Skriket från vänster

Jag kan lugnt säga att mitt skrivande helt handlar om att min vänstra hjärnhalva skriker till min högra hjärnhalva, efter hjälp. Eller, "hjälp" - den skriker liksom efter sympati. Den vet att den inte kan räddas, men den vill så gärna bli översatt till den högra hjärnhalvans språk. Den vill så att säga få utlopp för sig själv igenom känslorna. Det får den aldrig.

Men den skriker. Skriker och skriker och skriker och skriker. Och Skriker.

Den skriker om metafysiska spörsmål. Till exempel skriker den om sannolikhetens riktningar, dvs. om den ökande entropin och den motströms gående strömmen av evolutionär fitness. Den skriker om att världen är VR, men att det vanliga visiret har ett bakom som saknas i holografiska principer - och om att rummet bara är sprunget ur vår varseblivning av tiden. 

Den skriker: Varför kan vi ens se högnivåfenotyper och se att de är fit? Hur kan den ontologiska hierarkin ens tillåta högnivåtolkningar, och varför i helvete verkar den molekylärbiologiska nivån uppbära en särskild status just vad avser evolutionsalgoritmen? Varför är genfrekvenser det mest intressanta i världsväven? Varför inte mönster i nån slags kvarkmängd?

Och förresten (skriker den) - skulle det kunna vara så, eftersom vi verkar ha en intuitiv förståelse för ca 60 % av genotyp-fitness på fenotyp-fitness-nivå, men förvånas av ca 40 % - så som exemplifierat av manlig homosexualitet - att det som selekteras av det naturliga urvalet gör det enligt en viss sannolikhetsdistribution, och att sannolikhetsdistributioner i allmänhet handlar om vilken kvantförgrening vi befinner oss i, och att vår förmåga att intuitivt förstå genotyp-fitness på fenotyp-fitness-nivå handlar om att vi selekteras enligt en sannolikhetsdistribution som handlar om vilka olika kvantförgreningar vi befinner oss i, i jämförelse med i vilka kvantförgreningar som de selekterade geno-/fenotyperna befinner sig i? Så, de tjocka förgreningarna med hög amplitud kommer att innehålla genotyper som vi intuitivt kan översätta till högnivå-fenotyper till ca 60 %, men de kommer att innehålla kontraintuitiva genotyper, dvs. genotyper som vi inte kan översätta till fenotypnivå, till ca 40 %, och att vi med 60 procents sannolikhet kommer att befinna oss i dessa kvantförgreningar; och vidare att vi till 40 procents sannolikhet befinner oss i kvantförgreningar som kommer att innehålla genotyper som vi intuitivt kan översätta till högnivå-fenotyper till ca 40 %, men att de kommer att innehålla kontraintuitiva genotyper, dvs. genotyper som vi inte kan översätta till fenotypnivå, till ca 60 %!?!?

Skriker vänster hjärnhalva till höger. Utan att få svar.

Vänster hjärnhalva skriker inte bara om metafysik. Den skriker också om att den är ett Äggskal, och att den därmed saknar detaljkännedom och bara måste se allt i ett billigt kalejdoskop av kategorier, och att den förresten därför är ensam på exakt sex (6) olika sätt, och att "bristen på detaljkännedom ger dina teorier övertaget", och att du kan "stansa ut nya pepparkakor ur den eftergivliga data-degen", och att du "glaserar den färdiga pepparkakan med ett solkors". Vänster hjärnhalva är alltså på det klara med sina tillkortakommande, sin billiga kalejdoskopsyn, men försöker - och här vill jag inte att någon stackars läsare ska gå miste om ironin - kategorisera sina tillkortakommanden med sina tillkortakommanden, igenom sitt kategori-kalejdoskop! Vänster hjärnhalva är givetvis besatt av ding-an-sich, eftersom vänster hjärnhalva måste betrakta världen genom en massiv blyplåt av Teori och Kategori. Vänster hjärnhalva skriker åt höger hjärnhalva, men på ett kantigt och enkelt språk som höger hjärnhalva aldrig skulle nedlåta sig till att förstå.

Vänster hjärnhalva skriker, av samma anledning, också om personlighetstyper, Visuddhimagga, och utilitaristiska morötter. Det är skillnad på fölk, skriker vänster hjärnhalva, medan höger hjärnhalva stillsamt uppgår i den kosmiska musik som vi alla är ett instrument för.