vi har redan varit inne på att ukrainare är ganska välutbildade, är kulturellt nära Sverige i vissa avseenden, är läskunniga, och har en okej IQ-nivå. Här skiljer sig ukrainarna drastiskt från somalier, afghaner, eritreaner och andra. 

Att bara titta på statistik på land-nivå är dock såklart missvisande - självklart hade det varit jackpot för Sverige att få hit de 10 procent smartaste, driftigaste och med högutbildade afrikanerna och centralasiaterna, medan det hade varit fiasko att få hit de tio procent mest korkade, mest lata och lägst utbildade japanerna eller nordamerikanerna. Sveriges problem är inte bara att vi tar emot människor från dåliga länder - det är också så att vi i någon mening tar emot de sämsta från dessa länder. 

Sverige har en arbetsmarknad som ställer mycket höga krav på utbildning och produktivitet. Vi har kanske minst andel "enkla jobb" i EU, på den konkurrensutsatta arbetsmarknaden. Den som saknar gymnasieutbildning göra sig icke besvär. Samtidigt har vi ett högt skattetryck och en låg lönespridning, vilket betyder att avkastningen på utbildning inte är särskilt hög. Vidare har vi en väldigt generös och generell välfärd, som sprutar ur sig miljarder i socialbidrag, sjukersättning, bostadsbidrag, dagersättning, &c. in absurdum. Dessa strukturella faktorer skapar selektionseffekter som formar vår invandring - personer med hög produktivitet söker sig hellre till andra länder, medan Sverige attraherar personer med låg utbildningsnivå och lång grad av entreprenörskapsanda. I fallet Ukraina gäller inte dessa selektionseffekter lika tydligt, eftersom ukrainarna inte främst flyr till Sverige, utan främst från Ukraina.

Sverige har extremt stora utmaningar med integrationen, eftersom vi har importerat otroligt mycket människor som är inkompatibla med vår arbetsmarknad, och för den delen kulturellt inkompatibla med vår förvaltningstradition. Ukrainare riskerar inte att bidra till de här problemen i samma utsträckning som t.ex. afghaner och somalier. Kanske är ukrainska flyktingar till och med en del av lösningen på problemet.

4. Your enemy's enemy is your friend

Ukraina slåss mot vår fiende. Varje rysk stridsvagn en ukrainare spränger, är en rysk stridsvagn mindre för Sverige att oroa sig för. Eftersom ukrainarna i praktiken utkämpar vårt krig åt oss är det minsta vi kan göra att stödja dem - med humanitärt stöd, krigsmateriel, och tillflyktsort.

5. Inga perversa incitament

Den här situationen skapar inte perversa incitament för människor att dö på Medelhavet. (Ack om Sverige hade sådana här politiker!) Tidigare har Sverige lockat fattiga människor med sitt honungskrus till välfärdsstat, men utan att erbjuda trygga flyktvägar eller möjlighet att söka asyl på plats. Istället har man tvingats anlita flyktingsmugglare och korsa Medelhavet i rangliga båtar. Många har dött drunkningsdöden. Ukrainarna behöver varken söka asyl eller korsa Medelhavet, och de skulle i många fall helst stanna i Ukraina om de kunde. Det är push-faktorerna som spelar roll nu när Ryssland anfaller, inte pull-faktorerna i Sverige.

Och så det dåliga argumentet som dock galna vänster-feminister skulle kunna tänkas köpa:

6. Människors olika värde (kvinnor>män)

Det är kvinnor och barn som flyr. Ukrainska män får inte lämna landet om de är mellan 18 och 60. Många ukrainska män som har lämnat landet återvänder för att strida. En feministisk gärning torde vara att förbarma sig över kvinnor och barn, istället för att låta sig utnyttjas av den övervägande del manliga migranter som sökt sig till Sverige i tidigare flyktingströmmar. (T.ex. har de ensamkommande vuxna sk. barnen varit till 99% män.)

Mer invandring

Eftersom mer invandring är lösningen på fel invandring så borde Regeringen och Migrationsverket göra en 2013 och öppna gränserna för eventuella ukrainska flyktingar. PUT direkt till alla med en universitetsutbildning inom medicin och STEM.

Ukraina är inte riktigt Japan, men det är rätt mycket bättre än de länder som vi annars tar många asylinvandrare ifrån:

Bilden är naturligtvis mer komplicerad än så, och ukrainsk högre utbildning ska vara alldeles genomkorrumperad. Vi kanske kan gå på Världsbanken som skriver att "[i]n Ukraine, a child born today can only expect to achieve 63 percent of the productivity of a fully educated adult in optimal health. While this is above the average for countries of a similar level of economic development worldwide, it is below the average of Europe and Central Asia." Det är således inte en jätteproduktiv befolkning, men de verkar ändå överprestera sett till utvecklingsnivå vilket skulle kunna tyda på bra kulturella memes. Dessutom verkar man ha en bastant intellektuell tradition, vilket bådar gott.

Kulturellt verkar Ukraina ligga bra mycket närmare Sverige än vad typ Irak, Syrien och Somalia gör, i alla fall på axeln "traditionell<->sekulär/rationell." Samtidigt är avståndet långt på skalan "överlevnad<->självförverkligande." Lite mer survive än thrive i Ukraina således.

Låga tillitsnivåer också, vad det verkar, men bättre än Frankrike liksom:

Ukraina rankar 74 på HDI-skalan i världen, och innevånarna förväntas gå 15 år i skolan vilket låter som en svensk nivå. Läskunnigheten är också 100% vilket överträffar kända migrantländer så som Somalia. Vidare rankar Ukraina plats 57 på IQ-listan, jämfört med förstaplats för Japan, trettioförstaplats för Sverige, sextioförstaplats för Irak, och hundrasjuttiotredjeplats för Somalia.

Kan inte någon räkna på om inte det här kunde ta udden av all den dumhet som importerats från ännu sämre länder?