I 12 Angry Men finns en scen där en karaktär låter sitt bigotteri få fritt spelrum.
(Parentes: Jag avser med "bigotteri" den betydelse som är snarlik termen "rasism". Jag tycker att ordet "bigott" känns tidsenlig för 50-talet, även om ordets betydelse tydligen har skiftat en del genom åren. Hur som helst är det oklart om det är rasism i dess renaste form som karaktären ger prov på – snarare tycks det röra sig om en typisk sammanblandning av klass och ras. "Dom" som han rantar om är fattiga ungdomar i slummen – jag vet inte om det vid den här tiden ansågs ekvivalent med t.ex. italienare eller nåt.)
Övriga 11 personer i rummet tar avstånd från den intolerantes utspel genom att vända honom ryggen, lite som hur anti-SD-demonstranter har betett sig under våren. Det sociala stigmat tynger snart rasisten till tystnad.
Intressant med hur normeringen sker i detta fall är att jurymedlemmarna inte de facto "tar debatten" med bigotten. Istället markeras avståndstagandet till den oacceptabla åsikten med tystnad och kroppsspråk som uttrycker avsky. Först när bigotten är isolerad och desperat förklaras med bestämdhet att han bör hålla flabben. Ingen nedvärderar sig till att diskutera huruvida "them" är "liars" eller "wild" eller något sådant.
Till Filosofiska Rummets idé om den normerande mekanismen i vardagsdebatten kan således läggas en viktig utvikning. Avståndstagande från vidrig idé kan ske utan vidare diskussion. Naturligtvis kan principiell diskussion föras vid något tillfälle, men man måste inte ha statistikpärmen och Peter Englund med sig varje gång man ska grilla i koloniträdgården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar