Att mottagligheten för poesi synes öka med åren, beror med all sannolikhet på att den enskilde typiskt sett ackumulerar en större mängd erfarenheter. Textkonsumenten har därmed en bredare palett av igenkänning att stimulera.
Vi skulle kunna tänka oss motsatsen. Ett barn föds upp på en enskild plats, utan några som helst intryck. Han hittas åratal senare, med sår över hela kroppen och helt utan tänder. Hans då 70-åriga mamma häktas. Han har hållits fången i 28 år.
Även om denne man i stort saknat meningsfull tillvaro och stimulerande intryck, måste vi anta att de stora mängder av lidande som han bör ha erfarit, ändå gör att han har en mottaglighet för poesi som i alla fall är större än den var när han först togs tillfånga av sin mamma!
Tillyttermera visso följer det av våra antaganden att mannens mottaglighet för poesi kommer att öka explosionsartat, när han nu släpps ut i dagsljuset och får möjlighet att utforska världen med alla sina sinnen. Kanske kommer de många nya erfarenheterna, i kombination med det stora lidande som mannen utsatts för, göra honom till en av världens mest mottagliga poesikonsumenter.
Vi kan bara spekulera.
Spekulera kan vi bara om vi drivs att förklara det som vi inte kan förklara, eller i alla fall behäfta det för oss oförklarliga med någon som helst tolkning angående något som helst. Den som spekulerar, den låter sina associationer och vilda gissningar äta likt mal på den ontologiska yllefilten. Enligt kvantmekaniken blir det då hål i yllefilten - när vi interagerar med kvanttillståndet förvecklas vi med det, och vi upplever en viss förgrening av multiversum. (Som sagt.) Hål i filten alltså. Maskorna förgrenar sig.
Men, som malar betraktat lägger vi även ägg (tror jag) i själva filten. Dessa kläcks och blir till nya generationer av malar. Givet gynnsamma förutsättningar kan den andel av det organiska substratet som upptas av konfigurationen "mal" att öka. Vi får alltså fler malar, och färre av allting annat, allt annat lika. Evolutionen är en abstrakt och generaliserbar process, men det naturliga urvalet predikteras på Malthus och resursens ändlighet.
Analogin innebär att våra lösryckta, spekulativa idéer fortplantar sig och sprids. Memesubstratet är likaledes ändligt, i sin tur beroende på bärarnas - människornas - tillgång till föda. Kommer spekulationens slappa utlopp att förmeras i memesubstratet, så kommer bättre och sannare idéer att förpassas till intigheten.
Den naturliga stoppventilen i sammanhanget är just det naturliga urvalet, men på vad som i det här avseendet är substrat-nivån. Det naturliga urvalet av idéer är ju en sak - där kan memetiska quirks som "död åt apostater" gynna spridningen av en viss idé. (Såhär.) Men, när en idé blir tillräckligt skadlig för dess bärare, så att det naturliga urvalet missgynnar idén på nivån "dess bärare dör eller blir sämre på att reproducera sig", så kommer idén att motverkas. Även om det rent memetisk är överlägsen.
För att fortsätta följa analogin så kan vi tänka oss att malpopulation exploderar, äter upp hela yllefilten, och sen svälter ihjäl. Collapse-style. Avskogning och kannibalism. Och i en population av populationer (en metapopulation) kommer de selekteras för som av någon anledning kan implementera en mekanism för att hindra överexploateringen av yllefiltsresursen...
...eller som på något sätt kan bygga en farkost och färdas till nästa yllefilt, och nästa, och nästa, och utrota de andra malarna, och äta upp de andra yllefiltarna, och tillslut utarma hela meta-populationen.
I en meta-meta-population kommer de meta-populationer att selekteras för som kan implementera mekanismer för att hindra överexploatering av yllefiltsresursen...
...eller som på något sätt kan bygga en farkost för att att färdas till nästa meta-population och alla dens många yllefiltar.
Et cetera in absurdum.
***
Det föreligger en beklämmande uppfattning i vulgär-tolkningen av Darwins lära. Den beklämmande uppfattningen har populariserats av Dawkins, och gjorts vederhäftig i rationalistkretsar genom Eliezer Yudkowsky. Den återkommer även i portalverket Frågan på vilken människolivet är ett svar. Den beklämmande uppfattningen är vad som bukar kallas "the genes eye-view", och som ensidigt fokuserar på evolutionen som en process för geners frekvens.
Det som är beklämmande med detta perspektiv, är att organismer med cellkärnor med kromosomer med deoxiribonukleinsyra själva har evolverat från någonting annat. Idag handlar det naturliga och sexuella urvalet om geners frekvens, men det är bara en bråkdel av historien. Poängen, som Samir Okasha gör i Evolution and the levels of selection, är att organismer med DNA bara är en emergensnivå som en mer abstrakt princip gäller.
