Det konstiga med att Mästaren visade sig under en oxel istället för en asp

Även trots mer effektiva nätverkslösningar och teknologier för dataöverföring, finns det tillämpningar som kräver så stora datamängder att optimering är av nöden. Vi kan tänka oss en fullständig och högupplöst simulering av din närmaste verklighet, exempelvis. Ska du uppleva den i VR, med 360-graders bild på din omgivning, är det mycket data som ska flyttas. Idag beforskas ögonstyrda ytor som optimerar genom att endast visa ett bildsegment med full upplösning där ögat tittar för tillfället. Då behöver inte hela 360-graders-bilden överföras eller bearbetas i högsta upplösning.

Låtom oss dröja vid detta exempel. Fokusera på ditt periferiseende. Är det högupplöst? Icke. Faktum är att din slappa primat-perception optimerar för fullt, pågående, medan du insuper världen omkring dig igenom din trånga synnerv.

Men, betrakta även gränsen för ditt synfält. Bortom ditt periferiseende. Vad finns där? Ingenting. Bilden av världen är på något lite oklart sätt avgränsad. Det du ser är en bild som är klar och tydlig i mitten, och gradvis blir suddigare i kanterna, för att så helt försvinna i okunskap. Ingen 360-graders-bild här inte. Det är som att du konstant har en sån där tratt, som opererade hundar har, tejpad i ansiktet.

Det har nog redan slagit dig att ingenting finns. Eller, att inga kategorier finns annat än som kategorier. En infiltrerande härskarödla försöker säga det såhär:

"Vad verklighetens baslager består av, vet vi föga om. Det vi kan tro oss veta är att alla kategorier som vi gagnar oss av är godtyckliga. Men bara så till vida att det är godtyckliga avgränsningar av vad nu än ding an sich består av. De är inte godtyckliga evolutionärt sett. Kategorier existerar eftersom de renderar i förutsägelser som är nyttiga, såtillvida att de guidar vårt beteende på ett sätt som får oss att överleva och fortplanta oss. 

[...]

- Taxonomi är bedrägligt. Ta bara konceptet 'art'. Vi bär på neanderthalar-DNA. Östasiater på Homo erectus, och aboriginer på Homo florensis. Om definitionen av artgräns är att man inte länge kan få fertil avkomma, återstår det att förklara hur vi kunnat blanda oss med andra hominider. Sanningen är att all taxonomi är mänsklig kategorisering. Godtycklig, sett från verklighetens baslager, eller ens biotans entropiminskande ström mot termodynamikens andra huvudsats. Allt är bara statistik. Men kategorierna är inte godtyckliga för oss, eftersom de är användbara. Liksom alla kategorier som vi håller oss med. Onödiga kategorier sållas bort, bleknar och försvinner."

Så, socialkonstruktivisterna (denna underbara kategori!) har rätt och fel samtidigt. Allt är socialt konstruerat, eller helt enkelt konstruerat, men den gömda konnotationen att detta skulle innebära en slags godtycke är falsk.

En kategori är en generalisering. Ju mer stabil generalisering, desto starkare kategori. Med stabil menar jag att det är höga sannolikheter förknippade med vissa egenskaper, och låga sannolikheter förknippade med andra egenskaper.

Evolutionen, eller det naturliga urvalet, är en sannolikhetens mejsel i världsträdet. Så har vår visuella perception mejslats att upptäcka vissa saker, då de är förknippade med en högra överlevnadschans att upptäcka. Om allt det andra vet vi föga.

***

Och det är förmodligen därför aspar är de bästa meditationsträden. När meditationsövningens syfte är att utsläcka analysen genom att översvämma sinnet med perceptions-data, så är asparna unika i sitt slag. Vi är riggade att prioritera det som rör sig - det som är i rörelse är viktigt att notera, ty det kan vara något som flyr ifrån oss, eller något vi bör fly ifrån. Asparnas löv darrar som bekant ständigt. Att fylla upp synfältet med aspars grönska, gör att hela synfältet samtidigt tvingar sig på. Det du ser är ett myller, och ett myller är det du ser.

Därför var det konstigt att Mästaren visade sig under en oxel, istället för under just en asp.