Memetisk inklusiv fitness

Varning: Det här inlägget blev lite väl utforskande, för att uttrycka det försiktigt.

***

Antropofagi har, som tidigare rapporterats här och här, läst Arvid Ågrens bok om the gene's-eye view. (Den var bra. Slut på recensionen.)

En tanke som slog mig är att relationen mellan gene's-eye view och inclusive fitness kanske liknar relationen mellan memetiken (the meme's-eye view, om man så vill) och group selection.

Inclusive fitness-modellen föreställer sig att individen inte selekteras för att propagera sina "egna" gener, utan istället selekteras för att propagera sina gener oavsett vem som bär dem. Vanligen utmynnar detta i att organismer selekteras för att gynna släktingar - kin selection - eftersom man delar genom till stor del. ("I would willingly die for two brothers or eight cousins.") Jag kan ha fel här, men för mig är inclusive fitness och kin selection närmast två uttryck av samma modell. 

(Förutom om man i inclusive fitness också lägger greenbeard-genes, men det borde man inte göra eftersom greenbeards ju ska påverka organismen att agera nepotistiskt mot individer som visar att de bär på samma gen, vilket alltså är rent gene's-eye view och inte individ-fitness. Jag menar, det är ju greenbeard-genens fitness och inte individens inklusiva fitness annat än till den del individen delar just greenbeard-genen.) 

Inclusive fitness breddar definitionen av organismens fitness till att omfatta individer som delar genom, medan kin selection beskriver hur organismer selekteras för att gynna sina släktingar i fallande skala utifrån grad av släktskap (via adaptioner som kin recognition etcetera. Se gärna diskussionen om r i detta inläggs addendum.)

Ågren diskuterar i vilken utsträckning detta ska ses som ekvivalent med gene's-eye view, och jag gissar att diskussionen är lite för teknisk för mig för jag kommer inte ihåg exakt vad han kommer fram till. Bara att de typ är ekvivalenta for all practical purposes. Endast jobbiga matematiker tycker nånting annat.

***

Kulturell evolution väcker, till Pinkers förtret, group selection-frågan till liv på följande vis: När olika grupper (av samlar-jägare) tävlar, så kommer det yttre trycket på grupperna vara sådant att individerna selekteras för att ingå i den bästa gruppen. Det är rätt långt ifrån naiv group selection, men det finns ändå någonting där som är intressant.

Bäst av allt beskrivs det genom memetik. Ty det är de grupper med bäst memes som klarar sig bäst, eftersom sedvänjor och traditioner och teknologi är det som bestämmer gruppernas överlevnad och framgång. Grupper kan döda andra grupper, eller monopolisera resurser före andra grupper, eller föröka sig snabbare än andra grupper. Individens fitness är avhängig vilken grupp denne tillhör.

Grupper kan också härma andra grupper, vilket visar att det är memes som selekteras - individerna kan ta efter mer framgångsrika individer. Grupper som erövrar territorier kan visserligen utrota andra grupper, men mer troligt låter de kvinnorna leva och parar sig med dessa. Hur som helst kan memes spridas bortom individerna som bär dem, men det verkar finnas kognitiva och kulturella trösklar som bestämmer hur bra eller dåliga olika grupper och individer är på att ta till sig utifrån kommande memes.

Ju mer statisk grupptillhörigheten är, och ju mindre memes sprider sig mellan grupper, desto mer borde vi - anser jag - kunna tala om group selection. Om vi har grupper som inte alls interagerar på annat sätt än genom att försöka döda varandra, borde grupp-selektionen vara ett faktum. Givetvis är det också en selektion på en lägre nivå - på individnivå - men olika grupper kommer ju selekteras för eller mot utifrån sina egenskaper.

(Fan alltså, nu känner jag att det var för länge sen jag läste Okasha och att det här kan vara en sådan dum tanke som jag har glömt att jag förkastat. Det borde finnas ett skäl till att alla hatar group selection.)

Anyhow, om nu utfallet av tävling mellan grupper bestäms av vilka memes grupperna är infekterade av/vilka sedvänjor och teknologier grupperna förfogar över; och om det nu är så att memes för tillfället är helt symbiotiska och inte alls sprids mellan grupper - då borde memetiken vara som genetiken, och grupp-selektionen som den inklusiva fitnessen.

Varför? Tja, varför inte för att rädda det här dåliga blogginlägget. Om vi säger att memes selekteras för att gynna sig själva i alla upplagor, så borde en meme som infekterar en individ vilja gynna alla andra individer i gruppen, som också är infekterade av samma meme. Då borde ett gruppgemensamt memeplex vilja propagera gruppens väl och ve, även om en enskild meme i en enskild individ borde vilja fuska och gynna endast sig själv.

Så, vi kan nog eliminera användandet av det förhatliga begreppet "group selection" trots allt, och bara säga att det finns meme's-eye view - dvs. förändring i meme-frekvenser i varje generation av kulturell uppdatering - och att det finns memetisk inklusiv fitness - dvs. att ett memeplex i en människas huvud vill gynna alla memetiska släktingar, dvs. alla kulturellt närliggande individer som således bär samma memeplex.

Eftersom följden är att ett meme då kan gynna gruppen på bekostnad av den individuella bäraren - t.ex. genom att ge upp sin mat till andra bättre behövande i gruppen, eller för den delen ge sitt liv i strid för gruppen - så kan det hela liknas vid en form av group selection såtillvida att memeplexet gynnas på individens bekostnad.

***

Måtte Steven Pinker och Elizier Yudkowsky förlåta mig.

***

[Uppdatering: Vid närmare eftertanke kan man väl bara prata om the meme's-eye view visavi inklusiv fitness för memen. Inklusiv fitness för memen kommer att tendera att omfatta en människogrupp men det finns ändå inget skäl att prata om group selection, tror jag. Dessutom tycker jag att inklusiv fitness per se är en onödig och konceptuellt mindre korrekt omskrivning av gene's eye-view, så jag tycker ändå inte att inklusiv memetisk fitness är särskilt vettigt. Det enda vi får ut av att prata om inklusiv fitness är att vi pumpar intuition på adaptions-exekverar-nivå, men vi missleds att tro att organismen är fitness-maximerare om än av inklusiv fitness.]

Själviska memetiska elemement

En ytterligare grej som Arvid Ågren skriver om i The Gene's-eye View of Evolution är genomic conflict. Även Antropofagi har beskrivit saken i Frågan... avsnitt 2.7. Själviska genetiska element, dvs. gener som propagerar sig själva till en fitnesskostnad för individen, är vad vi snackar om. Ur Frågan...:

"Det finns även gener som ökar sin frekvens i arvsmassan på bekostnad av andra gener – så kallad genomkonflikt. Ett exempel är Maternal effect dominant embryonic arrest. Akronymen Medea är i högsta grad passande. Den antika mytologins Medea personifierar barnamordet. I flera versioner av myten, bland annat i Euripides kända pjäs, mördar hon sina egna barn för att hämnas på hjälten Jason. Den själviska Medea-genen består av både ett gift och ett motgift. Hos kvinnor som bär på genen dör avkomman, om inte avkomman själv bär på genen – då räddas de av motgiftet. Om Medea-allelen är heterozygot, så kommer i genomsnitt hälften av kvinnans barn att överleva som bärare av genen, medan hälften av barnen kommer att dö.

Det uppenbart att Medea-genen inte är till gagn för varken art eller individ. Ändå ökar genen 
effektivt sin frekvens i populationen. Analogt med hur Euripides tolkning av Medea-myten bygger på publikens sympati med valet att mörda barnen, så bygger vår förståelse av Medea-genen på en tolkning av evolutionen som en statistisk trend i replikationen av gener."

Medea.

Eftersom vi gillar memetisk evolution lika mycket som genetisk, så blir vi intresserade av att hitta motsvarigheter inom memetiken. Finns det själviska genetiska element där?

Då måste vi först förstå vad som motsvarar en organism inom memetiken. Ett memeplex, låt säga, men vad är det? Tja, om vi nu vill ersätta allt group-selection-tänk med memetik (som jag hintade åt i slutet av det här långa inlägget) så kanske ett memeplex traditionellt sett är den totala klumpen kulturella sedvänjor som en samlar-jägar-grupp vidmakthåller, inklusive hur man tillreder cassava, spårar megafauna, tillverkar fiskekrokar, delar föda, arrangerar arbetsfördelning, tillber gudar, etcetera. Ett memeplex, ett samlat DNA, då kanske är hela jävla meme-paketet som en given grupp människor härbärgerar.

Så, vad är då "menomic conflict" i det här perspektivet? Vad är ett själviskt memetiskt element?

Tja, vem vet vad kvinnlig könsstympning eller infanticid etcetera nu har för syften. Och frågan är om vi ens ska fråga oss om de är adaptiva för människorna som bär dem, eftersom vi nu ju talar om selektion av memes. Men, som sagt, så har ju symbiotiska memes intresserad av bärarnas fortlevnad, och därför kan vi nog fråga oss om en meme är adaptiv visavi människan som bär den, i alla fall indirekt. För om memen gynnar människan så gynnar den sig själv, så den är adaptiv (för sig själv) genom att vara adaptiv för bäraren. (Se mer om symbios/parasit-dimensionen. Och om fördomar.)

En meme borde då dock ändå kunna vara adaptiv utan att vara gynnsam för bäraren, såklart, och då kanske en adaption är typ "döda alla avfällingar" och såna grejer, som gynnar memen men inte bäraren. (Om nu inte bäraren måhända gynnas av att inte avfälla...)

Ett själviskt memetiskt element borde vara en meme som gynnas sin egen spridning utan att gynna meme-plexet. Det är bara svårt att veta vad som gynnar memeplexet när memes kan ha så kontraintuitiva indirekta adaptioner, dvs. kan gynna bäraren/bärarna på så märkliga sätt.

***

Låt oss dock ta ett specifikt meme-plex som exempel: Vetenskapen.

Vetenskapen är det allra bästa exemplet, gubevars. Det är nämligen så att vetenskapet fanemig liknar ett DNA. Det är inte bara disparata idéer som kämpar inbördes om medvetandesubstratet. Det är en samordnad, koordinerad massa av idéer. Som, dessutom, har gott om väl synliga supressormekanismer för att hämma asociala memes. Precis som t.ex. elefanten och nakenråttan har cancer-supressor-gener!

Vetenskapen är faktiskt ett så extremt exempel att jag vill utnämna det till en transition. Ni vet, små grejer blev celler som blev organismer. Vissa skulle vilja påstå att organismer blev samhällen, men möjligen är det så att organismer blev substratet för memes.

Det är tydligt att memes under samlar-jägar-epoken koordinerade sig för att gynna flocken. Detta passar med parasit/symbios-modellen - när memes inte kan sprida sig så lätt eller fritt i den totala populationen selekteras de för att gynna sin bärare och bli mer symbiotisk.

Sen trädde vi in i en global och interconnected framtid där alla idéer kan resa fritt mellan alla hjärnor, och där människors överlevnad på individnivå är förhållandevis frikopplade från vilka memes de själva - återigen på individnivå - är infekterade av. Om du är hare krishna i ett välfärdssamhälle kommer du ändå få socialbidrag och köttfärslimpa och härbärge.

I den nya primordiala soppan, som alltså kom efter den mer koordinerade memeplex-epok som samlar-jägar-tiden utgjorde, så uppstod det ändå plötsligt koordinerade memeplexes. Vetenskapen är det strålande exemplet, som sagt. Vetenskapen har massor av supressormekanismer som bestämmer vilka idéer man kan tro på, så den utestänger rätt effektivt allsköns memes. Det är svårt att vara vetenskapligt rigorös och scientolog på samma gång, exempelvis.

Men, vetenskapen, detta koordinerade DNA med supressorgener, har ändå själviska memetiska element! Det finns idéer inom vetenskapen som propagerar sig själva på bekostnad av helheten, av "organismen" vetenskapen. Ett exempel skulle kunna vara p-hacking. Det är härligt för vetenskapsmän att sitta och genomlysa registerdata från tusen och en olika vinklar, tills ett förment signifikant samband uppträder. P-hacking är attraktivt för vetenskapsmannen, eftersom hen får pubba artiklar och inhösta citeringar.

...eller är det tvärt om? Är det så att "p-hacking" (nu inom citationstecken som ni ser) är det själviska memetiska elementet? Att det propagerar sig själv genom att vara ett verktyg för vetenskapsmän att förkasta vetenskapliga resultat som man själv inte gillar? Det finns gott om sofistikationsbias i vår värld, och visst vore det härligt att kunna verka inom vetenskapen och på ett vetenskapligt gångbart sätt hitta verktyg för att helt fritt få välja vad man vill tro på utifrån magkänsla. Att isolerat få förkasta det man ogillar, samtidigt som man kan säga att man "vetenskapligt" kommit fram till att tro på det man nu gillar att tro på.

***

Det känns för övrigt som att samhällsvetenskapen, mer specifikt, är full av menomisk konflikt. Supressormekanismerna kanske helt enkelt är sämre inom denna märkliga hybridart, korsad mellan science och humanities. Samhällsvetenskapens slappa diskursanalys och löjliga intervjustudier. Allsköns så kallat kritisk teori som endast syftar till att gynna transferiatet. Fy för i helvete.

Reduktionism och sånt

(Bakgrund.)

Antropofagi har tidigare varit förvirrad över the gene's-eye view. Efter att ha läst Arvid Ågrens bok The gene's-eye view of Evolution har jag fått några frågetecken uträtade.

The gene's-eye view, eller mer antropomorfiskt the selfish gene, handlar i grund och botten om att genen är evolutionens huvudrollsinnehavare. Selektion sker inte av individer utan av gener. Evolutionen verkar inte på individen eller arten utan på arvsmassan. (Se gärna andra kapitlet i Frågan på vilken människolivet är ett svar.)

Då jag skolats in i evolutions-tänkande av Elizier Yudkowskys Rationality: From AI to Zombies så är det här för mig en självklarhet. Jag tänker på evolutionen i termer av gen-frekvenser. Debatten om the gene's-eye view verkar i mångt och mycket ha drivits av biologer och andra som skolats in i evolutionsteori genom naturalism och fältstudier i det fria, där individens interaktion med verkligheten har varit huvudsaken. Den mer teoretiska vinkeln, att det handlar om genfrekvenser, verkar obfuskeras av ornitologer och andra som är mer intresserade av direkta observationer. Dessa synes ha haft svårt att släppa individen som föremålet för evolutionen, och Dawkins The Selfish Gene verkar därmed framstå som i någon mening kontroversiell. Jag har lite svårt att känna empati med det perspektivet - för mig är det uppenbart att det evolutionen är förändring i genfrekvenser, medan individerna är de som exekverar adaptioner och därmed selekteras (bort) i mötet med miljön.

Samtidigt har läsningen av Samir Okashas Evolution and the Levels of Selection öppnat mina ögon för att the gene's-eye view inte är het oproblematisk. (Se även denna korrespondens.) Till exempel är det oklart vad som egentligen menas med gen. Hela frågeställningen har tidigare givit mig hjärnkok, men Ågrens bok klargör att the gene's-eye view är totalt godtycklig, eller möjligen tautologisk, i sin definition av gen. För Dawkins med flera är genen helt enkelt den godtyckligt avgränsade mängd arvsmassa som kodar för en egenskap eller ett beteende. (Se förresten gärna avsnitt 2.6 i Frågan..., där jag diskuterar hur absurt svåröverblickbar selektionsmatrisen egentligen måste vara när så många gener kodar för så många olika traits, och intressanta traits bestäms av så många gener.)

Vilket för oss åter till Price-ekvationen. Antropofagi har tidigare glatt sig över ekvationen ifråga, eftersom den förhåller sig pragmatisk till definitionen av "gen":

"Ekvationen betyder [...] att förändring i en genomsnittlig egenskap (fenotyp) i en given population, är lika med (=) samvariationen (Cov, covariance) mellan den egenskapen (fenotypen) och fitness, plus hur hög ärftligheten för egenskapen (fenotypen) är till nästa generation (dvs. hur sannolikt det är att egenskapen överförs, och/eller hur korrekt den överförs)."

(Att prata om "genotyp" är förresten kanske mer behändigt än att prata om gen, eftersom det känns som ett mer generöst begrepp, och begreppsmässigt implicerar en korrelation med syskonbegreppet "fenotyp".)

Jag tycker personligen att frågan måste anses som utredd: Vi pratar om gene's-eye view (om vi vill) för att det är behändigt, men vi vet att det rymmer en stor mängd komplexitet som är att egenskaper ofta beror på många olika alleler. Price-ekvationen håller sig till fenotyp-nivån, vilket är intuitivt eftersom vi förstår att varje punkt på evolutionens kurva utgörs av en individ, med vissa egenskaper, som till viss grad miss/lyckas med att reproducera sig.

Det är möjligt att jag missförstår levels-of-selection-implikationerna av det här, men för mig känns det högst rimligt att selektionen sker på genotyp-nivån även om själva interaktionen med miljön sker på individnivå. (Annan gömd komplexitet här är att "hur genotypen uttrycks som fenotyp" påverkas av massor av ytterligare variabler såsom gen-miljö-interaktion, something-something-epigenetiska faktorer-something, miljöfaktorer, etcetera. Om nu inte allt det var typ samma sak.... Hur som helst adderar det ju bara ytterligare genotyp-selektion, om nu uttrycksformerna och miljöinteraktionen i sin tur bestäms av gener.) Det är individen som kan dö eller överleva, ligga eller förbli oluggen. Men det är generna som selekteras.

***

Ett värre problem är detta med reduktionismen. I korrespondens misslyckas jag med att förklara för Hr. Ågren vad jag menar, men det jag menar är: Om nu samhällen finns, och de består av människor, och de består av celler, och de består av organeller, och de består av [nånting], och [nånting] består av molekyler, och molekyler består av atomer, och atomer består av elementarpartiklar, som består av kvarkar (???), etcetera... Var kommer då generna in? Varför är generna en slags mest grundläggande nivå, när de inte är en grundläggande fysikalisk nivå?

Låt mig härmed prova några tankar om detta, som fötts ur assembly theory och lyfe-egenstudier.

Ågren får dock sätta scenen. Han skriver (rensat för referenser, men Alexander Rosenbergs Darwinian Reductionism ligger i inköpskorgen):

"The gene of the gene's-eye view has also been challenged from the opposite direction. If there is extensive recombination, no chromosomal portion will be transmitted intact for long enough to act as a unit of selection. At the limit, this would mean that there are exactly four genes, the four constituent bases of nucleic acids [...] Dawkins refers to this objection as the 'selfish nucleotide theory'. His counterargument centres on emphasizing genes as 'difference makers'. Because nucleotides cannot be said to have a phenotype, in the way longer DNA segments can, Dawkins argues it still makes sense to talk about genes [...]

Another way to respond to the 'selfish nucleotide' charge is to concede and embrace it. In Darwinian Reductionism: Or, How to Stop Worrying and Love Molecular Biology, Alex Rosenberg attacks what he regards as an 'untenable dualism' characterizing much contemporary philosophy of biology. To Rosenberg, the dualism in question arises because most philosophers of biology, and evolutionary biologists för that matter, are physicalists. That is, they believe everything in the universe - matter and mind - is made up of physical things. At the same time, however, they are often anti-reductionist in the sense that they seek explanations at the level of biological phenomena - genes, organisms, populations - rather than at the level of chemistry and physics. Indeed, the inability to reduce biology to special cases of physical law is often presented as key to the autonomy of biology as its own scientific disciple [sic? borde väl vara discipline?]. [...]

To get around this, Rosenberg presents a spirited defence of reductionism. Of particular relevance here is his argument that natural selection should be considered a physical law that can operate at one or more lower levels of aggregation. At the most basic level, selection will act on aggregates of atoms and macromolecules and will favour those aggregates that are the most stable and fastest replicating. In principle, then, the same process will apply all the way up to cells, individuals, and groups. Rosenberg's reasoning shows that the 'selfish nucleotide' is not necessarily as absurd as it might appear at first glance, but his argument also part of a larger, and for scientists slightly intimidating, discussion about reductionism in science in general and biology in particular."

Dawkins synes resonera som att genen står vid sidan av den reduktionistiska ryska dockan. Som svar på kritik från Stephen Jay Gould skriver Dawkins (skriver Ågren):

"'Gould keeps going on about hierarchy as though the gene is the bottom level in the hierarchy. The gene has nothing to do with the bottom level in the hierarchy. It's out to one side.'"

Ågren fortsätter med att citera en annan selfish gene-pionjär, Hr. Williams:

"'Until you've made the distinction between information and matter, discussions of levels of selection will be muddled. Comparing a gene with an individual, for instance, in discussions of levels of selection, is inappropriate, if by 'individual' you mean a material object and by 'gene' you mean a package of information.'"

Mer Ågren:

"Some authors have argued that the major transitions [dvs. hur mindre beståndsdelar blev till större, typ hur celler uppstod och hur celler grupperade sig som individer] are best approached using multilevel selection analysis. This has led tthe hierarchy to be compared to Russian matryoshka dolls with layers of conflict and cooperation nested one within another. An alternative to multilevel selection models is inclusive fitness analysis. What all approaches have in common is a commitment to search for common principles to answer the question that unifies all levels: Why does natural selection favour cooperation rather than selfish behaviour that would undermine the integrity of higer levels?

The problem with the Russian doll image is that in a matryoshka doll there are dolls all the way down. Under the gene's-eye view, this is not how the biological hierarchy works. Whereas vehicles [alltså t.ex. celler eller organismer] can be said to make up other vehicles, in the way a multicellular organism is a group of cells, replicators (genes) play a different role. As Dawkins put it [...] the replicator is out to one side [...]

In the biological hierarchy, genes are not just another level, but the actual beneficiary of selection at all levels [...]"

Vad har då det här att göra med assembly theory och lyfe?

Vi börjar med "lyfe", som är en bredare definition än "liv":

"Life represents life as we know it; it uses the specific disequilibria and classes of components of earthly life. Life is an autocatalytic network of organometallic chemicals in aqueous solution that records and processes information about its environment in molecular form and achieves dynamical order by dissipating any subset of the following disequilibria: redox gradients, chemiosmotic gradients, visible/thermal photons, etc.

Lyfe represents any hypothetical phenomenon in the universe that fulfills the fundamental processes of the living state, regardless of the disequilibria or components that it harnesses or uses. Lyfe is any hypothetical phenomenon that maintains a low-entropy state via dissipation and disequilibria conversions, utilizes autocatalytic networks to achieve nonlinear growth and proliferation, employs homeostatic regulatory mechanisms to maintain stability and mitigate external perturbations, and acquires and processes functional information about its environment."

Enligt Barlett och Wong finns det fyra definierande pelare som är relevanta för lyfe. Dessa är (ursäkta anglicismerna): 

1) Dissipation, som jag tolkar som avledande av värme för att möjliggöra entropiminskning. "Lyfe cannot exist at equilibrium."

2) Autocatalysis, som är entitetens benägenhet eller förmåga till exponentiell tillväxt under ideala förutsättningar. En kanin blir tio, tio blir hundra, hundra blir tusen, tusen blir 10 000, 10 000 blir 100 000, 100 000 blir 1 000 000, 1 000 000 blir 10 000 000, blir 100 000 000, etcetera. Om varje generation för överleva blir det snabbt rätt många kaniner. Riskorn på ett schackbräde liksom.

3) Homeostas. Förmågan att bibehålla viktiga värden oförändrade oavsett exogena störningar. För människan är t.ex. temperaturreglering och osmosreglering viktiga.

4) Lärande. Förmågan att ackumulera information om (extern och intern) miljö; bearbeta informationen; och agera på informationen.

(Se artikeln för större detalj.)

Som Okasha nämner i Evolution and the Levels of Selection kan inte evolution enbart handla om DNA, eftersom vi också vill förklara hur DNA i sig självt har evolverat. Lyfe-definitionen ger en bra och generell modell för hur liv kan uppkomma ur en abstrakt darwinistisk selektionsprocess. Frågan är ju hur djup evolutionen är, om den nu inte endast bottnar i förändringar i genfrekvenser i olika livsformers DNA.

Lyfe-kriterierna sätter fingret på att det finns intressanta konfigurationer som inte är liv; låt oss kalla dem lyv, som en slapp översättning av lyfe. Dessa intressanta konfigurationer är intressanta eftersom de uppvisar komplexitet, eller för att relatera till kreationisternas urmakar-argument:

Om vi går på en hed och observerar en sten så säger det oss att det legat en sten där ett tag. Men om vi observerar en klocka kan vi härleda en urmakare - klockor uppkommer inte hur som helst.

Ågren gör den intressanta idéhistoriska poängen att Darwins idéer om det naturliga urvalet föds i en kontext av brittiska, kristna naturalister. Det var på högsta modet inom aristokratin att observera världens förunderligheter, som ett bevis på Gud. Evolutionsteorins stora bidrag är - ju - att ge en förklaring på hur det som synes vara designat kan ha uppkommit genom mekanistiska processer, utan uppsåt eller syfte. Hur saker och ting kan verka så väl anpassade, utan att det finns en Gud som har skapat dem och anpassat dem.

Men, "the watchmaker argument", urmakargudsbeviset, närmar sig en viktig poäng: Vissa saker är intressanta, andra inte. Varför?

Låt oss då beakta assembly theory. Assembly theory handlar om att formellt bestämma ett komplexitetsindex utifrån hur många delar en entitet har, och hur många onödiga delar en entitet har. Wikipedia:

"While other approaches can provide a measure of complexity, the researchers claim that assembly theory's molecular assembly number the first to be measurable experimentally. They argue that the molecular assembly number can be used to gauge the improbability that a complex molecule was created without life, with a higher number of steps corresponding to higher improbability."

Eftersom jag är matematiskt obegåvad kan jag bara intuitivt famla efter meningen med detta, men låt oss ändå försöka.

Som jag nämnt på andra ställen är evolutionen en sannolikhetsriktning som verkar motströms termodynamikens andra huvudsats. Jag föreställer det mig som att den globala entropiökningen kan härledas ur en djup statistisk lag som helt enkelt säger att en sannolik konfiguration alltid kommer att vara vanligast. Så sannolika, meningslösa, komplexitetsbefriade konfigurationer är det som universum strävar mot. Om vi knäcker ett ägg så blir det en gegga som vi kan nöja oss med att beskriva som just gegga, eftersom det är ointressant hur just denna gegga råkar vara konfigurerad. Däremot är det ju intressant hur en klocka är konfigurerad, eftersom konfigurationen bestämmer dess funktion!

Evolutionen verkar i motsatt riktning mot entropiökningen och termodynamikens andra huvudsats, eftersom det som är mest sannolikt att existera oftare kommer att existera. Och en egenskap som gör saker sannolika att existera är förmågan att finnas. Och förmågan att finnas är förmågan att självreplikera (autocatalysis). Och att bibehålla sin funktion (homeostas). Och för en komplex konfiguration är det förmågan att dissipera värme, för att exportera entropiökning och själv uppnå lågentropiska tillstånd (som ju är komplexa). (Se gärna detta för lite bakgrund.) (I någon mening kanske förmågan att avge värme skulle kunna betraktas som en delmängd av homeostas, dvs. en nödvändig förmåga att exportera entropi?)

Sen har vi lärandet, dvs. feedbackloopen. Glöm aldrig den kambriska explosionen! Komplexa, självreplikerande system måste ha energi för att kunna upprätthålla sina vitala värden och replikera sig själva, och då måste de interagera med omvärlden för att kunna äta energi och slippa bli ätna av andra komplexa system som också vill ha energi. Evolutionärt är feedbackloopen att livsformer då selekteras för att ha sinnen, dvs. kunna observera på sin omvärld och kunna agera på sinnesdata på ett sätt som gynnar överlevnaden. Och på individnivå uppträder en motsvarande feedbackloop just i det att man tar in sinnesdata och agerar på den. (Se gärna detta för bakgrund.)

Evolutionen är ju i grund och botten den enkla formeln Ärftlighet, Variation, Urval. Det är Ärftligheten som är lärandet. Det är Urvalet som är den malthusianska resursknappheten där olika självreplikerande system försöker självreplikera givet en malthusiansk/begränsad resursbas. Variationen uppstår genom replikationsfel (mutationer), genetisk drift, horisontell genöverföring, sexuell reproduktion, och så vidare.

Allt borde egentligen bli mindre komplext (entropiökning), men evolutionen skapar komplexitetsfickor av lågentropiska konfigurationer, just för att det som är sannolikt att finnas kommer att finnas, och just det som förmår självreplikera sig är sannolikta tt finnas. En motgående statistisk lag, mot termodynamikens andra huvudsats!

***

Så, det jag vill komma till är att evolutionen som abstrakt princip är oändligt djup. DNA-modellen är en extremt intressant inkarnation, men jag tror Rosenberg har rätt (utan att ännu läst Darwinian Reductionism). Eftersom molekyler kan börja självreplikera, och om det finns feedbackmekanismer (lärande) börja evolvera. Eller, evolutionen uppstår redan i själva självreplikerandet, eftersom det är mer fit att vara självreplikerande, men den effektiva evolutionen uppkommer när det evolverar en effektiv lärande-mekanism. Här är DNA-molekylen en sådan högeffektiv lärandemekanism, gubevars.

DNA är alltså out on one side, och är alltså information istället för materia. Det är inte en reduktionistisk innersta rysk docka - det är en lärandemekanism som har evolverat hos självreplikerande komplexa system. Därför uppträder selektionen på gen-nivå, eftersom det är generna som kodar för fenotyperna, och det är dessa som lyckas eller misslyckas i sin respektive miljö. Men det är ändå så att den darwinistiska principen är oändligt djup, för självreplikernade system måste inte lära sig just genom förändringar i genfrekvenser.

Det här perspektivet tycker jag för övrigt ger ett uppsving för memetics, eftersom memes också är information precis som genes, och egentligen är en lärandemekanism på en högre nivå. Kanske är det mer konsekvent att se sk. group selection som en meme-selection (där kulturellt traderade normer och teknologier och föreställningar ändras i frekvens mellan iterationer - vad nu än vi tycker om att använda Price-ekvationen för memes... Vilket jag ju tycker om!). Kanske är skillnaden i synsätt mellan group-selection och meme-selection av samma art som skillnaden i synsätt mellan gene's-eye view och inclusive fitness?

Det får bli ett annat blogginlägg, för nån gång ska man ju ändå - tyvärr - också arbeta.

Vikten av god nattsömn

Så visade det sig att alla kvinnor i tjänstemannaskrået drömde om att bli barnmorskor, samtidigt som det också var brist på barnmorskor. Statsförvaltningens nyttiga marskalkar analyserade situationen och sågo att tjänstemannakvinnorna inte ansåg sig "ha råd" att byta arbete, eftersom barnmorskelönerna var lägre än den statliga ersättning som utgick för statsfeministiska normkritiker, hållbarhetsstrateger, informationskommunikatörsformerare, mobiliseringsprocessfaciliterare och annat pack.

Överståthållaren klev då ned från sin tron och svingade sin kräkla. I ett slag lade han ner Jämställdhetsmyndigheten, Svenska institutet och Statens medieråd. Han lade ner Myndigheten för statligt stöd till trossamfund, och han avskaffade de statliga stöd till trossamfund som denna myndighet fram tills dess hade administrerat. Han lade ner Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, på det att civilsamhället skulle släppas ur sin guldbur av bidrag och istället utvecklas enligt de selektionstryck som människors faktiska engagemang utgör.

Och han lade ner Sameskolstyrelsen och förde över deras uppgifter till en enda tjänst inom Skolverket. Och han lade ner SIDA och outsourcade allt internationellt bistånd till EA-rörelsen. Och han betvingade kommuner och regioner och förbjöd dem att söka medel från EU:s strukturfonder, på det att de istället skulle genomföra nödvändiga utvecklingsprojekt i kärnverksamheten. Mängden ansökningspoesi minskade, men så ock antalet projektledartjänster.

Slutligen lade han ner Arvsfondsdelegationen och påbjöd att alla arvsfondspengar skulle gå till innovationsprojekt av samhällelig betydelse.

Och vad gjorde han med alla pengarna? Jo, han höjde barnmorskelönerna till en nivå där de förbittrade tjänstemannakvinnorna "hade råd" att lämna datorskärmens kalla ljus för vårdens- och omsorgens varma. Han subventionerade sjuksköterskeutbildningar och han avskrev studieskulderna för sjuksköterskor som arbetade med än tio år inom landsting eller kommun.

Och förbittrade kvinnor strömmade, icke längre förbittrade, från Svenska institutets och Jämställdhetsmyndighetens och MUCF:s lokaler, in i sjukhusen och äldreboendena. Och deras levnadsstandard sjönk icke, men deras livsglädje steg i höjden.

Och statsförvaltningens nyttiga marskalkar kunde återrapportera till Överståthållaren: Det som har skett är gott.

***

Överståthållaren greps nu ånyo av dådkraft. Han hade sett att staten med en enkel manöver kunde allokera resurser på ett sätt som i alla delar gynnade samhället, men som inte på något sätt missgynnade någon individ. Tjänstemannakvinnorna var ju lyckligare än någonsin, och alla andra slapp ju improduktiva övningar i jämställdhetsintegrering, projektansökningar och sverigebildskonst.

Så överståthållaren såg över det så kallade socialbidraget. Han inrättade motprestationskrav där individer som uppbar socialbidrag tvangs inställa sig i arbetskommandon som industrin kunde avropa. I tusental tvingades analfabeter och invandrarkvinnor ner i zink- och järngruvorna för att bryta malm och rygg. Priset på arbetskraft dök, och alla investeringar i maskiner, robotisering och automation likaså. Snart var Sverige ett uselt slavsamhälle där till och med herrarna led, rädda som de var för de sotiga massornas hämnd.

När Överståthållaren vaknade på morgonen stod hans tretton intimträlar där, redo med papiljotter och locktång. De stirrade på honom med uttryckslösa ögon.

Och han kunde aldrig sova mer.

Högfärdig betraktelse

Världen är alltmer en helautomatiserad fabrik som sköter sig själv. Få människor är produktiva; snart inga. Vi sitter och får resurser, som vi inte själv skapar, tilldelade via transfereringar eller låtsasjobb.

Vad är då människans roll? Jo, att allokera de resurser som godtyckligt tilldelas oss.

Vi sitter och trycker på Patreon-knappar och Avanza-appar och bestämmer hur medel ska allokeras; vad som ska investeras i; vad robotarna ska prioritera. Än så länge är våra basala funktioner också en sådan knapptryckning; genom att klicka i polarkakor på webb-matbutiken så bestämmer vi att tolv och nitti ska gå till roboten som gör polarkakor. Att vi sen äter dem är i någon mening en bisak.

Vi är små dopaminsystem, eller nåt, som går omkring i världen och bildar oss preferenser utifrån drifter och behov. Dessa våra små preferensfunktioner riktar på aggregerad nivå in prioriteringarna för den globala - och i övrigt helt automatiska - ekonomin.

Vi är nyttofunktionen. Men vi är inte nyttan.

Ett slappt spelteoretiskt argument för WW3

Beakta att Ryssland redan 2017 övade anfallskrig mot Baltikum. Beakta även att Nato var överlägsna Ryssland militärt även innan vi visste att Ryssland är mycket sämre än vi fruktat. Att öva anfallskrig mot Baltikum är lite som att öva militärt självmord.

Om man inte har atombomber förstås.

Beakta att Natos artikel 5 är det som står i vägen för en rysk strategi att äta tårtan Europa i lagom stora bitar. (Hur man nu vet vad som är en lagom stor bit - man verkar ju ha gapat efter för mycket redan i fallet Ukraina. Som också är stort och folkrikt.) Beakta att det vore en episk win för Putin att desarmera artikel 5 och splittra Nato.

Beakta att Putin vet att man skulle få storstryk av Nato militärt, och vet att Nato också vet detta. Beakta att kärnvapen ändrar symmetrin drastiskt eftersom kärnvapenkrig är ett så pass oacceptabelt utfall att all tit-for-tat-strategi blir irrelevant - kärnvapenkrigsutfallet gör i någon mening att spelet inte är iterativt längre. Det är bara en enda omgång. (Se t.ex. detta och detta.)

Om Putin vet att Nato vet att Putin vet att Nato skulle vinna i en militär kraftmätning, så vet också Putin att Nato vet att Putins enda lösning på en sådan kraftmätning (förutom att undvika den eller förlora den) är att använda kärnvapen. Det Putin måste göra är att göra det sannolikt att han skiter i, dvs. att han är loco. 

Det går just nu mycket snack om att Putin är en ensam galning snarare än en brilliant realpolitiker. Men, skulle inte en brilliant realpolitiker kunna vilja bygga en bild av sig själv som en ensam galning? Om Nato tror att Putin faktiskt inte hade bangat att riskera mänsklighetens fortlevnad, så skulle Nato kunna stå i en situation där man antingen måste skita i artikel 5 eller riskera civilisationens undergång.

Problemet löses heller icke när vi postulerar att Nato är smartare än så. Det räcker nämligen med att Putin tror att han har överlistat Nato för att attacken mot till exempel Baltikum ska vara ett faktum. Om Nato då svarar med militära insatser kanske Putin hamnar i ett läge då han ändå måste avfyra sina kärnvapen, beroende på hur väl han lyckats bränna sina broar och förbinda sig vid domedagslösningen (i syfte att spelstrategiskt hindra Natos motangrepp).

Vad vi än tror om detta så ser det ut som att Putin har incitament att verkligen "tappa det" offentligt i Ukraina-fallet. Taktiska kärnvapen, massmord av civila, dödsgas och biologiska stridsmedel skulle vara ett perfekt "ensam galning"-signalerande för en Putin som vill framstå som trigger-happy med avseende på kärnvapenknappen. Allt för att få spelomgången att verka vara den potentiellt sista och därmed radikalt skifta brädet för relevant strategi.

Mot flyktingströmmar

Det flyr nu även ryssar. Fullt förståeligt vill de slippa leva i ett av världens sämsta länder. Stackars krakar.

