Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt

Jag säger ibland saker som att liberal feminism är löjligt, eller att borgarna har svårt med antirasismen. Ofta härrör jag detta till högerns stora vetenskapsfilosofiska handikapp – att inte kunna se strukturer. Denna kritik handlar om högerns oförmåga att motverka rasism och sexism. Däremot finns det ett ytterligare problem som jag inte har varit inne på tidigare, som rör den extremt hypotetiska situation då samhället på liberal väg nått jämställdhet och icke-rasism.

Ett citat, kanske stammande från mig själv, kanske från någon annan – i så fall har jag glömt vem. Här kommer det i alla fall:

Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt

Här måste vi reda ut några saker. Ofta förväxlar folk jämlikhet med jämställdhet. Jämlikhet handlar om ekonomisk jämlikhet mellan människor – jämställdhet om kvinnors och mäns lika värde och rättigheter. Bara så vi har begreppen klara för oss.

Jag har tidigare skrivit om Krugmans poäng angående (Surowieckis poäng angående) social rörlighet:

”If you want a society in which everyone has a decent life, you need to construct a society in which everyone has a decent life – not a society in which everyone has a small but equal chance of living the lifestyle of the rich and famous."

Alltså – en hög social rörlighet löser på inget sätt problemen med ojämlikhet. Även om det är omöjligt att förutsäga vilka som kommer vara rika respektive fattiga, är det ju ändå så att någon kommer vara rik respektive fattig. Skillnaderna består, även om den ojämlika fördelningen är mer random fördelad.

Denna poäng kan extrapoleras till andra sammanhang, inte minst det jag avhandlar i denna blogg-post. I ett rasistiskt samhälle – som exempelvis USA eller Sverige – fördelas resurserna (ojämlikt) utifrån bl.a. urskiljningsgrunden ras/rasifiering. En kan alltså, utifrån variabeln "ras/rasifiering", på förhand med viss sannolikhet veta var på samhällsstegen en person kommer befinna sig. Ras/rasifiering har prediktionskraft, vilket vi upplever som orättvist.

Motsvarande, i ett sexistiskt samhälle – som exempelvis USA eller Sverige – fördelas resurserna på motsvarande vis utifrån variabeln "kön". Även detta upplever vi som orättvist – vilket för övrigt borde göra oss alla till feminister.

Men vad om vi föreställer oss det löjliga att en höger-ideologi som inte befattar sig med strukturer lyckas komma tillrätta med sexismen och rasismen? Vad händer då? Höger-ideologin ser jämlikhet som någonting meningslöst, eller till och med negativt. Knapphet är en drivkraft, fattigdom ett incitament. (Obs, jag håller inte med.)

Ett ojämlikt samhälle, där resurserna distribueras (ojämlikt) utan att ras eller kön har någon prediktionskraft, är fortfarande ett ojämlikt samhälle. Självklart är det orättvist att hur rik eller fattig någon är, vilket jobb eller vilken bostad någon kan få, eller hur många övergrepp från partner/polis/arbetsköpare någon tvingas utstå, beror på t.ex. melanin-mängd eller kromosomuppsättning. Däremot kan ett icke-rasistiskt, icke-sexistiskt samhälle fortfarande vara ojämlikt. Det grundläggande problemet är då inte löst, bara den godtyckliga selektionsmekanism som bestämmer vem som hamnar längre ner på samhällsstegen.

Jag har fört liknande resonemang förut. Då har jag landat i att ett ojämlikt system (den totalitära kapitalismen) skapar urskiljningsgrunder, dvs. socialt kön och ras. Enligt ett sådant resonemang kan en gå ett steg längre, särskilt vad gäller ras, som är till större del konstruerat än kön – biologiskt kön existerar oberoende av det socialt konstruerade könet. Det ojämlika systemet skapar ras, dvs. rasifierar människor, i syfte att selektera. Tänker vi på det här viset skulle jämlikhet också vara en lösning på rasismen – ett jämlikt samhälle behöver inga selektionsmekanismer såsom rasism.

Vi får inte heller glömma att rasifieringens funktion inom kapitalismen är att avmänsklifiera människor i syfte att förpassa dem till systemets nedre regioner, men rasismens funktion är att kanalisera de marginaliserades missnöje och skymma den verkliga fienden.