Själviska memetiska elemement

En ytterligare grej som Arvid Ågren skriver om i The Gene's-eye View of Evolution är genomic conflict. Även Antropofagi har beskrivit saken i Frågan... avsnitt 2.7. Själviska genetiska element, dvs. gener som propagerar sig själva till en fitnesskostnad för individen, är vad vi snackar om. Ur Frågan...:

"Det finns även gener som ökar sin frekvens i arvsmassan på bekostnad av andra gener – så kallad genomkonflikt. Ett exempel är Maternal effect dominant embryonic arrest. Akronymen Medea är i högsta grad passande. Den antika mytologins Medea personifierar barnamordet. I flera versioner av myten, bland annat i Euripides kända pjäs, mördar hon sina egna barn för att hämnas på hjälten Jason. Den själviska Medea-genen består av både ett gift och ett motgift. Hos kvinnor som bär på genen dör avkomman, om inte avkomman själv bär på genen – då räddas de av motgiftet. Om Medea-allelen är heterozygot, så kommer i genomsnitt hälften av kvinnans barn att överleva som bärare av genen, medan hälften av barnen kommer att dö.

Det uppenbart att Medea-genen inte är till gagn för varken art eller individ. Ändå ökar genen 
effektivt sin frekvens i populationen. Analogt med hur Euripides tolkning av Medea-myten bygger på publikens sympati med valet att mörda barnen, så bygger vår förståelse av Medea-genen på en tolkning av evolutionen som en statistisk trend i replikationen av gener."

Medea.

Eftersom vi gillar memetisk evolution lika mycket som genetisk, så blir vi intresserade av att hitta motsvarigheter inom memetiken. Finns det själviska genetiska element där?

Då måste vi först förstå vad som motsvarar en organism inom memetiken. Ett memeplex, låt säga, men vad är det? Tja, om vi nu vill ersätta allt group-selection-tänk med memetik (som jag hintade åt i slutet av det här långa inlägget) så kanske ett memeplex traditionellt sett är den totala klumpen kulturella sedvänjor som en samlar-jägar-grupp vidmakthåller, inklusive hur man tillreder cassava, spårar megafauna, tillverkar fiskekrokar, delar föda, arrangerar arbetsfördelning, tillber gudar, etcetera. Ett memeplex, ett samlat DNA, då kanske är hela jävla meme-paketet som en given grupp människor härbärgerar.

Så, vad är då "menomic conflict" i det här perspektivet? Vad är ett själviskt memetiskt element?

Tja, vem vet vad kvinnlig könsstympning eller infanticid etcetera nu har för syften. Och frågan är om vi ens ska fråga oss om de är adaptiva för människorna som bär dem, eftersom vi nu ju talar om selektion av memes. Men, som sagt, så har ju symbiotiska memes intresserad av bärarnas fortlevnad, och därför kan vi nog fråga oss om en meme är adaptiv visavi människan som bär den, i alla fall indirekt. För om memen gynnar människan så gynnar den sig själv, så den är adaptiv (för sig själv) genom att vara adaptiv för bäraren. (Se mer om symbios/parasit-dimensionen. Och om fördomar.)

En meme borde då dock ändå kunna vara adaptiv utan att vara gynnsam för bäraren, såklart, och då kanske en adaption är typ "döda alla avfällingar" och såna grejer, som gynnar memen men inte bäraren. (Om nu inte bäraren måhända gynnas av att inte avfälla...)

Ett själviskt memetiskt element borde vara en meme som gynnas sin egen spridning utan att gynna meme-plexet. Det är bara svårt att veta vad som gynnar memeplexet när memes kan ha så kontraintuitiva indirekta adaptioner, dvs. kan gynna bäraren/bärarna på så märkliga sätt.

***

Låt oss dock ta ett specifikt meme-plex som exempel: Vetenskapen.

Vetenskapen är det allra bästa exemplet, gubevars. Det är nämligen så att vetenskapet fanemig liknar ett DNA. Det är inte bara disparata idéer som kämpar inbördes om medvetandesubstratet. Det är en samordnad, koordinerad massa av idéer. Som, dessutom, har gott om väl synliga supressormekanismer för att hämma asociala memes. Precis som t.ex. elefanten och nakenråttan har cancer-supressor-gener!

Vetenskapen är faktiskt ett så extremt exempel att jag vill utnämna det till en transition. Ni vet, små grejer blev celler som blev organismer. Vissa skulle vilja påstå att organismer blev samhällen, men möjligen är det så att organismer blev substratet för memes.

Det är tydligt att memes under samlar-jägar-epoken koordinerade sig för att gynna flocken. Detta passar med parasit/symbios-modellen - när memes inte kan sprida sig så lätt eller fritt i den totala populationen selekteras de för att gynna sin bärare och bli mer symbiotisk.

Sen trädde vi in i en global och interconnected framtid där alla idéer kan resa fritt mellan alla hjärnor, och där människors överlevnad på individnivå är förhållandevis frikopplade från vilka memes de själva - återigen på individnivå - är infekterade av. Om du är hare krishna i ett välfärdssamhälle kommer du ändå få socialbidrag och köttfärslimpa och härbärge.

I den nya primordiala soppan, som alltså kom efter den mer koordinerade memeplex-epok som samlar-jägar-tiden utgjorde, så uppstod det ändå plötsligt koordinerade memeplexes. Vetenskapen är det strålande exemplet, som sagt. Vetenskapen har massor av supressormekanismer som bestämmer vilka idéer man kan tro på, så den utestänger rätt effektivt allsköns memes. Det är svårt att vara vetenskapligt rigorös och scientolog på samma gång, exempelvis.

Men, vetenskapen, detta koordinerade DNA med supressorgener, har ändå själviska memetiska element! Det finns idéer inom vetenskapen som propagerar sig själva på bekostnad av helheten, av "organismen" vetenskapen. Ett exempel skulle kunna vara p-hacking. Det är härligt för vetenskapsmän att sitta och genomlysa registerdata från tusen och en olika vinklar, tills ett förment signifikant samband uppträder. P-hacking är attraktivt för vetenskapsmannen, eftersom hen får pubba artiklar och inhösta citeringar.

...eller är det tvärt om? Är det så att "p-hacking" (nu inom citationstecken som ni ser) är det själviska memetiska elementet? Att det propagerar sig själv genom att vara ett verktyg för vetenskapsmän att förkasta vetenskapliga resultat som man själv inte gillar? Det finns gott om sofistikationsbias i vår värld, och visst vore det härligt att kunna verka inom vetenskapen och på ett vetenskapligt gångbart sätt hitta verktyg för att helt fritt få välja vad man vill tro på utifrån magkänsla. Att isolerat få förkasta det man ogillar, samtidigt som man kan säga att man "vetenskapligt" kommit fram till att tro på det man nu gillar att tro på.

***

Det känns för övrigt som att samhällsvetenskapen, mer specifikt, är full av menomisk konflikt. Supressormekanismerna kanske helt enkelt är sämre inom denna märkliga hybridart, korsad mellan science och humanities. Samhällsvetenskapens slappa diskursanalys och löjliga intervjustudier. Allsköns så kallat kritisk teori som endast syftar till att gynna transferiatet. Fy för i helvete.