Låt oss då ändå notera att Putins argument för att annektera Krim, Donbas, Sydossetien och Abchazien har inkluderat att det bor etniska ryssar där. Den ryska hybridkrigföringen i Baltikum har också gått ut på att flytta dit ryssar som på olika sätt jävlas med länderna ifråga. Inte minst i Lettland bor det många ryssar, som i sin politiska inkarnation förespråkar ett närmande till Ryssland.

Jag hoppas verkligen att Västvärlden förstår risken med att ta emot ryssar. Okej om USA gör det - inte kommer Putin annektera Nordamerika. Men Finland, Baltikum med flera borde verkligen akta sig noga för att inte ge framtida ryska despoter en eller annan exilbefolkning att "rädda".

Låt oss även notera att Ukrainarna inte bara slåss för sin frihet just nu, utan även slagits för sin frihet så sent som 2014. (Och ihållande sedan dess i kriget i östra Ukraina, förstås.) Winter on fire är en rätt skakande skildring av de uppoffringar som det ukrainska folket gjort i närtid, även innan bomber började falla över deras hustak. Hundratals demonstranter dog när befolkningen trotsade den regimtrogna Berkut-polisens övervåld och tillslut drev ut Putin-trogne Janukovitj ur sitt land. (Han hade så vitt jag förstår rätt många miljarder i cash från statskassan i sina rullväskor när han reste, den hunden.)

Ukrainarna har slagits för sin frihet. Ryssarna som just nu flyr till Väst försöker slippa undan motsvarande ansvar. Skam åt de ryssar som flyr nu, och ära till de 12 000 som redan vågat stå upp mot regimen och då fängslats.

Ukrainska män återvänder i tusentals till Ukraina för att kriga mot den ryska militärmakten. När kvinnor och barn flyr stannar männen kvar för att kämpa. I jämförelse ser det ömkligt ut när rysk medelklass flyr landet där det inte ens brinner än. När de borde gå ut på gatorna och bygga barrikader, som man gjorde på Självständighetstorget i Kyjiv.

Västvärlden bör inte släppa ut någon ånga ur tryckkokaren som är Ryssland. Vi vill att den ska explodera, även om det får tragiska följder. Även om det på något sätt skulle visa sig vara ett suboptimalt utfall i den rådande situationen, måste vi etablera ett prejudikat: Håll fan inte på, diktaturer, för då smäller det så in i helvete.

Magkänslans översättning av den korrekta spelteoretiska strategin är att skambelägga flyende ryssar. Den politiska responsen borde vara att hindra dem att fly.

***

[Uppdatering: Antropofagis rysslandsexpert uppger att det är extremt osannolikt att det skulle ske en tillräckligt omfattande up-rising i Ryssland; "det bästa vi kan hoppas på är en palatskupp." Detta pga. diabolisk repression. Ur det perspektivet kanske det är oförsvarbart att tillämpa tryckkokarmodellen och hindra ryssar att fly. Diaspora-som-argument-för-invasion-problematiken finns dock kvar.]

Med hopp om eskalation

(Jag vet inte varför man vill säga Belarus i stället för Vitryssland, så jag använder inkonsekvent nog båda namnen i denna blogg-installation. För att trampa på så många tår som möjligt!)

***

Ryssland anföll Ukraina i gryningen den 24 februari. Dagen innan, då händelseutvecklingen redan stod relativt klar, skrev Antropofagi förhoppningsfullt om det som sedermera seglat upp som den så kallade palatskuppsteorin (se t.ex. DN 26/2-2022). Tyvärr verkar både Antropofagis och andra bedömares förhoppningar härvidlag komma på skam. Men det finns andra halmstrån att gripa i. Här är ett:

Protesterna i Belarus blossar upp igen, Lukasjenka avsätts, och Vitryssland går med i NATO!

Vitryssland/Belarus är ett väldigt dåligt land med väldigt bra innevånare. 2020-2021 förekom omfattande protester mot regimen, och många är de modiga vitryssar som fängslats och torterats av Lukasjenkas hejdukar. Precis som Putin har Lukasjenka effektivt använt repression för att kväsa det folkliga missnöjet 

Det internationella samfundet har fördömt Lukasjenka och anklagat honom för valfusk. Det finns dock undantag: Exempelvis Cuba, Venezuela, Kina, Turkiet, Kazakstan och Ryssland gratulerade Lukasjenka till valvinsten 2020. Ett ganska talande urval.

Det vitryska folket vill ha frihet, precis som det ukrainska folket vill och ville. (Se för all del Winter on fire.) Lukasjenka är i vägen. Hans legitimitet är noll i hemlandet, men tack vare stöd från Ryssland har han klamrat sig fast. Lukasjenkas autonomi har härvid kraftigt undergrävts, då man man i utbyte tvingats underteckna avtal om ekonomisk integration med Ryssland, och då Vitryssland förlitar sig på lån från, och handel med, grannen i öst.

Lukasjenka är själv drabbad av sanktioner sedan 2020-valfusket och dess våldsamma efterdyningar, men nya sanktioner ha träffat regimen i och med att man gått Rysslands ärenden vid invasionen av Ukraina. Detta innebär såklart ekonomiska bekymmer för Vitryssland och politiska bekymmer för Lukasjenka. Han drabbas även indirekt av sanktionerna mot Ryssland, som nu inte har råd att låna pengar till vasallstaten, som därmed kanske inte har råd att betala räntan på sin statsskuld. Dessutom har Ukraina varit en av Vitrysslands största handelspartners, och vi kan väl tänka oss att den handeln nu ej blomstra mer.

Den vitryska opinionen är mot ett närmande till Ryssland. Lukasjenka kan mycket väl också vara mot det, eftersom han hotar sin egen och landets självständighet, men han har föga val om han vill hålla sig kvar på den tron som nu helt är i Putins händer. Rädslan för Ryssland borde rimligen öka i Vitryssland när man ser att rysk militär gör grus av rysktalande städer i Kievrikets vagga. Många enskilda vitryssar har även rest till Ukraina för att strida mot ryssarna, vilket hedrar dem. Lukasjenka har istället hotat med att ställa upp med trupp på Rysslands sida, vilket borde gå stick i stäv med vad den folkliga opinionen önskar se.

Låt oss fortsätta hoppas, och ställa följande ändå icke helt fakta-o-baserade analys: Lukasjenka är lite mellan en sten och ett hårt ställe. Han vill värna sin nationella autonomi mot Ryssland, och han vill troligen inte se en upprepning av den folkliga proteststorm som drabbade regimen 2020-2021. Samtidigt är han Putins bitch, och det går så dåligt för Putin att han nu kallar in syrier och andra för att slåss i ryssarnas ställe. Då kanske lite vitrysk trupp också hade smakat diktatorn bra.

Vad händer om Lukasjenka dras djupare in i konflikten i Ukraina? Om man fullt ut ansluter sig till det ryska anfallskriget?

Sanktioner mot Vitryssland kommer givetvis öka i antal och intensitet. Så också, får vi anta, det folkliga missnöjet - både med en förvärrad ekonomisk situation och en dåligt förankrad politisk inriktning.

Kan vi hoppas på förnyade protester i Belarus? Kan vi hoppas på att militär och polis ställer sig skeptiska till ett fullskaligt deltagande i Ukraina-kriget, och att den repressiva regim-apparaten således blir mindre effektiv? Att fler blir räddare för att helt absorberas av den ryska amöban, och att även tidigare Lukasjenka-lojala krafter vädrar kritik mot diktatorn? Kan vi hoppas att hotet om rysk inblandning känns mindre akut när ryssarna är upptagna i Ukraina, samtidigt som samma utveckling gör att det ryska hotet känns mer akut, helt oavsett hur många eftergifter man gör till horan Putin?

