Antropofagi

måndag 11 augusti 2014

We'll see

Framlidne mäster-skådisen Philip Seymour Hoffman spelar i Charlie Wilson's War (2007) den mer än lönn-fete CIA-analytikern Gust Avrakotos. Filmen handlar om USA:s massiva stöd till, och beväpnande av, talibanerna i Afghanistan. På den tiden var talibanerna en heroisk motståndsrörelse som stod upp mot den sovjetiska ockupationsmakten. I en av filmens nyckelscener berättar Gust Avrakotos historien om Zen-mästaren.



Lite sådär i backspegeln är scenen naturligtvis klockren. Föga hade väl någon anat att talibanerna skulle vänta sina amerikanska vapen mot sina forna välgörare, ett par decennier senare.

Häromdagen vilade jag ögonen på den episka matinéfilmen Lawrence of Arabia (1962). Under 216 stycken välfilmade minuter berättas den mer eller mindre sanna historien om hur Storbritannien födde och stödde den arabiska nationella rörelsen, i syfte att sätta en nagel i ögat på Turkarna. När så det 600-åriga Osmanska riket väl trängts undan bildade britterna protektoratet Palestina, efter romarnas gamla provins med samma namn.

Så hände Andra Världskriget. Den tidigare marginella zionistiska rörelsen fick av naturliga skäl gehör hos västmakterna, som med all rätt skämdes röven av sig. Vips fanns staten Israel. I samma ögonblick som Israel bildades anföll alla närliggande stater i syfte att förinta den dagsfärska statsbildningen. Fram tills 1967 var Israel under konstant press, men -67 års Israeliska blitz-anfall ändrade allt. Plötsligt var Israel den överlägsna parten. Segertågets betydelse reflekteras i konfliktens namn, Sexdagarskriget, som alluderar på skapelseberättelsen – Gud skapade världen på sex dagar, och vilade på den sjunde.

Zionist-rörelsens estetik har alltid skvallrat om att det är Eretz Israel, Stor-Israel, som är målet. Både Gaza och Västbanken ska ingå här. Arvet från rörelsen har genomsyrat det israeliska stats-projektet, vilket inte minst visar sig i israelisk kartografi och i den aggressiva bosättnings-politiken som förs. Israel är också en rasistisk stat, vilket kommer sig av att den statsbärande ideologin Zionismen är en rasistisk ideologi. Således tillämpas etnisk rensning som metod, bland annat i hebreiseringen inom kartografin – alla arabiska namn byts ut mot hebreiska motsvarigheter – och ett segregerat medborgarskap – etnicitet anges i passet. (Den som är intresserad av zionismen, Israels tillblivelse, samt kartografi-delen specifikt, kan läsa kapitel fem i den här masters-uppsatsen.)

Många anser att Israel fullt legitimt försvarar sig när de, som idag, dödar civila i Gaza. Detta då motparten Hamas uttalat vill förinta Israel och döda alla judar. Hamas existens kan i sin tur bland annat förklaras av Israels politik – man har aktivt motarbetat fredligt orienterade palestinska aktörer, och behandlar bl.a. den betydligt mer moderata palestinske presidenten Mahmod Abbas som en pajas. (Här kan en läsa lite om Israels del i Hamas framgångar.) Folkvalda Hamas (drygt 40 procent av de röstande i Gaza la sin röst på Hamas) är också en arvtagare till den arabiska nationella samling som britterna en gång i tiden stödde.

Israel-Palestina-konflikten är en av de mest långlivade och komplicerade härvor som sett dagens ljus. Anade britterna detta när man godtyckligt lovade territorier åt höger och vänster under 1900-talets första hälft?

I närheten härjar det sekteristiska våldet i Irak. USA hade en del i Saddam Husseins maktövertagande, och det var USA som på falska premisser avsatte diktatorn. Efter Saddam blev det kaos, och nu undrar många om inte Assad borde få sitta kvar i Syrien för stabilitetens skull. Men icke-interventioner kan vara lika illa som interventioner. Jag har tidigare skrivit om Belgien, och vad man inte gjorde i Rwanda. Kan IS tillåtas härja fritt? Och vem gör något åt Boko Haram?

Sensmoralen av allt det här? Att nån har kokat kaffe är det enda du kan se i sumpen.

Slutsatsen för mig, av Belgiens ickeagerande och USA:s grandiosa misslyckanden, är att en stat måste ta ansvar för sina illdåd. Belgien skulle ha tagit ansvar för Rwanda, och USA borde ta ansvar för att styra upp Afghanistan och Irak. Genom att bibehålla säkerheten, bygga upp skolor, infrastruktur, sjukvård etc., så skulle dessa konflikthärdar kunna vara välfungerande och självgående stater inom loppet av uppskattningsvis ett halvt sekel. USA bör också bryta med Saudiarabien, en känd finansiär av miliser för alla ändamål. Genom att satsa på alternativa energislag skulle saudiernas olje-makt långsiktigt kunna brytas.

Att USA stöder saudierna är lite som att Frankrike idag levererar slagskepp och annat krigsmateriel till Ryssland, samtidigt som EU bannar Putins för hans aggressivt expansiva tendenser. Är det måhända det militärindustriella komplexet som ligger bakom alltsammans? IS är beväpnade med svensktillverkade raketgevär, plundrade från irakiska armén som i sin tur fått dem av USA. Hyckleriet är som alltid totalt, i alla led.

USA intervenerar mot IS, men lämnar Assad sittande. Vad blir konsekvenserna av det? We'll see, said the Zen-master.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar