En ganska intressant händelseutveckling

(Bakgrund: Fettisdagskorrespondens; huruvida vi ska förkasta "gene's-eye"-perspektivet; hjärnkok; julkorrespondens; skriket från vänster.)

***

Hej Arvid [Ågren, Evolutionary biologist at Uppsala University]

Jag hörde dig på Mindscape och har beställt din bok. Tänkte också se om du har tid att svara på en fråga.

Tidigare när jag läst Samir Okashas Levels of selection-bok har jag inte riktigt blivit klok på hur vi kan se evolutionen på vår abstraktionsnivå av verkligheten.

När du pratar om att gener kan vara hur ”långa” som helst, och att en gen svarar mot en trait, så försvinner frågan plötsligt lite. Då verkar det ju inte vara någon skillnad mellan genotyp och fenotyp - en gen definieras helt enkelt som den del av genomet som bestämmer en viss trait.

Jag gillar Price-elvationen eftersom den verkar skita i distinktionen mellan gen och trait, men det kanske är vetenskapsteoretiskt rätt beslut till och med? Och lirar med det du säger i podden?

Annars fastnar jag lätt i frågor om varför just gen-nivån är primär i fysikens layer-cake. Eller varför vi kan se natural selection verka på vår emergensnivå. Eller hur downward causation verkar uppträda när selektion på fenotypnivå verkar bestämma allel-frekvenser.

[...]

Ser fram emot att läsa boken!

Med vänlig hälsning, [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi]

Tack för mejlet! Kul att du lyssnade på Mindscape och jag hoppas du gillar boken också.

Jag skulle säga att det är värdefullt att skilja på genotyp och fenotyp. The gene’s-eye view har ju framförallt varit intresserad av att förstå adaptationer på individnivå. Där synsättet skiljer sig från andra är i hur man anser att svaret på frågan vad adaptationer är till för ska se ut. Man menar att eftersom att gener är det enda som förs vidare mellan generationerna, så måste svaret formuleras på gennivån. (I boken diskuterar jag vad som ibland har kallats the beneficiary question).

The gene’s-eye view använder sig av en många sätt rätt gammelmodig gen-definition som skiljer sig framförallt från hur molekylärbiologer använder termen. I boken skriver jag:

"The long-standing lack of a common definition of what a gene is has resulted in a number of situations of biologists talking past each other. The risk of mutually frustrating conversations seems to be particularly high when evolutionary and molecular biologists get together. One prominent example of such an incident is the molecular biologist Gunther Stent’s reaction to reading Dawkins’s definition of a gene in The Selfish Gene. Dawkins, following Williams in Adaptation and Natural Selection (Williams 1966, p. 24), defined a gene as: ‘any portion of chromosomal material that potentially lasts for enough generations to serve as a unit of natural selection’ (Dawkins 1976, p. 28).To Stent, the great sin of the Williams–Dawkins’s gene concept was its vagueness on the molecular details. In his review of The Selfish Gene, he described the definition as ‘denaturing the meaningful and well-established central concept of genetics into a fuzzy and heuristically useless notion’ (Stent 1977).

In general, evolutionary biologists have typically showed little con- cern for the molecular intricacies of genes.After all, population genet- ics was developed long before the material basis of heredity was determined to be a nucleic acid and with only a meagre understand- ing of the relationship between genotype and phenotype. In so doing, they used a gene concept much closer to Mendel’s original ‘factors’. Here, a gene is simply something that is statistically associated with a difference in phenotype.Alfred Sturtevant,a student ofThomas Hunt Morgan and the first to construct a genetic map of a chromosome, summarized it like this:

"All that we mean when we speak of a gene for pink eyes is, a gene which differentiates a pink eyed fly from a normal one—not a gene which produces pink eyes per se, for the character pink eyes is dependent on the action of many other genes." (Sturtevant 1915)”

Price-ekvationen är kraftfull, men långt ifrån okontroversiell. Jag har personligen inte särskilt starka åsikter, men jämför tex van Veelen och Gardner A. 2020. Price’s equation made clear. Philosophical Transactions of the Royal Society of London Series B. 375: 20190361.

Jag hänger inte riktigt med vad du menar med “fysikens layer cake”. Generellt tycker jag emergence i meningen att det finnas flera nivåer att beskriva verkligen på (det som ibland kalls weak emergence) är vettig, både inom biologin och naturvetenskapen i stort.

Hoppas det klargör lite. Hör av dig annars eller om du har ytterligare frågor efter att ha läst boken.

Hälsningar,
Arvid

***

Det här är en ganska intressant händelseutveckling. Antropofagi har brottats med frågorna utan att se några som helst lösningar. Det har känts som det funnits en logisk gordisk knut i bottnen på alltihop, och ju mer jag nystat desto värre har det blivit.

Det som händer i korrespondensen ovan är att Arvid Ågren lägger ett konceptuellt alexanderhugg och öppnar portarna till Gordions tempel.

Ett annat sätt att se på situationen är att det nu visar sig att det inte finns något tempel. Knappt ens nån knut. Bara ett nystan av trådar som med fria ändar. Genom att definiera en gen som "any portion of chromosomal material that potentially lasts for enough generations to serve as a unit of natural selection," finns det inte längre något som helst mysterium kvar.

Det kanske allra mest intressanta är att Antropofagi har engagerat sig i intellektuell kamp för att förstå en fråga som helt bygger på ett missförstånd. Frustrationen har givit upphov till hjärnkok och sådana här mail. I själva verket var det hela bara fusk: Vi definierar "gen" som just den mängd arvsanlag som är utsatt för selektionen, och så kallar vi det "gene's eye-view." När vi kunde ha stannat vi att tala om egenskaperna på vår emergensnivå och tillämpa Price-ekvationen.

Är det en koan jag brottats med? Det har inte känts som att jag närmat mig upplysning, endast som att jag snurrat in mig i vederstyggligheter.

Jag har i alla fall inte lockats att börja tro på absurda förklaringar. Jag har i någon mening stått pall: Jag har vidhållit att jag inte förstår, hellre än att försöka nöja mig med någon slags slapp curiosity-stopper.

Men, om människan nu kan förledas att söka konklusioner i falska propositioner, kan det då inte förklara mycket av världens vansinne?

Ur en memetiskt-evolutionärt perspektiv: Kan inte religiösa och andra uppfattningar "nyttja" dylika intellektuella fällor för att snärja och förleda? Kan inte mången människa än i denna dag kämpa i en intellektuell kvicksand, där man sjunker djupare ju mer man kämpar?

Jo för sådan är ju exempelvis feminismen och antirasismen.