Europas Boko Haram

Belgien är inget land som ligger mig vidare varmt om hjärtat. Som kolonialmakt var Belgarna och den belgiske kungen Leopold några av de allra vidrigaste. Ypperliga Kung Leopolds vålnad, av historikern Adam Hochschild, berättar om hur Kongo förvandlades till ett gigantisk gummiplantage där arbetarnas högerhänder rutinmässigt höggs av för att förebygga revolt. Du kan tappa gummi med en hand, men du behöver två för att hålla i ett gevär.

Det som idag är den Demokratiska Republiken Kongo är ett praktexempel på neokolonialism. Rika på resurser plundras DR Kongo ut av multinationella jättar i säng med korrupta kongolesiska politiker och rena rama rövarbaroner. Kannibalism, våldtäkter i stor skala, barnsoldater, massakrer, slavarbete i diamantgruvor – alla de värsta sidorna av mänskligheten återfinns i Belgarnas kölvatten, i de strukturer som kolonialherrarna byggde upp, förstärkte och cementerade.

Belgien kontrollerade även Rwanda, och det koloniala arvet från den ockupationen har vi likaledes sett prov på. Belgarna var på plats när massakrerna skedde, men valde att inte ingripa. De etniska splittringar som allmänt anses ha legat bakom massmordet skapades också av belgarna, enligt en ovanligt elakartad söndra-och-härska-taktik. 1935 införde belgarna identitetshandlingar baserade på uppdelningen mellan bland annat hutu och tutsi.

Belgien har alltså historisk varit en av de allra vidrigaste kolonialmakterna. Man skulle kunna argumentera för att Belgien överträffar nazi-tyskland, både sett till respektive folkmords omfattning – lågt räknat mördades minst tio miljoner kongoleser bara under kung Leopolds styre, som tog slut redan 1908 då Kongo övergick till den belgiska staten – och sett till ideologisk vidrighet – den koloniala rasistiska hierarki som tillämpades i kongo, och etnicitets-politiken i Rwanda, var fullkomligt förödande och djupt antihumanistiska. Även de direkta och indirekta efterverkningar av belgarnas framfart är i paritet med nazisternas dito. Kongo är än idag i många avseenden ett helvete på jorden, och den koloniala historien samt den neo-koloniala utsugningen är två variabler med stor förklaringskraft. Lägg därtill folkmordet i Rwanda.

Koloniala förbrytelser och rollen i det neo-koloniala roffandet är dock inte det enda som får min kräkreflex att aktiveras när jag ser en tysk flagga ställd på ända eller när jag bjuds på majonäs till mina pommes. Belgien är för mig nämligen även förknippat med det yttersta exemplet på maktens ondska. När jag hör den serie fonem som bildar ordet "Belgien", då aktiveras också det mönster av neuroner i min hjärna som representerar begreppet "pedofili".



P3 Dokumentär belyser förtjänstfullt hur etablissemanget i Belgien hade hela kuken i syltburken, och därför desperat skyddade en man som rövade bort, våldtog, torterade och mördade ett stort antal barn. Kopplingarna till maktens högsta rum är pinsamt tydlig, och oviljan att genomlysa hela "skandalen" talar sitt universella språk. "Det belgiska monstret" Mark Dutroux försåg förmodligen hög-rankande politiker och makthavare med mänskliga leksaker i önskad ålder. Oviljan att anstränga sig för att bevisa motsatsen är i sig inget bevis, men dock en av flera starka indicier.

Att maktens rus leder till begäret att överträda varje mänskligt tabu blir tydligt även i fallet Storbritannien. Makt som fenomen tycks driva individer till att vilja göra det som ingen frisk människa kan vilja göra, nämligen förgripa sig på barn. Är själva handlingen den yttersta representationen av makt som fenomen? Är idén om att totalt frigöra sig från all moral det som ligger bakom? Är det inte makten som leder till övergrepp, utan tvärt om empatilösa psykopater som tillskansar sig makt? Är själva beteendet nedärvt, evigt reproducerat i överklassens reservat och internat?

Pedofilskandalen i Storbritannien visar inte bara hur medlemmar av den brittiska regeringen och parlamentet begått övergrepp på barn. Det visar även, liksom i Belgien, hur makten alltid gör allt för att mörka. Samma mönster som i den katolska kyrkan, en annan maktfullkomlig institution som gjort övergrepp på barn till en livsstil. Även i Storbritannien är mörkläggningen pinsamt tydlig, när filer och akter spårlöst "försvinner", och när de utredare som utses är släkt med de misstänkta.

Andra typer av skandaler kan då och då se dagens ljus. Korruptionen och klanlojaliteten är alltid stark, men ibland läcker lite smuts ut ur salongerna. När det handlar om pedofili råder dock strängare regler. Här får inget någonsin bevisas. De brott som begås är alltför vidriga för att någonsin kunna passera obemärkta förbi. Naturligtvis finns en viss disproportionalitet i detta. När Carl Bildt tjänar sina blodspengar dör ju även barn – samma sak när Dick Cheney gör sina likaledes smutsiga dubloner, i Irak eller Nigeria eller annorstädes. Det sammanräknade mänskliga lidandet är dock inte vad som ligger till grund för allmänhetens dom. Att sexuellt förgripa sig på barn kommer alltid vara i en kategori för sig. Intuitivt känner du säkert själv samma sak.

Så vad kommer hända med Europas svar på Boko Haram, det brittiska parlamentet? Som vanligt ingenting. Mörkläggningen kommer vara pinsam men tillräcklig för att alla inblandade ska kunna dementera. Så länge det finns tvivel kan vi inte kasta ens den mest korrupta statsman i finkan.