Onomatopoetisk rapp

Det finns ingen som helst anledning att titta på hela klippet ovan. Däremot kan en titta på Crooked I, som bekvämt nog spottar först i gänget. Lägg märket till hur han låter som ett automatvapen när han rappar om just ett automatvapen. Festligt! Antropofagi vill mynta: Onomatopoetisk rapp.

Crooked I's lilla uppvisning är dock ingenting mot Sway Dasafo's motsvarande vapen-teater. Sway knäckte dock konceptet för många herrans år sedan, och gjorde det framförallt både snyggare och mer konsekvent. Man behöver inte gilla den ursprungliga Ludacris-låten för att fatta vad jag menar (lyssna från 01:00 för vapen-flow):

Givetvis är vapen-relaterade teman extra tacksamma att göra onomatopoetisk rapp av. Skott är fonetiska metaforer för stavelser, och automatvapen tenderar dessutom att spruta ut dessa mycket snabbt. Dessutom är vapen macho och farliga, precis som många rappare gärna vill vara. (Gunz, yo!)

Kan en onomatopoetik vara ett simpelt härmande av ett ljud? Busta Rhymes dungeon dragon på Tribes Scenario är ett fall av att låta som en grott-drake, men inte av att leverera ord som emulerar ljudet från vad ordet konnoterar. Lyssna på Busta, från ca 3 minuter:

Antropofagi anser att detta måhända är användandet av ett onomatopoteiskt ord eller uttryck, i det här fallet "rah, rah", men inte att betrakta som onomatopoetisk rapp.

En listig och okonventionell onomatopoetik är Quans/Nas' Just a Moment, som Antropofagi omnämner här. Eftersom fenomenet som omnämns är tystnad, emulerar rapparna fenomenet fonetiskt genom att vara tysta. Antropofagi anser att detta visserligen tysta ljud dock faller inom ramarna för begreppet onomatopoetisk rapp. Detta då konceptet gör historiens fjärde vägg genomsläpplig, i och med formens växelverkan med temat.

Om en nöjer sig med en mer generös definition av onomatopoetisk rapp – något Antropofagi fö. starkt avråder från, men som tycks vara konsensus på the Internetz – finns det en uppsjö av låtar att välja och vraka bland. Klassiska Boom med Royce da 5'9'' och Bang Bang från Dr. Dre's 2001 är två exempel. Här rör det sig helt enkelt om att titlar innehållande onomatopoetiska ord, föga bättre än Busta's "rah, rah, like a dungeon dragon".

Vidare, som Mats Nileskär påpekar, är det inom hiphopen tidvis förekommande uttrycket "bling" pseudo-onomatopoetiskt då det emulerar hur guld hade låtit, om det lät. Antropofagi menar att detta ord har en sådan verkshöjd (till skillnad från "boom" eller "bang") att det måste räknas som åtminstone ett fragment av onomatopoetisk rapp.

Eminems bra platta, the Marshall Mathers LP, bjuder på en ytterligare variant i låten Drug Ballad. Här är det DJn som emulerar ljudet av att dricka ur en flaska genom att scratcha ljudet av en bastrumma. Lyssna från 02:57:

[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat nämnda låt. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Ljudet är måhända inte strikt onomatopoetiskt, eftersom det inte är ett ord sprunget ur en mänsklig mun. Däremot har vi att göra med ett synnerligen innovativt sätt att integrera beatet med historien. Framförallt väcks frågan – är varje mänsklig utsaga som härmar ett ljud onomatopoetik? Lyssna då på Sly the Mic Buddah i Saïan Supa Crew:

[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Saïan-låt. Innan Grooveshark släcktes ned.]

En mänsklig beat-box producerar inte enbart ord. Tillämpar vi den retoriska stilfiguren "kiasm" på detta påstående, kan vi med lite god vilja generera utsagan: En icke-mänsklig beat-box producera enbart mänskliga ord. (Kiasmen är inte nödvändigtvis logisk till sin natur.) Således härleder vi härur att bas-ljuds-scratchen i Drug Ballad mycket väl kan räknas till onomatopoetiken. Grattis, Bass Brothers!

Den läsare som kan komma på fler exempel på sann onomatopoetisk rapp är naturligtvis välkommen att höra av sig.