#metoo och min röv

Eftersom Antropofagi är en manifestation av tidsandan (ligger alltid en dag innan DN, mind you) så kan vi dra slutsatsen (detta är så klart helt okontroversiellt) att rasism-sexismen frodas. Kanske ska vi bara se det som att Sveriges kollektiva jagupplevelse rationaliserar allt som socialdemokraterna gör, och nu är ju gränsen som bekant igenbommad. Ingen vet vart Anders Ygeman, som svalde nyckeln, har tagit vägen.

(Bakgrund: Trivial analogi; relationsskeppet; Trädgårdh; vi möts vid vägskälet; hur man hittar och dödar en ödla; Schelling-punkter; Schelling, Jung och Durkheim; koordinering, kultur och kategorier; Schelling, Somalia, och SSC; intersubjektiva fenomen genomskådade; allas lika värde 1; allas lika värde 2; intersubjektiva fenomen som flägz; den gången då jag diskade som jag berättar om för barnbarnen; jämlikhet och tillit; o-orginellt.)

Även med denna insikt i färsk åminnelse måste Antropofagi uppdatera lite åsikt om #metoo. Det verkar som att jag om något har errat på den snälla sidan. Fasen också.

Antropofagi har som bekant försökt ha en positiv grundinställning, men påtalat att #metoo kan ses som en logisk fortsättning på den svenska statsindividualismens brottningsmatch med den sällskapliga osällskapligheten. Romantikens död och rationalitetens intåg i snuskrummet.

I den mån jag har varit kritisk mot #metoo, har det handlat om att jag kan se baksidorna med denna utveckling - vill vi verkligen vara en kultur där vuxna människor inte får ta varandra på rumpan? Jag har här exemplifierat med Ohly-uthängningen, som jag uppfattat som ganska orimlig.

(Bakgrund: Ahlström har helt fel om Bergman; nationalstatens överjag; relationsskeppet; jämlikhet, broderskap etcetera; vi halkar vidare; #jagockså.)

Positiv till hela spektaklet har jag varit eftersom jag uppfattat det som en godartad koordinering av utsatta människor som tidigare lidit av ett samordningsproblem. En påle i Molochs öga, för att blanda mina mytologiska referenser.

Jag har även beskrivit #metoo som en begriplig respons på ett rättssystem som inte levererar. (Rättssystemet måste som bekant ha rätt så ofta som möjligt, men ändå släppa igenom en eller annan fällande dom, för att uppfattas som legitimt.) Det är ju ändå folk som drogar och våldtar till vardags som nu äntligen åker dit. Därvidlag har jag syftat på typ Virtanen.

Men oj. Nu verkar det som om alla "clear cut cases" faller i bitar, ett efter ett. Urban Ahlin vill t.ex. inte riktigt fastnade i trålen. Processen rörande Mp:s Stefan Nilsson verkar mer eller mindre gestapo-esque, ska en tro Lilla Drevet-Olas redogörelse (pallar inte leta avsnitt att länka). Cissi Wallin, som är någon slags nyckelperson i svenska #metoo, verkar helt galen, och Virtanen-fallet verkar inte så vattentätt som medierapporteringen velat göra gällande. T.ex. så nekar Virtanen helt; fallet är preskriberat och kan således inte prövas; Wallin anklagade 2011 Virtanen för att ha våldtagit henne 2009, och förundersökningen lades ner direkt. Inga starka bevis för Virtanens skuld finns att tillgå. (Och ni minns denna princip, va?)

Antropofagi har (kanske felaktigt) antagit att de riktigt vidriga #metoo-vittnesmålen är exempel på dåligheter som nu delvis sonas och sanktioneras, men att det också halkar med en mängd mer eller mindre marginella fenomen (t.ex. Ohly) som i värsta fall kan beskrivas som social inkompetens eller felkalibrerad mellanmänsklig interaktion. Nu verkar det dock alltså som att de vidriga dåligheterna kanske är påhittade, eller i alla fall i flera fall svagt belagda.

Istället för att vara en sund reaktion på ett rättssystem som inte levererar, och en efterlängtad samordningsmekanism för sexualbrottsoffer, så verkar #metoo mer och mer se ut som ett fall av ideologiskt drivet angiveri och rättssäkerhetsförfall.

Det är lika bra att säga det nu, så kan jag säga "vad var det jag sa" i morgon när DN bankar upp Stora Kovändningsreportaget om att #metoo var galenskap:

Jag tycker #metoo verkar dåligt!

(Obs! Åsikt starkt färgad av att ha lyssnat på avsnitt nr. 4 av podden Penntricket. Att Cissi Wallin som sagt verkar ytterst hänfallen åt affektiv dödsspiral kastar skugga på hela kampanjen. Kanske övervärderar jag Wallins betydelse här, eller implikationerna på kampanjen. Eller, i värsta fall, kan Wallins osaklighet förklaras av att hon har blivit drogad och våldtagen, vilket naturligtvis kan föranleda PTSD. Vilket inte bara är en skitfet skiva av Pharoahe Monch, tyvärr.

Rättssäkerhets-argumentet verkar dock opåverkat av huruvida Wallin är galen eller ej. Den anklagades utfall ska självklart inte hänga på den anklagandes eventuella vansinne. Rättssäkerhet är tvärt om den systemiska egenskap som ska gardera mot sådant vansinne. Och mot att folk använder rättssystemet för att skada sina fiender, hämnas, etcetera.)

***

Den sorgliga backdroppen är att det fortfarande begås en mängd sexualbrott lite var stans i samhället. Och ja, uppenbarligen är det män som begår nästan alla. Jag är också motståndare till overgendering av harassment, och jag tycker också att "any social scientist worth his salt" måste titta bortom närmaste könsvariabel efter en sannare sanning. Men vi ser också danska ubåtskaptener och mexikanska gangstrar som styck-sex-mördar kvinnor; vi ser brutala gruppvåldtäkter lite var stans i Sverige; och vi ser utbredd trafficking och sexuellt slaveri.

#metoo är kul att klaga på, eftersom alla verkar tycka det är bra. Danska ubåtskaptener är tråkigt att klaga på, eftersom alla verkar tycka det är dåligt. Men det är ändå trevligare att vara Virtanen än Wall just nu. Och även om Cissi Wallin poddar om sitt manshat i timtal, så är det faktiskt endast en källa till humor, vilket inte bestialiska styckmord är - vilket väl förklaras rätt bra av Oivvo Polites vit-makt-musik-analys, som Antropofagis identitetspolitik-fuskande inkarnation à la 2014 skrev några rader om:

"Polite skriver också om varför han, som afrosvensk, gillar att lyssna på vitmakt-musik. Mycket svart musik, skriver Polite, behandlar vita människors övergrepp – likväl har vita uppskattat musiken. Black power-budskap, såsom Paris eller Public Enemy, har uppskattats, medan vitmakt-grupper har avskytts. Jag kan tillägga att jag personligen inte uppfattar Public Enemy som ett inverterat Ultima Thule – jag bara följer Polites resonemang, som leder upp till frågan huruvida 'ickearier [kan] ta vit rasistisk kultur med en klackspark?' Polite är förvånad och glad över att han kan svara ja på den frågan – att han har 'råd' att lyssna på vitmaktmusik. 'Mitt förhållande till europeisk kultur är så radikalt annorlunda att det utgör en historisk händelse.' Polites glädje rör med andra ord att han kan känna sig så ohotad av extremhögern, att han kan ha ett distanserat förhållningssätt till musiken på samma sätt som vita kan ha till t.ex. svarta rappare som uttrycker sig hatiskt mot vita. 'Den konsumtionen är den slutgiltiga uppgörelsen med den offerroll som ickevita människor tillskrivits och tillskriver sig själva.'"

***

Rättssystemet är himla bra, förutom att det är himla dåligt. (Dåligt! Dåligt!) Vi borde inte hålla på att erodera det hur som helst. Oskyldiga på offentlig skampåle är inte styckmord, men det är inte heller helt och hållet inte styckmord. Om ni fattar vad jag menar. (Det är kanske en tusendel av en promille styckmord, eller nåt sånt.)

Men att jämföra styckmordets vidrighet med rättssystemets genomsläpplighet är egentligen inte det vi vill. Det uthägningsfantasterna kanske borde erinra sig är att:

Det är skillnad på hämndbegär och blodtörst!

Det ligger rimligen i deras egna intresse att göra den distinktionen. När man väl har smakat gott blod är det svårt att gå tillbaka till äckligt.

Dvs., det roliga är ju att hämnas på den som är skyldig. Inte att bara lägga vem som helst i stupstocken. Rättssäkerheten är visserligen främst till för att ingen ska bli oskyldigt dömd. (Det verkar gå sådär, sett till t.ex. Quick- och Kevin-fallen.) Men, det är också till för att den som faktiskt är skyldig inte ska kunna komma undan!

(Exakt hur mycket dragkraft denna insikt har i just #metoo-sammanhanget är väl lite oklart. Vad gäller flera exempel tycks det ju främst handla om att fabricera uthängningar från noll - inte om att rota fram den skyldige till ett faktiskt brott.)

***

Så lite introspektion på det:

Ack! Tycka #metoo är dåligt! Nu har Antropofagi tagit ännu ett steg mot the Dark Side. Eller?

Nä. Jag kanske ironiserar över sådant, men i själva verket är det bara så att en bättre epistemologi gör att jag inte kan engagera mig i affektiva dödsspiraler som genusvetenskapsaktivismen längre.

Jag är osäker på om det syns så bra i bloggen, men jag försöker medvetet steelmanna genusaktivism-sidan genom läsning och poddlyssning. Det leder dock bara hela tiden till att jag mer och mer tappar förtroendet för genusvetenskapen. (Se: Rehabiliteringen funkar inte; genusvetarna svarar inte.) Ex.: Utan att någonsin ha läst något av Per Ström gick jag direkt på ett paper som syftar till att granska hans påståenden. Ingen av de sex "svaren" är särskilt övertygande, välformulerade, eller uttömmande. Jag kan fan göra bättre själv på tre sekunder. Kolla nu:

1. Googlar jättesnabbt på Pär Ström. 

2. Resultat. 

3. Samlar in ett argument från Pär: Alla manliga Astrid Lindgren-karaktärer är fåniga vilket tyder på ett matriarkat. 

4. Tänker i noll sekunder. 

5. Respons: Positive bias på den! Hallå, det finns ju ypperliga män i Lindgrens verk. Luffaren i Rasmus på luffen! Birk! ALFRED! 

6. Respons 2: Det finns ju urlöjliga kvinnor också! Hon som skvallrar i Emil i Lönneberga? (Krösa-Maja? Heter hon det?) 

7. Slutsats: Pär Ströms Astrid Lindgren-argument är heeelt off. 

8. Meta-slutsats: Jag krossar MRA-husgudar lättare än de mest Ekonomisk Debatt-fähiga debattörer.

Hur som helst vill jag hålla fast vid att kontrarian-uppfattningen är viktig, givet Ash's conformity experiment. Det finns ett uppenbart egenvärde i att tänka annorlunda, även om en tänker fel, ty annars känner sig alla bundna av gruppen att tycka samma.

Det är också viktigt att kunna ändra åsikt - kan man inte det, spelar det ingen roll hur bra argument man har. Argumenten är inget värda om slutsatsen är på förhand given.

Kommer vissa människor att tycka att man är dum i huvudet för att man ställer sig skeptisk till #metoo eller motsvarande "samtidens objektiva goda"? Ja, givetvis, men det är den lilla kostnaden i sammanhanget. Den stora kostnaden är osäkerheten på de egna åsikterna - byter jag åsikt för att just vara motvals, eller än värre, för att gå med strömmen i ett begynnande paradigmatiskt skifte?

Ack och ve. Jag får väl veta när det är för sent.

***

Apropå paradigmatiska skiften. Härmed vill jag, som en slibbig eftersläng, återvända till slippery slope-diskussionen. Låt oss ta fallet "SD:s normalisering". Nanna Johanssons serie om detta står sig himla bra. Vi tar den igen:

Vi noterar att normaliseringen har skridit framåt jämfört med 2014. Men, eftersom vi är 75-procents-Ghandi så känns detta inte så jobbigt! (Se The legend of murder Ghandi.)

Ärligt talat så är vi ju nu, mer eller mindre ironiskt, på steg 5, "Det svenskvänliga partiet". (Vilket kanske bidrar till att förklara Jimmies illasittande chinos.) Det känns helt okej idag - säger zeitgheisten, inte Antropofagi! Men "oss den 12 mars 2014" tycker inte alls att det känns bra. - inte ens zeitgeisten.

Vi tycker inte att det känns bra med Steg 8, "Det enda partiet". Men det kanske känns bra 2022!

Så, var ska vi dra vårt Schelling's fence?

Tja... Demokratin säger ingenting om att SD inte får bli Regeringsparti. Om vi tar demokratin som vår vägledande metaprincip, så ska vi sätta stängslet mellan steg 7 och 8. Demokratin säger nämligen att inget parti får vara Det Enda Partiet. Det går inte, säger demokratin.

Detta Schelling's fence har fördelen att vi skulle ha satt det på samma ställe 2014 som idag. Det verkar som att detta fence således är samtidsoberoende. Men, det kan finnas flera olika samtidsoberoende stängsel, och vilket av dem vi väljer kan i sin tur vara högst samtidsberoende.

Det är en knivig sits.

Om vi vill sätta tillbaka stängslet vid steg 1? Tja, det finns ju onekligen underlag. Men, de har kickat Kent. Och vi har resonerat i sönder begreppet "rasistiskt" - kanske har vi landat i att marginalfenomenet SD faktiskt har gynnats av att kallas rasistiskt, och då vill vi ju med vårt konsekventialistiska perspektiv inte kalla det rasistiskt längre. (Bakgrund: MindreFel om rasism.)

Dessutom borde vi i konsekvensens namn helga SchäsLong-insikten om the genetic fallacy, dvs. att inte döma ut SD pga. att de var nazister på 90-talet. Eftersom nästan alla andra ändå var det på 30-talet. Typ centern.

Fast, allt det här är mest konstigt. Dumheter. I bästa fall, om jag ska vara snäll mot mig själv, trassligt sophistication bias. För vi har inte makten att sätta några staket gentemot nämnda zeitgeist. Och vi tycker ärligt talat att SD är rasister och idioter än idag, vilket inte verkar ha hindrat befolkningen från att flytta fram dem från steg 1 till 5. Demokratins avigsida, uppenbarligen. Philosophical majoritarianism min röv.