Självrannsakan är den raka gatan fram, del 2

Jag har nyligen fått tillfälle att checka mina privilegier en smula, vilket både har gjort lite ont och varit lite skönt på samma gång. I mitt fåfänga sökande efter ödmjukhet har jag även snubblat över ett och annat guldkorn som kan passa här på Antropofagi-bloggen.

I Camila & Mireyas podcast (inbäddad ovan) diskuteras varför ”liberala” (läs ”höger-”) skribenter och tyckare reagerat så defensivt/aggressivt på lanseringen av Rummet. Slutsatsen blir att antirasismen engagerar brett, samtidigt som den har gått vidare från sitt naiva ”Rör inte min kompis”-stadie och börjat se strukturer. Det är bedrövliga nyheter för nyliberalerna, när fler och fler identifierar strukturell rasism som ett likvärdigt eller värre problem är t.ex. Jimmys jämmer eller Bylunds spystund. Om man identifierar den strukturella rasismen (som jag skrivit lite om här), eller kanske till och med gör kopplingen mellan rasism och kapitalism (som jag skrivit lite om här), då blir antirasismen plötsligt subversiv även i andra avseenden. Fy bubblan, tänker (t.ex.) Hanne Kjöller.

Som jag tidigare varit inne på behöver kapitalismen rasismen för att desarmera den potentiellt revolutionära kraften i underklassens känslor av vanmakt och besvikelse. Samtidigt skapar kapitalismen/konsumismen en elakartad feedback-loop, en slags ideologisk rundgång, där rasistiska (och andra) stereotyper förstärks av marknadskrafterna. Slutligen behöver kapitalismen rasismen för att legitimera den semi-slavklass man håller sig med, som jag skriver om här och här.

Camila & Mireyas pod fastslår att kapitalismen och rasismen är ”mycket goda vänner”, vilket kärnfullt sammanfattar resonemanget. Denna vänskap vill det nyliberala maktklustret naturligtvis hemlighålla i möjligaste mån. Antirasismen tycks vara ett syfte behjärtansvärt nog att bryta den folkliga apatin, vilket är bad news för kapitalet. Antirasism är samtidigt vänster, givet den höger-vänster-skala vi ser idag, där normalisering av rasism är högerns prioritet.

Kristian Lundberg – som för mig blev känd genom den engagerade, poetiska, och dessutom lagom långa (korta) romanen Yarden – idisslar liknande tankegångar i sin senaste. Det här är inte mitt land lyfter det absurda nyliberala nyspråk som tillämpas i den del av offentlig sektor där den rasistiska strukturen kanske är mest synlig och brutal. Lundberg ber oss smaka på ordet ”Förvaret”, som åsyftar den lokal där flyktingar och papperslösa (även barn) som ska deporteras hålls fängslade. Lundberg citerar även Migrationsverkets GD Dan Eliasson, angående ett invigande av en ny förvars-anläggning:

”De förvarstagna får världens bästa förvarsverksamhet.”

Tack, tänker de förvarstagna. Nog. Inte. Men varsågod, bitches, tänker den nyliberala värderasismen. För att maskera övergreppen fungerar rasismen utmärkt – ju längre ifrån termen ”vi” som exempelvis termen ”ensamkommande flyktingbarn” befinner sig, desto lättare att fängsla, förvara, kränka, deportera, och indirekt mörda. Rätt kroppar i rätt fack – vissa är bränsle, vissa är smörjmedel, vissa är kugghjul, vissa är maskinister. Vem är ingenjören? Det kanske är mindre viktigt, eftersom varje beståndsdel behövs för att skiten ska kunna pågå. Lundberg:

”Det finns ingen som tänker att man blir människa just genom att vägra det omänskliga. Istället drar kugge in i kugge och hjulet bara snurrar, helt skoningslöst kommer det att krossa människa efter människa och just med formuleringen ’Det är inte vi som bestämmer’. Det finns en anledning till att likgiltighet är en dödssynd.”

