***
Först: Kan man vara abortförespråkare och ändå motsätta sig selektiv abort?
Ja, verkligen, även om det vid en ägnad tanke är en smula besynnerligt.
Abortförespråkare lutar sig i allmänhet mot (den havande) kvinnans fria val. Om (den havande) kvinnans fria val skall vara kompatibelt med förbud mot selektiv abort, behöver abortförespråkaren erkänna att (den havande) kvinnans fria val måste begränsas. Detta är i sig inget märkligt - även libertarianen menar att ditt fria val att slå slutar där mitt fria val att inte bli slagen tar vid. Men, när vi väl släpper frihetsabsolutismen blir vi tvungna att formulera regler som förklarar varför just denna potentiella frihet måste inskränkas.
Den ena argumentationslinjen är att fostrets fria val att leva står i konflikt med (den havande) kvinnans fria val att slippa föda. Den svåra delen av denna fråga handlar alltså om huruvida ett foster har rättigheter, eller snarare, när ett foster skall tillerkännas rättigheter i paritet med en född människas dito. Denna argumentationslinje befinner sig fortfarande inom första ordningens deontologi.
Den andra argumentationslinjen är att negativa effekter uppstår när kvinnor kan hålla på med selektiv abort. Denna argumentationslinje hämtar kraft ur ett konsekventialistisk-utilitaristisk paradigm, eller vad vi skulle kunna kalla en andra ordningens deontologi. (Dvs., de negativa konsekvenser eller externa kostnader som uppstår när kvinnor håller på med selektiv abort, inskränker på något sätt andra människors friheter eller rättigheter. Jämför hur en industrialists rätt att förorena kan stå i konflikt med andra människors rätt till en fin natur eller rent vatten, et cetera. Ett verkligt exempel på vad som kan vara fel med selektiv abort stavas skev könsratio vid födsel, eller skewed sex ratio a birth.)
En abortförespråkare som argumenterar utifrån den konsekventialistiska argumentationslinjen kan dock med fördel differentiera mellan olika typer av selektiv abort, beroende på olika typer av utfall. T.ex. kanske hen vill förbjuda fosterdiagnostik som visar kön, för att slippa problem med skev könsratio. Däremot bör hen rimligen betrakta "en stor andel utvecklingsstörda i populationen" som en negativ konsekvens av att inte tillämpa någon som helst fosterdiagnostik. (Låt mig återkomma till ett fördjupat resonemang kring denna utfallsdrivna diskursyta.)
En abortförespråkare som argumenterar utifrån den deontologiska argumentationslinjen måste bestämma sig för när en abort kan ske, dvs. när (den havande) kvinnans frihet inte kränker det ofödda fostrets rättighet. Om denna gränsdragningsproblematik ser olika ut för foster med eller utan kromosomfel, så borde rimligen abortgränsen om något vara senare för foster med kromosomfel - allt annat lika borde fostret med kromosomfel ha en lägre medvetandegrad. Troligen kan vi dock inte göra någon distinktion alls, utan måste säga att samma abortgräns gäller oavsett foster (givet en rent deontologisk argumentation).
***
Vad är det då egentligen som abortförespråkaren med deontologisk antiselektions-argumentation egentligen motsätter sig? Varför är selektiv abort sämre än annan abort, även om vi håller oss på rätt sida om abortgränsen? Hur kränker selektionen i sig en rättighet som manifesterar sig tidigare i utvecklingen än vad fosters rättigheter i allmänhet manifesterar sig?
Återigen tvingas jag säga "andra ordningens". Ty, det måste rimligen röra sig andra ordningens rättigheter, dvs. rättigheter för den grupp vilken man tänker sig att kromosomfelets manifesterande ska gynna. En rationalist-jude jag dagligen kommunicerar med föreslog bl.a. följande negativa konsekvenser av bortselekterande av downs-foster: "Ökat stigma för de downs som är kvar; Ökad depression och ensamhet när de känner att de utrotas." Låt oss se om denna typ av argumentationslinje låter sig extrapoleras:
1. Vi får inte lyfta människor ur fattigdom, ty det kommer öka stigmat för de fattiga som finns kvar.
2. Vi får inte utbilda människor, för det kommer öka stigmat hos de som av kulturella eller genetiska anledningar inte låter sig utbildas.
3a. Vi får inte utveckla effektiva bromsmediciner mot hiv, för människor som lever med hiv och som identifierar sig som människor som lever med hiv, kommer att förlora sin identitet när hiv inte längre är en dödlig infektion.
3b. Alternativt får vi inte ta fram bättre och bättre bromsmediciner med färre och färre biverkningar, eftersom leva-med-hiv-identifikationen kommer att bli svagare och svagare för nya generationers hiv-smittade, ju mer normalt livet med hiv blir. Detta kommer göra de gamla hiv-överlevarna allt mer alienerade.
Konklusion av denna reductio ad absurdum: Andra ordningens rättighetstänkande är troligen inte tillämpligt i detta fall. Dessutom är det i sig något perverst med andra ordningens deontologi, vilket är anledningen till att jag i det ovanstående valt att använda begreppet och alstra denna sammanblandning mellan deontologi och konsekventialism-utilitarism. Deontologin fokuserar ju på okränkbara principer, och inte på oacceptabla utfall. Tvärt om ska deontologen, om hen är sann, köpa vilket som helst utfall i syfte att helga en princip.
(Parentes: Deontologen som också motsätter sig abort är så klart home free. Den kan helt enkelt postulera livets helgd och sen gå hem och rådbråka sitt sinne med huruvida det är okej att massmörda spermier eller låta kvinnan gå obefruktad under en hel menstruationscykel. Det är den abortförespråkande deontologen som har problem, ty den måste som sagt luta sig mot en lite mer konstruerad princip om individens rättighet. Om den inte helt enkelt godtyckligen postulerar att "selektiv abort är av ondo", men det kom lite från ingenstans och kommer troligen inte att uppfattas som särskilt trovärdigt.)
***
Så, det är egentligen bara konsekventialist-utilitaristen som kan ta hänsyn till effekterna i den befintliga downs-gruppen. Deontologen kan det icke, ty det konstituerar inte något heligt värde att få en evig påfyllnad av gruppmedlemmar. (Återigen, givet att vi inte formulerar fullkomligt godtyckliga heliga värden, men då blir all diskussion fullkomligt ointressant.) Vi bör nu fördjupa oss i frågan om andra ordningens effekter, dvs. om de negativa effekterna av att minska antalet och andelen människor med kromosomfel är stora eller små, och om de alls står i paritet till de positiva effekterna.
För att göra detta måste vi först skilja på faktiskt och kontrafaktiskt. Är det en negativ effekt på individnivå, att en given individ inte får födas? Nej, vill man svara. Inte kan oral-, analsex och onani betraktas som massmord.
Men, vad är då fel med att mörda människor? (Relaterat: Legalisera mord.)
Tja, det är ju obehagligt att bli mördad, troligen även smärtsamt. Och anhöriga m.fl. blir ledsna. Och det är allmänt stressigt att leva i ett samhälle där folk mördas.
Okej, så är det fel att mörda en människa som ingen annan känner eller känner till, på ett helt smärtfritt sätt, och utan att denna människa ens märker vad som händer, samtidigt som ingen annan överhuvudtaget får kännedom om det som skett?
Ett gångbart svar på detta skulle faktiskt kunna vara att det är okej. Vi har eliminerat så pass mycket av de negativa konsekvenserna. (Men, det kan behöva uppstå massor av negativa konsekvenser för att det här extrem-exemplet ska kunna vara fallet - "where did the improbability come from" - såsom att vi behöver avla och fostra en människa som inte har några vänner eller anhöriga exempelvis.)
Ett annat gångbart svar är att potential går förlorad, dvs. att olevt liv förblir olevt. Det är samma svar som det allmänt accepterade svaret på frågan om huruvida man bör rädda en 1-åring eller en cancersjuk 99-åring ur en brinnande byggnad. Utilitarismen måste också handskas med förväntad nytta.
Om det är fel att mörda människor eftersom förväntad nytta går till spillo, så kan det också vara fel att abortera människofoster eftersom förväntad nytta går till spillo.
Som alla som studerat antinatalismen och den perversa slutsatsen nog anar, är det inte så att den förväntade nyttan ökar bara för att vi ökar antalet människor. Det jag menar är: Vi kan inte öka antalet människor på bekostnad av befintliga människors nytta, eller i alla fall inte in absurdum. Faktiska och förväntade människor lever faktiskt i en slags fiendeskap, där faktiska människor i viss mån gynnas av att förväntade människor uteblir. Det blir nämligen färre konkurrenter om resurserna då. (Samtidigt kommer framtida människor givetvis stå för produktivitet och innovation et cetera, så sambanden är allt annat än glasklara. Vår kollektiva intelligens skalar även med vårt hive-minds blotta omfattning, enligt min egen ringa uppfattning. And yet - alla munnar ska mättas, och detta sker till någon kostnad.)
Förväntad nytta går dessutom both ways. Om vi tänker oss att ett givet föräldrapar avser få ett begränsat antal barn, så är den förväntade nyttan av dessa barn en viss, och frågan blir då huvuvida den förväntade nyttan påverkas av att ett av dessa barn har en kromosomavvikelse. Återigen är det en svår fråga, eftersom vi måste definiera nytta på ett objektivt sätt, vilken egentligen inte låter sig göras. Avsikten med tankeexperimentet är att fjärma oss från det fullkomligt subjektiva - den ofödde är just ofödd, och abort är således inte mord. Även bortsett från den ofödde uppträder dock (förväntad) nytta i flera olika steg - föräldrar, syskon, samhälle, et cetera. Dessutom kan ett downsbarn leda till att föräldrarna inte pallar skaffa fler barn, trots att de annars hade velat ha fler. Eller tvärt om, att föräldrarna väljer att skaffa fler barn, för att de också vill ha barn utan downs syndrom.
Nytta är svår att överblicka, men förväntad nytta är ännu svårare. Den abortförespråkande utilitaristen som intresserar sig för förväntad nytta måste i alla fall erkänna att det kan föreligga en ökad förväntad nytta av en downs-abort, eftersom ett friskt barn kan födas som annars inte hade fötts - detta även om vi måste subtrahera lite förväntad nytta när ett downs-barn inte föds, som annars hade fötts.
***
En andra ordningens effekt som anförs ovan, är att befintliga downsare blir ledsna för att downsare kommer att utgöra en mindre andel av totalbefolkningen. Denna farhåga kan vändas i sin motsats. Om downsare blir färre kanske samhället kan rikta mer resurser mot den enskilda downsaren. Vi har trots allt en begränsad kaka på samhällsnivå, och oavsett om du gillar att höra det så kommer personer med downs syndrom troligen inte att vara konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden, och troligen dessutom behöver massivt stöd i alla möjliga andra avseenden även bortom ren försörjning. Den samhällsekonomiska besparingen av färre downsare kan rent teoretiskt gynna den enskilde.
Att gruppen blir mindre kan påverka negativt, då de får färre votes och färre röster som kan formulera behov. Gruppen kan rent påverkansmässigt bli marginaliserad. Men, det kan också gå åt andra hållet. Färre behövande kan upplevas som mindre stötande än fler. Se exempelvis på migrationsdebatten: Det kan vara rätt okej, till och med positivt, med lite lagom invandring, även av burka-tanter. Men när de börjar fylla hyreskaserner och äta kommuners IoF-enheter så minskar acceptansen i samhället. Det kan vara kul med några få behövande, men tråkigt när de behövande blir så mång att det faktiskt blir betungande för samhället i stort.
"Ökad depression när de känner att de utrotas" kan säkert vara en viss negativ effekt. Samtidigt måste vi erkänna att downsarna satt i källarhålor och åt fiskhuvuden - eller i alla fall jättekletig kola - tills nyligen. Samhällets framåtskridande måste ändå sägas ha gynnat downs-gruppen, kanske mer än de flesta, såväl vad gäller attityder och bemötande som rent hedonistiskt mätt i välfärd och konsumtion. Nå, detta är blott en reflektion, och förtar givetvis inte farhågan i sig - säkert kan vissa downsare bli ledsna av att deras ofödda likar icke tillåts födas. Det kan säkert vara ett hårt slag mot självkänslan.
***
En typ av viktiga men svårmätta effekter är vad vi lite slappt kan kalla normerande effekter, ofta uttryckt som en sluttande plan-problematik. Om vi nu tillåter selektiv abort av foster med kromosomfel, är det då inte risk att vi börjar tillåta selektiv abort av allting annat?
Ett svar är: Nej, vi kan isolera ett fenomen och hantera det på ett visst sätt, utan att vi automatiskt börjar hantera andra fenomen på det sättet.
Ett annat svar är: Ja, säkert, men det finns också säkert andra grejer som vi definitivt borde tillämpa selektiv abort på.
Ett tillägg på det andra svaret är: Dessutom är det inget problem för Murder Gandi att han är mer mordisk, och inte heller ett problem för Liv Strömqvist att hon är mer rasist-sexistisk.
Ett tredje svar är: Jo jävlar, låt oss absolut inte tillåta selektiv abort alls, för det här kommer att gå käpprätt åt helvete!
***
Och så "förklarar" vi min fritt associerade blogginläggstitel:
What it mean to be D-O-W-N?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar