Antropofagi

onsdag 30 april 2014

Evinnerlig utveckling

Det som jag benämner "att förvalta vår mänskliga utveckling" (lånat från Nike Markelius), och som jag har skrivit lite om här och här, måste nu sammanfogas med David Deutschs The Beginning of Infinnity, som jag nämnt här.

Deutschs tidvis sega tegelsten anlägger ett väldigt optimistiskt perspektiv på mänsklig utveckling. Grundprincipen är att problem är oundvikliga, men lösbara. Han gör ett synnerligen bra case av det också. Visserligen möter vi ständigt problem, inte minst sådana vi själv har skapat. Dock lyckas vi ofta lösa dem, och månget domedagsscenario har kommit på skam genom åren. En lösning kanske skapar ett nytt problem, men då får vi försöka lösa det också. Lösningen på problem är inte stagnation – står vi still kommer problemen komma till oss ändå, men vi kommer inte ha någon möjlighet att påverka dem.

Man brukar säga att varje decennie har sin apokalyps. Många är otäckt reella – atombomber kan utrota oss, kärnkraftverk smäller ibland, mangroveskogarnas död ger oss tsunamis, etcetera. Att säga att "än är vi inte döda" är väl ett solklart fall av det kognitiva bias som Nassem Taleb exemplifierar med Thanksgiving-kalkonen: Varje dag på året kan kalkonen stärka sin uppfattning om att den är säker. Till den dag den blir slaktad.

Dock är "vi", mänskligheten, ingen kalkon. Vi drar inte alla våra slutsatser utifrån att extrapolera tidigare händelser. Vi kan se kommande hot, såsom den globala uppvärmningen, och vi kan efterforska, diskutera och bemöta sådana hot. Vi kan nedrusta kärnvapenarsenaler, och vi kan utveckla ny energislag och avveckla kärnkraften. Alla dessa saker gör vi i alldeles för liten utsträckning, vilket beror på en mängd strukturella faktorer som är förknippade med den totalitära kapitalismen och nyliberalernas nedmontering av demokratiska funktioner. Men vi kan, i teorin. Vi har en kapacitet att problemlösa.

Befolkningsexplosionen sågs länge, och ses av vissa än idag, som vår tids stora problem. (Jag har nämnt Malthus, Ehrlich med flera här.) Det som många trodde var befolkningsökning visade sig dock vara en demografisk förändring, sammanfattat genom den sk. demografiska transitionsmodellen. I korthet – mortaliteten minskar pga. framsteg. Fler överlevare, fler människor. Fertiliteten är nämligen fortsatt lika hög. Men, detta är blott ett lagg. Efter en tid minskar även fertiliteten motsvarande mortaliteten. Populationen stabiliseras, efter några år av ökning. Den eviga befolkningsökningen var ett hjärnspöke.

Det verkliga hotet är alltså stagnation. Det är också just stagnationen som visar sitt äckliga tryne när Reinis och Löfven vägrar förstå och förvalta vår utveckling. Den visionslösa politiken är vad Deutsch skulle kalla parochial – ungefär "provinsiell", det vill säga trångsynt och bakåtsträvande.

Deutschs idéer dryper måhända av tillväxthets och Eurocentricitet – han dodgar inte att vara neokolonial alla gånger. Han lider också av driften att vilja förklara allt. Det skiter sig så klart.

Men, gällande tillväxten. Vi kan utvecklas, och vi kan bestämma hur. Det som i daglig tal kallas tillväxt är inte nödvändigtvis den utveckling som är bäst, eller som vi vill ha. Att förvalta vår kapacitet kan vara något helt annat än att förslava barn för att tillverka tandborstmuggshållare i plast till en billigare penning. Det är inte utveckling, det är (neo)feodalism och träldom. Ord som inte direkt andas framtid. Det är alltså inte evig tillväxt, i traditionell bemärkelse, som vi bör eftersträva – that shit är en fet fälla. Utveckling är en annan sak.

Vi ska inte blunda för problem – vi ska lösa dem. Vi ska inte skygga för utveckling – vi ska anamma den och styra den.

Tänk på det. Nyss hade vi 16 timmars arbetsdag och stegling. Idag har vi gott kaffe och rapp. Snart botar de cancer, genom att hämma ett enzym som är gemensamt för samtliga cancerformer. Effektiva Hepatit C-mediciner kommer ut i år, troligen. Malaria är på tillbakagång. Medicinerar du ordentligt kan du göka utan att skicka vidare ditt hiv-virus. Så ja, vi kan om vi vill – fråga Hans Rosling liksom. Det handlar bara om att allokera resurserna ordentligt.

Nu gäller det att höja kostnaden för mänsklig arbetskraft, för att tvinga fram en ökad automatisering av produktion. Samt ställa om till 30 timmars arbetsvecka, global basic income, gratis sjukvård och utbildning åt alla världens människor, samt ställa om till förnyelsebara energislag och sluta äta djur. Åsså prio jämlikhet är ni snälla, och bort med försvarsutgifterna tack. Är vi överens?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar