Vi möts vid vägskälet

(Bakgrund: Hur man hittar och dödar en ödla; Schelling-punkter; Schelling, Jung och Durkheim; koordinering, kultur och kategorier; Schelling, Somalia, och SSC; intersubjektiva fenomen genomskådade; allas lika värde 1; allas lika värde 2; intersubjektiva fenomen som flägz; den gången då jag diskade som jag berättar om för barnbarnen; jämlikhet och tillit; o-orginellt. Samt, viktigare: SSC 1 och 2, och ärligt talat också detta, och detta, och detta, och detta, och detta.)

Jag ska försöka hålla mig kort (jag kommer att misslyckas), för det här är ärligt talat rätt ointressant. Men:

Diskursanalys är en samhällelig psykoanalys. Detta ger oss jämförelsen mellan Jung och Durkheim.

Vi inser vidare att Schelling-punkter är ett mer mekanistiskt sätt att beskriva kollektiva föreställningar eller värderingar eller kulturyttringar eller intersubjektiva fenomen. Människor samlas kring dessa, och själva traditionen bildar en koordineringspunkt som är bättre än totalt nollsummehaveri, givet att koordineringen är inom tillräckligt mångas acceptabla intervall.

Nietzsche vill titta på agenda, hellre än sakfråga, pga. lite stormig relation till Sanningen. I viss utsträckning har han rätt, och i viss utsträckning fel. Frågan är hur mycket lömska slöjor som ligger över Sanningen i varje givet ögonblick - det kanske bestäms av mängden sjunkande valkadaver/antalet kompost-mangos. Dvs., hur mycket vi faktiskt är intresserade av cooperation, och hur mycket av våra intressen som faktiskt är gemensamma. (Se: Nollsummevänstern; the pie; spret i förtret; uppföljning makroekonomisk prediktion samt prediktionen ifråga; lutande trendlinjer; SchäsLong del 13; slaveri; Snyder syntetiserar allt; socialismen är kapitalismens räddning.)

SSC noterar att socialgrupper tenderar att kongregera kring värderingar som gynnar dem själva - diskussionen är besläktad med Friedmans claim att alla lever i det mest moraliskt högstående systemet, vilket beror på ex post-rationalisering. Dvs.; det handlar inte om klasskonspiration, så mycket som om att värderingar som gynnar den egna gruppen på något kvasievolutionärt sett har ett överlevnadsvärde (i överförd bemärkelse).

(Parentes: Antropofagi har ju förstått att group selection är dummare än sju lass hörbygrisar, och vid första anblick känns det som om memetisk evolution är group selection; det handlar ju om grupper av människor, iom. att det handlar om ideologier, kulturer, etcetera motsvarande. Men, kanske är lösningen att evolutionsalgoritmen är substratoberoende; att vi människor är memes:ens substrat; och att det inte alls handlar om grupper, utan om individuella idéer/memes. Detta tåls att tänkas vidare på någon annan gång.)

Så - varken individer eller grupper vet egentligen vad de vill. Individer måste utsättas för psykoanalys (eller socialpsykologiska studier...), och samhällen/grupper för diskursanalys. (Se: Relationsskeppet; fuck Freud; två Sam Harris; ändra uppfattning; spridda genusskurar.) Återigen är giftemålet mellan Jung och Durkheim centralt här, liksom det idéhistoriska arvet från Nietzsche som uppenbarar sig i Foucaults angreppssätt. (Se: Hitler läste Nietzsche innan Foucault; de gömda konnotationerna; tro på tro; ad hominem.)

Detta är ett pessimistiskt synsätt, obviously. Sakfrågedebatt kräver högre nivå av kapacitet till ärlighet (dvs. insikt i de egna föreställningarnas tillblivelse).

Ändå är det väl lite, lite intressant att Freud och Friedman, Schelling och Nietzsche, möts vid detta vägskäl.

Eftersom Antropofagis filosoficirkel är en evig källa till insikt, iaf. för Antropofagi själv, drar jag mig inte för att spela upp ett litet stycke diskussion därur. Håll till godo! (Alltså, egentligen handlar det om att jag inte pallar skriva om mina egna rants i läsbar text...)

Antropofagi:

"Jag , som själv fuskat i diskursanalys och även haft 'metodkurser' i det på mastersnivå, kan tala om att diskursanalys inte är vetenskaplig metod enligt någon rimlig definition...

Problemet när det diskursanalyseras är att det i regel tas ett material (t.ex. en text, ett bildmaterial, etc.), och så bestäms det vad som ska diskursanalyseras. Själva analysen är att man medelst ljus, lykta och skohorn försöker övertolka texten enligt en given modell eller mall. Detta kan ske förtäckt kvantitativt, iom. att man räknar vissa ord som man bestämmer bär en viss betydelse eller signalerar en viss underförstådd mening.

Hela diskursanalysen bygger på att man inte tror på avsändarens uttalade beskrivning av vad den vill säga - man söker en annan agenda- och således är det ad hominem styled critique/Nietzsche-smuts-postmodernism.

'Vetenskaps[personen]'/diskursanalytikern letar i regel inte öht. efter perspektiv eller information som talar mot den på förhand bestämda tolkningsmallen!

Jag exemplifierar. (Detta är inte exakt diskursanalys, iaf. inte av ett väl avgränsat material, men är i princip samma metod...)

Som blogginlägget indikerar saknas momenten försöka falsifiera falsifierbar hypotes, samt momenten strukturerad kunskapsinhämtning.

Jag tycker inte det är något fel på den här typen av verksamhet. Jag bedriver det ständigt. Jag kan uppskatta poddar som pysslar med 'spaningar' etc. Jag läser förtjust Foucault (som inte så vitt jag vet kallade sig vetenskapsperson, utan typ historisk arkeolog).

Ta [just] Foucault som exempel, eller Karin Johanisson eller Berggren & Trädgårdh eller andra idéhistoriker. Dessa pysslar med diskursanalys i sin finaste form. Det de gör är i bästa fall att presentera ett rikt och ymnigt historiskt källmaterial, och bedriva tesbildning kring vilka alternativa perspektiv vi kan tillämpa. Hur kan vi se på materialet? På idéerna? På historien?

De kan också vara mer eller mindre övertygande i sina respektive värv.

Men, det är inte i egentlig mening vetenskap, i alla fall inte förens det - vilket är mycket ovanligt i min bedömning - slår över i att omfatta ett MYCKET STORT material, och analysera det MYCKET STRUKTURERAT.

Det är inte olikt en intervjumetodik som jag själv tillämpar i jobbet, förrutom att materialet är annorlunda. Jag tror att det kan beskrivas med Bayes teorem, som jag egentligen inte förstår, men jag menar att: Vi gör exploratiova intervjuer /insamling, bildar oss hypoteser, och ägnar sedan resterande materialinsamling åt att verifiera eller falsifiera dessa hypoteser. Ju mer material vi samlar in desto mer mättnad når vi. När väldigt mycket verifikation skett, men ingen falsifikation, så blir vi mer trygga i våra hypoteser och förväntar oss i avtagande utsträckning motsägelser. etcetera.

Så, här är [M:s definition] mer tillåtande och bättre anpassad. Det handlar om vilken teori eller hypotes som för tillfället bäst beskriver verkligheten.

Okej, nu har jag digressat här, i min exponerade inre monolog.

En sista digress innan ihopknytning:

Historia och skönlitteratur, tycker jag, konvergerar när tiden går och när fiktionen blir övertygande.

Men detta bara ur vårt perspektiv - verkligheten är ju bara exakt så som den är/ har varit.

Men Utvandrarna kanske ändå, likt ett idealiskt eklöv i en botanisk beskrivning, för oss bättre beskriver en mer generell situation.

Våra begrepp i hjärnan verkar ju vara just arketyper eller idealvarianter - hallucinerade människor har inga individuella särdrag, menar Oliver Sacks.

Okej, jag kanske funderade mig fram till att idéhistoria och historia kan få rymmas i någon lite mer generöst definierad variant av begreppet vetenskap - eller iaf. vara marginalfenomen.

Men diskursanalys ... Asså, vad letar man efter? I regel typ nyliberala begrepp, eller ekofascistiska idéer, eller etcetera.

Ja, vafan, det kan väl vara intressant... Men okej:

Det är OFTA som in i helvete som det bara handlar om att pådyvla den önskade tolkningen på ett material! Och att man verkligen ger sig hän vad gäller positive bias och confirmation bias, och bara ensidigt försäker bekräfta den egna tesen.

Detta blev rörigt men jag bygger samtidigt en briojärnväg och lagar en lammstek.

Parentes:

Det finns en underliggande idé (om jag nu ska diskursanalysera diskursanalysen) om att vi har massa undermedvetna tecken i olika material. Att man kan uttolka massa saker i t.ex. en text, som inte avsändaren avsåg förmedla - ett 'avslöjande' av egenliga intentioner eller dold ideologi. Detta är lite korkat, eftersom det är sannolikt att den som verkligen vill [dölja något] ändå till största del kan dölja [det]. Varför ska alla textförfattare lämna undermedvetna spår som vi lätt kan hitta och uttolka i någon tydlig riktning?

Om det undermedvetna ens finns liksom... Eller jag menar, alls har den påverkanskraft som Freud och idag postmodernisterna kanske antar.

Att en inte kan tycka något - utan det är patriarkatet som tycker genom mig.

Ja jävlar.

Ber om ursäkt igen för denna röra."

Så fortsätter det några dagar senare (rant, rant):

"Okej, SSC skriver - tajming! - om pappan till all diskursanalys, nämligen Foucault.

 Naturligtvis sammanfattar SSC problemet med diskursanalys mycket bättre än mig:

'[Foucault] it’s phenomenal writing. I apologize for thinking all Continental philosophy had to be badly-written; in retrospect Nietzsche should have cured me of this delusion.

But second, it’s totally bonkers. Like, forget the fact that there weren’t any real Ships Of Fools and Foucault is analyzing a literary motif. Forget that the literary motif actually comes from a metaphor by Plato which is about something else. Even if the rivers of Europe were choked with such Ships, this is just a phenomenally unproductive way to think about anything. This is the kind of thought process where we drill for oil because we are symbolically sexually penetrating Mother Earth (insert kabbalistic analysis of the word 'fracking' here).'

Och det här: 

'This point is something that alternately seems postmodern or kabbalistic or – for lack of a better term – insane. It’s not just saying that This Historical Period treated the mad This Way, but That Historical Period treated them That Way. It’s trying to peek beneath the hood (or the veil?) to find the zeitgeist, the animating spirit of the European continent that led them to do things as they did and which transformed one schema into another. This is rarely anything sensible, like “the economy improved” or “there was a revolution”. More often it’s some kind of deep subconscious beliefs about the meaning of humanity or freedom or symbolism or something. If Europe was one guy, this book would be Foucault performing Freudian dream analysis on that guy.'

...sätter verkligen fingret på den koppling jag velat göra mellan:

A) Jungs arketyper och Durkheims kollektiva undermedvetna. (Dvs. diskursanalysen är släkt med psykoanalysen... Och lika lite evidensbaserad som klinisk metod/ forskningsmetod betraktad.)

B) Att postmodern vetenskap lutar sig mot antaganden ur social psycology, idag hårt ifrågasatt (en bit ner i inlägget, från 'En besläktad diskussion är den som lyfts i senaste Radio Lab, nämligen replikationskrisen inom social psycology.')

Helt enkelt det undermedvetnas/det kollekiva undermedvetnas betydelse.

Jag är helt klart kluven här. Gillar Foucault och välskriven diskursanalys. Men återigen - det är klart mindre vetenskap, och klart mer konst."

Slut på rant - för den här gången...