Fan, jag erkänner. Jag är så underligt enkel. Jag är exakt en sådan person som fann både The Blank Slate och Sapiens epokgörande. Jag skäms för att säga det, men jag måste i alla fall försöka vara en smula ärlig, någon endaste gång! Och ja, ungefär så epokgörande var The Secret of Our Success.
Så idag har min Adlibris-bevakning ändrat status till "leveransklar", och jag har beställt Henrichs The Weirdest People in the World, efter att ha hört den omnämnas för första gånge i en podd häromdagen. Jag har alltså ännu icke läst själva boken.
Men, några saker slår mig ändå. Den tycks innehålla stora doser skåpmat. Dock högintressant skåpmat. Några av frågorna som avhandlas i nämnda podd har redan avhandlats i långformat här på Antropofagi. En sådan aspekt är Luthers inverkan på folkstammens intelligenskvot, och läsningens rent fysiologiska p/åverkan på hjärnans struktur.
(Bakgrund: En fullkomligt överflödig genomgång av Luthers effekter på den svenska folkstammens intelligenskvot; miljöpåverkan ras/IQ. Aah, det här var på den gamla goda tiden innan alla Our World In Data-grafer handlade om Covid!)
Nå. Det jobbiga med Henrichs paradgren kulturell evolution, är ju att kulturell evolution inte är samma sak som sedvanlig evolution. Vi kan konstatera att Darwinismens lära är mer generell än att endast gälla genfrekvenser, men det är ändå en bra tumregel att bli misstänksam så fort någon pratar om evolutionen av någonting som helst annat. Det är också lurigt att kulturen är ett selektionstryck som format genetiken (Henrichs case här är vattentätt, se Frågan...), men att kulturen också så att säga evolverar på egna meriter, på en nivå där de mänskliga hjärnorna är substratet. Och värre ändå är att detta i sin tur påverkar människan fysiologiskt om än inte genetiskt (på kort sikt), eftersom t.ex. nämnda läskunnighet omformar hjärnan på otriviala vis.
Det verkar som att Henrichs tes är att katolska kyrkans familjeplanerings-policys kom att påverka allsköns institutioner och normer, primärt genom att erodera de klanstrukturer som uppstod i och med den agrara revolutionen.
I Antropofagis bisarreri om Jesus Christersson och FBT, drar jag en metafysisk rövarhistoria om hur Sanning (som i veridical perception) och Fitness konvergerar (ja till och med kollapsar) när den genetiska släktskapen minskar mellan individer inom en given population. Det är givetvis inte detta som Henrich pratar om (tror jag), eftersom hans tidsrymd är historisk och inte evolutionär.
Frågan, som säkert besvaras vid den kommande läsningen av boken, är vad i helvete det då är som händer. Varför skulle en minskad inavel selektera för individualistiska institutioner och normer på nivån kulturell evolution?
En slapp tanke är att människor i allmänhet är begåvade med en så satans välkalibrerad kin recognition, att man helt enkelt vibbar av släktskapskoefficienten och undermedvetet anpassar sig. Detta verkar inte särskilt troligt a priori, med tanke på att syskonigenkänning (som ju handlar om väldigt nära genetisk släktskap) verkar bygga på parametrar som "jag observerar att denna bebis ammar min mamma" och "jag har växt upp med denna individ", &c. (Jag slänger in en gammal korrespondens om saken som bonus-addendum i slutet på detta inlägg - håll till godo!) Om kin recognition nu inte är så värst tight, varför skulle då faktiskt genetisk släktskap i populationen i stort mappa kulturella institutioner särskilt väl? Andra "extended kin recognition"-funktioner verkar kunna handla om kulturella markörer - gärna hard-to-fake, såsom tillplattade kranier - men dessa torde vara desamma i en kulturellt homogen population oavsett faktiskt genetisk släktskap.
En annan slapp tanke är att människor är bra på att bearbeta saker och ting på en medveten nivå. (Detta kan vi snart lyfta invändningar mot på allsköns olika nivåer, men låt oss underhålla tanken en stund.) Om vi som medvetna primater faktiskt vet huruvida vi är mer eller mindre släkt med folk, så kanske vi kan anpassa oss till det när vi agerar i samhället. Jag vågar inte påstå att jag alls tänkt igenom det här på ett seriöst sätt, men magen ropar "nej".
En mer sofistikerad variant, då. Vi skulle kanske kunna modellera det här i termer av intersubjektiva fenomen, såsom klananfäder à la Hiil eller olika skaparmyter, där själva släktskapet och blodlinjen bakas in i ideologin. Någon förklaring av den här typen är troligen förekommande i Henrichs bok, och det har intressanta paralleller med kollektivistisk vs. individualistisk rättsskipning. Det kan finnas en djup insikt - en latent variabel som förklarar samvariationen mellan klan-samhällsskick och kollektivism. Återigen sätter jag varningsflagga på att detta icke alls är genomtänkt. Här är magen dock klart mer positiv, även om det också luktar lite cirkelresonemang.
Nå, tröttheten och småbarnslivet gör mina tankar till konfetti. Det här är en jädra röra, och jag längtar efter att läsa boken för att få klarhet ens i vad jag undrar. Inlägget får ändå finnas, och syftar till att ställa frågan på förhand, innan Henrichs honungslena ord snärjer mitt lättmanipulerade sinne. (Det är sant, min primära arketyp utmärker sig som lättmanipulerad! Och om du inte tror på "primär arketyp" så ger du mig bara dubbel-rätt!) Frågan är, igen: Hur kan minskad inavel selektera för individualistiska kulturella institutioner, på kulturell evolutions-nivå? Eller, lite tweakat, varför skulle genetisk släktskap och kulturella normer mappa på ett skalenligt sätt? Vad "vet" normerna om generna? Och om de vet något, så hur?
***
Addendum: Gammal korrespondens om kin recognition och släktskapskoefficienten
Hej Jan [Antfolk, Biträdande professor i tillämpad psykologi vid Åbo Akademi],
Jag läste precis din/er artikel om inclusive fitness costs och hur det mappar inavels-aversion. Väldigt intressant artikel; tack för forskningsinsatsen! [Just nu kan jag inte identifiera exakt vilken artikel jag syftar på, men troligen är det Opposition to Inbreeding Between Close Kin Reflects Inclusive Fitness Costs. Se även gärna t.ex. Fitness Costs Predict Inbreeding Aversion Irrespective of Self-Involvement.]
En fråga slog mig när ni i slutdiskussionen nämner kulturella skillnader, och specifikt Taiwan och Mellanöstern, är: Är det inte väldigt konstigt att ert finska samples aversion följer fitness costs så väl? Borde det inte vara:
I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?
II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?
En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:
Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?
Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?
Ber om ursäkt för lite röriga frågor. Evigt tacksam om du skulle ha tid att dela dina reflektioner. Stort tack på förhand om så är fallet!
Med vänlig hälsning, [Antropofagi]
***
Hej [Antropofagi],
Intressanta frågor!
Se mina kommentarer nedan.I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?
SVAR: Jag tror kusiner är en slags base-line där kostnaderna är så små och där kusiner utgjort en så stor del av de människor som finns I vår omgivning, att vi inte har någon speciellt starkt aversion mot kusingifte. Intressanta genetiska studier från t.ex. island visar också att äktenskap mellan t.ex. småkusiner inte leder till sänkt antal avkommor. Orsaken till kusingifte i t.ex. mellanöstern har ofta att göra med andra fördelar, t.ex. att hålla egendom inom familjen, att knyta speciellt viktiga kontakter osv. Avkommans genetiska kvalitet är ju inte det enda som har spelat evolutionär roll i hur vår sexualpsykologi utformats. Men, i samhällen utan stark reglering av äktenskap och där man enkelt kommer i kontakt med obesläktade individer, som t.ex. Finland, så förefaller ju våra preferenser ligga ganska nära den biologiska modellen.II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?
SVAR: Släktskapsgrad (r) definieras kryptiskt nog som genetisk likhet bortom populationsmedel. Dvs. Hur mycket mer genetiskt likhet har jag till min syster/kusin/morbror jämfört med en slumpmässigt utvald individ i populationen. “Populationen” ska kanske i detta fall ses som medelomgivningen i vår evolutionära historia. Och då är stegen mellan syskon, halvsyskon, kusiner hela tiden konstanta.En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?
SVAR: Se ovan. Som vi skriver i studien är r i alla biologiska modeller med psykologiska fenotyper bara hypotetiskt. Det är det psykologiska r-et som är mer intressant.Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?
SVAR: om det inte fanns något negativt utfall av incest (minskad genetisk heterogenitet I avkommen >> ökad dödlighet >> lägre reproduktion) så vore incest optimalt, eftersom det skulle öka antalet gener som förs vidare genom avkomman. På så sätt kan man kanske tänka sig att den ultimata orsaken till incestundvikande just är att vissa arter behöver hög genetisk heterogenitet för överlevnad och reproduktion. Tillsammans med Debra Lieberman har vi skrivit ett bokkapitel som tar upp dessa saker lite mer ingående. [Den hågade får söka själv ty jag, Antropofagi, fick det lyxigt bifogat som PDF.]
***
Hej [igen] Jan,SVAR: Det finns lite olika definitioner, men den vanliga definitionen är just den. Om du tänker dig en kennel med högt inavlade hundar, så är ju ändå vissa hundar syskon, kusiner etc. De är genetiskt lika de hundar som är längre bort i kenneln, men i den slutna populationen så är den relativa skillnaden i risken med inavel konstant. Dubbelt mer risker med inavel mellan två syskon än mellan två halvsyskon osv.
Tack för uttömmande - och snabbt! - svar. Det bästa jag vet är när akademien står till tjänst med att räta ut mina frågetecken. Ska genast ta mig ann bokkapitlet.
Bara en kort följdfråga angående r... Då är alltså r relativt en referenspopulation? Om referenspopulationens genetiska homogenitet (om man kan säga så...) ökar, så är r alltså oförändrat, även om ett egentligt, objektivt r (faktiskt delad arvsmassa) faktiskt ökar?Jag fattar att om referenspopulationen är hela arten, eller hela artens evolutionära historia, så kanske detta inte spelar så stor roll när vi jämför mänskliga populationer, men det borde ju göra att olika populationer (arter?) har helt olika punkter där C<rB (dvs. för kin-altruism). För det borde ju vara egentligt ”objektivt” r som stipulerar inclusive fitness rent generellt, eller?SVAR: Ja, åtminstone dels. I en art där alla i populationen är syskon så är ju den genetiska “nyttan” av altruism mer utbredd. Hamiltons modeller utgår ju från sociala bin som exempel. Hans originaltexter är lärorika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar