O Herre, Herre!

(Bakgrund.)

Låt oss ändå tramsa vidare som om Henrichs tes sammanföll med Christerssons experiment. 

(Nu befinner vi oss alltså i en sannerligen livsfarlig värld, en pseudointellektuellt fiktion, där vi medvetet - ja, just det, medvetet! - tillåter oss att diskutera just exakt det mest avskyvärda i världen: Konklusioner ur falska propositioner! O Herre, Herre!)

Eller, för att spela salongsfähiga - låt oss för syns skull låtsas tro att människan är begåvad med en så otroligt välkalibrerad kin recognition, att en omedelbar anpassning sker beroende på förändringar i grad av genetisk släktskap.

Hela saken leder oss direkt tillbaka till Debattpolkan, eller mer specifikt den avslutande metaetiska rant som kröner (eller sänker?) inlägget.

Vi kan tänka oss att inclusive fitness är den vägledande aspekten så länge släktskapskoefficienten är hög. När släktskapskoefficienten sjunker, kommer spelteoretiska hänsynstagande att bli viktigare, eftersom individen måste utverka fördelar i koordination med andra, och alltså endast offra sig själviskt. 

Med ett högt r är det till exempel meningsfullt med kollektivistiska rättsordningar - att döda din kusin är som att döda en inkarnation av dig. Det är också logiskt att offra sig för gruppen eller för de närstående.

"Men vänta nu", tänker du. Kollektivistisk rättsskipning kan såklart beskrivas spelteoretiskt. Det är bara det att man sätter press på individen genom kollektiva sanktioner. Ja, men visst krävs det att man bryr sig om varandra för att kollektiva sanktioner ska bita? "Tja, ibland. Men ibland räcker det med att den kollektiva sanktionen gör att kollektivet sätter press på individen som felat." Ja, visserligen. Okej. Du har rätt.

Hur som helst kan vi låtsas som att lägre r borde ge större fokus på reciprocal altruism, till skillnad från kin selection, som en grund för altruistiska beteenden. Med hög släktskapskoefficient kan man gynna andra individer som om det var ingenting. Men, med en låg släktskapskoefficient är det själva upprepade fångarnas dilemma-situationen som är intressant - om ens altruism återgäldas eller ger en fördelar eller status som en annan arabskriktrast.

Vilket får oss att inse att individuellt dikterad altruism är mer generaliserbar. Du kan spela koorddineringsspel med vem som helst som kan tänkas återgälda din godhet. Men, genetiskt dikterad altruism sträcker sig inte längre än dina släktband.

Så är också en modern rättsordning mer generaliserbar än Xeer. Så är också kapitalismen blind för etnicitet och grupptillhörighet - det ultimata imperiet.

Den metaetiska ranten då, som utlovat. Eller en del av den i alla fall:

Etiken är regelverket som du vill omfattas av för att folk ska kunna vilja interagera med dig (du ska omfattas av sanktionerna i viss mån), och för att du ska slippa behandlas illa (andra ska omfattas av sanktionerna i viss mån) [...] den utilitaristiska principen är så stark för att den är spelteoretiskt gångbar[. D]en är icke-diskriminerande.

När vi inte är särskilt mycket släkt med varandra, så blir det viktigast att hitta strategier för att interagera som gynnar oss. Och eftersom dessa strategier inkluderar att andra ska vilja interagera med oss på ett sådant sätt, kommer de behöva inkludera strategier som gynnar våra motparter. Så, vi kommer hålla på att vara trevliga mot varandra. Och vi kommer att upprätta Rättvisa och Rättrådiga institutioner, eftersom de ger bäst förutsättningar till generaliserbar interaktion. (Få vill delta i en ekonomi där en allsmäktig aktör godtyckligt kan bestämma hur mycket pengar alla har eller hur mycket allting ska kosta.)

***

För att verkligen understryka hur motbjudande den här diskussionen är, så kan vi fråga oss hur våra normer och institutioner kan veta något om vår faktiska genetiska släktskap, som de inte får reda på genom årmiljoner av naturligt urval. Detta kanske Henrichs bok kommer att avslöja. Tills dess lutar vi oss mot den troligen falska propositionen "välkalibrerad kin recognition".