Sanningen är det fyrbåk som människo-malarna fladdra kring. Den individuella malens fladdrande färdväg säger oss inte var sanningen befinner sig, men i flock framträder deras centrala riktpunkt.
(Så skrev jag i samband med debatten om strandapeteorin.)
Det slår mig nu, drygt två år senare, att malar fladdrar kring en nära ljuskälla eftersom de felaktigt uppfattar den som den avlägsna månen. Om inte detta är ett fall av FBT gone wrong, så vet jag inte.
Den vanligaste förklaringen till att nattfjärilar dras till lampor är att en del av dem navigerar med hjälp av månen. Genom att hålla en konstant vinkel mot månens ljus kan de hålla en hyfsat rak kurs. Men en nattfjäril som försöker navigera mot en lampa, genom att till exempel hela tiden sikta lite till vänster om ljuset, kommer att flyga in mot lampan i en spiral. Det här har man testat på arten större bandfly. Olika individer flög i olika vinklar gentemot månen, och alla behöll sin flygvinkel när månen byttes ut mot en lampa.
Rubriken? "Därför utlöser ljuset en dödsspiral"!
Dödsspiral? Vänta nu... Är det inte så vi modellerat konformismens kostnad?
En "army-ant death-spiral" uppstår när alla myror blint följer efter de som är framför dem, och den som är längst fram börjar följa efter någon annan myra. Det blir bara en cirkel av myror som följer efter varandra. Tillslut svälter de alla ihjäl.
***
Fitness är det fyrbåk som människo-malarna fladdrar kring. Den individuella malen är blott en adaptionsexekverare, inte en fitnessmaximerare, men på populationsnivå och över evolutionär tid framträder den centrala riktpunkten.
Sanningen är parasitisk. Men är den sann?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar