År 2007 har hunnit ikapp mig

En av Antropofagis allra trognaste läsare har med anledning av föregående inlägg inkommit med ett litteraturtips i PDF-format. Behold, White like me, en samling texter av Oivvio Polite. Från 2007, men bättre sent än aldrig antar jag.

Några punkter från White like me har särskilda implikationer på vit-i-hiphop-problematiken, så vitt (pun intended!) jag ser det. Polite citerar Charlie Watts, Rolling Stones trummis, som säger att han alltid velat vara en svart New Yorker, eftersom en sådan är det coolaste Charlie vet. Polite analyserar inte helt oväntat röven av detta lökiga uttalande. Jag låter den analysen vara ifred, och ger mig in på ett eget sidospår.

The Rolling Stones är ett rockfenomen sprunget ur svart kultur – mer specifikt ur legendariska Chess Records, skivbolaget som samlade bland andra Chuck Berry, Willie Dixon, Howlin’ Wolf, Muddy Waters, och Little Walter. Utan att vara expert på området har jag uppfattat det som att dessa artister skapade rock n’ roll ur bluesen. Filmen Cadillac Records (2008) berättar historien på det där härliga Hollywood-sättet.

Artisterna på Chess Records har väl vid det här laget alla fått ett brett erkännande, men så var det inte från början. När svarta artister revolutionerade populärmusiken, då var det en självklarhet för vita artister som the Beach Boys att helt enkelt stjäla riffen och melodierna. Jämför t.ex. Chuck Berrys Sweet Little Sixteen med Beach Boys Surfin’ USA:

‪

I det här sammanhanget är Rolling Stones lite av the good guys, eftersom de genomgående creddar Chuck Berry för inspirationen. Att inspireras av någon annans skapande, för att sedan skapa själv – det är väl så all kreativ verksamhet fungerar? Ja, och inget fel med det. Stones visar också sina föregångare och förebilder respekt. Allt verkar således helt legit. Så plötsligt, det där obehagliga citatet av Watts:

”I always wanted to be a black New Yorker. You know, the sharpest one on the street.”

Turist i kulturen, med respekt för historien, men likväl exotiserande. En perfekt analogi till mången vit rapp-konsument. Vill vara svart, lägger sig till med attribut, men kan ta av sig förklädnaden när som helst. Eftersom jag orättvist drog in Sage Francis i det här i och med föregående inlägg, låter jag honom få lite upprättelse genom att kommentera även nu (från Slow Down Ghandi):

”But some of y’all still haven’t grown into your face/

and your face doesn’t quite match your head/

and i’m waiting for a brain to fill the dead space that’s left/

you’re all, ’give me ethnicity or give me dreads’/

Trustfundian rebel without a cause for alarm/

’cause when push turns to shove, you jump into your forefathers’ arms/

He’s a banker, you’re part of the system/

Off go the dreadlocks, in comes the income/

The briefcase, the freebase, the sickness, the symptom/

When the cameras start rollin’, stay the fuck out of the picture pilgrim/”

Polite skriver också om varför han, som afrosvensk, gillar att lyssna på vitmakt-musik. Mycket svart musik, skriver Polite, behandlar vita människors övergrepp – likväl har vita uppskattat musiken. Black power-budskap, såsom Paris eller Public Enemy, har uppskattats, medan vitmakt-grupper har avskytts. Jag kan tillägga att jag personligen inte uppfattar Public Enemy som ett inverterat Ultima Thule – jag bara följer Polites resonemang, som leder upp till frågan huruvida ”ickearier [kan] ta vit rasistisk kultur med en klackspark?” Polite är förvånad och glad över att han kan svara ja på den frågan – att han har ”råd” att lyssna på vitmaktmusik. ”Mitt förhållande till europeisk kultur är så radikalt annorlunda att det utgör en historisk händelse.” Polites glädje rör med andra ord att han kan känna sig så ohotad av extremhögern, att han kan ha ett distanserat förhållningssätt till musiken på samma sätt som vita kan ha till t.ex. svarta rappare som uttrycker sig hatiskt mot vita. ”Den konsumtionen är den slutgiltiga uppgörelsen med den offerroll som ickevita människor tillskrivits och tillskriver sig själva.”

Den rappgrupp som jag lyssnat mest på, och idoliserat överlägset mest, är rapp-duon Dead Prez. Inte bara levererar de otroligt feta låtar med tekniskt fulländad rapp och skarpa politiska analyser – de levererar även visdom och vad jag skulle vilja kalla livskunskap. Det senare har tagits till sin logiska slutsats i och med stic.mans projekt The Workout, en skiva som helt och hållet handlar om hälsa och träning. Redan på debutfullängdaren fick lyssnaren veta att ”your health is your wealth”, och till skivan RBG medföljde en affisch med etiska förhållningsregler. Family first, Each one teach one, No snitching, med mera. Låten 50 in the clip fick mig att börja träna, vilket väl i ärlighetens namn varit min främsta fritidsaktivitet sedan dess. Dead Prez har kort och gott varit väldigt viktiga för mig. Samtidigt är duon all about black power, och kan rappa rader som ”slap a white boy” – lyssna här på Fuck The Law.

Om jag hörsammar Polites resonemang kring vitmakt-musik, kan min egen konsumtion av black power-budskap ses som något av ett övergrepp på black power-budskapet i sig – och om inte det, så i alla fall ett tydligt symptom på de maktförhållanden som gör mig som vit lyssnare fullkomligt orädd inför det presumtiva hotet.

Det kan i sammanhanget vara värt att påpeka att Polites text är från 1999. Han skriver, nästan som en parentes, följande olycksbådande rader:

”Någon skulle kunna invända att vi har denna trygghet bara så länge som det vita etablissemangets stenhårda repression av extremhögern fortsätter. Det ligger säkert något i den saken, men det ändrar inte mina känslor. Jag är trygg.”

2014 är dock etablissemangets repression av extremhögern allt annat än stenhård, som jag skrivit om bland annat här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Vidare i Polites visdomar, ur en vit hiphop-konsuments perspektiv. Polite tar avstamp i Lars Ulvenstams totalt fabricerade reportagebok Harlem, Harlem. Den förljugna och romantiserade bilden av det afroamerikanska ghettot har sedermera överförts på den svenska förorten, inte minst i och med mottagandet av förortsrappare som Latin Kings. Polites tes är att gangsterromantiken föds i centrum, för att så småningom slå rot i den periferi som utgör projektionsytan.

Med Polites ord i åtanke blir nedskrivningar som den här texten i DN lite extra obehagliga. Susanna Birgersson anser om rapparen Sebbe Staxx att ur hans ”hat och till samhällsengagemang förklädda självömkan kommer inget gott”. Detta med anledning av att Staxx påpekar att kriminalitet hänger ihop med fattigdom och segregation. Birgerssons åsikt är att ”klassresans fordon ingalunda är avställda”, vilket kan sägas vara ett hån i ljuset av forskningen om social rörlighet.

Varför obehagligt? Jo, centrum skapar gangsterromantiken som ännu en förtryckarmekanism av många. Sen bashar företrädare för samma centrum företrädare för denna romantik. Det blir en slags moralistiskt moment 22. Hiphop-kommentatorer från centrum, maktens och stadens, har skapat en listigt gillrad fälla genom att pådyvla sina egna föreställningar och fantasier på periferin. När villebrådet väl trampat i rävsaxen släpps hundarna lösa.

Nåja, nog om vithet och hiphop för den här påskhelgen. Allmän lärdom att ta med sig: Polites texter är inte bara fantastiska och insiktsfulla – de finns även gratis på nätet. Läs!