Att jag själv oförtjänt innehar en priviligierad position i maskinparken är bortom tvivel – att inte aktivt sabotera är egentligen att skriva under på ritningen. Jag nämnde ovan att jag sökt ödmjukheten, vilket väl är någon slags emotionell paradox i paritet med Manne Törnlunds självbekräftande altruism. Sökandet är därmed snarare att betrakta som en evigt pågående självsanering, som tyvärr har en potentiellt besudlande effekt på det material eller de personer som jag vill ska facilitera min utveckling. Eftersom målgången aldrig kommer komma, och jag dessutom skitar ner i spåret som sprang jag Göteborgsvarvet med diarré, känner jag mig lite som den heliga mannen i Kyrklunds Den rätta känslan. Mannen har i oräkneliga år studerat en helig text. Tyvärr kan han inte längre läsa texten, vilket kommer sig av att den är så smutsig. ”I trettio år har jag setat framför dessa uppslagna blad och min smuts har duggat ned över sidorna, så att det numera är svårt att urskilja bokstäverna.” (Mannen har inte heller någonsin läst hela texten. Varför han överhuvudtaget sitter där och läser är mycket oklart.)

Ännu ett guldkorn, som har mer omedelbara implikationer på min egen självbild, är Falskhetens (lever vidare här) ras-skola, och då specifikt denna fallstudie angående vithet och hiphop. Jag har tidigare försökt förstå min egen roll i kulturen jag älskar, och landat i slutsatsen att jag varken kan eller vill sluta konsumera, analysera, och utöva rapp – vilket heller ingen kräver av mig. Däremot har jag nyligen känt ett märkligt behov av att legitimera min närvaro i en kultur som ursprungligen är skapad främst av folk av färg (lästips: Jeff Changs Can’t Stop Won’t Stop), även om (eller på grund av att) det idag främst är vita som kontrollerar produktionsvillkoren genom ägande och konsumtion. Här har jag landat i delvis samma förklaringsmodell som Hot 97-DJ:n Peter Rosenberg, som ser sig som en gate-keeper.

Jag, liksom Rosenberg, legitimerar min närvaro i kulturen medelst kunskap om den, och engagemang för den. Enligt Falskhetens fallstudie hamnar jag i kategori 2 – Den lärda. Eftersom jag gillar långa citat, och eftersom Falskheten skriver så jävla fint, så kör jag stycket i sin helhet:

”Denna person är en person som verkligen gillar hiphop, no lie about it. Denna är också en person som dyker upp på hiphopfester och kan också ha en inflytelserik roll i musiksvängen.

För denna person är ’kvalitet’ ett viktigt begrepp.

Problemet är bara att din attityd vittnar om en kolonial världsbild; där den vite alltid är den smarte, den förnuftiga och hjälpsamma som styr upp. Ledsen, men du är en Tintin i hiphopkläder. Vem gav dig mandat att bestämma vad som är kvalitativt och vad som är dåligt? Förlåt, men att du själv intar den rollen gör dig post-kolonial 2.0. You aint about this life! Så ta gärna del av musiken, lyssna och njut, men don't go all vit i afrika on me och berätta vad som är ’bra’ och ’dåligt’ och försök ’styra upp’.

I och med att kraven du ställer på hiphop oftast inte överförs till några andra genrer, bekräftar du bara det du försöker förneka; att du egentligen tycker att hiphop är en låg ’konstform’, att den naturligt placerar sig under andra musikgenrer, men genom din oh så store förmåga, kunskap, goda smak och otröstliga arbete kanske du kan lyfta den ur rännstenen? SLUTA UPPFOSTRA. Hiphop tillhör inte dig, hiphop behöver inte en vit uppfostrare som ska lära de svarta vad som är ’bra’ och sedan sprida det till den vita massan. Du är inte Moder Theresa. Om 2 Chainz vill rappa om strippers, låt honom göra det. Det är inte upp till dig att definiera genren. All hiphop är inte backpack. Hiphop kan lika gärna handla om underhållning. En sång kan vara fet utan att handla om fattigdom, droghandel, Babylon eller likn.

I och med dina krav på ’kvalitet’, visas också vad du egentligen vill få ut av genren. Vad du vill få ut av att lyssna på musiken. Du vill addera lite djup och mystik till ditt egna liv. Lite coolhet. Lite Blackness. Du vill vara den där häftiga vita som är ’down with it’, som har nån burk med harissa hemma, som ’kan’ hänga med blattar, som kanske åker ut i förorten för att handla på nån arabisk mataffär pga du ’ääääälskar baklava o bladpersilja’.

Vet ni vad jag efterlyser? Vad som är mer sällsynt än fyrklöver och vita bergsgorillor? Ödmjukhet hos en vit person.

En vit person som börjar lyssna på hiphop, går på fester, utgör scenen etc men som inte direkt anser att den är värd en VD-post. Som inser sina egna begränsningar. Som är medveten om sin egen överordnade position, om sitt privilegium, och istället intar en roll i periferin.”

Att Falskheten och jag använder samma exempel, 2 Chainz som rappar om ass, gör såklart fallstudien än mer träffande. Framförallt får Falskhetens analys mig att se tillbaka på en intervju jag gjorde med superbe rapparen Sage Francis för ca 4-5 år sedan. I ett segment av intervjun analyserar vi texten till Francis’ Escape Artist. Analysen leder till en allmän diskussion av läget i rapp-gejmet, och då mer specifikt text-gejmet:

Sage Francis: ”I definitely think lyrics have taken a turn for the worst in the past five years, maybe ten years. Uhm, it’s a tuff craft, it’s really, it’s not easy to do, so… Uhm, anything that is tough to do, you’ll notice more and more people not doing it, hehe.”

Jag: “So that’s why stupid-rap is big today?”

Sage Francis: “Well, yeah, ‘cause it’s easier to do, it’s easier to market, it’s… You know, dumb lyrics are, are easy to understand, so it’s easy to play in the club, and that’s where a lot of music is getting played. I don’t know, it’s kind of just fast-food music.”

I retroperspektiv blir det smärtsamt tydligt att både jag och Sage Francis tar oss friheten att sätta oss till doms över hiphopen som den ser ut ca 2009. Liksom Rosenberg, som dissar Minaj och hyllar realness, gör vi oss till uttolkare och smakdomare på ett inte särskilt fräscht sätt. Men hade vi rätt?

Om jag inte missminner mig skedde intervjun under 2009. Om vi går till Billboard Hot 100 top 10 singles kan vi se vilka hiphoplåtar som hade stort genomslag just då:

T.I. ft. Justin timberlake – Dead and Gone

Eminem ft. Dr. Dre & 50 Cent – Crack a Bottle

Flo Rida – Right Round

Soulja Boy Tell ’Em ft. Sammie – Kiss Me Thru the Phone

The Black Eyed Peas – Boom Boom Pow

Kid Cudi – Day ’n’ Nite

Eminem – We Made You

Flo Rida ft. Wynter – Sugar

The Black Eyed Peas – I Gotta Feeling

Drake – Best I Ever Had

Young Money – Every Girl

Jay Sean ft. Lil’ Wayne – Down

Jay-Z ft. Rihanna & Kanye West – Run This Town

Jay-Z ft. Alicia Keys – Empire State of Mind

Drake ft. Kanye West, Lil’ Wayne & Eminem - Forever

The Black Eyed Peas – Meet Me Halfway

T.I. är ju, förrutom att vara allmänt snygg och en grym skådis, även en erkänd lyricist – jag drar mig direkt till minnes de snygga öppnings-raderna till hans vers på remixen av M.I.A.:s Swagga Like Us:

”You can go see Weezy for the wordplay, Jeezy for the bird play/

Kanyeezy for diversity and me for controversy/”

Att sen ha med Justin Timberlake, som bredvid Elvis kanske är den som främst personifierar begreppet cultral appropriation, säger säkert en del om vilka låtar som funkar i marknadslogiken. Men detta tar dock inget ifrån T.I.:s skillz som lyricist.

Vidare ser vi två låtar med Jay-Z, båda starka låtar av en av vår tids främsta och mest respekterade ord-smeder. Jay satte inte bara en ny standard i och med 1996 års Reasonable Doubt – han har även författat ypperliga boken Decoded kring sina texter.

Så kommer vi till Drake, en rappare som jag personligen aldrig har kunnat uppskatta. Jag har mest sett honom som den som populariserade Big Seans patenterade truncated similies-stil, även känt som hashtag-flytet, som vi först hörde i feta Supa Dupa.

Big Sean gjorde det gött och konsekvens, Drake tog det till Billboard, och plötsligt rappade alla från Ludacris till Lilla Namo utan ett ”like”/”som” i sina liknelser. Kanske var det den trenden som gjorde mig avogt inställd till Drake. Jag har nyligen fått anledning att omvärdera, sedan Daniel Boyacioglu, för mig en auktoritet på området, i podcasten Klassresan breder ut sig om Drakes förträfflighet (lyssna här). Drake vann även mitt hjärta tillfälligt när han kopierade M1s flow från Hiphop (första versen), i sin låt Over (andra versen), vilket Dead Prez sedermera svarade på med mixtape-spåret Far From Ova (andra versen). Okej, Drake är väl inte min kopp te, men inte heller höjden av dålig hiphop.

Vidare har vi Lil’ Wayne, Kanye West och Eminem, tre eminenser och lyricister som alla gjort stor åverkan på hiphopen. (På gott och ont, kanske jag kan säga, för att problematisera Eminems white eminence och tråkiga utveckling mot en bisarr Dr. Bombay-leverans, samt Waynes spretiga katalog och swagger-rapp.) I sammanhanget kan det vara kul att citera ett par random Kanye-bars som jag alltid varit svag för, från Last Call:

”I went to the mall and I balled too hard/

Oh my god, is that a black card?/

I turned around and replied, ’why yes/

but I prefer the term African American Express’/”

På listan finns också Black Eyed Peas, en gång back-pack-rapp-favoriter. Kid Cudi, som kom med en ny stil och ändrade musiklandskapet en smula. Dr. Dre, legend. Soulja Boy Tell ’Em, pop-kulturellt fenomen som enligt källor – har själv inte lyssnat efter – ska ha visat prov på förnämlig förmåga sedan lite enkelspåriga Crank That.

Flo Rida, dock, kan man ju inte gilla. Där får jag nog säga att folket har fel om han finns på topplistan – just låten Right Round är ju dessutom en extremt lökig cover på You Spin Me Round (Like a Record) av Dead or Alive. Men generellt sett – låtlistan är ingenting att klaga på. Vi har en helt rimlig topplista, med några riktigt bra låtar och med flera otroligt förnämliga lyricister. 2009 var kanske inte ett år för ”stupid-rap” ändå. Den självutnämnde gatekeepern (jag) hejtade i blindo, rakt ut i folkmassan. Tur att ingen annan brydde sig om den ringa och i efterhand ganska illa underbyggda åsikten.

När nu detta monsterlånga blogginlägg börjar närma sig sitt ofrånkomliga slut kanske en sammanfattning kan vara på sin plats. Teman har varit: Se/ifrågasätta egna privilegier – Den egna rollen i förtryckarstrukturen/den rasistiska strukturen – Lyricism. Att förneka den egna rollen och det egna ansvaret i den nyliberala värderasismen är en förnekelse som passerar gränsen för vad som är en lögn. Så varför inte låta en av världens allra främsta lyricister, Sway Dasafo, analysera den rollen, lögnarrollen:

”Are you a liar? If your reply is no, your lying now/

Because we live in a lie and then we die and then we’re laying down/

Look at my Adams apple, it’s not that my neck hurt/

No, no, it’s just the truth it’s hard to swallow, and you can see that I’m an expert/

So let, let me elaborate, as I navigate like a husky/

But trust me, the truth is, I wouldn’t even trust me/

Many rely on religion, that doesn’t make sense, ‘cause that’s considered a sin/

And there’s really no winning ‘cause everyone harbours a liar within and it’s just that we’re different/

Being a bad liar is like having a bad lawyer/

As soon as they get caught they get the sentence uffed up/

A good liar’s benevolent, with a memory like an elephant, intelligent, and knows exactly when to shut up/

Lies spread around like viruses, so how can I survive in this/

‘Cause even the truth lies… In people’s irises/

So how can I resist, I had to lie to write this verse/

Got my talent for twisting words, hence my title, I’m a lyricist/”

Tighta rader! Lyssna från ca 2:30:

SVT:s Raskortet (”what I wanna know is how that card got in the deck in the first place”, som Paul Mooney säger) är ett jättebra sätt att syna en lögn, den om Sverige som ett icke-rasistiskt samhälle. Att syna den egna lögnen, om den egna rollen i detta samhälle, är desto svårare. Men, kan liksom inte klaga på det ena utan att ge sig i kast med det andra, vilket fler och fler förstår när den folkliga antirasismen börjar mogna. Till nyliberala skribenters fasa.