[V]i bör hålla rågången mellan 1). övergrepp och 2). andra beteenden, som väl kan uppfattas som störiga eller osnygga eller osmakliga, men dock inte rimligen kan klassas som övergrepp [...]
1). De flesta händelser kan tolkas på många olika sätt, utan att en särskilt tolkning nödvändigtvis måste ges prioritet. 2). Vi kan kräva att vuxna individer tar ansvar för att hantera den mellanmänskliga interaktion som sker inom ett visst normalspann - övrigt bör, enligt vår ömsesidiga överenskommelse Samhället, vara föremål för rättsväsendet. 3). Sverige är tillsynes unikt vad gäller omfattningen av att tolka fallerad mellanmänsklig interaktion som övergrepp.
När jag nu haft anledning att gotta ner mig i ACX-Scotts axiologi-moral-lag-modell, så börjar jag undra om inte svenskens failure-mode härvidlag har handlat om att försöka trycka över styrning från moral till lag. Eller egentligen, att vissa socioteknologiska förändringar - att internet och dess plattformar amplifierar vissa allmänmänskliga bias - gör att systemet för att upprätthålla moral...
(Solomon Aschs välkända konformitets-experiment gick i korthet ut på att försökspersoner ombads ange vilken av flera linjer de trodde var längst. När flera andra personer, som försökspersonen också trodde var försökspersoner, angav den uppenbart kortare linjen, svarade de flesta försökspersoner som gruppen. I en version av experimentet visas tre linjer, och återigen anger deltagare som försökspersonen tror också är försökspersoner att den kortare linjen är längst. Men, när en deltagare angav den tredje linjen – också uppenbart fel, men avvikande från resten av gruppen – så ökade andelen försökspersoner som vågade avge en avvikande och korrekt bedömning drastiskt. Experimentet indikerar hur otroligt konformistiska vi är som art betraktat. Det krävs att någon etablerar en norm för att bryta mot normen, för att många av oss ska förmå sig att säga sin mening, eller lite till sina sinnen.
de Quervain et al (2004) visar att altruistisk bestraffning, det vill säga att straffa normbrytare till en kostnad för sig själv, korrelerar med aktivitet i den del av striatum som hanterar belöningar för målstyrda handlingar. Ju högre aktivitet som experimentpersonernas hjärnor uppvisade, desto större kostnader var de villiga att ta för att få möjlighet att straffa personer som visade sig missbruka deras förtroende. Författarna drar slutsatsen att människor i allmänhet upplever tillfredsställelse när de straffar normbrytare – samt att människor också upplever en motiverande saliens, eller förväntning på en belöning, kopplat till altruistisk bestraffning. Vi har uppenbarligen adaptioner på plats för att vilja spela tit-for-tat i fångarnas dilemma, och bestraffa de som missbrukar vår välvilja och reciprocala altruism. På en förklaringsnivå innebär det att vi har adaptioner på plats för att straffa personer som bryter mot sociala normer.
Zahn et al (2009) studerar istället neurala korrelationer med upplevda känslor av skuld. Aktivitet i gördelvindlingen visar sig vara högre hos personer som känner empati kopplat till skuldkänslor, men däremot inte motsvarande för empati kopplat till medkänsla. Här ser vi förmodligen tecken på adaptioner för självbestraffning kopplat till normefterlevnad.
Källa.)
...växer till ett mäktigt jävla monster, som kan reagera i realtid på upplevda förbrytelser, och med omedelbar verkan avfyra en atombomb av moralism mot vilken som helst enskilt privatperson.
Så, den makt som alltid legat inom kategorin moral, den är och har alltid varit mäktig. Men, det moderna samhället och Leviatan-modellen har försökt flytta makt från moral till lag. Detta för att undkomma vissa tråkiga hobbsianska fällor, blodshämnd, och släktbaserad godtyckesmakt. (Den här förflyttningen skulle kunna vara en funktion av en lägre grad av inavel till följd av Katolska Kyrkans äktenskapsregler, men tyvärr har jag inte hunnit läsa Henrichs senast ännu.)
När nu moral förvandlas till ett skalbart och högteknologiskt monster, så sker en förändring i maktbalansen mellan moral och lag. Vi har tagit bort alla svärd och pistoler från moral, och byggt upp en ordningsmakt och ett våldsmonopol kring lag. Vi har låtit moral ha kvar vapen som skambeläggande, ryktesspridning (som dock i viss mån regleras i lag genom förtalslagar), och olika former av mer eller mindre subtila prestige- och dominans-signaler.
Problemet är att dåligt rykte på internet plötsligt blir en sak för alla miljarders miljarder användare, och så är det inte längre varken möjligt att fly från byn där du är illa ansedd, eller freda sig från all inkommande post. Olika asymmetrier i eventuella diskussioner kring skuldfrågan (det kan verka komprometterande att gå i svaromål; det är svårt att besvara anklagelser utan affekt, och affekt verkar komprometterande; ingen lyssnar eftersom de känner blodtörst) gör det omöjligt att försvara sig, och all ens påstådda skuld är för evigt dokumenterad och nedsparad på servrar i atombombssäkra serverhallar somt typ vaktas av USA:s militär.
Efterdyningarna av #metoo visar väl på att vi kollektivt håller på att förhandla fram dels nya normer för att hantera och bemöta den här typen av obehaglig internet-justis, och att vi dels låter lagen kollidera med nämnda socioteknologiska utveckling tills dessa att Cissi Wallin äntligen fråntas sitt körkort.
***
Sett ur det här perspektivet är det alltså inte egentligen rättssystemets tolkningar som är problemet. Men, rättssystemets behov av att äta upp frågor som tidigare handlar om moral, kanske i någon mening grundar sig på att lagen känner sig tvungen att vinna tillbaka lite mark ifrån moralen. Om nu Lasse Kronér ska behöva Instagram-lynchas för att han en gång köpte tulpaner till sin blivande hustru, så kanske det är rimligare att faktiskt (ja, faktiskt!) lagstifta om den saken. Så kanske Lasse Kronérs eventuella felsteg kan regleras proportionerligt i en domstol, hellre än att Alla På Södermalm kommer farande med digitala högafflar.
***
Sammanfattning:
Problemet med #metoo - som förresten ju kan ses som ett inadekvat och missriktat svar på en förändrad sexualekonomi som också är socioteknologiskt betingad - var att makten försköts från lag till moral, pga. nya mäktiga vapen som främst kom moral tillgodo.
Processen som nu pågår, och som så vitt jag förstår det inkluderar att Åsa Lindeberg skriver självutlämnande böcker om att hon drivit människor till självmord (se där, en potentiellt internetamplifierad moralism! tur att ingen läser den här bloggen!), handlar om att mixtra lite med rattarna så att lagen blir mäktigare igen, på bekostnad av moralen. Och kanske ställa in styrkan på moralens nya vapen en smula. Så att vi inte dödar exakt alla varenda gång vi råkar hosta med fingret på detonationsknappen.
Därutöver kan vi argumentera för att lagens utvidgning enligt 3) - "Sverige är tillsynes unikt vad gäller omfattningen av att tolka fallerad mellanmänsklig interaktion som övergrepp" - är att jämställa med att lagen historisk tagit över ansvaret för att reglera andra typer av upplevda oförrätter. Leviatan behöver kliva in på ytterligare en arena, för att hindra att vi alla dödar varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar