Rapp, ras och Radiolab

Jag älskar hiphop, mer specifikt rapp. Sedan örats blick först föll på Nas’ ”The World Is Yours” från världens bästa skiva Illmatic, har rytm, stavelser och rimstruktur alltid legat mig varmt om hjärtat. Så här lät det den gången jag smittades:

Om jag inte varit tydlig med det tidigare vill jag härmed avslöja att jag är en grisrosa medioker xy-heterofil, aka. en vit-medelklass-manlig-heterosexuell. I detta sammanhang är det främst den grisrosa bakgrundsvariabeln som kan sticka i fördomsögat. Den alltid lika eminenta podcasten Radiolab tar upp frågan från ett amerikanskt perspektiv:

Frågan som ställs är huruvida den mycket kände hiphop-radio-DJ:n Peter Rosenberg, från den legendariska stationen Hot 97, kan reppa trots sin vithet. Svaret blir något i stil med

ja, tack vare en stor investering i tid och engagemang, en omfattande kunskap om musiken och dess historia, samt ett kontaktnät inom hiphop-världen kan Peter Rosenberg anses vara på on the inside av hiphopen. Därmed har han också rätt att tycka och uttala sig om svarta artister verksamma inom genren.

Är hiphop då post-racial? Nej, verkligen inte, säger Rosenberg. Exemplet är Eminem. Sett till vilka som köper Marshalls skivor och går på hans konserter, så ser vi att en vit rappare lockar en vit publik. Rosenberg härleder detta till det typ-fan som kan komma fram till honom och säga saker i stil med

jag vet inte så mycket om hiphop, och lyssnar inte så mycket på hiphop, men Eminem är verkligen bra!

Fuck d, säger Rosenberg, hur fan kan du veta att Eminem är bra om du inte vet något om hiphop? Visst, Eminem råkar vara bra, men det är bara ren tur – du vet det egentligen inte, eftersom du inte vet något om genren.

Typ-fänet fortsätter:

Jag kan verkligen relatera till Eminem!

Nej, det kan du inte, säger Rosenberg. Eminem har en historia av fattigdom och missbruk, en frånvarande far, en missbrukande mamma, skjutna vänner, en uppväxt i en trailer park. Individen Eminem har haft ett skit-liv som kan sägas svara mot ett (stereo)typiskt svart struggle. Naturligtvis har Eminem white privilege, som jag har närmat mig här, och som man kan läsa lite om t.ex. här. Men en vit medelklass-suburbanit kan inte, enligt Rosenberg, relatera till Eminems liv.

Det Rosenberg ser är alltså vita människor som skiter i hiphopen, men som gillar Eminem enbart utifrån att han är vit. Att Eminem sen är the shit, och att typ-fänet råkat ha rätt i detta faktum, är bara ett slumpartat sammanträffande.

Harry Allen skrev 2003 artikeln The Unbearable Whiteness of Emceeing: What the Eminance of Eminen says about Race. Läs skiten här vettja. Denna text tar avstamp just i frågan om huruvida hiphop (och så småningom samhället i stort) kan säga ha nått eller vara på väg att nå ett post-racial stadie. Case in point är filmen 8 Mile, som enligt somliga ska markera slutet på White America. Allen citerar Jimmy Iovine – ni vet han som suger Eminems kuk i alla skits på the Marshall Mathers LP – som säger att ”it’s about class, not race, and hip-hop is one of the reasons.” Allen skyr uttalandet. Nä-nä. Det där är bara inte sant.

”For starters, consider that, in the above quote, a white label head discusses a movie, ostensibly about a Black art form, in which the lead character is white, the screenwriter is white, the director is white, the producer is white, most of the production talent, no doubt, white, and, of course, the film itself owned by a company run by, mostly owned by, and deriving the majority o fits income from white people.”

(Bilden är snodd från här.)

Allen fortsätter med att visa hur mycket filmen omsätter, och vem som tjänar pengarna. Vidare visar han, med lite snygg diskursanalys, hur 8 Mile bygger på idén om white supremacy, vit överhöghet. Allens reagerar på

”the flat, cardboard quality of the film’s characters; that, with exemption of Eminem, nobody has any parents, and everyone seems, inexplicably focused on ’Rabbit’ […] Everyone seems usually concerned with what he’s going to do or not do, what he thinks or feels. Characters orbit him in a way that, especially if you’re Black, feels completely false.”

Allen menar också att Eminem generellt sätt alltid särbehandlats i media, på samma sätt som en gång Beastie Boys:

”While hip-hop was regarded as one huge, undifferentiated Black mass, Eminem was its flaxen-haired, blue eyed baby – its golden child – born, albeit difficultly, but with greatness in his breast.”

Allen ser i 8 Mile, och i den ”verkliga” historien om Eminems persona, samma narrativ som i Tarzan-myten:

”That of a white infant, abandoned by its mother and father and raised by apes, who rises to dominate the non-white people and environment around him.”

Myten i Eminem-tappning bygger på konceptet BFWD, dvs. Black Facilitation of White Development. Allen nämner bl.a. Huckleberry Finn, The Green Mile, Monsters Ball och The Matrix som exempel på BFWD. När 8 Mile är slut är det bara Rabbit/Eminem som har kommit någon vart – övriga karaktärer är kvar där de startade. Allen igen, för lite historisk kontext:

”Black facilitation of white development is why we were brought here to work as slaves, and in 8 Mile, this relation is refined.”

Raffineringen Allen påtalar går ut på att göra ”slavarna” delaktiga i sin egen underkastelse. Konceptet post-racial är en del i denna utveckling, eftersom man glömmer varför det är relevant att bryta på ras (på samma sätt som varför det är relevant att bryta på kön, som jag skrivit om här.) Det tar också, i min mening, ifrån the subjugated deras tolkningsföreträde eller situerade kunskap – återigen en parallell till feministisk debatt (som jag skrivit om här).

Många av de grymmaste och/eller mest hajpade rapparna idag nämner Eminem som the förebild – Angel Haze, Odd Future-kollektivet, Hopsin, med flera. Och Eminem är, som Rosenberg påpekar, onekligen jävligt grym. Att som hiphop-intresserad höra detta är inte oförenligt med att erkänna BFWD-konceptets bäring inom hiphopen. Här bör vi dock vara tydliga med att skulden till största delen vilar på mainstream-media och musikindustrin, som är de maskiner som pådyvlar Eminem rollen som the great white hope. Eminem själv gillar ju bara att rappa, och gör det jävligt bra. Huruvida han erkänner och problematiserar sina vita privilegier kan jag inte uttala mig om, men det är inte nödvändigtvis hans roll – mannen ska hålla sig i mic-båset. Att Eminem blivit allt mindre intressant och lyssningsbar sedan storverket The Marshall Mathers LP hör inte riktigt hit – i vilken riktning en artist utvecklas är henoms ensak.

Som ”vit” hiphop-fiend, som har plöjt ner oräkneliga timmar både såväl i ren kulturkonsumtion i form av lyssnande och läsande som i fuskande på micken och inom musikjournalistiken, kan jag inte acceptera att jag inte har rätt att älska rapp och hiphop. Men jag måste analysera min roll i kulturen. Jag vill likt Peter Rosenberg tro att jag är en legitim åhörare och deltagare, eftersom jag hyser ett genuint intresse och ägnar större delen av min lediga tid åt fortbildning. Jag tar helt enkelt kulturen på allvar. Jag tycker också att Eminem är eminent, men det är en väl underbyggd uppfattning. Däremot erkänner jag glatt att även jag fallit i post-racial-fällan (t.ex. här), och att Allen har hjälpt mig att se på 8 Mile på ett helt annat sätt än vad jag gjorde första gången.

