Charles Bradley och hans allierade

Jag nämnde här en artikel av Birgersson som i sin tur nämner den här dokumentären på SVTPlay. Dokumentären handlar om Charles Bradley, en man som mer eller mindre levt hela sitt liv i misär. Även om dokumentären inte direkt andas ”rasmedvetenhet" (nasty ord!) skiner det igenom att Bradleys struggle till stora delar är svart. Han har misskrediterats och misshandlats av poliser, levt som uteliggare sedan tonåren, sett sin bror mördas. Bradley har manglats fram och tillbaka genom den strukturella rasismen i USA i 62 år. Hans plågor är obeskrivliga, hans bortkastade liv en skymf mot mänskligheten. Det blir nästan Hollywoodskt övertydligt när tittaren får veta att Bradleys musikkarriär avstannade, eftersom alla hans vänner i bandet tvångs-inkallades och skickades att dö i Vietnam.

Plötsligt, dock, vinner Bradley på lotto. Efter att ha levt knapert på att göra James Brown-imitationer kommer han i kontakt med the Daptones, kanske mest kända för att ha samplats av Jay-Z i låten Roc Boyz. Dessa unga vita soulfantaster försöker ta det tillbaka, keepsa det real, emulera den traditionella svarta musik som de älskar men som inte längre görs. Charles Bradley är inte den första fantastiska soulröst de ”upptäcker”. Även Sharon Jones är en late bloomer som sugits upp av skivbolaget. Röster som fötts i fel tid, kanske Mats Nileskär skulle ha sagt.

Dokumentären om Bradley ska vara feel good. Men det är den inte. I själva verket får den mig att vilja kräkas. Det dokumentären råkar göra, helt utan uppsåt, är att visa vilken roll white allies kan ha som medlöpare i den samhällsbärande white supremacy-ideologin. För att förstå varför måste vi dock först försöka förstå hur vitheten som diskursivt element konsumerar Andras kulturella särart, och inordnar den i den rasistiska strukturen. Ett exempel vi kan använda här är det kulturkannibalistiska frosseriet på Chess Records populärmusikaliska innovationer, och ett annat är hur produktionsvillkoren för hiphopen idag formas av vita kapitalister och vita konsumenter.

Begreppet white allies står för personer som definieras som insiders i vithetsnormen, aka. ”vita”, men som ändå väljer att ifrågasätta white supremacy och arbeta mot den rasistiska strukturen. Fenomenet har problematiseras, vilket diskuteras t.ex. här. Fallet Bradley får mig att vilja vidga diskussionen en smula.

Daptone Records är inte white allies i den bemärkelse att de (främst) är aktiva antirasister. Däremot är de soulnördar och kulturkonnässörer som bygger sin identitet och sin verksamhet på att alliera sig med det svarta kulturarvet. Den kan vid en hastig anblick se ut att vara på andra sidan vithetens gräns, på de Andras sida. De vill återuppliva vad de själva ser som den autentiska soulmusiken, ungefär medborgarrätts-soulen, och de vill lyfta och exponera svarta artister i centrala positioner i sina konstnärliga konstellationer.

Bradley har fått smaka på den strukturella rasismens värsta tortyrtekniker. Nästan hela hans liv har förtärts av monstret. Då, plötsligt, vänder det. Självklart är Bradley glad. Han har ju typ vunnit på lotto. Men hur många är det som någonsin vinner storvinsten? Ja, det är väl de vi läser om i pressen så att säga, enligt Nassim Talebs Casanova-modell (läs den här boken om du undrar). De allra flesta spelar hela sitt liv, men vinner aldrig. De syns i statistiken, men inte i tidningen, och de får ingen dokumentärfilm gjord om sig.

Charles Bradley.

Så, Bradley är that one lucky guy som plötsligt får lite göttma ut ur sitt elände. Hans bror är dock fortfarande död, hans mamma fortfarande sjuk, hans läskunnighet fortfarande knapp, hans 62 första levnadsår fortfarande massakrerade i systemets stenkross. Han är emellertid tacksam nu, tacksam mot lotteriet, tacksam mot de sköna vita unga snygga soulfantast-killarna på Daptone. Bradley ger kärlek till dem, och framförallt ger han kärlek till publiken.

En talande scen är när Bradley haft sin albumrelease-spelning. I dokumentären får ett antal personer ur publiken komma till tals. De är alla vita, de är alla glada, de säger alla saker som att deras liv har fått en ny mening. Bradleys musik skapar mening i vita människors liv. Även feel-good-dokumentären fungerar så, tills att du genomskådar den.

Bradleys erfarenhet är skapad av den strukturella rasismen, av det diskursiva element som kan kallas Vitheten. Det har gjort väldigt ont på Bradley att uppnå dessa existentiella resultat, men nu är det dags att skörda. Nu ska Vitheten få äta, få tillgodogöra sig Bradleys erfarenheter utan att behöva gå igenom någonting av vad han har gått igenom. Möjligen kommer Vitheten gråta en uppfriskande skvätt vid tanken på Bradleys svårigheter, men egentligen bara må bra av sin egen medmänsklighet.

Gör jag mig förstådd? Systemet, eller vad vi ska kalla det, utsätter Bradley för 62 år av vidrigheter, för att vi sen glatt ska kunna klappa oss om axlarna och njuta av att höra honom berätta sagan för oss. Det är, i vidgad bemärkelse, white allie i form av vita soul-entusiaster som står för själva skördandet. Det är via deras kanaler som vi kan tillgodogöra oss Bradleys historia, hans insikter och upplevelser.

Kolla, det finns vita som är snälla, som räddar Bradley, vad snälla vi är, vi vita, som låter den stackars Bradley få lite njut på slutet. Åh så bra vi är. Och så vis han är! Fast ändå korkad. Vi är ju smarta på riktigt. Bradley är infantil, så klart, men har liksom den där sortens insikt som bara ett naturväsen kan ha. Typ en ursprungsbefolkning eller nåt. Vi har ju verkligen nåt att lära av de lägre raserna, som kan leva ett så äkta och okonstlat liv.

Det kanske värsta av allt: Hur många vinner inte på lotteriet? Den strukturella rasismen måste hålla sig med hundratusentals offer för att då och då kunna plocka upp ett att skörda och äta. Vad skulle skett med Bradley om han inte haft den där soul-rösten, den där ”härliga” personan? Om han inte varit rädd för sprutor, och tackat ja till lite dope på den tiden han sov på tunnelbanan? Oräkneliga personer dör utan att få den där sista sekunden av systemrättfärdigande njutning som Bradley får.  Men slutsatsen som t.ex. Susanna Birgersson drar är att systemet fungerar. Vi får ju ett lyckligt slut.