Antropofagi: Den fullständiga sagan om pälsfladdraren

torsdag 2 juli 2020

Den fullständiga sagan om pälsfladdraren

Eftersom Antropofagi har halkat in på absurda flygande däggdjur så kan det vara värt att ta sig en titt på pälsfladdraren, eller kaguangern, som är en ordning av däggdjur som innefattar en familj som innefattar ett släkte som innefattar två arter - som kanske, möjligen, borde bli ensamma arter inom vars ett släkte. Puh. Taxonomi, alltså. Det två arterna, inom vars ett släkte eller ej, är i alla fall Cynocephalus variegatus - malajisk pälsfladdrare - och Cynocephalus volans - filippinsk pälsfladdrare.

De är fan feta alltså.

Wikipedia spellsar ut det som kanske inte hade behövt sägas:

Typiskt för dessa djur är den stora hudlapp som omger dem. Lappen går från djurets nacke över klorna av främre och bakre extremiteterna fram till svansen och hjälper djuret att göra långa hopp.

De här ljuvliga gynnarna kan glidflyga upp till 120 meter (!!!), och observeras så gott som aldrig på marken. Den tyske 1700-tals-naturalisten Johann Christian Daniel von Schrebers, en av den förhatlige rasisten Carl von Linnén mest namnkunniga elever, avbildade pälsfladdraren som följer i sitt klassiska verk Die Säugetiere in Abbildungen nach der Natur mit Beschreibungen:

Dessvärre hittar jag inte Schrebers redogörelse för pälsfladdraren. Jag hittar Die Säugetiere in Abbildungen nach der Natur mit Beschreibungen i mer eller mindre fulltext via Biodiversity Heritage Library, och där, på plates CCCIIVB, C, D och E, en mängd feta illustrationer. Hurra!

Här är den bild ni ser ovan, på "Galeophitecus rufus Geoffr." - Här är en annan fin bild, på "Galeophitecus variegatus Geoffr." om jag inte läser fel - Här är kranium och tassar - Här är "Galeophitecus volans Pall"

Wtf? Tre olika Galeophitecus? Har Schreber nycklat fel, eller har mänskligheten lyckats utrota en art sedan 1700-talets glada upptäckardagar?

Boken är sökbar men visar inga resultat för Galeophitecus, och jag misströstar först då jag inte pallar läsa igenom en tusentals sidor lång bok på 1700-tals-tyska. Men, så hittar jag Galeophitecus rufus i indexet på sidan 425:

Obs, ej använt överstrykningspenna, gul, i orginalet.

Dags att söka upp sidan 307, således! Det finns tyvärr många "sidan 307", och även om det verkar intressant är jag varken sugen på att läsa om "der Delphin" eller om "Rhinocerus Indicus" just nu.

Tyvärr hittar jag ingen sidan 307 som omnämner just vår vid det här laget kära vän pälsfladdraren. Mycket sorglig återvändsgränd, som Plinius d.ä. aldrig hade gjort sig skyldig till. Romarna had their shit together.

För att trösta mig börjar jag slöbläddra i Plinius Naturalis historia, och stöter på ett intressant stycke djurskydd. Tydligen så fanns det en lag som förbjöd import av afrikanska djur till Italien. Men, Cn Aufidius...

(som jag tolkar det är Aufidius en plebejsläkt, som kunde boasta med flera preatorer och questorer och what ever. "Cn" verkar vara en namnförkortning som syftar på Gnaeus, och således kan vi slutleda att Cn Aufidius syftar på antingen:

Gnaeus Aufidius som levde på 100-talet f.Kr. och som bl.a. var preator - alltså en slags offentligt tillsatt titel, som kunde vara någon slags härförare men även annat - och senare propreator - alltså en fd. preator - i Asien... Vad nu "Asien" syftade på i romarnas ögon. På tal om ögon förreste; Gnaeus Aufidius ska ha skrivit en bok kallad Romarrikets historia, på grekiska, när han var blind. Viss bedrift på flera plan.

eller

Gnaeus Aufidius, som var consul på 70-talet, och förresten adopterades av nyss nämnde Cn d.ä.

Obs, det verkar ha varit den förre, då noterna i Naturalis historia berättar att:

He [Cn. Aufidius] was tribune A.U.C. 670. Cicero says, Tusc. Quæst. B. iv. c. 39, that Aufidius, although blind, was eminent for his political and literary talents. He wrote a History of Greece.

Och ja, A.U.C. står för Ab urbe condita, "från stadens grundläggning", vilket såklart syftar på Roms grundande, och vilket var den romerska tideräkningen. År 2020 är alltså egentligen år 2773 A.U.C.

Slutparentes.)

...stiftade på något sätt en lag som upphävde detta förhållandevis rimliga djurtransportförbud. Så fort det var grönt ljus så hände det genast grejer, då Scaurus importerade hundrafemtio djur; Pompeius Magnus fyrahundratio; och kejsar Augustus fyrahundra och tjugo. Snacka om att Augustus bara skulle bräcka Pompeius Magnus!

De här uppgifterna från Plinius måste emellertid ha varit dagsfärska, eller så förekom det mycket annan import av afrikanska djur än den Augustus själv beslutade om, för vi kan via andra källor få veta att det under dennes regeringstid dödades 3.500 elefanter vid circusspelen.