Komikern Aamer Rahman poängterar i denna white rapper FAQ (del två är här) att den övervägande delen av hiphop-konsumenterna idag är vita, och att detta påverkar utformandet och utförandet enligt kapitalismens logik:

”Commercially successful hip-hop reflects the desires and tastes of white people. Hip-hop is one of White America’s favourite forms of escape, where you get to project and live out fantasies about sex and violence through people of colour. You are not ’outsiders’ to hip-hop, you actually control its production, form and distribution just by being white.”

Även om det låter rätt otäckt tror jag att Rahman har helt rätt. Rasismen växelverkar med kapitalismen. Little Brother’s eminenta platta The Minstrel Show tacklar diskussionen i fullängdsform – här extrapolerar Phonte och Big Pooh minstrel show-konceptet från tillbaka i dagarna, och anklagar kontemporära hip-hop-stereotyper för att inte vara bättre. Ett färskt exempel på hur kapitalismen gynnar rasistiska bilder, på samma sätt som sexistiska, är rapparen 2 Chainz’ utveckling. Tauheed Epps, som är hans riktiga namn, har gått från att vara en conscious-rappare i paritet med Kweli eller Common, till att idag göra låtar som den här:

Okej, givetvis är det kul med hedonism. Det finns tillfällen då man vill skita i allt och bara kötta, och då kan man väl få göra det. En enstaka röv-hyllande musikvideo är enbart underhållande. Däremot går det inte att sticka under stolen med att den totalitära kapitalismen gynnar spridningen av rasistiska (och sexistiska) stereotyper. 2 Chainz vill också ha sin del av kakan, vilket han får genom att dumma ner sig en smula och bli snuskig. Tyvärr är det svårt att spotta sanning med massa kaka i munnen.

Så här tycker förresten Lupe Fiasco om att dumma ner det:

Hur som helst så är Aamers poäng att vita personer inte har någon anledning att känna sig exkluderade och marginaliserade i hiphopen. Det är nämligen vita personer som styr, genom att vara både kapitalisterna och konsumenterna, och i många fall (såsom Eminem) självklart även konstnärerna/utövarna.

Som grisrosa hiphop-älskare ställer detta dock mig inför ett nytt problem – kan/vill jag identifiera mig med den där hemska vita massan som skapar den där kommersiella logiken som föder fram den där hiphopen som jag hatar? Peter Rosenberg tänker nog ungefär samma sak – centralt i Radiolab-avsnittet är hans beef med Nicki Minaj, som grundar sig i att Rosenberg dissar Minaj för att vara sell-out i och med superkommersiella pop-hitten ”Starships”. Rosenberg är besviken på Nicki, eftersom han vet att hon kan spotta eter när hon så önskar (Minaj hörs från ca 3:35):

Nej, varken jag eller Rosenberg gillar den riktning som den kommersiella logiken försöker tvinga hiphopen mot. Vi ser oss som rapp-konnässörer. Vi vill se det som att vi är på insidan av hiphopen, medan de (Rosenberg talar sexistiskt nedlåtande om 14-åriga vita tjejer som lyssnar på hiphop, jag tänker mig nog historielösa lyssnare i allmänhet) är oinitierade och okritiska dum-konsumenter, utan känsla för hiphophistoria.

Som jag har varit inne på tidigare är vi alla rasister, i bemärkelsen att vi alla har fördomar. Det är inte alldeles enkelt att frigöra sig från dessa. Att det finns skumma undermedvetna element kopplade till mitt hiphoplyssnande är därmed mycket troligt. Att jag kommer sluta älska rapp är desto mer osannolikt. Slutsatsen blir dock lite paradoxal. Eftersom jag värnar min rätt att älska hiphop på mina egna villkor, måste jag tillerkänna alla andra samma rätt – även de förhatliga historielösa ytlighets-lyssnarna. Det är nämligen inte dem det är fel på. Det är den totalitära kapitalismens grepp om konsten och dess produktionsvillkor som förstör musiken.