Vi vanliga fattiglappar oroar oss för lånen eller konsumtionen, barnens lägenhetsköp eller havererande vitvaror. Vi konsumeras av en konstant ångest över att hålla jämna steg med den välståndsnivå som vi uppfattar att andra människor mäktar upprätthålla.
De rika, däremot, har inte detta skyddande lager av småaktigheter mellan sig själva och själva kosmos bräcklighet. De rika måste oroa sig för kärnvapenkriget eller för meteoriten - för nästa globala pandemi eller för vulkanutbrotten vars aska täcker himmelen och startar en ny istid. De rika oroar sig för GAI.
Som fattiglapp kan du, med lite tur, uppnå dina patetiska mål. Och om du inte uppnår dina patetiska mål, då spelar det absolut överhuvudtaget ingen som helst roll. Skillnaden mellan att du lyckas och att du misslyckas är obefintlig.
De rika står där, som Kirsten Dunst i Triers Melancholia, på gräsmattan utanför sitt slott, nakna och ensamma under himmelen. De är helt utelämnade, med slumpens och naturens obönhörliga råhet direkt mot det mjuka skinnet som ett glödgat stycke järn.
De rika kan inte gömma sig under doktrinerna. De möter världen som den är. Ty, de behöver inte förhandla bort de mänskliga orättvisor som ändå gynnar dem själva. Orättvisorna som de rika måste tolerera är atomernas och molekylernas och evolutionens och astrofysikens orättvisor. Dessa orättvisor kan ingen socialdemokrati i världen råda bot på.
Däremot har de rika en enda källa till lycka: De kan välja ensamheten. Genom sitt materiella överflöd är de helt fria från den tvingande sällskapligheten. De kan handla alla tjänster inom det kapitalistiska systemet. De kan undvika alla krav på motprestationer, och om de inte är nöjda så kan de trycka på den arga, röda emojin och gå vidare till nästa leverantör.
De rika kan, teoretiskt sett, få alla sina hårdkodade sociala behov tillfredsställda genom Chatroulette, och de behöver aldrig tolerera en oförrätt. De rika kan göra slut med själva mänskligheten. De kan döda allt samarbete.
De rika kanske måste leva i ständig dödsångest inför världsalltets snara undergång. De kanske måste drömma, nätterna igenom, om att deras barn och barnbarn vandrar - brinnande och stympade - igenom ett postapokalyptiskt landskap. Men, de kan bära denna ångest utan hänsyn till någon annan individ. De kan avskärma sig fullkomligt, och bygga sitt palats uppe på den högsta bergstoppen dit ingen annan når. Trälar kan avlämpa föda utanför deras port, och de kan låta avskrädet rulla ner för bergssluttningen tills att det täcker närmaste by och likt Pompejis aska bevarar innevånarnas triviala liv till eftervärlden.
Att vara rik är att välja Sanningen. Ni vet ju att David Deutsch blott är Allfadern Oden, som fåfängt och mot bättre vetande söker undvika den ofrånkomliga Ragnarök. Den evinnerliga utvecklingen kommer att ha ett slut, även om Ekofascisterna är idioter som tror att de kan skjuta på det genom att reducera mänsklig aktivitet. Deutsch har rätt, jämfört med ekofascisterna, men kommer ändå slutligt ätas av ett hungrigt kosmos. Vi kan inte fly undergången, bara meningsfullt senarelägga den, och detta vet de rika. De har valt Sanningen.
Att vara rik gör att du kan välja Ensamheten. Ensamheten är det vackraste och mest åtråvärda tillståndet. Andra människor är vidriga och om du inte hatar dem så är du själv en idiot. Andra människor är virus som infiltrerar din rena medvetandeström. Andra människor implicerar ditt jag och ställer krav på dig, att inrätta dig i den äckliga vidriga gruppen. Att vara rik är att kunna slippa detta.
Således är det mest förkastliga en rik person som väljer att interagera med andra människor. En sådan person vågar inte stå ensam inför Sanningen, utan väljer den plågsamma och fruktansvärda samvaron framför den rena och renande ensamheten.
Alla människor som vill samsas med varandra, eller för den delen kämpa mot varandra, är ruttna kretiner. Att hata andra människor är ändock att bry sig om dem, och således en låg och förkastlig aktivitet. En högvördig människa har inga känslor - positiva eller negativa - inför andra.
Fattiga människor tvingas av nöden till samvaro, eller till kamp, med/mot andra människor. Det är synd om dem, men samtidigt döljer denna fruktansvärda interaktion sanningen om kosmos rovgirighet. De rika har råd att vara solitärer, och tvingas därmed inse att allt saknar mening.
Ack den som fingo vara rik och ensam!
Istället kravlar man som en social mask, tätt hopslingrad med andra, äckligare, maskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar