Min sporadiska och filtrerade materialinsamling indikerar också att folk som jobbar med olika teveproduktioner blivit kallade för hora, samt att de tafsats på.
Min egen reaktion, förutom klädsamt äckel över mänskligheten, är att tänka:
Vem fan tolererar sånt?
Det är mig jädrigt främmande, må jag säga. Sist nån tafsade på mig åkte den jäveln i backen. Sen piskade jag honom med en lådvinsbox tills åtta drängar drogo oss isär.
I alla fall. Det verkar som att en sådan tolerans faktiskt finns, och inte minst inom media. Tevepersonligheter och tidningspersonligheter kan fritt tafsa, våldta, kalla hora. Det är som högstadiet all over again.
Högstadiet fast med vuxna. Inte helt olikt Oz. Lika hastigt skiftande lojaliteter, märkliga sexuella attacker, ränksmidande grupperingar, och så ett par nazister. Inga konstigheter således - när man är fucking fjorton!
Hur vuxna individer kan käka könsord och tolerera tafs, det väcker närmast en Ayn Rands ilska över offrens vekhet. Men, låt mig låtsas tänka rationellt på saken:
Inom media verkar konkurrensen vara hård. Alla är praktikanter i femton år, för ingen tjänar några pengar på något, och allt bygger på en mängd olika besynnerliga personkulter. Det hela är någon slags kommunistisk dystopi där det inte finns några pengar, så alla måste tävla i status och angiveri. Typ.
En kommunistisk dystopi, men utan värderingar då. Superkapitalistisk nihilism-kommunism.
Och en malthusiansk jävla dystopi, sen. För det går tretusen gratisbloggare och åtta miljoner folkhögskoleljudkillar och femtitre biljarder instagramprofsträningsasexuellaproteinshakepar och nittionitton filjoner trilhjärters konfrancier-giggande ståuppkomiker-barnprogramsprogramledar-panelprograms-debatthoror...
(Satan i helvete. Där gick jag i den enkla hor-fällan. Kanske inte är så konstigt med det här nedsättande könsordsanvändandet ändå.)
(Obs. Det är ett jobb för fan.)
(Nämen nog signalerat meta-contrarianism. Låtom oss fortskrida.)
...på varje rutten praktikantplats i detta Media-Sverige. Verkar det som.
Så, vad händer. Jo. Man knullar sig fram. Ligger sig till jobb, sannolikt. (Jag gissar nu, men för nån stackars sate måste det väl ändå stämma.) Och man är så jädrans tacksam för att få vara kaffeflicka åt sekreterarens praktikants hunddagispedagog att man glatt tar ett och annat "hora" slängt i ens trinda, trevliga nylle.
Någon kanske säger: Nej! Icke! Jag suger inte kuk för hallåa-tjänster! Jag accepterar inte vuxenmobbning eller sexuella trakasserier på min arbetsplats!
Tja, då har denna någon inte någon arbetsplats att tala om, inom sisådär en sekunder.
Ni vet de där kända lyckade mediehjältarna som vägrar spela enligt ruttna regler?
Nä, så klart. För det är natural selection, är vad det är. De generna överlevde inte fucking ordovicium. Än mindre kambrium.
Okej, så självmordsbenägna gener sorteras ut. Mediepersonligheter med integritet dematerialiseras eller hoppar från Västerbron. Eller får Martin Timells bajs kletat på sin sista check. (Obs, totalt fingerat exempel på tevepersonlighet hära såklart.)
Men vänta lite... Måste vi acceptera ett race to the bottom? Måste vi acceptera ett samordninghaveri? Måste vi acceptera Moloch?
Tja, nja, njä. Nä. Inte om vi kan samordna oss.
Fackföreningar. Men nu: Anti-fuck-föreningar!
Om alla mediahororpersoner går ihop och skriver på ett traktat som lyder: Vi ska icke acceptera nedsättande könsord! Vi ska icke ligga oss till jobb!
...då, då kan det funka. Om alla gör det. Faktiskt lite spelteori här, änna. För, det finns goda skäl för den enskilde att bryta mot pakten och knulla sig in i Let's Dance ändå. Kanske ta lite skit från vem-det-nu-är-som-är-programledare-på-Fångarna-på-fortet-nuförtiden. Bara en liten anspråkslös gång äta anus på den där producenten som håller i taktpinnen nuförtiden. (Hade jag en uppdaterad referens här skulle jag använda den, jag lovar.)
Det verkar dock inte finnas en sådan organisering i mediekretsar. Tills idag.
***
Är det vi ser en silverkula i medie-Molochs svarta hjärta? Är det en glödgad påle i Polyfemos enda, onda öga?
Behold - en samordningsmekanism är född! En lösning på ett spelteoretiskt, och för den delen arbetsrättsligt, dilemma.
Ner på knä och kyss dess fötter!
#metoo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar