Ett åsikts-nuläge:
Patriarkatet är en ganska dålig tankefigur, framförallt om vi försöker applicera den på dagens svenska samhälle. Patriarkatet-teorin är i sin bästa form en bad explanation, eftersom den förklarar alla tänkbara observationer exakt lika bra. I sin sämsta form så genererar den felaktiga eller överdrivna tolkningar, samt en skev världsbild baserad på positive bias. En affektiv dödsspiral, helt enkelt.
Exempel: När nu män och kvinnor är lika inför lagen, har samma tillgång till utbildning, etcetera, så råder det sas. ett visst underskott på könsdiskriminering. Den patriarkatet-troende måste då ta till lite kreativa grepp för att styrka sina claims. Vanligen hänvisas till löneskillnader, som dock verkar förklarade av att män och kvinnor i genomsnitt gör olika livsval kopplade till a) utbildning och yrke, samt b) familj kontra karriär.
För att twista detta till att passa patriarkatet-teorin, måste själva livsvalen tolkas som utfall av negativa könsnormer. Självklart finns normer, men det verkar också som att kvinnor och män har olika faktiska preferenser på gruppnivå. Det verkar inte ske någon egentlig könsdiskriminering, eller i alla fall långt ifrån så mycket som motsvarar 14 procent av lönen. Könssegregationen på arbetsmarknaden verkar inte heller förklaras av diskriminering, stereotype threat, eller motsvarande.
(Bakgrund: Jag diskade; lesbiska högre lön; löneskillnadsrant; oinitierade gissningar om lön och kön; feminismen vantolkad; den vidunderliga historien om yrkesarbetande kvinnor; älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi; naturligt/ickenaturligt; krokodil; gränserna för postmodernismen.)
Den sk. vetenskapliga överbyggnaden, genusvetenskapen, är inte en vetenskap eller ens ett marginalfenomen närliggande vetenskapsklustret. Vetenskap kräver en realistisk ontologi, vilket genusvetenskap generellt sett saknar. Det finns dock inga principiella hinder för att studera genus (socialt konstruerat kön, könsroller, normer kopplat till kön) med en vetenskaplig metod.
(Bakgrund: Tro på tro; de gömda konnotationerna; spridda genusskurar; vad vill jag tro?)
Slutligen är tredjevågensfeministerna otroligt dåliga på saklig diskussion. De verkar vilja undvika det till varje pris. Detta säger något.
(Bakgrund: Affektiva dödsspiraler; genusreaktioner; ad hominem; ilska; social inkompetens; ett illa valt exempel.)
***
Ett av de grundläggande felen i just tredjevågen-feminismen är antaganden kopplade till könslikhet. Det strukturella felslutet, dvs. t.ex. att tolka en könssegregerad arbetsmarknad som ett bevis på diskriminering, är ett exempel. Den könssegregerade arbetsmarknaden kan mycket enklare förklaras med att grupperna män och kvinnor i genomsnitt väljer lite olika.
Antropofagi har tidigare diskuterat hur likhets-paradigmet innehåller oförklarade inkonsekvenser; se diskussionen i del tre av detta inlägg kopplat till köns- respektive rasdysfori.
Att säga att "män och kvinnor är exakt lika i alla avseenden" kan vara en ganska bra tumregel eller "metaforisk sanning", eftersom alla utsagor om gruppers genomsnittliga olikhet riskerar att omsättas i ogrundade fördomar i praktiken. Att upphöja denna tumregel från "individuell interaktionsnivå" till "samhällsanalysnivå" är dock himla dåligt, eftersom det omöjliggör statistiska utsagor och eftersom det som nämnts mörkar hypoteser som vi bör privilegiera.
(Bakgrund: Dinner time; dinner time 2.)
I stället kan vi säga: Vi är feminister eftersom män och kvinnor är olika.
I nollsummevänsterns tidevarv ser vi också hur just likhetsantagandet skapar problem i kombination med diskursen kopplat till transpersoners rättigheter. Nu har Kajsa Ekis Ekman avbokats från en Roks-konferens, eftersom hon har haft synpunkter på i vilken utsträckning man kan välja sin könsidentitet. Detta är ett exempel på likhetsantagandets ofullkomlighet, samt på nämnda ovilja att diskutera - istället ska människor i publiken skyddas från att känna sig "otrygga".
(I Ekis Ekmans anda vill jag hänvisa till texten The Categories Were Made for Man to Make Predictions.)
***
Hela detta långa upplägg handlar egentligen om att berätta att jag äntligen läst Singers Djurens frigörelse, som jag fick i julklapp någon gång under tidigt 2000-tal. ("Ska läsa snart"-högens skugga är lång även i zenit.)
Peter Singer noterar att idén om djurens frigörelse användes som ett argument mot kvinnorättskämpar back in the days. Men, är det då absurt att utsträcka jämlikhetstanken till att innefatta djur? Kvinnor kan ju både rösta och arbeta. Hundra kan det icke.
Nej, menar Singer, det centrala är inte att alla ska behandlas exakt lika. Istället handlar jämlikhet om att vi ska ta hänsyn till alla förutsättningar. Det finns liksom ingen som slåss för mäns rätt till abort, eller för den delen hundars rösträtt.
Kvinnor må vara mer lika män än vad hundar är - men det är inte egentligen det som jämlikhetsargumentet handlar om.
 |
| Antropofagis slappa citatteknik är tillbaka! |
Denna tanke bör egentligen ligga vänsterklustret (som genusvetenskapen till stor del - och stor skam - överlappar) varmt om hjärtat. Idén om att behov ska vara styrande ligger såväl i skolans styrdokument (svensk skola ska enligt lagstiftningen vara likvärdig och kompensatorisk) som i LSS-lagstiftningen. Barn med ADHD ska få amfetamin - men barn utan ADHD ska fan inte få det!
Så, abort för kvinnor, inte för män. Som sagt: Skulle män och kvinnor vara biologiskt identiska, är det svårt att se att vi överhuvudtaget skulle brottas med problemet Olika Utfall.
Det vi har uppnått i dagens svenska samhälle är väldigt nära Lika Möjligheter. Lagstiftning diskriminerar icke - så ej heller formell tillgänglighet till utbildningssystem. En får välja hur en vill familjebilda och fortplanta. Normer schnormer - givetvis påverkas vi av förväntningar och sociala strukturer. Men, det betyder inte att våra preferenser inte är våra faktiska! Och, interaktionen mellan biologin och det sociala stratat är otroligt mycket mer komplex än att vi kan säga: Ack alla dessa kvinnor är tvingade till si eller så pga. förtryckande patriarkala normer!
Ska vi följa Singer så är det helt fine att kvinnor och män har lite olika arbeten, eller lite olika arbetsfördelning sett till karriär-familj-områdena. Singers argument säger istället att vi ska försöka kompensera för olikheterna. Inte varken förneka eller eliminera dem.
***
Och när det handlar om att kompensera för olikheter, är det inte alltid kön är den mest relevanta variabeln. Intersektionalitet är ett halvhjärtat försöka att erkänna detta, även om det istället landar i konstig identitetsstapling. (Bakgrund: Intersektionalitet; MAB deep; intersektionalitets-epilog.)
Antropofagi argumenterar för att åsiktsklustret socialism faktiskt är bättre här, eftersom det implicit kontrollerar för alla olikheter, inklusive t.ex. IQ eller "tur". (Dessutom ger ekonomisk jämlikhet bra effekter. Vilket verkar ha att göra med att jämlikhet ger ett större intervall för plussumme-beteende.) Pallar inte dra argumenten igen, men läs gärna: Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt, Valfritt, Möjlighet och utfall, och framförallt Ännu fler slutord.
Singer lyfter att det finns en risk med att grunda jämlikhetsargumentet i ett likhetsantagande. Tänk om det visar sig att vi är olika? Att kvinnor och män är? Att vita och svarta är? Ska vi då plötsligt inte vara för jämlikhet längre?
Motstånd mot förtryck bör alltså inte bygga på antaganden om likhet. Som jag noterat:
"I den mån en identifierar sig som 'socialist' i den multidimensionella åsiktsrymden, så är UTFALL NATURLIGTVIS DET VIKTIGASTE! Det är intressant om vissa blir fattiga och vissa blir rika, oavsett om alla har 'lika möjligheter' (vad nu det är, och hur man nu kan ha det, i det deterministiska kedjekomplexet, utan att av nödvändighet hamna på samma utfall [kanske är 'freebits' svaret här? QM? spöket i turingmaskinen? Äh glöm det...])."Singer noterar vidare att "jämlikhet är en moralisk idé, inte ett faktaomdöme".
***
Slutligen bör påpekas att den stora bit "patriarkatet" som ändå består, är kvinnors större utsatthet för sexuellt våld. (Kanske för våld generellt sett, men då förmodligen inte t.ex. för "spö på stan" och liknande.) Jag har inte järnkoll på statistiken här, men verkar a priori helt sannolikt att så är fallet. Samhället är vårt försök att tillsammans minimera våld och utsatthet, och därvidlag går det i stora delar framåt. Kvarvarande utsatthet är naturligtvis bedrövlig.
Vi kan emellertid konstatera att även om män oftast är förövarna, så är det en ganska liten del av männen som begår det mesta våldet, mot såväl kvinnor som män. Detta verkar ha samband med schizofreni och liknande ärftliga traits. Detta ska djupdykas i framöver.
Kvinnors utsatthet härvidlag förklaras emellertid inte av något antagande om likhet. Det är mäns större muskelmassa och högre testosteronhalt som verkar vara problemet här. Biologiska olikheter, således. Som vi såklart bör försöka kompensera för.
Eftersom jämlikhetssträvan ska vara att ta hänsyn till skilda förutsättningar. Ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar