När Antropofagi, trind skåning i gåsapågs-mundering, kavat och förhoppningsfull migrerade till Stockholm för ca fem år sedan, slogs hen av segregationens pinsamma synlighet. Jämfört med Malmö eller Köpenhamn är Stockholm löjeväckande uppdelat. Vita/rosa/bleka människor befolkar innerstaden, och framförallt områden såsom Östermalm (där alla fö. har kravatt och/eller servett i bröstfickan, och där Ian Wachtmeister dagligen ses rasta sina många taxar). Tensta, Hallunda med flera ytterområden är mer internationellt präglade. Här bor människor med mer melaninrik hud, samt finska alkoholister.
(Tonen ovan är raljerande ironisk, men egentligen helt gravallvarligt menad. Antropofagi har likt många andra nyinflyttade kämpat på huvudstadens andrahandsmarknad, och bott i knappt tio olika områden, såsom Hornstull, Solna, Gullmarsplan, Bagarmossen, etcetera, samt bedrivit vandel på bl.a. Östermalm och Södermalm. Antropofagi har också ägnat sig åt att systematiskt besöka även de områden där hen inte haft anledning att sätta sina medelklass-fötter, såsom Norsborg, Hallund, Alby, Fittja, Tensta, Fisksätra, med mera. På en utflykt till Norsborg bevittnade Antropofagi hur två äldre finsktalande herrar vänskapligt slog varandra blodiga på en parkeringsplats. Båda var så fulla att de lutade sig mot varandra för att inte ramla medan de matade slag mot ansikte.)
***
Malmökommissionens slutrapport beskriver segregationen i Malmö. Här är de sociala klyftorna extremt stora, med åratals skillnader i förväntad livslängd, och stora skillnader i hälsotal, inkomst, sysselsättning med flera sociala indikatorer. Den geografiska segregationen i Malmö är emellertid inte fullt lika påtaglig, sannolikt pga. att staden helt enkelt är betydligt mindre till ytan.
I Ibland vill man bara försvinna, Kim Veerabuthroo Nordbergs (den där löjligt snygge i kulturnuheterna på SVT) eminenta Dogge-biografi, diskuteras fenomenet boendesegregation i Stockholm. Veerabuthro Norberg skriver:
"Boendesegregation har inte en orsak utan många. I Stockholm var den ett direkt önskemål. Författaren Per Wirtén beskriver boken Där jag kommer ifrån hur stadsplanerarna redan i skriften 'Det framtida Stockholm' med riktlinjer för Stockholms generalplan (1945) uttryckligen önskade en segregering. I skriften förordades separering och 'en ganska långtgående social differentiering mellan olika bostadsområden', framför att förena olika sociala grupper och klasser.
Grannskap och gemenskap förutsatte likhet, tänkte man sig. Mellan förorterna lämnade man så kallade gröna kilar - buffertzoner i form av natur; skog, fält och vatten.
Segregation är också en fråga om pengar. Samtidigt som Norra Botkyrka stod klart i mitten av 70-talet så vek sig den svenska ekonomin [...] De dåliga tiderna innebar outhyrda lägenheter och kris för Botkyrkabyggen. 1975 ville Centern i Botkyrka kommun begära företaget i konkurs. Folkpartisten Karl-Erik Strömberg som satt i Botkyrkas kommunfullmäktige hävdar i en intervju i antologin NoBo: Boken om Norra Botkyrka att de Stockholmsägda bostadsföretagen i hemlighet aktivt styrde sina sociala problem till lägenheterna i Norsborg och Fittja.
Men de lediga lägenheterna drog också till sig dem som annars hade svårast på bostadsmarknaden: invandrarna. Inte bara de arbetskraftsinvandrare som kommit från länder som Grekland, Portugal och Turkiet under högkonjunkturen på 50- och 60-talet, utan nu också de flyktingar som kom efter 1973, främst från Chile och andra latinamerikanska länder, liksom också kristna från Mellanöstern.
De som hade råd att välja flyttade [...] De som inte hade råd att välja blev kvar.
Denna etniska segregation går hand i hand med fattigdom. Journalisten Johanna Langhorst påpekar i sin bok Förortshat att medianvärdet för invånarnas finansiella tillgångar i Botkyrka är 12 000 kronor. I den rika kommunen Danderyd är det 543 000 kronor. Danderyd är alltså 45 gånger rikare.
Händelserna vid 70-talets mitt blev början på en boendesegregation som håller i sig och har blivit ännu mer extrem sedan dess. 1975 var 23 procent av Albys invånare utländska medborgare. Idag ser siffrorna annorlunda ut eftersom de senaste decenniernas migration lett till nya statistiska uppdelningar. 2013 hade 89,9 procent av Albys invånare utländsk bakgrund enligt Statistiska Centralbyråns nya definition [..] Detta kan jämföras med Stockholms stad, där siffran är 28,1 procent."
***
Det är ganska festligt att segregationen uttryckligen sågs som ett mål under 40-talet. Idag beskrivs fenomenet i regel som oönskat. Att det nog inte är särskilt oönskat i vissa kretsar kan en dock snabbt resonera sig fram till när en betänker den nit med vilken överklassen upprätthåller sina reservat. Som Lundsberg, eller nämnda Djursholm. (En dag kanske en ska läsa Holmquists Djursholm - Sveriges ledarsamhälle.)
På 40-talet skrevs segregations-strävan ut i klartext, och byggdes under resterande 1900-tal in i stadsplaneringen med gröna kilar och homogen bebyggelse. Idag upprätthåller den ekonomiska ojämlikheten uppdelningen med sådan effektivitet, att borgarna kan två sina händer och låtsas som att man önskar en annan, bättre värld.
***
(Google föreslår "kim veerabuthro nordberg flickvän" som vanligaste sökning, vilket tyder på att mannens äktenskapliga status intresserar mången internetanvändare.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar