Subjektiva classics

Det finns vissa låtar som inte är objektiva classics, men som är classics för den enskilde. Antropofagi vill lyfta några exempel.

The Recipe är oerhört fet instruktionsrapp, där lyssnaren får veta exakt hur crack kokas. Matprograms-samplingen kontrasterar E-40 och gängets råa utsagor på ett sätt som får smaklökarna att krullas av glädje. Alla rätt på den anrättningen.



Mistress bjuder på storytelling på en nivå som få når. Hur målande är inte följande scen: "When she jumped the tattoo would fuck her titties on stage"? Oerhört målande, vågar Antropofagi påstå. Dessutom är upplösningen på historien i samma vers föredömligt dråplig och kvick: "Ain't it kinda odd/ the same day he put her name in the will, [was] the day he was killed?" Hela skapelsen är anspråkslös men ändå gudomlig.



What a Job är självklart skitfet pga. skitfeta rappare och mysigt groove. Framförallt är det så himla ofta relevant att pusta lite, rulla cyniskt med ögonen, och sucka "what a job this is". Prova du också!

Nämen ärligt, hur snöig är inte Andrés vers? Sidospåret med paret som berättar om hur de älskat till OutKast vill en ska vara taget oförändrat ur verkligheten.



Pharoahe Monchs The Jungle är ett exempel på att förmedla känsla och vibb. Stämningen i låten är så himla 80-tals-storstadsjungel. Rimmad radio-teater när det är som bäst. Och trots att Monch förirrar sig riktigt djupt in i metafor-snårskogen hittar han ut utan skråmor.