Kan vi hoppas på att Lukasjenka måste sjappa till Moskva? Och att Vitryssland går i en västlig och demokratisk riktning? Att man närmar sig NATO och EU och lämnar Ryssland ännu ensammare? Kan vi hoppas på att att Ryssland känner sig nödgade att släppa sin vasall i väst?

Eller, kan vi hoppas (?) på att Ryssland känner sig nödgade att intervenera i Vitryssland och att situationen eskalerar till en väpnad konflikt även där? Att det blir krig mellan ett demokratiskt Vitryssland och Ryssland, eller att det utvecklas mot ett belarusiskt inbördeskrig där en Putin-stödd Lukasjenka tar till vapenmakt mot en motiverad och utled befolkning? Att den ryska armén då måste blöda ännu mer; måste skicka in värnpliktiga gossar; måste förlora ännu fler dyra tanks och helikoptrar? Att ännu fler datapunkter anhopar sig för den ryska opinionen att ompröva sin kärlek till ledaren?

***

[Uppdatering: Antropofagis rysslandsexpert uppger att det är extremt osannolikt att det skulle ske en ny up-rising i Belarus. Detta pga. diabolisk repression.]

En ganska intressant händelseutveckling

(Bakgrund: Fettisdagskorrespondens; huruvida vi ska förkasta "gene's-eye"-perspektivet; hjärnkok; julkorrespondens; skriket från vänster.)

***

Hej Arvid [Ågren, Evolutionary biologist at Uppsala University]

Jag hörde dig på Mindscape och har beställt din bok. Tänkte också se om du har tid att svara på en fråga.

Tidigare när jag läst Samir Okashas Levels of selection-bok har jag inte riktigt blivit klok på hur vi kan se evolutionen på vår abstraktionsnivå av verkligheten.

När du pratar om att gener kan vara hur ”långa” som helst, och att en gen svarar mot en trait, så försvinner frågan plötsligt lite. Då verkar det ju inte vara någon skillnad mellan genotyp och fenotyp - en gen definieras helt enkelt som den del av genomet som bestämmer en viss trait.

Jag gillar Price-elvationen eftersom den verkar skita i distinktionen mellan gen och trait, men det kanske är vetenskapsteoretiskt rätt beslut till och med? Och lirar med det du säger i podden?

Annars fastnar jag lätt i frågor om varför just gen-nivån är primär i fysikens layer-cake. Eller varför vi kan se natural selection verka på vår emergensnivå. Eller hur downward causation verkar uppträda när selektion på fenotypnivå verkar bestämma allel-frekvenser.

[...]

Ser fram emot att läsa boken!

Med vänlig hälsning, [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi]

Tack för mejlet! Kul att du lyssnade på Mindscape och jag hoppas du gillar boken också.

Jag skulle säga att det är värdefullt att skilja på genotyp och fenotyp. The gene’s-eye view har ju framförallt varit intresserad av att förstå adaptationer på individnivå. Där synsättet skiljer sig från andra är i hur man anser att svaret på frågan vad adaptationer är till för ska se ut. Man menar att eftersom att gener är det enda som förs vidare mellan generationerna, så måste svaret formuleras på gennivån. (I boken diskuterar jag vad som ibland har kallats the beneficiary question).

The gene’s-eye view använder sig av en många sätt rätt gammelmodig gen-definition som skiljer sig framförallt från hur molekylärbiologer använder termen. I boken skriver jag:

"The long-standing lack of a common definition of what a gene is has resulted in a number of situations of biologists talking past each other. The risk of mutually frustrating conversations seems to be particularly high when evolutionary and molecular biologists get together. One prominent example of such an incident is the molecular biologist Gunther Stent’s reaction to reading Dawkins’s definition of a gene in The Selfish Gene. Dawkins, following Williams in Adaptation and Natural Selection (Williams 1966, p. 24), defined a gene as: ‘any portion of chromosomal material that potentially lasts for enough generations to serve as a unit of natural selection’ (Dawkins 1976, p. 28).To Stent, the great sin of the Williams–Dawkins’s gene concept was its vagueness on the molecular details. In his review of The Selfish Gene, he described the definition as ‘denaturing the meaningful and well-established central concept of genetics into a fuzzy and heuristically useless notion’ (Stent 1977).

In general, evolutionary biologists have typically showed little con- cern for the molecular intricacies of genes.After all, population genet- ics was developed long before the material basis of heredity was determined to be a nucleic acid and with only a meagre understand- ing of the relationship between genotype and phenotype. In so doing, they used a gene concept much closer to Mendel’s original ‘factors’. Here, a gene is simply something that is statistically associated with a difference in phenotype.Alfred Sturtevant,a student ofThomas Hunt Morgan and the first to construct a genetic map of a chromosome, summarized it like this:

"All that we mean when we speak of a gene for pink eyes is, a gene which differentiates a pink eyed fly from a normal one—not a gene which produces pink eyes per se, for the character pink eyes is dependent on the action of many other genes." (Sturtevant 1915)”

Price-ekvationen är kraftfull, men långt ifrån okontroversiell. Jag har personligen inte särskilt starka åsikter, men jämför tex van Veelen och Gardner A. 2020. Price’s equation made clear. Philosophical Transactions of the Royal Society of London Series B. 375: 20190361.

Jag hänger inte riktigt med vad du menar med “fysikens layer cake”. Generellt tycker jag emergence i meningen att det finnas flera nivåer att beskriva verkligen på (det som ibland kalls weak emergence) är vettig, både inom biologin och naturvetenskapen i stort.

Hoppas det klargör lite. Hör av dig annars eller om du har ytterligare frågor efter att ha läst boken.

Hälsningar,
Arvid

***

Det här är en ganska intressant händelseutveckling. Antropofagi har brottats med frågorna utan att se några som helst lösningar. Det har känts som det funnits en logisk gordisk knut i bottnen på alltihop, och ju mer jag nystat desto värre har det blivit.

Det som händer i korrespondensen ovan är att Arvid Ågren lägger ett konceptuellt alexanderhugg och öppnar portarna till Gordions tempel.

Ett annat sätt att se på situationen är att det nu visar sig att det inte finns något tempel. Knappt ens nån knut. Bara ett nystan av trådar som med fria ändar. Genom att definiera en gen som "any portion of chromosomal material that potentially lasts for enough generations to serve as a unit of natural selection," finns det inte längre något som helst mysterium kvar.

Det kanske allra mest intressanta är att Antropofagi har engagerat sig i intellektuell kamp för att förstå en fråga som helt bygger på ett missförstånd. Frustrationen har givit upphov till hjärnkok och sådana här mail. I själva verket var det hela bara fusk: Vi definierar "gen" som just den mängd arvsanlag som är utsatt för selektionen, och så kallar vi det "gene's eye-view." När vi kunde ha stannat vi att tala om egenskaperna på vår emergensnivå och tillämpa Price-ekvationen.

Är det en koan jag brottats med? Det har inte känts som att jag närmat mig upplysning, endast som att jag snurrat in mig i vederstyggligheter.

Jag har i alla fall inte lockats att börja tro på absurda förklaringar. Jag har i någon mening stått pall: Jag har vidhållit att jag inte förstår, hellre än att försöka nöja mig med någon slags slapp curiosity-stopper.

Men, om människan nu kan förledas att söka konklusioner i falska propositioner, kan det då inte förklara mycket av världens vansinne?

Ur en memetiskt-evolutionärt perspektiv: Kan inte religiösa och andra uppfattningar "nyttja" dylika intellektuella fällor för att snärja och förleda? Kan inte mången människa än i denna dag kämpa i en intellektuell kvicksand, där man sjunker djupare ju mer man kämpar?

Jo för sådan är ju exempelvis feminismen och antirasismen.

6

Kriget i Ukraina verkar ha blivit en reality-check för många. Plötsligt känns inte Gazprom-finansierad miljörörelse och nedläggning av kärnkraftverk så himla smart längre. Plötsligt verkar V inte bara ha en dålig analys, utan dessutom inte ens "ha hjärtat på rätt ställe" som annars ska vara deras paradgren.

Dummast blir svensk ankdammsdebatt i frågan om flyktingmottagande. Regeringen verkar ha haft svårt att skilja på PR och rykte när de först gick ut med att Sverige inte skulle ta emot ukrainska flyktingar. Uppenbarligen har S missförstått all invandringskritisk debatt och trott att det handlar om att svenska folket nu blivit onda, och att det är en ond opinion som sossarna snällt ska anpassa sig efter. Antirasisterna på Twitter har blivit de nya rasisterna - fullgångna narcissister som tänker på sig själva när de hör talas om flyende ukrainska barn.

Låt oss bortse från det rent osmakliga och helt enkelt tålmodigt förklara för Ygeman och Atefeh Sebdani varför svenska folket reagerar som det gör. Här, sex synpunkter:

1. Konsekvent hjälpa i närområdet

Många har länge argumenterat för att det mest effektiva är att hjälpa flyktingar i närområdet. Nu är Sverige i större utsträckning att betrakta som närområdet, och ska principen om hjälp i närområdet helgas ska vi således ha ett betydande flyktingmottagande. Your avarage SD:are (eller för den delen the late Hans Rosling) som vill ta emot ukrainska flyktingar har således inte på något sätt ändrat åsikt.

2. Faktiska skyddsskäl

Sverige har tagit emot hundratusentals anhöriginvandrare och ekonomiska migranter. 2010-2020 tog vi emot 117 900 anhöriga till flyktingar (källa), och då ska sägas att anhöriga till flyktingar är en liten andel av den totala anhöriginvandringen. T.ex. 2020 var bara 11% anhöriga till flyktingar medan 25,7% var anhöriga till arbetskraftsinvandrare och 33% "övriga" (vad det nu är). 2018 och 2019 fick 68 015 respektive 57 233 personer uppehållstillstånd som anhöriga i Sverige (källa). Det rör sig alltså om jäkligt många anhöriga, både till flyktingar och till andra grupper. 

(Då de tio vanligaste länderna för asylsökande under 2020 var Syrien, Uzbekistan, Irak, Iran, Afghanistan, Ukraina, Eritrea, Mongoliet, Somalia och Turkiet får vi anta att de vanligaste länderna för anhöriginvandring är ungefär samma - mestadels inte länder i närområdet, förutom då Ukraina som ligger drygt 20 timmar bort med bil.)

Sverige har även tagit emot ett mycket stort antal ensamkommande flyktingbarn. Toppnoteringen var 2015 då drygt 35 000 personer sökte asyl i denna kategori. (Afghanistan, Somalia, Eritrea och Irak är stora avsändarländer i denna kategori.) Bland marockanska ensamkommande har endast en bråkdel de facto varit barn - t.ex. har gränspolisen uppgivit att endast två av femtio som påstått sig varit minderåriga har varit det. I en grupp ensamkommande som Rättsmedicinalverket ålderbedömt visade sig 442 av 581 vara över 18. Hur vi nu än vill kategorisera de ensamkommande flyktingbarnen så är de i alla fall oftast inte barn.

Sverige har alltså tagit emot ett mycket stort antal migranter från hela världen (eller i alla fall Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea, Somalia, Uzbekistan &c.), varav många varit anhöriginvandrare och många varit "ensamkommande vuxna." Det är en artskillnad mellan dessa migranter och de människor som nu flyr för sitt liv undan ryska bombningar. Vi har fyllt landet med utrikesfödda från fjärran länder, men nu ser vi en flyktingvåg av människor som faktiskt och akut har ett behov att fly.

3. Relativt låg integrationsrisk

Integrationsrisken för Sverige är avsevärt mycket lägre vad gäller ukrainska flyktingar än andra flyktingar. Vi har redan varit inne på att ukrainare är ganska välutbildade, är kulturellt nära Sverige i vissa avseenden, är läskunniga, och har en okej IQ-nivå. Här skiljer sig ukrainarna drastiskt från somalier, afghaner, eritreaner och andra. 

Att bara titta på statistik på land-nivå är dock såklart missvisande - självklart hade det varit jackpot för Sverige att få hit de 10 procent smartaste, driftigaste och med högutbildade afrikanerna och centralasiaterna, medan det hade varit fiasko att få hit de tio procent mest korkade, mest lata och lägst utbildade japanerna eller nordamerikanerna. Sveriges problem är inte bara att vi tar emot människor från dåliga länder - det är också så att vi i någon mening tar emot de sämsta från dessa länder. 

Sverige har en arbetsmarknad som ställer mycket höga krav på utbildning och produktivitet. Vi har kanske minst andel "enkla jobb" i EU, på den konkurrensutsatta arbetsmarknaden. Den som saknar gymnasieutbildning göra sig icke besvär. Samtidigt har vi ett högt skattetryck och en låg lönespridning, vilket betyder att avkastningen på utbildning inte är särskilt hög. Vidare har vi en väldigt generös och generell välfärd, som sprutar ur sig miljarder i socialbidrag, sjukersättning, bostadsbidrag, dagersättning, &c. in absurdum. Dessa strukturella faktorer skapar selektionseffekter som formar vår invandring - personer med hög produktivitet söker sig hellre till andra länder, medan Sverige attraherar personer med låg utbildningsnivå och lång grad av entreprenörskapsanda. I fallet Ukraina gäller inte dessa selektionseffekter lika tydligt, eftersom ukrainarna inte främst flyr till Sverige, utan främst från Ukraina.

Sverige har extremt stora utmaningar med integrationen, eftersom vi har importerat otroligt mycket människor som är inkompatibla med vår arbetsmarknad, och för den delen kulturellt inkompatibla med vår förvaltningstradition. Ukrainare riskerar inte att bidra till de här problemen i samma utsträckning som t.ex. afghaner och somalier. Kanske är ukrainska flyktingar till och med en del av lösningen på problemet.

4. Your enemy's enemy is your friend

Ukraina slåss mot vår fiende. Varje rysk stridsvagn en ukrainare spränger, är en rysk stridsvagn mindre för Sverige att oroa sig för. Eftersom ukrainarna i praktiken utkämpar vårt krig åt oss är det minsta vi kan göra att stödja dem - med humanitärt stöd, krigsmateriel, och tillflyktsort.

5. Inga perversa incitament

Den här situationen skapar inte perversa incitament för människor att dö på Medelhavet. (Ack om Sverige hade sådana här politiker!) Tidigare har Sverige lockat fattiga människor med sitt honungskrus till välfärdsstat, men utan att erbjuda trygga flyktvägar eller möjlighet att söka asyl på plats. Istället har man tvingats anlita flyktingsmugglare och korsa Medelhavet i rangliga båtar. Många har dött drunkningsdöden. Ukrainarna behöver varken söka asyl eller korsa Medelhavet, och de skulle i många fall helst stanna i Ukraina om de kunde. Det är push-faktorerna som spelar roll nu när Ryssland anfaller, inte pull-faktorerna i Sverige.

Och så det dåliga argumentet som dock galna vänster-feminister skulle kunna tänkas köpa:

6. Människors olika värde (kvinnor>män)

Det är kvinnor och barn som flyr. Ukrainska män får inte lämna landet om de är mellan 18 och 60. Många ukrainska män som har lämnat landet återvänder för att strida. En feministisk gärning torde vara att förbarma sig över kvinnor och barn, istället för att låta sig utnyttjas av den övervägande del manliga migranter som sökt sig till Sverige i tidigare flyktingströmmar. (T.ex. har de ensamkommande vuxna sk. barnen varit till 99% män.)