Dessutom ger oss beteendegenetikens fjärde lag att ett oöverblickbart stort antal gener bestämmer alla komplexa mänskliga egenskaper. I Frågan... läser vi:
Komplicerade fall av interdependenta reproduktionsprocesser åsido, så är även själva genetiken i sig själv en synnerligen komplex historia. Chabris et al (2015) föreslår en beteendegenetikens fjärde lag, som lyder: “A typical human behavioral trait is associated with very many genetic variants, each of which accounts for a very small percentage of the behavioral variability.”
Innebörden är att mänskliga drag med avseende på beteende, typiskt sett är associerade med ett väldigt stort antal genotyper. För schizofreni gäller att drygt 8000 single-nucleotide polymorphisms (SNPs), det vill säga enskilda loci i genomet där genotypen kan variera mellan olika individer – där vi kan har olika genotyper, helt enkelt. (Tillstånd som diabetes typ 2 eller reumatisk artros, associeras med ”bara” omkring 2000 SNPs.) Att så många SNPs har effekter på enskilda drag, innebär omvänt också att SNPs i allmänhet påverkar många olika drag.
Att väldigt många genotyper bidrar (marginellt) till väldigt många olika ärftliga tillstånd, gör att matrisen för hur selektionstryck faktiskt verkar på genomet blir otroligt komplex. Om en allel bidrar marginellt till en negativ och en positiv fenotyp, så föreligger en fitness-avvägning från evolutionens perspektiv. Fitnessnettot avgör om allelen selekteras för eller emot, givet miljöfaktorerna. Men, så enkelt är det ju inte – den egentliga fitness-avvägningen sker mellan ett väldigt stort antal fenotyper, som är beroende av ett väldigt stort antal SNPs, som har effekter på ett väldigt stort antal fenotyper, och så vidare.
Det faktiska urvalet på enskilda alleler är således att betrakta som en slags principiell approximation, för vad som egentligen är mycket svårt att förutsäga. Vilket i sig delvis förklarar varför starkt ärftliga negativa tillstånd som just schizofreni faktiskt kan vara så prevalenta i befolkningen – det är inte enbart schizofrenins fitness-netto som måste inkluderas i ekvationen. Gällande just schizofreni ser vi också att samma genotyper verkar leda till ökad kreativitet hos släktingar till de schizofrena. Ett annat fall kan möjligen vara manlig homosexualitet, som enligt en hypotes kan förklaras av att samma genotyp som kan ge detta potentiellt fitness-kostsamma utfall också leder till högre reproduktivitet hos kvinnliga bärare.
(För en fördjupning av det sista exemplet, se Eusocialitet bland däggdjur.)
Nästa viktiga caveat som får "the genes eye-view" att implodera, är den disciplin som brukar kallas evo-devo, eller evolutionary development. En viktig poäng inom evo-devo är att mängder av svårförstådda mekanismer bestämmer hur generna tar sig uttryck. Att gurkor och människor har ungefär samma genom är konstigt, och visar hur viktiga dessa bestämmande mekanismer är för utfallet. Det är alltså inte egentligen själva genotypen vi intresserar oss för, utan fenotypen. Och den bestäms, enligt beteendegenetikens fjärde och enligt evo-devos insikter, av otroligt många andra variabler än bara själva genomet.
Insikten är att på den emergensnivå som vi ser, är det fenotypen som är det intressanta "objektet" för det naturliga urvalet. Det kan närmast betraktas som en form av "greedy reductionism" att förespråka "the genes eye-view". Därför vänder vi oss med fördel till the Price equation (här omformulerad av Okasha):
(Jag lyckas dum som jag är inte klistra in ekvationen från word, utan måste istället slarvigt screen-shot:a den och klistra in den som bild. Sorry.)
Ekvationen betyder (i den här varianten) att förändring i en genomsnittlig egenskap (fenotyp) i en given population, är lika med (=) samvariationen (Cov, covariance) mellan den egenskapen (fenotypen) och fitness, plus hur hög ärftligheten för egenskapen (fenotypen) är till nästa generation (dvs. hur sannolikt det är att egenskapen överförs, och/eller hur korrekt den överförs). (Kolla gärna, som sagt, in Okashas Evolution and the Levels of Selection, i det här fallet sidan 18-29 med fokus på sidan 22.)
Detta är enligt mig själv "rätt nice", efterom samvariation inte implicerar kausalitet, vilket innebär att alla egenskaper som samvarierar med fitness "åker med". T.ex. schizofreni, eller manlig homosexualitet enligt SAGH. Så, det spelar ingen roll om någon gen är nödvändig och tillräcklig för att förklara en egenskap, eller om det är ett oändligt komplext nät av interagerande gener vars uttryck bestäms av okända mekanismer. Det är helt enkelt fenotyperna som selekteras för eller emot på vår emergensnivå.
***
Spekulera kan vi bara.
Vi kan bara spekulera.
Om ifall att det förhåller sig så att en man som hålls fången i 28 år är som en hungrig mal som nu dras till ljuset där utanför, och som nu blir ett slagfält för konkurrande tolkningar och idéer som han aldrig tidigare haft chansen att utsättas för.
Kan man rama in evolutionsteoretiska resonemang på lekmannanivå på konstiga och potentiellt kränkande sätt?
Det måste göras, och nån måste göra det, och så blev det.
Adjöss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar