***
Den svenska filmen Pleasure uppmärksammades en smula härförleden, bland annat då den antar ett på det hela taget icke-moralistiskt perspektiv på porrbranschen.
Om du växte ur genusvetenskapsmoralismen för två år sedan och redan har hunnit glömma den, eller om du är 90-talist och din födslorätt därmed är betalkonto på Porn Hub, så kanske du bör läsa några tidigare Antropofagi-blogginlägg för att förstå vad jag menar med "moralistiskt perspektiv." Ganska nyligen var det nämligen konsensus att alla måste bedjas om förlåtelse för att en kvinna varit naken en gång. Bob Hund-texter skrev sig själva i tidningens talstreck när det BRINNER I MITT HUVUD för att en krog "hyrts ut till porr." Gränsen mellan krogragg och gruppöverfallstortyrvåldtäkt ansågs vara hårfin, vilket fick relationsskeppet att gå i kvav. Och bara strax dessförinnan troddes onani kunna leda till fånighet. Mot denna bakgrund fick skribenter så som undertecknad för sig att skriva fucking försvarstal till mainstreamporren. Men tro mig, det behövdes.
Anno 2021/2022 kan det måhända verka oförvånande att en film som Pleasure dimper ner. För bara fem år sedan skulle vi troligen ha sexgranatchockade likhetsfeministprofessorer gråtandes ikapp med kristna tanter i tevesofforna. Idag finns det bara en liten marginaliserad by med tappra feminister kvar som gör motstånd mot normaliseringen av vuxna människors sexualitet. Och deras trolldryck verkar som tur är ha tagit slut.
Låt oss dock bortse från moralismens död, debattens entropiökning, och att alla feminister ångrat sig. Det intressanta med Pleasure är inte i vilken mån den på väldigt kort tid förlorat i potentiell sprängkraft. Det är i vilken mån den är ett brott mot den socialkonstruktivistiska blank slate-doktrinen.
På ett sätt kan Pleasure ses som besläktad med den danska Holiday, som inte ryggar för att skildra kvinnlig sexualitet på ett rått och realistiskt sätt. Eftersom du hörsammat min spoiler alert ovan vet du redan att Holiday handlar om den unga danska tjejen Sasha som besöker sin yrkeskriminella danska vänkrets i Turkiet. Hennes pojkvän, gangsterbossen Michael, behandlar henne på det hela taget som en kommoditet eller möjligen ett köttstycke, och i upphetsningen av att ha misshandlat en klantig hantlangare knullar boss-pojkvännen den danska flickan på ett sätt som inte i alla delar är kompatibelt med svensk lagstiftning. Filmens dramaturgiska element inkluderar, förutom pushfaktorer i form av pojkvännens råhet, även pullfaktorer i form av en mer känslig och lyhörd nederländsk seglare som Sasha gör bekantskap med och intresserar sig för. Michaels våldskapital svävar hela tiden över relationen som ett mycket mörkt och mycket hotande åskmoln, men !SPOILER ALERT! i ett ganska tvärt kast slår Sasha själv ihjäl holländaren och de kriminella danskarna kommer till undsättning för att dölja spåren av dådet.
I slutet av Holiday väljer Sasha att återvända till sin kriminella danska familj och våldsamme, dominante Michael. Trots eller på grund av den våldtäktslika sexakten kan huvudrollen inte avstå sin roll som viljelös prinsessa i den patriarkala våldskulten. I filmens ingång förleds vi att tro att huvudrollen är utnyttjad, men vi förstår så småningom att hon väljer sina relationer och sitt sammanhang trots att andra alternativ finns tillgängliga. Den groende otrohetsrelationen med den vänare och vänligare segelbåts-holländaren framstår tillslut som en slags shit-test för alfahannen Michael - ett sätt att få den dominanta babianhannen att manifestera sin åtrå till sin kvinna. När du sett klart filmen kan du ta dig en till titt på filmaffischen där budskapets avsiktlighet är synligt för den observante. Vad har Sasha egentligen kladdat ner sig med?
***
Holiday är evolutionspsykologi, inte pekoral. Den är en dramatiserad men autentisk skildring av människans osnygga drivkrafter - inte en påtvingad woke-tolkning av världen. Vilket alltså får den att likna Pleasure, och även den några år äldre danska Dronningen, som också ofint men genialiskt skildrar drivkrafter som inte passar med någon av mig känd genusdoktrin.
Eftersom du inte hade kunnat ta dig förbi mina spoilervarningar utan att se filmen vet du redan att Dronningen handlar om ett par där mannen har ett barn sedan tidigare äktenskap. Barnet, en son vid namn Gustav, inleder en affär med sin pappas hustru Anne. Detta osar givetvis tabu lång väg, men riktigt brutalt blir det när affären med Gustav hotar Annes tillvaro och han därför måste undanröjas. Filmen tangerar bekväma ämnen som incest och infanticid, och likt Triers Antichrist vågar den även beröra frågan om kvinnans mörkare drivkrafter och den feminina arketypens failure modes. De evolutionära tradeoffs som föreligger mellan att söka nya och genetiskt lovande reproduktionstillfällen, och att hota den egna befintliga avkommans resurstrygghet, skildras på ett fullkomligt sublimt vis.
Att exemplen ovan båda är danska får mig ändå att tveka inför at utropa ett nytt paradigm i svensk film. Det är inte så att det inte finns hopp, bland annat då den här rapporten fått genomslag, där "Kulturanalys rekommenderar [de bidragsgivande] myndigheterna att avstå från skrivningar som kan tolkas som att särskilda perspektiv efterfrågas i det konstnärliga innehållet." Vi noterar även att Ruben Östlund står bakom Thyberg Pleasure, och hans antimoralistiska djupdykningar i socialitetens komplikationer har vi haft anledning att hylla sedan i alla fall 2004 . Pleasure är - som indikerats ovan - nog snarare en verklighet driven av grafen än tvärt om. Om det är ett nytt paradigm vi ser så är det redan på tillväxt. Pleasure tar ett utmärkt och ganska djupt spadtag, men luften har redan i allt väsentligt gått ur moralismballongen till förmån för intressanta och oförlåtande skildringar av mänskligheten á la exempelvis Östlund.
Den här "recensionen" ska emellertid inte (enbart) handla om svensk woke-moralism och dess eventuella dödsryckningar. Istället måste vi fråga: Varför (spoiler alert) hoppar Pleasures huvudperson ut ur limousinen i slutet av filmen?
***
Under hela Pleasure intar huvudpersonen Linnéa (Sofia Kappel) en aktiv roll i sin professionella gärning. Hon så att säga "vet vad hon vill" vilket bland annat gestaltas genom att hon instagrammar sitt eget glada och nerspermade ansikte med hashtaggen #fuckjante. I den sexuella sfären intar hon dock de motsatta hållningen, en submissiv roll ej otypisk för kvinnor i mainstream-porr. Hon identifierar uttryckligen att hon är "very submissive" och testar glatt eller i alla fall målinriktat allsköns BDSM och våldtäktsemulerande sexuella upplägg. (I ett fall går det fel och hon hamnar i en hetsig diskussion med sin manager över huruvida det är hans fel att hon faktiskt "våldtas i två timmar." Managern företräder ett ganska strikt perspektiv på "fri vilja" när han säger att det är helt självvalt från hennes sida.)
Själva sexscenerna är i filmen skildrade ur ett tredjepersonsperspektiv visavi Linnéa, men ett förstapersonsperspektiv visavi filmpubliken. Perspektivet etableras i filmens första porr-scen där den manliga skådespelaren också håller kameran för att skapa en upplevelse av förstapersonsperspektiv för porrpubliken. Under hela filmen är Linnéa submissiv och skildrad "i objektsform" för den verkliga filmpubliken (du och jag) liksom för filmens fiktiva porrpublik. Tittaren är subjektet och kvinnan är objektet.
I filmens sista sex-/porr-scen ändras dock perspektivet helt. Filmpubliken (du och jag) får plötsligt uppleva sexakten i Linnéas förstapersonsperspektiv - Linnéa skildras "i subjektsform." Dessutom är det Linnéa som är den dominanta, den aktiva parten, som förödmjukar sin medskådespelerska Ava (som Linnéa också har skäl att hata privat efter att Ava har anmärkt på hennes intimhygien). Plötsligt har Linnéa den roll, och det perspektiv, som de manliga skådespelarna och porrpubliken haft i tidigare scener, och hon tycks gå in i den nya rollen med viss entusiasm ända tills Ava ropar "stop!" och scenen avslutas. Därpå hoppar Linnéa och Ava in i limousinen och åker hemåt. Linnéa försöker be Ava om ursäkt, men denne är (eller spelar?) oförstående inför ursäkten. Strax därpå lämnar Linnéa taxin, och kanske branschen.
Som filmpublik får vi alltså under en kort scen följa med in i Linnéas huvud och hämndknulla hennes antagonist. Från att under resten av filmen ha varit förvisade till Linnéas yttervärld, där vi har betraktat henne utifrån medan hons utsatt sig själv för dubbelanalpenetration och andra undergivna akter.
***
Vad är det som händer? Det är givetvis en tolkningsfråga, men jag menar att Linnéa filmen igenom njuter av sin undergivenhet och av att vara sexualobjektet. När hon kliver in i en aktiv dominerande roll hittar hon visserligen någonting - hon slår på inget sätt stopp av egen maskin - men hon trivs inte längre med sig själv. Om det är skam över att själv vara förbrytaren eller om det är saknaden av att vara objektet för andras åtra framgår inte. Kanske är det en kombination.
Filmens regissör Ninja Thyberg har så vitt jag förstår en bakgrund inom den ideologiska feminismen. Hon ska enligt egen utsaga ha börjat sin bana som porrkritiker (vilket den äldre kortfilmen med samma titel - Pleasure - tydligt indikerar) men sedan begått omfattande fältstudier i porrbranschens LA. Här verkar hon ha lagt av sig moralismens skyddande Niqab och fått en nyanserad syn på erotikarbetarnas väl, ve och vardag. huvudrollsinnehavaren Kappel ska ha gjort en liknande omsvängning men från en annan riktning - för henne har filmen, återigen enligt egen utsaga, varit ett sätt att KBT:a sin dysmorfofobi; med viss framgång, nota bene!
Det är lite missvisande att komma dragande med "Pleasure hyllar kvinnlig sexualitet" eller liknande klichéer. Visst verkar filmens tillkomst delvis handla om att en fd. överideologisk feminist lärt sig att det är skönt att bli knullad bakifrån, och att en ung kvinna med fulhetsfobi funnit modet att visa upp sig för omvärldens bedömande blickar. Mer än sexpositiv är filmen dock sexual-icke-moralistisk, analogt med hur den danska Druk inte är direkt alkoholpositiv men dock nyanserad. Det handlar inte om ett normativt ställningstagande, om "bra" eller "dåligt." Det handlar om en deskriptiv skildring, om hur kvinnlig sexualitet är eller i alla fall kan vara.
Thybergs feministiska arv är här emellertid mest relevant eftersom filmens perspektivskiften ger eko av en feministisk paradgren: Att klaga på "den manliga blicken." Det är denna blick som filmens tittare tvingas inta genom nästan hela filmen, alldeles omärkligt. Förstapersons-hämndknullscenen drar uppmärksamheten till detta faktum, som en teologiskt lärd textkommentar. Den drar också uppmärksamheten till det faktum att Linnéa kan ha olika roller på sin repertoar (aktiv/passiv, dominant/submissiv), och att att hon - frisläppt som hon är - ändå kan härbärgera moral/ism som tar sig uttryck i skam över sitt eget aktiva hämndknullande. (Hon ber ju Ava om ursäkt, remember?)
 |
| Lite naket får vi ändå unna oss i en text om en film som skildrar porrbranschen. Här naket i form av ett exempel på den sk. manliga blicken. |
Den här snuskrullen hade inte lirat för fem-tio år sedan, så välkommen till en bättre framtid. Pleasure är en bra film och dessutom en intressant sådan. Se den gärna efter att ha sträckläst klassiska evolutionspsykologiska forskningsartiklar och tänk på det fantastiska att det inte är en dansk som skapat skiten.
***
Addendum
Det kan givetvis finnas flera konkurrerande svar på varför Linnéa kliver ur limousinen. Är det för att hon saknar sina gamla vänner i porrproletär-gruppboendet, och inser att hon hellre är fattig tillsammans än framgångsrik ensam? Eller är det för att hon helt enkelt behöver köpa kondomer?
Den lite mer övergripande modellen som jag vill anföra är att perspektivskiftet på något sätt stör ut hennes förnöjsamhet med sin nyvunna branschposition. Denna tolkning kan kompletteras med mer konkreta beskrivningar av hur detta sker.
En tolkning är att hon i hämndknullet med Ava upptäcker nyanserna i sin egen sexualitet och därefter vill utforska, hellre än att fortsätta exploatera den enda sida hon tidigare vågat visa. När hennes submissiva sida reduceras till en av flera likvärdiga modeller behöver den inte längre försvaras av i en "fuck what y'all think"-pose. Hon har befunnit sig i ett lokalt jämviktsläge men tillslut klivit ur det och är nu fri att fluktuera mellan roller och metoder. Hon är i någon mening befriad från moralismens omvända makt där hon hittills har tvingats agera i direkt motsats till - men därmed med referenspunkt i - jantelag och prydhet. Om hon inte behöver framhärda i sin anti-jante-stance behöver hon inte heller längre porren som uttrycksmedel.
Tolkningen kan sägas vara "osannolik" (hur kan fiktion, eller tolkning därav, vara osannolik!?) eftersom Linnéa ber Ava om ursäkt i Limousinen, men å andra sidan skulle det kunna vara så att hon genom Avas obryddhet inser att hon själv inte är ond för att hon njuter av den dominanta rollen; att Ava inte tagit skada av den submissiva rollen, precis som Linnéa själv inte gjort under sin egen karriär. Denna tolkningsräddning får dock problem med det lilla ordet "stopp" som Ava utropar under själva sexakten.
En annan tolkning är att Linnéa inser att hon visserligen uppskattar att bli dominerad, men inte vill vara en sådan som dominerar. Hon ser att erotikarbetet varit ett sluttande plan mot total sexual-nihilism och drar, impulsivt, sitt eget Schelling's fence i sanden. Denna tolkning bygger på att Linnéa vill ha mer frihet än vad hon vill tillerkänna andra (i form av Ava). Hon vill själv vara fri att vara undergiven, men vill inte ge Ava samma frihet att själv bestämma sina egna preferenser. Eller, hon vill i alla fall inte själv betala kostnaden för att andra ska få nöjet att bli dildoknullade i munnen. En sådan tolkning lirar egentligen inte särskilt väl med Linnéas karaktär overall.
Den tolkning som jag i nuläget betraktar som mest, återigen, "sannolik," är en mer specifik version av den nyss nämnda: Att Linnéa ser Ava-dildo-scenen som en förbrytelse - inte för att det i sig är fel att vara undergiven, utan för att hon själv upplever att hon agerar känslomässigt och tappar kontroll över situationen. Ava må låta obrydd i limousinen, men i själva akten ber hon faktiskt Linnéa att avbryta - någon form av obehag synes ha uppstått. Linnéa vill inte själv vara den som är orsaken till att någon känner sig våldtagen i två timmar, och perspektivbytet från objekt till subjekt gör att hon plötsligt kan identifieras med - eller identifiera sig med - de manliga aktörer som tidigare förgripit sig på henne själv.
Denna vinnande tolkning är inte moralistisk, såtillvida att den inte på något sätt dömer sexualakten efter objektiva rekvisit. Det är helt okej att simulera lesbisk dildovåldtäkt. Däremot är den moralisk, såtillvida att den följer en mer generaliserbar regel: Skada inte andra. Folk som gillar att ligga med dig kan få göra det, men folk som inte gillar ska få slippa. Folk som gillar dildo i munnen: Kör hårt! Ni som är mer tveksamma: Ta det lilla lugna och prova nånting annat.
Linnéa, som har kämpat mot moralismen i hela sin yrkesgärning, inser plötsligt att hon istället passerat moralens gräns. Det känns inte bra, och därför kliver hon ur limousinen och sitt liv som porrstjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar