- Är det rimligt att jämställa ideologi och religion?
- Bör vi sträva mot det globala imperiet?
- Hur mycket av Hararis bild är relativism, och hur mycket relativism är rimligt?
- Är sapiens ("vi") påväg mot utopi eller dystopi, eller mot något annat?
- Vad kan förklara männens genomgående överordning genom historien?
Varje frågeställning förlänas ett eget inlägg. (Ibland dyker det också upp en parentes.) Idag är det dags för lite relativism.
Antropofagi har tidigare diskuterat relativism (och dess moralfilosofiska motsvarighet, värdenihilism) med viss utförlighet. (Se etiketten Vetenskapsfilosofi för närmare detaljer.) Detta inlägg kommer att hålla sig på en allmän nivå, utan några vidare djupdyk i detaljer.
***
Den klassiska mekaniken fungerade bra ända tills Max Planck sabbade festen år 1900. Det visade sig att Newtons idéer visserligen fungerade väldigt bra ur ett praktiskt hänseende, men inte egentligen beskrev universum särskilt väl. Newtons lagar begränsar sig nämligen till att gälla kroppar vars massor är större än elementarpartiklar, och som rör sig långsammare än ljuset.
Planck introducerade konceptet kvantenergi, som bland andra Bohr och Einstein senare utvecklade. När Einstein kom dragande med den speciella respektive den allmänna relativitetsteorin, tycktes dessa först löjliga i sin stora komplexitet. Mekaniken hade levererat resultat under det föregående århundradet – Einsteins huvudverk levererade mest huvudvärk.
Så småningom visade experiment att Einstein hade mer rätt än sina föregångare. Kritik mot Einstein framhärdade i antisemitiska kretsar, men på det stora hela inlemmades relativitetsteorierna i rådande konsensus.
***
Wiki anger att "den centrala tanken i båda [relativitets]teorierna är att två observatörer som rör sig relativt varandra oftast uppmäter olika tids- och rumsintervall för samma händelser, men fysikens lagar gäller lika för båda." Einstein menade således på ett ungefär att allt är relativt. Det samma kan sägas om vetenskapsteori, och om moral.
Att kvantmekaniken och relativitetsteorierna (sannolikt) är mer korrekta är den newtonska mekaniken, innebär däremot inte att den senare är felaktig. Mekanikens lagar fungerar utmärkt inom sin begränsade sfär, och då detta är en sfär som är högeligen relevant för oss människor, så är mekaniken betydligt mer tillämpar. Ska en prediktera hur kroppar kommer att bete sig, ja då är Newtons lagar all gravy.
Harari betonar att den vetenskapliga revolutionens styrka låg i dess förmåga att leverera resultat, inte minst i termer av teknik och teknologi. Användbarheten och tillämpligheten var en styrka som bar det nya paradigmet och gjorde det appellerande för makt och kapital.
Samma sak kan sägas om anti-relativistiska skolbildningar inom moral- och vetenskapsfilosofin. Så länge de levererar manna, är de sanna.
Relativism leder gärna till letargi, intellektuell apati, och svårartad håglöshet. (Inte olikt onani!) Tror en på inget, då har en inga drivkrafter. Tror en att kunskap är omöjlig, då ser en ingen anledning att lära sig.
Relativismen kan kringgås med några postulat. Vetenskapsfilosofiskt behövs några ontologiska och epistemologiska: Det finns en objektiv verklighet; vi kan få kunskap om den; det finns en socialt konstruerad verklighet; vi kan få kunskap om den; kunskap är felbar, men kan rättas. Moralfilosofiskt behövs några absoluta värden postuleras, som vidare resonemang kan utgå från.
***
Hur mycket av Hararis bild är relativism? Mycket, självklart. Redan idén att ideologi = religion kan reta många, även om dessa båda begrepp som vi har sett är illa definierade och utsagan således inte betyder särskilt mycket. Hararis resonemang kring intersubjektiva fenomen träder på än mer irritabel mark, gissar Antropofagi.
Däremot har Harari självklart rätt i att t.ex. mänskliga rättigheter inte egentligen existerar som objektiv storhet. (Cynikern: Kanske inte heller som intersubjektiv.) Vi vill gärna betrakta dem som absoluta värden, men det är inte någon (som inte är religiös) som egentligen tror att det rör sig om något annat än en överenskommelse människor emellan.
Harari diskuterar hur intersubjektiva fenomen kräver en tro för att fungera; exempelvis pengar funkar för att alla tror på att alla andra tror på dem. I den kontexten är hur mycket relativism som helst tillrådlig – Harari tar sig nämligen upp på en metanivå. I den dagliga mänskliga verkligheten, däremot, kan det vara praktiskt att hålla sig med ovan nämnda postulat och axiom.
***
Sammanfattning:
Självklart är allt relativt. Det funkar bara inte så bra om vi beter oss som om allt var det.
Den newtonska mekaniken och relativitetsteorin har i detta inlägg fått fungera som en half assed analogi för detta faktum.
Hur mycket relativism som är rimligt beror helt enkelt på vilken nivå vi befinner oss på i diskussionen. Den som härbärgerar minsta drivkraft att fungera i verkligheten kan glatt nöja sig med att konstatera att allt är relativt, och sedan agera som om så ej var fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar