Skeppsbrottet

Suggan gick i kvav trettio alnar ut, men jag samm snabbt och med vilda tag in till stranden. Jag hade hamnat på en tropisk ö, troligen öde och enligt sjökortet avlägsen, så jag insåg snabbt att ett raskt handlande var av nöden för att hantera detta mitt svåra predikament. Jag tillverkade således några flytpontoner av gamla kokosnötskal, så att jag kunde bärga det viktigaste från den sjunkande fregatten.

Besättningen hade dött i matförgiftning föregående natt, men då min gnostiska tro avrått mig från att äta härskna musslor hade jag glädjen att leva vidare, visserligen ensam och strandsatt men vid gott mod. När det viktigaste var bärgat tog jag mig för att undersöka och kartlägga ön. Inom loppet av några dagar hade jag uppfört ett utkikstorn på den högsta kullen, samt etsat ett någorlunda detaljerat karta i tvärsnittet av en väldig palm. Av kokosnötsfibrer tillverkade jag massa som jag pressade mot etsningen, varpå behändiga kartblad realiserades så fort den pressade massan fått torka i solen.

Min kartografiska insats krävde givetvis en del kalorier, vilket jag löste genom att skrapa insidan på kokosnötter på fett, samt genom att skjuta prick på häckande fregattfåglar. Deras röda strupsäckar var läckra måltavlor för stenarna från den slangbella jag ledigt tillverkade av ett par hängslen från en död matros som flutit i land efter skeppsbrottet. (Jag vände aldrig på kroppen för att granska hans anlete, och jag kontrollerade inte heller hans puls eller andning. Därför kunde jag också tryggt äta av hans skinkstek utan att göra mig skyldig till griftefridsbrott. Han kan ju mycket väl fortfarande ha varit vid liv, om ock ej vid medvetande. Se där - det subjektiva rekvisitet icke uppfyllt!)

Fregattfåglarna smakade järn och tross, men hjälpte mig att upprätthålla mina basala kroppsfunktioner under den första tiden. Jag plundrade även deras nästen på ägg, vilket gav mig alla tänkbara vitaminer. Genom att pressa bytet ur deras krävor fick jag också ett rikt tillskott av fisk och blötdjur till min diet. Detta fick mig att minnas de kineser som domesticerar skarvar i och med sin fiskeriverksamhet, och inom några timmar hade jag fångat och tämjt tre levande fåglar som ivrigt fiskade åt sin nya herre.

Under tiden som djur- och mathållning på så sätt skötte sig själv, passade jag på att uppföra en palissad mot havet. Jag konstruerade den så att den i sitt grundläge var väl kamouflerad, för att inte röja mitt tillhåll för pirater eller andra fientliga element. Med ett enkelt handgrepp kunde jag dock snabbt vända palissaden på tvären, varpå den istället förevisade skrikande färger och ett uppmanande (om ock inte bedjande) meddelande till presumtiva välgörare:

Jag är för tillfället mellan skepp. Belöning utgår för sauvering.

Genom att blanda träkol, svavel och salpeter kunde jag även framställda det svartkrut som jag fyllde kokosnötter med, som vid en ytterligare manöver kunde antändas och erbjuda ett mäktigt fyrverkeri, troligen nog förtjusande för att locka förbipasserande skepp på flera sjömils avstånd.

Härmed nödgas jag också säga några ord om hur jag framställde krutet. Träkol tillverkade jag med lätthet och i stor skala i en kolmila som jag anlade på en avsides landtunga, vilket jag avskilde från den övriga ön medelst en sinnrikt konstruerad kanal. Vid övertändning av kolmilan, kunde jag lätt släppa på lagunvatten in i kanalen, och på så sätt undgå spridning av branden. Själva milan anlades på tät och torr mark, och med en botten av kolved och kolvedsklampar. (Detta givetvis för att få ett jämt drag i milan.) Den övriga kolveden staplade jag sedan runt den centrala stocken ("bordstaken", för den insatte) och tyngdpunkten i milan säkrades med en riktstång. Virket jag använde härvid var framförallt slanka palmträd, men även bambu. Istället för granris förstod jag snart att milan kunde täckas av blåstång, som jag kunde hämta några kilometer ut från stranden vid ett tångbevuxet rev - vilket jag i sin tur nådde medelst en kanot som jag för ändamålen högg ut ur en stock. Blåstången täckte jag med jord (eller "stybb") som jag boxerade i kanoten från en täkt på andra sidan ön, där jordmånen var mera lämplig. Ifrån milan fick jag inte bara ymnigt med träkol, utan även tjära.

Svavel kunde jag hämta en bit ut i havet, på ca 160 meters djup, varvid jag nog också slog fridykningsrekordet med viss marginal. (Troligen lade jag härmed baju-folkets - de så kallade havsnomadernas - ära i ruiner. Men så har nöden heller ingen lag.) En lätt svaveldoft fick mig att dyka på på just denna plats, och döm av min förvåning när jag faktiskt kunde återvända upp med en riklig fångst av gula svavelkristaller som jag hämtat vid en undervattens-gejser. (Vattnet som strömmade upp ur gejsern var flera hundra grader varmt, varför jag tvangs tillverka en skyddande dräkt av garvat hajskinn.) Mina tama fregattfåglar kunde sedan bistå mig i att frakta in fångsten till land och till den vidare kruttillverkningen.

Salpeter var svårare, eftersom jag saknade stalljord. Genom att själv urinera och defakera på en avgränsad yta med lämplig jordmån, kunde jag emellertid snart sjuda min egen salpeter, och alltså utvinna den tredje och slutliga beståndsdelen till mitt svartkrut. Sjudningen krävde emellertid - som alla skattepliktiga bönder väl vet - kalk och aska, som måste tillsättas för att koksaltet ska kristalliseras. Aska fick jag från kolmilan och från min eldstad, men kalken var jag tvungen att bryta vid fyndigheter i öns innersta. Därvid påträffade jag också många intressanta fossil, och kunde innan krutet var tort klassificera inte mindre än tretton forntida väsen.

Lägerelden, ja. Denna anlade jag invid en utskjutande klippa, för att ge elden lä och skydd för de dagliga monsunregnen. Jag murade redan från början upp en rejäl och tålig eldstad av svart vulkanisk sten och en tjock, röd lera som jag trampade upp en bit från lägret - en process som förresten befriade mig från plågsamma parasiter som fått för sig att mellanrummen mellan mina tår var trevligt husrum. Nu ej mer. Över den sprakande elden kunde jag sedan halstra de jättelika svärdfiskar som ymnigt förekom i vattnen utanför mina stränder, och som jag kunde fånga med nät som jag tvinnade av gammal överbliven tross från Suggan, samt av lianer och strandväxande gräs.

***

Nätterna var värst. Stjärnhimmeln tycktes mig oändlig, och det skrämde mig. Som ett motmedel såg jag till att räkna och kategorisera samtliga stjärnor och deras konstellationer, varvid jag upptäckte flera nya himlafenomen som under andra förutsättningar helt säkert hade gjort mig berömd inom akademien. Fladdermössen som flockades kring min eldstad var stora som katter, och de sög blod från mina vader så fort jag föll i sömn. I en hel vecka kämpade jag mot ångest och kramper som en följd av den rabies jag ådrog mig. Jag stångade mig blodig emot klippväggen, men överlevde mystiskt. Helt tillfrisknade jag först när jag klev ner i havet och lät oceanens salter skölja igenom mig. Jag lät mig bäras av strömmen, ut från stranden och bort över havet. Jag kände hajarnas nafsande i axlar och armbågar men somnade av utmattning. När jag vaknade hade jag flutit iland på samma ö, buren av den ringlande havsströmmen.

Till min häpnad fann jag att jag inte var ensam på stranden. Under min frånvaro hade tusentals enorma havssköldpaddor kravlat upp ur havet, för att lägga sina ägg i den ljusa sanden. Jag dödade ett tiotal av dem, och saltade deras mjälla kött med havssalt som jag för ändamålet utvann genom att anlägga små bassänger i den grunda lagunen. Vattnet i bassängen fick avdunsta i solen medan jag flådde sköldpaddorna. Deras mjuka, gummiartade ägg krasade lätt under fötterna på mig medan jag arbetade.

***

Mina nederlag kom att blekna till minnen, och jag kunde sedermera bygga mig en ordentlig stuga med nätade fönster, och dessutom fick jag bukt med fladdermössen.

Trettio år senare blev jag räddad. Jag blev först hyllad och omskriven - inte minst för det underliga i att jag överlevt en svår rabiesinfektion - men glömdes sedan bort. Jag lever nu i ensamhet i en källarhåla i östra Kristianstad, och jag drömmer om att någon gång få återvända till min kära ö.