Ja, jag tror det. Med all den efterklokhet som ackumulerats sedan 2008 kan det här bara bli relevant. Jag tror det.
Men, det kräver lite bakgrundsförståelse för den analysram jag kommer att vilja använda. Denna härrör från Filosoficirkeln, ur vilken jag också kommer att ta mig friheten att citera (men främst av mina egna bidrag). Själva visdomen i analysen härrör från cirkeln i sin helhet.
***
 |
| Bhavacakra är en tibetansk tolkning av Samsara. |
Vi måste börja med Motivationen (se kapitel 8 i Frågan på vilken människolivet är ett svar).
Samsara är livet, och därmed lidandets, hjul. Samsara är det vi människor är fastnaglade vid, och det vi vill befrias från. Buddismens metod, meditationen, erbjuder oss verktyg för att lösgöra oss från hjulet.
stic.man lär oss att "the less we crave, the less we suffer". Lidandets hjul bygger på insikten att våra begär inte låter sig stillas av tillfällig behovstillfredsställelse.
För att följa Judson Brewer kan vi tolka Samsara som en slags metapsykologisk approximation av våra dopaminerga belöningssystem. När vi upplever en belöning, lär sig vårt belöningssystem genom att bilda kontextberoende minnen. När vi etablerat ett kontextberoende minne tenderar vi att uppleva motiverande saliens i denna kontext. Dvs., vi får en liten belöning av att befinna oss i kontexten ifråga, vilket gynnar vårt belöningssökande. Vi belönas av att söka belöningen.
Beroende är vi alla, av allt möjligt. Missbrukare är vi när vi tvångsmässigt belöningssöker utan hänsyn till de negativa bieffekterna. Våra begär kan uppstå i och med negativa stimuli - när vi utsätts för stress mår vi dåligt, och då försöker vi må bättre genom att uppsöka kända belöningar. Därmed tar vi vår cigarett eller vår sup eller vår sil eller vår muffin. Våra begär kan också bero på positiv stimuli - vi frestas av en bild eller ett föremål eller en plats som vi förknippar med behovstillfredsställelse och dopamindusch. Kanske är det fredag på tunnelbanan hem - vi har vår fredags-playlist i lurarna - och vi drömmer om en kall öl för att nå fulländad hedonisk njutning.
Så, lidandets hjul består av positiva och negativa stimuli, som triggar inlärda beteenden - trigger, behaviour, reward, som Brewer sammanfattar saken. Det är det som är vanans loop; vaneloopen; the habit loop.
Det är viktigt att poängtera att en habit loop inte är dålig per definition. Det är inte ens så att en negativ habit loop är dålig. Eller, så här: En dålig vana är en vana som ger någonting på kort sikt, men som är skadlig på längre sikt. Att äta ett helt paket chokladglass är positivt i stunden. Det är gott! Och, om vi härrör ätandet ur negativa stimuli, så kan det fungera som en kortsiktig ångestdämpare - en coping-mekanism, ett sätt att hantera stress. Men, att äta ett helt paket glass var dag är dåligt, på längre sikt. Således definierar vi det som en dålig vana.
Dopaminsystemet är evolutionärt sett gammalt som en sjösnigel på livets träd. Men, med våra svincoola nya hjärnapplikationer (prefrontal cortex and all that good shiet) så har vi numera funktioner för att simulera verkligheter, om och med oss själva. Det är inte minst vårat default mode network (DMN) och den bakre gördelvindlingen som står för vårt självreferentiella tänkande. Jag har aldrig varit för fin för att citera Wikipedia:
"It was initially assumed that the default mode network was most commonly active when a person is not focused on the outside world and the brain is at wakeful rest, such as during daydreaming and mind-wandering. However, it is now known that it can contribute to elements of experience that are related to external task performance. It is also active when the individual is thinking about others, thinking about themselves, remembering the past, and planning for the future. Though the DMN was originally noticed to be deactivated in certain goal-oriented tasks and is sometimes referred to as the task-negative network, it can be active in other goal-oriented tasks such as social working memory or autobiographical tasks. The DMN has been shown to be negatively correlated with other networks in the brain such as attention networks."Med denna hårdvara kan vi Homo sapiens sapiens dra ut helt nya ekrar ur lidandet hjul. Vi är inte begränsade till fight-or-flight-respons eller betingade vaneloopar byggda på externa belöningar. Vi kan frisläppa dopamin genom att simulera verkligheten - fantisera - och vi kan skapa ångest och smärta på motsvarande sätt. När DMN och den bakre gördelvindlingen jobbar, då snurrar Samsara snabbare än någonsin. Dessa delar av hjärnan pysslar med självreferentiellt tänkande och dagdrömmeri. Framgångsrik motivation - buddhismens praktik - innebär att aktiviteten i dessa delar av hjärnan minskar.
Ångest är oro för framtiden. Det är inte samma sak som att konstruktivt planera för framtiden. Ånger är motsvarande negativa känslotillstånd kopplat till det förflutna. Det är inte samma sak som att konstruktivt lära av det förflutna. Ångest och ånger kan vara viktiga drivkrafter - och det är förmodligen så vi bör förstå dem evolutionärt - men på en individuell nivå är det den konstruktiva handlingen som är syftet, inte själva det dåliga måendet. Det är bara Samsara. Att älta är en negativ vaneloop, inducerad av interna negativa stimuli.
Motsvarande är dagdrömmar om framtiden något annat än konstruktiv planering. Nostalgi är något annat än historia. Dessa tillstånd är kortsiktigt positiva, men är potentiellt långsiktigt destruktiva. De är dåliga vanor såtillvida att de leder till apati och passivitet - en inre mindless dopaminfrisläppande, som gör att vi inte vågar oss ut i den verkliga världen för att agera på riktigt. DMN maler, men du gör aldrig det där du drömmer om att åstadkomma. Gördelvindlingen tuggar, men du kommer inte framåt av att drömma dig tillbaka.
***
Låtom oss så åkalla Freud. Libido och Mortido torde vara två förhållandevis välkända begrepp, åtminstone till namnet. Libido är driften att leva, skapa, verka, och fortplanta sig. Mortido är det motsatta, dvs. driften att dö. Hur kan vi gifta samman dessa begrepp med vaneloopen och Samsara?
Vi börjar med en analogi, straight out of Filosoficirkeln. Libido är kokain, och Mortido är heroin. Libido är festen, men Mortido är flykten. Libidons trigger är en positiv stimuli, som vi vill bejaka; Mortidons är en negativ stimuli, som vi vill hantera.
Samsara rullar i två riktningar. Positiv och negativ stimuli. Livslust och dödsdrift. Kokain och heroin.
Vad är det då att lösgöra oss ifrån Samsara? Vart leder buddhismens metod, meditationen, oss?
Libido/Mortido kan vi dra i sidled. Meditationen är ortogonal till Libido/Mortido. Kokainet och heroinet liknar inte psilocybinet.
Det är inte så enkelt att Libidon är utåtriktad och Mortidon inåtvänd. Extrovert/Introvert är en annan axel än Libido/Mortido. Och, i genomsnitt är den en axel på vilken vi kan mäta mänskliga kulturer. Låt oss här skilja på typiskt kristna kulturer, och typiskt buddhistiska kulturer, och dessutom förutsätta att typiskt kristna kulturer är typiskt individualistiska (extroverta), medan typiskt buddhistiska kulturer är typiskt kollektivistiska (introverta).
Vi bör notera att den freudianska dödsdriften - Todestrieb - förknippas med aggression, repititionstvång (kompulsiv strävan att återuppleva en traumatisk händelse), och självdestruktivitet. Det är alltså inte egentligen apati.
Mortido är de facto är detsamma som mindless habit loops orsakade av negativa stimuli. Buddism är således inte Mortido, oavsett om det eller dess praktik må förespråka eller hylla eller leda till apati eller högentropisk värmedöd. Todestrieb myntades inte av Freud utan av en Sabin Spielrein i Die Destruktion als Ursache des Werdens (1912), men plockades upp av Freud.
För Freud verkar Libido ha handlat om överlevnad, fortplantning och kreativitet, medan Todestrieb handlade om "an urge in organic life to restore an earlier state of things" (Jenseits des Lustprinzips, 1920). Senare har den grekiska mytologins Thanatos, som var döden personifierad (ej att förväxla med Hades herre, Hades). I romersk mytologi hette Thanatos Mors, som liksom "Thanatos" betyder död.
I diskussioner med en viss Albert Einstein förtydligade Freud att dödsdrift/Todestrieb i bemärkelsen dödsinstinkt, inte är detsamma som destruktiv drift i bemärkelsen att vilja döda. Freud skiljer alltså på utåtriktad och inåtriktad aggression, något som är legio (mig veterligen) i modern psykologi där depression anses vara inåtvänd ilska, och ilska utåtvänd sorg.
Inom Cross cultural studies talas det om individualistiska respektive kollektivistiska kulturer, där kollektivistiska premierar sociala beteenden där misslyckanden lastas en själv, och där den ultimata destruktionen är självmordet. Vice versa premierar individualistiska kulturer antisociala beteenden och narcissism, där den ultimata destruktionen är mordet (av någon annan). I Japan skyller du på dig själv och begår seppuku i Aokigahara. I USA blir det school shooting istället, Columbine stylee.
Se där, igen:
- Typiskt kristna kulturer är typiskt individualistiska, är typiskt extroverta.
- Typiskt buddhistiska kulturer är typiskt kollektivistiska, är typiskt introverta.
Poängen är att Samsara snurrar i dem alla. Det är lätt att förledas och tro att individualistiska kulturer är mer Libido, och kollektivistiska är mer Mortido. Men, sanningen är att Libido/Mortido bara manifesterar sig på olika sätt i dessa olika kulturella sammanhang.
Så:
- Typiskt buddhistiska kulturer är typiskt kollektivistiska, är typiskt introverta. Mortido=dödsinstinkt/Todestrieb (mest extrem manifestation: Självmord).
- Typiskt kristna kulturer är typiskt individualistiska, är typiskt extroverta. Mortido=Wunsh zu töten/lust att döda (mest extrem manifestation: Mord).
Kollektivism och individualism ger sammanfattningsvis olika utlopp för Mortido. Vilket förklarar varför förlåtelse är en typisk kristen metod, medan sati/vipassana är typiskt buddhistiska. Dessa olika kategorier av kulturell överbyggnad har olika kostnader - olika typiska problem - och har kulturellt evolverat olika lösningar på dessa problem.
***
Att fjärma sig från Samsara - att släppa djonk och sponk och äta svampen - att träda i sidled, på en ortogonal skala - är att släppa identifikationen med sina vaneloopar. Att distansera sig från Libido och Mortido är inte att inte agera i världen - det är att förstå trigger - behaviour - reward, och bli herre över sitt eget öde.
Men, eftersom Samsara också - och kanske allra främst - roterar kring DMN och gördelvindlingen, så är uppvaknandet att sluta identifiera sig med dessa neorologiska komponenter och deras processer. Att sluta identifiera sig med sina tankar och känslor är att inse att jaget är illusoriskt. Att sänka aktiviteten i DMN är att träda bortom Samsara, och in i sann mening, enhet, och kärlek.
***
I nästa steg behöver vi förstå Libido/Mortid som explore/exploit. De individuella dopaminsystemen aggregerar förvånansvärt skalenligt. När den typiska samlar-jägar-gruppen (den evolutionära representationen för människan; den som lever i de villkor som format oss) påträffar ett byte, så betyder det mat för alla, och således kollektiv belöning för alla de individuella belöningssystemen. Vi kan därmed tänka oss att en grupp samlar-jägare bygger upp ungefär samma kontextberoende minnen, och samma motiverande saliens. Dessutom befäster man dessa med ritualer och festiviteter för att bejaka Libido - och med grymma sedvänjor (penisklyvning, någon?) för att bejaka Mortido.
Samlar-jägar-gruppen bejakar stasis - de rullar runt i samma vaneloopar så länge det funkar. Man följer hjordarna som följer gräset som följer regnet. Detta enligt beprövade mönster, enligt kulturellt traderad kunskap. Man exploitar - exploaterar - en känd situation.
Men, ibland så överexploaterar människan sin miljö så att den kollapsar. Ibland så händer det andra saker som gör att vana vanor förlorar i värde - kanske blir det jordbävning, eller istid, eller solstormar, eller svält, eller torka, eller något annat på ett oförutsägbart vis. Ibland tar mangon slut i komposten.
När kända ritualer och scheman inte längre ger den förväntade belöningen, då är det dags att ompröva. Det är dags att lämna ett inadekvat ekvilibrium, och hitta något bättre. Man måste explora - utforska en större värld än den kända - för att kunna överleva.
Att röka en cigg är att exploita. Det är kort-siktig coping. Det är en vana som funkar, för att den tar bort stressen, just då.
Att sluta röka och substituera cigaretterna med träning, det är att explore:a. Det är lång-siktig coping. Det är att ersätta en dålig vana med en god - en som skadar på lång sikt, mot en som gynnar på lång sikt, men som ändå funkar som coping på kort sikt.
***
Vad är då Mortido respektive Libido i den här sociologiska begreppsapparaten? Vi har konstaterat att Mortido är ju mindless habit-loops. Så, Mortido för stammen skulle kunna vara att tvångsmässigt återupprepa ett beteende som förknippats med belöning historisk, trots att det rent objektivt inte är gynnsamt.
Ett bra exempel är aztekernas tvångsmässiga människooffrande. För att hedra Xipe Totec, den flådde aka. regnguden, behövde människor torteras på allsköns sätt, så att det skulle regna och gro. Vi kan betrakta aztekernas kulturella institutioner i termer av människooffer som Mortido - tvångsmässigt och självdestruktivt upprepande av suboptimal habit-loop på samhällelig nivå. För att komplettera analogin individ/grupp är det ju intressant att de offrade ofta tycks ha offrats "frivilligt", och att mycket självtortyr ingick som en del i ritualerna, då allmänheten åderlåt sig genom tungan och annan flagellantism.
Vi har konstaterat att skillnaden mellan individualistiska och kollektivistiska kulturer snarast är hur Mortido (och givetvis även Libido) uttrycker sig; det är alltså inte (nödvändigtvis) så att kulturer med olika uttryck befinner sig på olika ställen på Libido/Mortido-skalan. Men, på sociologisk nivå måste det förekomma funktioner för att aktivera explore-funktionen - den gruppsliga Libidon - och leda stammen bort ifrån ett inadekvat ekvilibrium när så krävs. (På en grupp-evolutionär nivå ser vi en selektion där grupper som förmått undfly kollapser bör selekterats för, givet att kollapser uppträder så ofta att det inte alltid kraftigt uppväger att förmå exploita lokalt. Men det är en annan historia.)
Religion är kanske mer Mortidonal när den föreskriver dogmer som ska loopas oavsett utfall, och mer Libidinal när den hittar på något nytt. Där kanske stasis alltid är status quo, iom. att en phallisk rörelse institutionaliseras och blir dogmatisk, och kanske är därmed alla religioner Mortido medans alla sekter är Libido. Den nya sektledaren är phallus och skapare av den nya rörelsen, som blir en habit-loop, som blir statisk och slutligen irrelevant och Mortido. Vilket för oss tillbaka till Jevgenij Zamjatin:
"Zamjatin menade alltså, enligt uttolkare, att alla idéer strävar efter makt, men att uppfyllandet av denna strävan gör dem till normer. Jag köper detta resonemang så tillvida att makt konserverar, iom. att det skapar ett intresse kopplat till status quo. Dvs. ett ointresse för förändring. Väldigt rimligt och saknar inte heller empiriska belägg.
(Uppdatering: Vill förtydliga att jag inte håller med om att "idéer strävar efter makt" på något annat sätt än att en biologisk art strävar efter att överleva och uppta en större andel av det organiska substratet. "Strävan" bör sannolikt förstås som en falsk förståelse av the Alien God som någon som "vill" något. Evolutionsalgoritmen agerar oavsett substrat. Idéer som inkorporerar element av att inkorporera fler själar i sitt hägn, kommer att ha fler själar i sitt hägn, om dessa element är effektiva. Idéer som är effektiva härvidlag kommer att finnas kvar i större utsträckning än andra idéer. Ungefär.)
Zamjatin menade vidare, återigen enligt uttolkare, att det som kan motverka "tankens entropi" (dvs. den ideologiska analogin till temodynamikens huvudsats) är att "det förhärskande kolliderar med nya idéer." Ur ett Popper-Kuhn-Lakatos-vetenskapsfilosifiskt perspektiv kan vi säga att paradigmatiska idéer attackeras av nya observationer, experiment och argument, vilket kan omkullstjälpa befintliga paradigm, eller iaf. tvinga dem att korrigera sig [...]
Egentligen är det en komplexitet som Zamjatin beskriver. Märk världen gör (ju) gällande att det någonstans mellan kaos och total entropi finns komplexitet. Naturtillståndet kanske kan beskrivas som kaos; där saknas helt strukturerade modeller (akademiska institutioner, metodologiska och filosofiska axiom) för att utbyta idéer och ackumulera kunskap. Den superstabila totalitarianismen är motsatsen, ideologisk entropi (således enligt Zamjatin förstelnad pga. maktintresse). Snyders koppling totalitarianism och vetenskapsfilosofin förklarar väldigt bra varför så måste vara fallet.
Där emellan ligger en välfungerande och fristående akademisk zon. Där forskning sker fritt och där "the bottom line" skrivs allra sist.
Zamjatin hade tur. Han var kompis med kompis till Stalin och kom undan med att utvisas till Paris."Så, förmodligen bör den sociologiska analysen landa i att människor i allmänhet är konformister, vilket funkar bra när tiderna är goda för exploit. Men, vissa är contrarianer, vilket blir viktigt när tiderna stundar för explore.
Det viktiga är att erinra sig att Samsara är både positiva och negativa stimuli - både Libido och Mortido - och att alternativet till Kokain/Heroin är Psilocybin. Det är både individuell Libido/Mortido som driver gruppens exploit - det är negativa stimuli såsom svält, och positiva såsom god jakt, som får Samsara att snurra för stammen. Men, på en metanivå är det Mortido att endast exploita - det är en lokalt/kortsiktigt gångbar coping-strategi - men Libido att explore:a - det är ett sökande efter ett högre beläget lokalt optimum. Så, de individuella belöningssystemen aggregerar inte helt skalenligt till gruppnivå.
Poängen är att ett samhälle under stress kan tillgripa behaviours för att hantera stressen - t.ex. offra människor eller tvångsmässigt upprepa annat som funkat historiskt. Det är samhällelig Mortido. Men, samhällelig Libido är att medelst positiv vision färdas mot ett större mål - ett positivt stimuli - en vision om en bättre värld - en vision om en större belöning - en vision om ett lokalt optimum högre beläget än det nuvarande. Så leder också svält och allsköns tråkigheter ofta till samhällsomvandling.
Det hela är såklart komplicerat. Jag stannar där, och sparar frågorna till kommentarsfältet.
***
Ack, sakerna vi gör för sakerna. Låt mig först (märk väl, först! det ovanstående är bara lite bakgrund!) notera att Chords karriär i sig präglas av en stark libidinal explore-funktion. The Garden Around The Mansion var en straight up jävla fet boom-bap battle-rap-platta. (Till stora delar. Där fanns också mer tematiska Låtar, men då väldigt typiskt Tematiska just, med stort T.) Skivan efter Things är Looped state of Mind, som är en musikers och inte en rappares skapelse. (Även om de feta raderna givetvis duggar tätt - chili cheese!) Things är någonting annat än de båda.
 |
| Looped State of Mind? |
Min poäng: Chords exploitar inte. Han rör på sig. Det är väl därför det tar 10+ år mellan skivorna.
Vi zoomar så in på det lokala optimum som är Things we do for things. Konsumtionskritiken är ett givet yt-tema, vilket titeln skvallrar om. Men som vi nu vet är det djupare temat i konsumtionskritiken våra vaneloopar, Samsara, och Mortido/Libido-distinktionen.
Cynikaliosis, öppningsspåret, ger oss exploit/explore-dilemmat på en politisk och en personlig nivå. När makten bara exploitar oss ner i kollapsen måste kulturen explore:a. The working man som springer i ekorrhjulet för att hans fru ska kunna se ut som Scarlett Johansson är fast i Mortido. (Ironiskt nog pga. sin Libido.) På den följer Night Time Comes, som handlar om mindless habit loops och de kortsiktiga konsumtionsbeslutens inadekvata ekvilibrium: "Money we don't even have will make us spit in the wind." No time like the present kan tolkas som en mindfulness-hyllning, där vi manas att inte fastna i det förgångna eller stirra oss blinda på framtiden. Nuet är allt vi har.
Den låt som fortsätter växa varje dag i resten av ditt liv är Stay hungry. Ack hur träffsäker är icke beskrivningen av explore-funktionens kostnad - att sitta och plugga sena nätter under lampans knappa ljus - och det inadekvata ekvilibriumets fälla - att sitta fast i disken för att betala nästa matbit, istället för att låta libidon dra en mot större uppgifter och belöningar.
***
Med detta vill jag mena mig att recenserat Things we do for things.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar