De döda känner - kanske - ingenting

(Dikt-epos-versionen av Svart boll.)

Mina saker

Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ

Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl

Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär

Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när

Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här

Jag sparades av inget särskilt skäl

Qualia

Den blåa timmen har en slags textur
En ton, en vibration och en slags djup
En slutare för dagens som tar slut
En gryning dock för nattaktiva djur

Min båge sjunger som en trubadur
För sömngångare eller fladdermus
Och månen rullar över takets ås
En kort stubin av tid som brinner ut

Och pilens hastighet är tanken fatt
Slår rakt igenom kranium och hud
Men först igenom skymningens textur
Igenom azurdjupens brutna ljus

Ack, sömngångarnas inre liv är dolt
Ja, såtillvida är de lika oss
Vem vet om deras blått är lika blått
Men kanske är det ändå lika gott

Den jästa grå substansen önskar nu
Ta chansen att få tryckutjämna slikt
En gejser, ja den hastar explosivt
Så hela kraniet det går itu

I morgon strör vi över osläckt kalk
På alla pilbågen har lagt till sömns
Men ännu är jag i min blåa dröm
Och störs inte av sömngångarnas stank

En stank ska stiga från honom
En lukt av förruttnelse
Pilbågen sjunger i min hand
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm

Man är på insidan utav sig själv och ingen annan

Maten

I apokalypsens efterdyning
Suger jag det sista ur
Den kapitalistiska produktionsapparatens
Likstela flödesscheman

Varenda flaska mineralvatten
Som fyllts och korkats igen
Men inte hunnit drickas
Varenda burk med bönor
Som har hunnit konserveras
Men som ej har hunnit ätas;
Varje tablett paracetamol som plastas
Men som inte tryckts ur kartan
Varenda bil som hunnit tankas, men ej köras

Därutöver har jag höns

Mortido

Dödens andedräkt är livets fartvind
Och självmördarens färd mot gatan fartblind
Vi skräms av skuggorna vi kastar – dock:
Förutan skuggan är vi inte nåt

Dödens andedräkt är livets fartvind
Livets andedräkt är döden bakvänd
Lite andäktig av vårat sista samkväm
Vaknar dödsdriften så sann och angenäm

Äppelblommen singlar ner
Som kall vulkanaska
Medan jag får pannor att kollapsa
Som papier maché
Glocken ekar över Skarpnäcksfältet
Och får kroppar att gå mig till mötes
Det enda snygga sättet att dö –
nuförtiden

Jag ångrar mig och lyckas överleva
Ock denna spurt mot avgrunden
Jag trodde att jag skulle slå i marken
Men faller ännu, oavbrutet

Jag vandrar hem längs gator som
Kunde varit en barndoms
Men nu förblir en mardröms

Dödens andedräkt är livets fartvind
Den sista självmördaren faller än
Vi skräms av skuggorna vi kastar – dock:
Vår skugga kan vi aldrig kasta bort

Mortido

Kigo

Vitt panorama
Som bomull i tystan grav
Snön knarrar – nån där?

(Snön saktar ner dem märkbart
Och kylan gör dem tröga)

Myrstacken vaknar
i gläntans solskensfläckar
myllrar som monster

(I vårens lera kan man halka
Falla och dö)

Häggridåers hägn
Varm asfalt under fötters
flykt längs cykelväg

(Den dignande grönskan
Äter sommmarcykelvägar)

Guldbladen
ruttnar så vacker idag
i väntan på frost

(Som höstens svampar står de
Mellan riken: Ej växt
Ej heller djur)

Hålet i isen

Induktion har alltid givit rätt
Så vi kan därmed medelst induktion
Nu härleda att vi har rätt i tron
Att vi når sanningen på detta sätt

Vi var en weddellsäl som gnagde vakens kant
Vi levde gott i skydd av isens tak
Så länge som vi höll en öppen vak
Beakta dock, vårt liv var satt i pant

Det fanns ett pris för våran trygga värld
När isen nött vår tand till roten ner
Kunde vi inte nånsin äta mer
Och elden falnade i våran härd

De som gått under har ju dött och glömt
Så selektionseffektens narrativ
Kan endast skriva på och falla bi
Till allt jag minns, och allting som jag glömt

När nästan alla andra går i sömnen
Är jag vaken
När nästan alla andra svultit
Här i vaken
Är jag och kärleken (Rebecka) kvar
I vårat självhushåll vid tidens slut
I konsumtionssamhällets sista sats
Så överlever jag och härdar ut

Tystnaden

Det konstiga med verkligheten
Är att det saknas filmmusik
När sömngångare överrumplar
Saknas dramats ljudkuliss

Istället är det samma stilla prassel
I lövverket som alla andra dagar

Ödesmättade stråkar saknas
Egna andetagens panik på sin höjd
Sömngångarna låter inte
Skräckinjagande är

Deras brist på uttryck

När ett kannibaliskt monstrum målmedvetet strävar mot dig
Med malande käkar och torrt prasslande gomsegel
Hade diaboliska vrål anstått
Istället hörs som mest ett väsande ljud
Som av en trasslande blåsbälg
Ifrån lungsäckarna;
Knäppande ljud från stelnade leder och senor;
Samt smattrande trumpetande av väderspänning

En anspråkslös och lågmäld symfoni
av kroppars dysfunktioner
Jag uppskattar den svala nattluften mot huden
Det är trots allt en sensation

Shasei

Sädesärlans kvicka flykt
Och hägerns tröga vingslag

Bestånd av gula iris
I alkärren vid Älta

Bäverns rester efter
Festen vid en mäktig asp

Med Shikis blick har allt en

Bitterljuv, förgänglig skönhet

Min närförort, ett träsnitt
Prytt av tallars siluetter
Och om våren blommar körsbär
Och om hösten brinner träden

Genom handblåsta fönster vrider sig världen,
Körsbärsträden och tallsiluetten

Den närliggande Skogskyrkogården =
De mossbelupna gravarna i Koyasan

Rådjuren på cykelvägarna =
De frigående hjortarna i Nara

Havsörnarna, så värdigt svävandes =
Bruna glador över öde strand
i off season Takeno

Ginkons barr i handen
Medan vårens rådjursbockar kämpar
Mellan uråldriga ekar
Vid Flatens norra strand

Dan Wolgers tårta täckt av lik med tarmen utanför

Mina saker II

Min cykel är min bästa vän (förlåt Rebecka)
Flexibel i terräng och lätt att laga
Behöver inte bära med nåt bränsle eller så
Och kryssar mellan bråtet snabbare än de kan gå
Så mig kan inga sömngångare nå

Min mountainbike är lätt att bära på
Och punka fixar jag på en minut
På cykel rör jag mig så tyst och obemärkt förbi
Det är som någon form av märklig newtonsk mekanik
Som nog tangerar någon slags magi

Min cykel säger rassel rassel, pling pling
Pedalens galna rotation när
Sömngångarna kommer

Ett fälgkors och en rysktillverkad Tokarev
Gör ingen glad, och kedjan hoppar
Rassel rassel, pling pling
Prassel prassel, spring spring

Även de bästa vänner sviker

Kärleken

Rebecka betyder ursprungligen "bunden", "att knyta", eller "fängslande"
Hon är min älskarinna här i tidens slut
På gränsen mellan våldtäkt och griftefridsbrott
Eller på båda sidor av den gränsen

På tal om vällustens ljuva, förtrollande kvalm
Så erfar jag att sömngångares prasslande slemhinnor
Kan smörjas med vanlig matolja

Kroppsdysfunktionsorkestern spelar för oss när vi älskar
Huden flagnar, hinnor brister
Visst gör det inte ont?

”Man är på insidan utav sig själv och ingen annan” kan modifieras
Man kan besöka andra kroppar tillfälligt
Med våld eller i avsaknad av motstånd

De döda känner – kanske - ingenting